Author: Åke Hedman

…vet jag inte vad det heter men det här är just det. Paris, Pantheon. Måhända underhållning för Marie Curie och Voltair etc

Ola?anüstü bir Performans.. pic.twitter.com/2uuvKa5SjF

— Fuat (@fguzfguz) October 21, 2017

Snön faller, men inte vi med den. Nejdå. Vi är hårdare än så. Nope jag gillar inte. Men skoterdårarna, skidfantasterna och andra barn gillar såklart. Själv tänker jag “åtminstone medelhav”. Ja, åtminstone dit bort vill jag några månader.  Men sitter fast där jag sitter. Det hade antagligen inte varit sämre med en fotboja ens på det viset. Men en fläkt på 2 kilowatt nära min stol håller mig vid liv. Till helgen kör vi igång Hulken. Ger upp. Det är vinter.

Jodå, det skall komma mer snö i natt.  Men man lovar också att den skall smälta bort igen ungefär som nattens “lilldämp”. ja man hoppas ju det är sant. I fjol kom alltså snön, la sig, den 14/10. Tidigare än någonsin tidigare under de år vi bott här. Året innan gick jag upp på berget på mina promenader bara dagar innan jul. Det är olika. Man vet aldrig när årstiderna byts. Man har aldrig gjort det. En del behöver påminnas om den saken. De där som vandrar med undergångsskyltar på magen speciellt.

Det drivs kampanj här i Los mot fiber. Man kan inte annat än att flina åt eländet. Hur hamnade man här? Måste lösa det där själv. Frågan är hur. Det har redan blivit lite krångligt att fixa en del saker på nätet som det ser ut idag. Men på onsdag stormöte. Ja fiber är en parantesfråga.  Jag deltar inte. Jag är ingen som kan övertyga andra. Har aldrig varit. Speciellt inte här i den här skitbyn. Ja de som önskat mig till helvetet fick som de ville. Ja och jag flyttade dit (alltså hit) frivilligt dessutom.

Fast egentligen gillar jag den här byn. Ja och folket här.  Så-det-så.

Fast nu, nu, skall jag leta lite papper. Låt veckan starta.

De där körsbären i ren sprit är livsfarliga. Tre stycken sänker en oxe. De får alltså ligga kvar där de ligger i sin burk ikväll också. Sätter jag mig i den gröna IKEA soffan så är jag så gott som sänkt redan när rumpan nått dynorna ändå. Spritdränkta bär behövs inte.  Så är det med fredagarna här. Batterierna räcker fram hit till några minuter före sex. Inte längre. Det är gammeln och traditioner. En trött gammal gubbe som ger upp efter en veckas låtsasjobb.

Veckan har såklart varit på tok för kort. Som vanligt. De rinner iväg veckorna och med dem livet. Men jag har hunnit med det som planerades. Mer kan man kanske inte begära i min ålder. det kan inte hjälpas att det gör ont att se veckorna rasa fram sådär. Vill så mycket mer, ja det vill man. Men inte kan man. Inte ensam. Inte själv.

#metoo taggen skördar sina offer. Ja och med rätta antar jag. Men själv ser jag hellre polisanmälningar och efterföljande rättegångar än att folk hängs ut på sociala medier. Alla är oskyldiga tills bevisad om motsatsen. Men såklart. Ingen kvinna skall bli tafsad på eller bli sexuellt ofredad för att hon är kvinna. Fast egentligen borde det väl vara “INGEN” det där gäller. Alltså varken man eller kvinna eller vad det nu är man vill tillhöra för X. Det här “vi och dom”. Jag blir lite rädd för det. Eller mycket rädd snarare..

När jag började jobba på gymnasiet så fick jag rådet att inte ta på flickorna i klasserna. Det kunde missuppfattas, hur än oskyldigt det än var. Alltså om man tog någon på armen, la en arm över en axel, tog en hand, så kunde det uppfattas som en sexuell handling. Galet tycker jag. Jag tar på folk, kramar folk. Killar och tjejer. Står för det. Hade hellre sparkats från min tjänst än att anpassa mig till fånigheter. Vi kan inte bli rädda harar heller. Man borde kunna respektera varandra ändå. Utan att bli iskalla isstoder.

Fast vad vet en gammal gubbe som jag. Vi skall hålla käften. Det är rätt och rättvist.  Vi är lite mer ansvariga för eländet i världen än alla andra. Liksom.

Jaha? tycker man. Men håller käften och kryper undan.

Men nu. Slut för den här veckan. Mat, godis och film. Jojo. Trevlig helg på er allesammans!