Under tjugotvå av de tjugofem år som jag utvecklat VSCP under så har det funnits ganska många människor att diskutera och prata med om projektet. Charles i London tänker jag på speciellt. Vi hade ofta väldigt tuffa diskussioner och bollade idéer mellan oss under flera år vid alla möjliga och omöjliga tider på dygnet. Sen for han hem till Gambia men följdes av fler som honom som sedan försvann åt olika håll på samma sätt.
Under större delen av arbetet har det aldrig funnits folk som bidragit med kod eller utveckling annat är buggmeddelanden och liknande. Några personer undantagen dock. Kanske speciellt Andi i Tyskland, som gjort fantastiska saker. Jodå, andra har också gjort bra grejer. Men nästan ingen har bidragit till kodbasen utan istället gjort sina egna sidoprojekt som divergerat saker istället för att utveckla i huvudtråden. Därför har jag i princip stått själv hela tiden när det gäller utvecklingen.
Numera när jag posta något (under de sista åren) så möts jag nästan alltid av total tystnad. Jodå, jag vet att det finns folk som det jag skickar ut når, men responsen är nästan alltid noll. Just det där är tungt. Respons i olika former, positiv eller negativ, för saker framåt. Ger kraft. Tystnaden gör att man måste hämta all kraft för att fortsätta inifrån sig själv bara. Det gives ingen styrka att hämta från någon extern person. Alla som finns där tar energi, ger inte.
Nu skall jag inte gnälla eller klaga. Jag är rätt van att det är sådär även från andra delar av livet och känner nog ändå att jag har den där energin inom mig som krävs för att fortsätta ändå. Men det som irriterar och skaver är att jag vet att saker och ting blir (mycket) bättre om fler tar tag i dem och gör jobbet tillsammans. Ensamhetsprojekten må vara heroiska men blir aldrig framgångsrika på riktigt. Det är liksom en omöjlighet per definition.
Sen är tystnaden något som tvingar in en i en ond cirkel. Hör man inget vill man kanske inte berätta så mycket heller. Ja och så snurrar det runt på det där viset.
Nåja, mycket handlar det väl om vilken person man är. Om man är någon som kan få folk med på tåget. Min största svaghet (tro mig jag har många andra) finns såklart just där. Jag har aldrig lyckats övertyga någon och har jag entusiastiskt sagt att “JA ÅT DET HÅLLET GÅR VI” så har alla andra gått åt det andra hållet och man har fått vandrat åt det där valda hållet mol allena. Trovärdighet saknas. Punkt.
Men OK då tänker jag när jag nu sitter här på kvällen och skall koda några rader. Jag tycker ändå det här är ganska roligt. Jag tror ändå på tanken och har fått bekräftat många gånger att de som orkar sätta sig in i VSCP ofta gillar vad de ser. Inte alla såklart, men många. Kanske räcker det.
När jag berättade för min gamle kompis T att jag ger bort allt jag gjör så fattade han inte riktigt. “Men någon måste du väl jobba åt“. Men det gör jag ju inte. Det är bara jag på den här kullen, lite lödtenn och några hundratusen rader kod. Uppfinnare utan affärssinne. Går femton på ett dussin och alla har svultit ihjäl.
Vi kan kalla det sandkonst…