Till slut går ögonen i kors. Det är för många nollor och för många minustecken och på tok för få plustecken där bland alla papper. Man blir trött helt enkelt. Ja och så är det dagar som aldrig tar slut. Hur skall en låtsasarbetandes dag någonsin kunna nå fram till en tid och ett klockslag när han kan gå hem och släppa alltsammans, hur kan en låtsasvecka någonsin bli till helg? Ändå avundas somliga självklart livet som låtsasarbetare. Såklart är det så. Det låter ju härligt. Det ÄR härligt. Det konstateras som självklart. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Fast ställa sig i samma skor och traska iväg i dem, det vill förbannat få. Det är alltid ryggläget som hägrar. Det där enkla livet som andra har, men som man såklart inte har själv. Bli offret – det vill man så gärna bli. ja-ha-då.
Robotdammsugaren far omkring här på kontoret. Väsnas. Resan sker över ett slumpvis mönster. Men oftast fastnar den i en sladd eller under en stol efter en stund och skriker på hjälp från husse. De dyra modellerna gör antagligen inte det såklart. Det här är budget. Ingen har tänkt speciellt länge innan den byggdes ihop av flinka händer. Men en del damm och skräp hittar den. Det är bara det att det alltid finns mer. Antagligen kommer det mesta av skräpet från själva låtsasarbetarens huvud när han skakar på det. Tömmer ur bit för bit så att han blir dummare och dummare. Märks det här? Ja antagligen. Men för låtsasarbetaren höjer det bara lyckokänslan. Hur det är att vara robotdammsugare det vet man inte. Men den kör och kör och kör tills det lilla batteriet tar slut hur som helst. Sen skall den ömt och smeksamt lyftas iväg för tömning och för laddning. En natt och sen en ny dag med nya tag när nästa dag gryr och blir till. Som för vilken riktig arbetare som helst alltså. Låtsasarbetaren nöjer sig såklart enbart med själva laddningsmomentet.
På mitt första jobb efter universitetet 1984 fick jag 7800:- i lön. Det är bara 17800:- räknat i dagens pengar. Vi låg väl där hela gänget ungefär. Jobbade som idioter. Visste väl att vi var underbetalda. Fanns ett visst missnöje med det hos somliga. Jag visste nog inte vad jag var värd. Men givande var det och vilken utveckling vi gick igenom! Kunde ha hamnat i Kiruna och Esrange istället. Det var nära ett “ja”. Tror jag valde rätt åtminstone där. Den gången. Ja men sen flyttade vi ju hit. Till Los. Det gick på ett ut. 0 – 0.
Men inget fel på Los egentligen såklart. Om man bortser från alla storbossar och fraktioner och grupper som inte kan samarbeta. Kunde man samarbeta, ansträngde man sig det minsta, så skulle det här kunna vara paradiset på jorden. Nu är det bara nästan det. Tvåa efter vilken tropisk ö i världen som helst. Fast man måste såklart ha ruskat lite på huvudet innan man kan tycka det. Ja och sänkt ner näsan lite. Uppnäsor fattar aldrig det där. Det självklara är alltid för uppenbart för dem.
Fast vad vet jag egentligen det minsta lilla uns om det?
Nope. Inte ett skit vet jag. Som sitter här. Och vilar. Tamefan.
Täppas, jodå, han vilar han också men bara fram till valet. men han är minsann satt i karantän han. Det låter bättre. Ja och så sitter han i Nordanstig i den där karantänen med en säkert räddningstunnel ner till Stockholm medelst Y-buss och till lägenhet i gamla stan. Men ungefär samma. En ganska stor del Hälsingland, en ganska lite storstad som andningshål. Eller kanske är det tvärtom. Eller möjligen uppochner.
Noterar att kortmeningarna lever kvar tamefan. Kan inte låta bli att gilla dem. Språkvårdaren lär förfasas. Såklart utan att fatta att en del av själva vitsen med deras existens är just det.
Jag drömmer ofta om den där bilen och de fyllda tanken som kan ta mig ut och iväg. Ett av de ögonblick i mitt liv när jag känt störst frihet är i en hyrbil i Spanien strax efter en Portugisiska gränsen. Där och då hade det gått att åka vart som helst. Inte ens Afrika låg långt borta och var en omöjlighet. En färja från Cadiz bara och så var man där. Eller uppåt, Österut. Italien. Grekland och så vidare efter okända vägar. Början på ett spännande liv som suddade ut frågetecken. Men såklart valde jag den ansvarsfulla vägen. Dumvägen. Den som de flesta av oss tar. Den vi tror är rätt men egentligen vet är fel väg.
Fast en del drömmar skall såklart bara vara (och stanna som) drömmar. En sådan där resa utan mål drömmer man om, man gör den inte.
Ändå avundas jag ensamseglaren som ensam seglar från Sverige ner till Nya Zeeland utan att träffa eller se en enda människa på hela resan. Det finns inga kramar att få på en sådan resa. Men om sanningen skall fram så finns det inte så många kramar att få när man behöver dem i den “riktiga världen” heller. Världen kräver av oss vuxna att vi är de om skall vara starka och dela ut tröstekramarna istället för att få dom.
Fast återigen såklart. Man ser någon annan gå där i sina (lyckliga) skor. Sätter man på sig den personens skor så ter sig nästan alltid ens gamla liv som avundsvärt igen. Japp, så som det fungerar. Att hitta och hålla kvar förnöjsamheten är ett hårt arbete. Inte mycket låtsas där inte. Fast frågar man Blondinbella och hennes anhang så är såklart förnöjsamhet inget att sträva efter. Sådant har gått ur tiden. De vet. Alla andra gåtor är lösta också. Nu skall de bara lära världen det rätta sättet att leva. En muskulös mage är viktigare än en tio sammankopplade neuroner i huvudet på partner. Som bud 1. Viktigt liksom.
Jag orkar såklart inte med det där. Blir inte imponerad. Marie Curie och över är min måttstock. Och då menar jag inte priserna. Utan arbetet och modet att nå fram till dem.
Svalorna kom idag- Äntligen. Det är alltså glädje. Känslan av att ha vunnit en vinst. Varje år samma pris. Gokänslan. Viktigt. Men skit i det. Ät en korv.
Godnatt!
