Categories
Betraktelser & Berättelse

Varför här?

En lång helg. Utan många knop gjorda. Om sanningen skall fram så blir det mest soffan. K i sin halva, jag i min. Lite film, banana-split på det, med kaffe,  så kan man fördriva en helg ändå. Jo det där trötta från veckan lappar jag ihop så gott jag kan med att somna till och från också under helgen. Betydligt piggare redan på söndagen. Vasaloppssöndagen, när man måste upp före åtta och se starten, tittar en stund, sen slumrar jag in lite, vaknar lagom för att se när herrarna går i mål. Alltsammans rätt traditionsenligt. Väljer att stanna i soffan resten av dagen också. Tror inte vi ens låser upp yterdörren på hela helgen.

Vintern är avklarad hörnini. Japp, eftersom Vasaloppet är avklarat så gäller det också vintern. Men nio grader kallt i morse, ja och jag vet att det kommer flera stora snödämpar till. Men lik förbaskat. Härifrån klarar man sig även om pannan skulle strejka och dö de döende pannornas död.

Ljuset finns där redan vi sju nu. På min promenad sjunger alla möjliga sorter där ute i skogen. Något

har kommit ifrån skogen strax före mig. Kortbent. Grävling kanske. Se ut som tre stycken eftersom det delar sig där vid vägen och går ihop igen på andra sidan när spåren fortsätter in i skogen.

Det faller sån där fin kall pudersnö från himlen

Gläds med de sportlovsfirare som som de första kommer ut till nypistade backar nu på morgonen där det nypistade täcks med ett tunt härligt lager av den lättaste pudersnö. Det som är som att åka sidor på moln på.

Jag går ju oftast samma runda varje morgon. Men ändå så ser inget lika ut från en morgon till en annan. Som hygget som ser ut såhär i morse

Inte såg det ut på det sättet i torsdags morgon när jag gick här senast. Fascinationen  där med skogen och naturen. Eller det är väl samma sak i städerna också. Det förändras. Bara förändringen är konstant. Men man måste se den, vilja se den för att kunna uppskatta den. Den ropas aldrig ut som krigsrubriker.

På hemvägen möter jag K på väg ner till en arbetsdag biblioteket. Hon är vacker. Bannar mig själv för att jag inte talar om det för henne där där vi möts på gångvägen. Det borde vara den enklaste sak i världen att säga. Men det förblir osagt. Ännu en gång. Jag skall bättra mig. Jag lovar mig själv det.

Hemma, inkorgen är full. Har inte läst några mail sedan i fredagskväll. Nästan femhundra mail. Mest skit som vanligt. Alltid så. Men guld, silver och diamanter också såklart. De finna också alltid där. Min Indiske vän Dinesh skickar ett av sina uppmuntrande mail.  “Kämpa på” säger dom. “Ge inte upp”. Han är den ende som kommer med de där klapparna på axeln. Jag kommer aldrig glömma hur mycket det betytt genom åren. Ja och hur magiskt det egentligen är att en Indisk ung man är den som uppmuntrar en gammal ocool gubbe på anda sidan jordklotet att jobba vidare med sitt livsprojekt. En dag hoppas jag att vi skall kunna träffas. Kanske kan han visa mig världens tak där hans familj, fru och barn finns och jag visa Hälsinglands tak där de mina finns.

Måste förresten titta på Mästarnas Mästare igår. Inspelat i Portugal, Algarve. Ja jävlar, jag blev verkligen kär i det där landet. Varför bor jag här?

Men jag älskar Hälsingland också. Jodå Los med. Men sötsur min kärlek till Los. Alla har gett upp, ser ingen framtid, vill ingen framtid. Bara pratar strunt. Leker sina lekar som aldrig uppväxta barn. Ja det skulle jag vilja bort ifrån. Frånkopplas ifrån. Men när jag går där i skogen, ensam som jag alltid är, så domineras såklart inte världen av de där tankarna. Där finns hela världen. Och ser man efter så är såklart inte Algarvekustens skönhet förmer än det som finns här rakt framför mina ögon.  I alla fall om man anstränger sig lite. Det är kanske inte alltid lika lätta att ta till sig de små uttryckens värld om man jämför med en tio meters klippa som Atlantens vågor slår in mot. Men också det uppenbara förlorar sin tjusning efter en tid och blir till vardag. Då är man snart där och letar efter de små sakerna igen. Samma och lika. Det lilla, de små nyansernas värld, är det man till slut alltid söker och måste finna för att överleva som den lycklige.

En gubbe som jag. Ocool. Själva definitionen på ocool och gubbe. Jag spenderar större delen av min tid ensam. Alla vet hur sådana människor blir. Man faller ur liksom. Blir en kuf. ja och den siste som märker det där är man själv. Men jag har alltid levt i kufarnas närhet, ensamheten med, jag har för det mesta gått själv och efter mina egna vägar. Så jag har känt det där krypa över mig bit för bit. Snart har jag inget mer att säga världen. Ja och lika bra är ju det för världen har redan slutat lyssna.  Ja och det är som det är. Gott liksom. OK. Lite tid till är det enda jag begär. Inte mycket. Lite.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.