Categories
Betraktelser & Berättelse

Blind, nästan

Till slut blir man blind. Nästan i alla fall. Man har suttit för länge. Blir tvungen att ge sig. Känner att annars går det åt helvete. Fan liksom. Man är ju inte “klar”. Det hade behövts några timmar till. Så nära ändå.

Men man får lyssna. Lyssna på knoppen när den ropar “STOPP”. I min ålder. Ser man inte texten så är det ett sådant stopp. När man var yngre betydde det att det var dags att sätta på kaffe. Sen körde man vidare. Kaffe löste det mesta.

Men inte nu alltså.

Strokevarning om man fortsätter.

Kanske.

Åtminstone känns det så.

Men fyfan för maratondokumentation.

Dubbel FYFAN för hjärndöd ditto som den jag håller på med nu.  Man borde bli en pratare. Skramla på med tom tunna. Säga att man skall förändra världen och göra ditt och datt utan att jobba på det. Det går alltid hem. Numera.

OK med mig.

Men inte min väg.

Imorgon nationaldag. Eller är det “Nationaldag”. Den betyder inget för mig. Ändå gillar jag såklart det här landet. Annars hade jag inte varit kvar. Såklart. Fast det där firandet känns ändå förbaskat krystat. Man kan fatta Norges och Finlands och kanske Danmarks firande. Där finns förankring. Men här?  Suck liksom.

Fast nu får det vara med dag för Nationaldag. Steven King’s skriva ligger och väntar. Det har den gjort några år. Nu är det slutväntat serrö.

 

Categories
Swedish

”Sena betalningar slår mot jobb och tillväxt” | SvD

Många företag vittnar om att den negativa utvecklingen kring långsamma betalningar har accelererat det senaste åren. Det har nu blivit så allvarligt att många företags överlevnad hotas liksom tillväxten och jobbskapandet, skriver flera debattörer.

Source: ”Sena betalningar slår mot jobb och tillväxt” | SvD

Categories
Swedish

Kallaste natten på 27 år – en del snö väntas | SvD

– 6,8 grader. Latnivaara, nordväst om Gällivare, hade det rejält kallt i natt – den kallaste junitemperaturen i Sverige på 27 år.

Source: Kallaste natten på 27 år – en del snö väntas | SvD

Categories
Betraktelser & Berättelse

Till synes

Frågan igår vid pass tolv var om man skulle bära in växter eller ej.  Men med is i magen fick de stanna ute och det gick ju bra synes. Ja om sanningen skall fram så var det kanske en hel del trött Hedman inblandat också i det där. Men tur. Nya växter växer nämligen inte på träd. Liksom.

En till järnnatt i natt. Nya beslut.Då.

De jag känner är i Sölvesborg. Sweden Rock. Var skulle de annars vara? Liksom.

Själv har jag aldrig varit där.

Åtminstone inte när Sweden Rock har infunnit sig.

Synd.

Liksom.

Men K och jag har ätit en pizza i Sölvesborg.

Den smakade gott.

Kan jag meddela.

Det blåser. Någon väderstation har jag inte fått upp ännu. Att det skall vara så svårt? Mycket svårare än vad jag trott. Men det är en massa annat i vägen. Det är en hel del som liksom måste fixas. Som inte fixar sig själv. Och i allt det där finns någon slags prioritetsordning. Ja och i den hamnar väderstationen och andra roliga projekt långt, långt bak.

Jag inser ju också jag att man borde ge upp. En hel värld står ju dessutom och skriker det åt ens håll. De flesta i min ålder har gett upp för länge, länge sedan. ja faktum är att majoriteten gav upp i trettioårsåldern. “Varför skall man drömma liksom?” Så i det fallet finns det väl inget att skämmas för om jag flämtande lägger mig ned. Jag har i alla fall försökt.

Ja det är sådär jag tänker igår när jag tröskar igenom dokumentation. Flytar från Dokuwiki tiill Markdown. Det är trist, URTRIST!!!, så jäkla trist och mekaniskt att jag håller på att gå sönder. Femte dagen. Det är mycket kvar. Det finns varesig lön eller klapp på axeln att vänta när det är klart. Bara mer saker att fixa. Med samma premisser. Inte konstigt att tankarna går åt det där hålet. Man kunde vila. Läsa böcker. Göra musik. Gå på skogspromenader.

Istället.

Fast jag skulle nog falla ihop av uttråkning då. Japp, Troligen. Om jag inte fick följa och leva en av de där visionerna som bär mig.

Så jag fortsätter.

Timme efter timme.

Sten för sten.

Det är konstigt.

Liksom.

När jag jobbade som lärare kom jag hem på kvällarna. Käkade lite. Planerade morgondagen om det behövdes. Rättade prov ibland.  Sen låtsasjobbade jag med VSCP till tolv eller ett. Det finns en märklig kraft i att vilja åstadkomma något.  En kraft som är svår att förklara. En energikälla.

Fast galet såklart.

Men det är inte de som tittar på tv som förändrar världen.

Å andra sidan gör de flesta av dem som inte gör det heller.

Såklart.

Men just det handlar ändå mest om att ha folk runt omkring sig som lyfter och stöttar.

Det där om den starka ensamvargen är bara en myt. Uppfunnen och påkommen av vargen själv.

Alla försöker försvara sitt existensberättigande.

Fast vi bara är som myror i en myrstack för den utomstående betraktaren.

Det är lika svårt att se på sig själv som en av dem som att se sig själv i spegeln och förstå att man inte kommer att finnas med i världen för evigt.

Vadå, tar det slut liksom?

Synd!

Det här som var så skoj.

Ja ibland…

Men musik, musik maestro, låt Spotify fylla rummet med musik från de som skapar. Japp Spotify är ungefär bara som en lastbil. Levererar varor. Inte mer. Inte så jävla märkvärdigt om man tänker efter. Fast bra. Japp som lastbilen.

Nu så. Det får vara nog. Dokuwiki -> Markdown. Man kan ha roligare. Jag lovar.