Categories
Böcker

Senast lästa bok

Pythians anvisningar av Eriksson & Axlander Sundquist

Spännande, otäckt och en bra egenutgivning i en serie om tre. Är man i deckarmode skall man definitivt läsa denna och de två föregående böckerna i serien.

Andra böcker jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Om “flow” igen.

Alla som har ett kreativt jobb känner till den där kreativa processen. Den som utmynnar i “flow” eller att befinna sig i “zonen” som en kompis benämner det. Jag har varit där en vecka nu. Det är underbart. Det är förtärande, förgörande – som att bränna sitt ljus i båda ändarna – upphöjande, sänkande, exploderande, imploderande och allt annat man kan tänka sig samtidigt. Det händer helt enkelt saker under de här perioderna. Mycket saker. Det blir också som bäst det som skapas under en sådan period.

Jag har ingen aning om det vetenskapliga stödet för existensen av det här “flowet”. Ledare och chefer får i alla fall aldrig lära sig om det på chefskurserna. Jo en chef har jag faktiskt haft som förstod. Stockholm, Täby, 80-tal. Men där fanns den totala tilliten. Bara det blev gjort så…

Som allt annat så har “flow” en motsats. Långa perioder där man bara lägger sten på sten. Perioder när man hellre skulle göra annat egentligen. Perioder som sållar bort de svagsinta. De som inte litar på att det kommer en ny period av full fart igen någonstans där framme.

En psykiatriker ser såklart direkt likheten med den manodepressivs svängningar. Ja och nog finns det många likheter. Men här handlar det mer om en kontrollerad uppenivå/nerenivå. Men gränserna är såklart hårfina. Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man hamnar i det här tillståndet när alla kunskap och insikten om vad som skall göras helt plötsligt befinner sig på rätt plats. Det behövs inte funderas så mycket. Man behöver bara göra. Köra på. Levererar.

I det där lägga sten på sten tillståndet finns ju också den där informationsinhämtningen. Den pågår iof ständigt men för projekt fungerar i alla fall jag så att jag bara matar på och matar på sen får hjärnan ordna till allt det där så bra det går. När den gjort det då är jag i “flowet”. Japp, det där fungerade inför tentor och annat också. Det var bara att hoppas att tentadatum och genombrott sammanföll.

Men jag vet att det är förgörande det här också. Speciellt om tiden mellan “flow” och “ickeflow” drar ut på tiden. Det är då man kan fuska med sprit och droger. Tvinga sig över, ja eller vänta som alternativ då. Inte alltid lätt om en värld kräver av dig att leverera. Oavsett så bränner man sitt ljus i båda ändarna. Det är förgörande. Det går inte att komma ifrån. Men att få ynnesten att tappa av universums ström av samlad gemensam kunskap måste väl vara det. Vår samlade kunskap tillgänglig under en period att fritt använda till att skapa annat med är såklart egentligen för stor att handskas med för en som bara är en dödlig.

MEN…

försök berätta om det här för någon som aldrig varit där. Det fungerar inte. Det finns inte en chans att få en sådan människa att förstå. Jag måste dra en liknelse för att klargöra.

Min farsa visade mig en gång hur man går med slagruta när han skulle gräva en brunn. Tälj en videkvist till en klyka, ta den med korsade hände och gå fram och tillbaks över marken. Ja och se, helt plötsligt så böjer den sig ur ens hände med en kraft man inte fattar. Jag skall låta det vara osagt om det finns vatten just där eller vad som händer. Men har man känt det där så vet man vad det handlar om. K förnimmer det där också. Men hennes bror kan vandra fram och tillbaks hur mycket som helst utan att något händer. Det är såklart lönlöst att försöka förklara. Han kommer aldrig att tro på vad man säger. Ja alltså det som en ickeblind skulle råka ut för i en värld av blinda. Så är det med “flow” också. Kreativitet går inte förklara.

Så därför tillbaks till min värld av kod i flow.

I boken jag läser  (som är självutgiven) är tackordet till “Inte en jävel”. Skall man tacka en gång så kunde man ta efter det. K och jag. Inte fan finns det någon annan att tacka. “Inte en jävel”.

Categories
Swedish

Och jag…

…undrar vad det tittar på? Och varför alla dessa blå människor. Smurf-tv?

Categories
Musik

Musikerfest i helgen

Inte en musiker kommer att vara nykter den här helgen. En del för att de fick in pengar på sitt konto, andra för att de inte fick det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En dag till, snälla

För mig har fredagen alltid den där känslan “åhhhhh om veckan ändå hade en dag till”, ja eller två om man nu ändå håller på att önska. Det finns saker att göra. Det finns saker som måste bli gjorda. Det finns ingen annan som gör dom. Ja och det är en ynnest att tänka så. Självklart är det det. Jag är bortskämd eftersom jag tänkt sådär större delen av mitt liv. Jag vet det.

Men fredagar är också sömnskuld. Jag lägger mig för sent. Tar sällan sovmorgon. Det blir för få sömntimmar. På helgerna skall det där hämtas igen. I grön IKEA soffa och i säng. Visst det går att köra några veckor utan den där återhämtningen. Men det slår tillbaks till slut. Den där skulden skall betalas. Som alla skulder. För hälsan finns ingen skuldsanering. Bara sammanbrottet. Där har jag aldrig varit. Bara nära, så nära det nu går. Slak lina över helvetet.

Jag sätter på den där livefeeden från Times Square. Den gör mig inte mindre ensam på ett låtsaskontor ute i skogen. Man kan aldrig känna sig mer ensam än i en stor stad med massor av människor. Men det känns gott att ha den rullande. Det finns något annat att fästa blicken på. Det händer saker. Japp också nu en kvart över två på natten. Andra tycker säkert det där är fånigt. Ni som möter människor under dagarna kan ju inte förstå. Men man skall tänka på att jag sällan ser en enda person om dagarna. Jag höll nästan på att skriva “levande person”. För defakto lever de ju de där personerna på skärmen. Men “på skärmen”, jag bakom den och långt borta, är nyckelfraser är. Fast det känns ju som om det är mitt kontorsfönster.

En dag skall jag åka dit. Ta K med mig. New York för mig är bara några timmars väntan på Kennedy. Ja och film och TV. Borde vara mer. Då skall jag vinka till alla andra konstiga typer i andra delar av världen som har den här feeden igång. Moona kanske. Så de sätter kaffet i vrångstrupen. Men stå en stund  just där vid den där delen av Times Square som nu nästan blivit mitt.

Fast det är långt dit. Hur skulle man kunna åka över Atlanten nu? Men det är ingen brådska såklart. Drömmar fungerar när de “bara” är drömmar också. Farsan skulle till Island. Kom aldrig dit. Men man är redan död när man har slut på drömmar. Så man får hålla dem vid liv och föda nya.

Men jag kan inte svamla bort en bra fredag såhär. Den kan användas bättre. Mycket bättre. Så varför inte använda den så då?

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller

Men var är han någonstans?