En vän brukar fråga “blir det en hit?”. Men jag vet aldrig vad man svarar på sådant. Har för lite av den där tävlingsmänniskan i mig som har en stor längtan av att stå högst upp på pallar. Som behöver medaljer om halsen. tidningsrubriker och applåder. Jag är nöjd med sekunder, minuter, timmar, halvdagar när jag får göra något som bara är mitt och ingen annans. Där kravlösheten styr. Jag kan bli helt uppfylld av tid i “studion”. Jo av att skriva och av att programmera också. Men mest av tiden i “studion”. Det händer något med mig där. Har alltid gjort. Tror ibland att det är en ängel sätter sig på min axel när jag sitter där, en som viska saker i mitt öra. Det närmaste jag kommer han/hon/det/gud alltså i mitt synnerligen oreligiösa liv.
Så nope. Nej. Det blir ingen hit. Och skulle någon låt bli det så skulle mitt liv bli förstört. Allt det jag gillar skulle bli utbytt mot prestationsångest och krav. I min ålder bör man för länge sedan ha insett att det man en gång var beredd att sälja sin själ för inte är värt ens en enda liten tanke av längtan. Att det man trodde var guld egentligen bara är grus.
Den gamla damen levererar i år igen. Tidigt. Mängder av de sötaste, godaste, somrigaste, härligaste körsbär man kan önska sig. Hon är, med ålderns rätt, det skall sägas, rätt illa åtgången. Körsbärsträd är som människor. Lever en mansålder. Ja lite till om de har tur. Jag en enkel gubbe på en kulle känner stor tacksamhet att få dela kullen med den gamla damen och få smaka hennes sötma under några decennier av ett liv.
Jodå. Javisst. Vi delar skörden med fåglarna. Både skator, björktrastar och koltrastar gillar de söta röda bären. Självklart måste alla få sin del av skörden. Egoisterna och “jag skall ha allt” personerna är universums avskum. Det är sorgligt att mänskligheten har fått så mycket av den egenskapen i sin genuppsättning. Det enda jag kan tänka är en utvecklingsfördel med just den egenskapen gentemot andra är att vi när vi blivit för giriga är självförgörande. Bort med dom. De har för stor belastning på ekosystemet för att få finnas liksom.
Använder alltså lite av dagen till att stoppa in röda, solmogna körsbär i munnen. Men äter lite glass och dricker kaffe ute i solen också. Ja och fixar lite annat som behöver fixas. Det enkla livet fortgår.
Imorgon står det regn på alla skyltar. Alltså tänker jag “studio“. Vi får väl se hur det blir med det. Men K säger att hon tänker “sy” så det är en trolig utveckling under morgondagen. Lämna mig i fred gäller alltså. Som om nu det skulle behöva upprepas numera här på kullen.
Egentligen skulle man åkt till Leksand och lyssnat på Staffan Hellstrand & Co ikväll. Men nu blev det inte så. Ungnsbakad potatis var det som fick allt att tippa över mot att stanna hemma. Fast konceptet i Leksan är finfint. Lite extra gemenskap på scen med alla artister på plats och lite mer prat mellan och om låtarna. Dessutom fri entré så tillvida att du betalar det du tycker det är värt. Bra koncept tycker jag. Fler kan gå. Kräver naturligtvis sponsorer. Men där tycker jag lokala företag skulle kunna ställa upp i högre utsträckning även här i krokarna. Som garanter mot förlust. Då kanske vi slapp Carola, Carola, Carola och Tommy Körberg. De säkra korten som “folket” aldrig får nog av. Problemet med “folket” är ju att de aldrig vet vad de vill ha. De behöver läras upp. Sådant som Stefan Wermelin och de andra hjältarna ägnade sig åt under radions glansdagar.
Nu skall jag vila vidare. Det är två semesterveckor kvar. Inte ens en millisekund känner jag just nu någon bävan för att ha den tiden framför mig som overksam. Just det är en förändring i mitt liv. Troligen till det bättre. Hur det blir med detta återstår att se.
Hälsingetoppen. All denna musik i sommaren. Visst är det härligt? Hoppas ni besöker många konserter och får er många ljuvliga toner till del. Själv försöker jag dra iväg på så ofta jag kan men tyvärr kommer jag iväg mer sällan än jag vill. Måste bättra mig ordentligt där såklart. Stiga upp ur semestersoffan.
Som ni märker så är Hälsingetoppssidan helt utan annonser. Och jag kan lova att så kommer det att vara så länge jag driver den. Det betyder såklart att jag betalar en del ur egen ficka för att hålla det här igång. Går minus i den privata ekonomin som vanligt. Men om man sparat de där pengarna hade man väl bara köpt en ny gitarr i alla fall så… ja plus minus noll läge alltså. Är ni nöjda så är jag nöjd.
Utnyttja nu den andra halvan av juli på ett bra sätt. Svensk sommar, som den är, är underbar trotts uppenbarat obefintliga högtryck. Det finns att njuta av ändå.
Här är veckans lista Ät musik! Sov musik! Lev musik
Tittar på statistiken på siten och helt plötsligt så toppar Han & Hans Vänner bloggens statistik och då börjar man ju undra men kommer på till slut att… Javisstja, det var idag dom skulle vara med på radion. Alla vänner är visst med på radion den här sommaren. Det är något i görning. Man letar upp. Missar med en halvtimme. Men hittar, lyssnar och tycker att dom sköter sig bra. Ja ett litet HEJA också till P4 som uppmärksammar lokala artister. Varje gång det sker är det en seger.
Den som vill avlyssna Han & Hans Vänner live har en chans på tisdag nästa vecka i Hudiksvall. Klockan 19, Möljen, Glada Hudik Summer Week.
Andra vilar sig. Jag alltså. Ägnar mig på heltid till semester. Och det är inte så dumt. Detta trots att man är inne på andra veckan. Det borde normalt krypa lite i en. Men det kryper inget. Tror totalsumman av det hela blir bra.
Fast lite gör man ju också förstås. Skottar lite, lyfter lite, borrar lite och sådant där. Det är lite skoj att tänka sig att andra har det där som jobb, sen när de går hem eller har semester så kan de ha programmering som intresse och hobby. Lite tvärtom lek liksom.
Lästa vecka är det Loosvecka. Allt om den kan man läsa här. Som de flesta mindre byar så hyllas det gamla. “Det var bättre förr” är ledordet och det genomgående temat. Fast det har smugit sig in lite annat (positivt) i programmet också i år. Bra. Annars… Vill man till kyrkan igen kan man avlyssna Triol på onsdagen. Proffsiga och bra. Själv säger en liten liten gubbe som bor i magen att jag kanske överskridit min kvot av besök i kyrkliga lokaler redan. Fast möjligen går det för sig. Vi får se. Det som är bra ÄR bra. Så har det variit sedan gammal.
Herr Subäck med fru spelar på hembygdsfesten men den har jag inte besökt på +30 år och det är högst tveksamt om ens deras hedervärda insats får mig iväg dit. Men hejjar på utav bara helvete på avstånd det gör jag däremot.
Ja ja ja en man i exil. Det är jag. Men det spelar liksom ingen roll var min stol står eller vad min hatt ligger. Jag kommer alltid vara mannen i exil. Har alltid varit. Hemma är borta och tvärtom. Tror faktiskt att jag vant mig vid det. Att jag inte kan leva på annat sätt. Det är mig det är fel på inte platsen där jag bor.
Serier och filmer har betittats. Två avsnitt av en serie per kväll. Sen ett avsnitt av en annan eller en film. Så framlevs semesterkvällarna. Det där brukar stå en upp i halsen efter ett tag. Jag som är van att jobba på kvällarna. Men ännu så länge fungerar det faktiskt. Har lyckats hitta riktigt bra grejer att beskåda.
Sist ute bland folk pekar en äldre man på mig med en igenkännande min. “Det är ju du som är … los…” säger han med stor glädje. Kommer visst inte riktigt på vad jag är för en. Han försöker med några andra varianter på temat också. Van som jag är så hjälper jag till och säger frågande “dos i los“??? och han skiner upp som en sol av gamla minnen. Ja ungefär som alla andra som kommer ihåg det där gör. Det är 32 år sedan den förnedrande konkursen men det där sitter i folksjälen. Ja i alla fall hos dem som visste vad en dator var då. Själv vill jag av naturliga skäl bara glömma det där. Är nog dags att lämna den där sista lådan med minne till papperåtervinningen också.
Men nu så… skall jag äta lite lunch. Sen skall jag (efter att ha druckit kaffe) laga en dörr. Njuter av båda sysslorna.
