Month: December 2014

Jag sitter här vid mitt skrivbord på skift nummer två. Månen lyser in genom fönstret och jag har det varmt och skönt. Fryser det gör jag ändå, tydligen skall det vara så den här veckan. Den riktiga koncentrationen vill inte infinna sig. Att skriva en drivare kräver att koncentrationen är på topp och på plast. Man sitter där med utvecklingsmiljöer på två datorer och en tredje för att debugga det hela. Blir alltså mycket att hålla reda på och sen är det lite krångligt ibland på det. Utan inspiration och koncentration så går det helt enkelt sakta. Blir tråkigt rent utav.

Men rätt vad det är kommer det där över en igen. Man får ha tålamod. Det finns idioter i programmeringsbranchen som påstår att det där kan trollas bort med metoder. Det brukar finnas en Jesusmetod för varje halvt årtionde med tillhörande företrädare och fanatiska efterföljare. Men de där människorna bara klassar ner sig. Ja det är så man får se på dem. Ju mer fanatisk i metoderna desto sämre programmerare. I slutänden handlar det ändå bara om att leverera bra grejer i tid. LEVERERA. Alla fattar inte det. De kan hänga upp sig på kodformat och allehanda andra bagateller och strida för sitt liv för det format som är det RÄTTA. Sanningen är att varje god programmerare med lätthet läser kod som är skapligt kommenterad. Det är bara som att lära sig en ny handstil. Det kan ta en stund men efter ett tag är det inget problem.

Sen tycker man såklart att det format man själv skriver på är det bästa. Inget konstigt med det. Men vansinnet tar vid när man tycker att alla andras kod och format är värdelös. Ändå är det just det man ser väldigt ofta i programmeringsvärlden. Man rackar ner på varandra. Helst på den som initialt skrev den kod som man nu håller på att arbeta med. Allt blir lätt företrädarens fel. Som är en dålig programmerare då. Men det är i det där läget man bör tänka till. För då har vansinnet slagit till i huvudet på en och man bör räkna över sitt pensionssparande och lämna över till andra.

Egentligen skulle man väl sitta i studion en sådan här kväll och det är också det jag verkligen borde. Jag skulle plocka ihop den där årliga jullåten. Vette tusan hur jag skall hinna med det. Hur som helst så fixad jag i alla fall ihop studiodatorn i måndags så nu fungerar den hjälpligt igen. Borde lägga it mixerbordet på blocket också men funderar om det är någon som helst ide att göra det såhär före jul när folk gör av med pengarna på annat. Kaminen ligger redan ute. En halvintresserad har hört av sig men den hade fel format för honom. Passade inte. Men det är såklart detsamma där antar jag att marknaden inte är den bästa såhär före jul.

Jag funderar på allvar på att ge mig för idag även om det känns som att smita iväg från jobbet olovandes och för tidigt. Men det kan ändå vara bättre det, att vila och läsa en stund och vänta in den där inspirationen och kraften. När den griper tag i en igen så vet jag ju att det bara smäller till. Man måste förstå att den inte finns där alltid. Det fungerar bara inte så. Fast egentligen skulle jag vilja sätta mig och skriva några månader. Tänk er själv. En stuga efter den Skotska kusten eller varför inte i Italien eller Portugal, ja jag tror att man skulle kunna acceptera ett helt gäng andra ställen också. Men gärna hav och dramatiska scenerier. Jag går igång på det förstår du. Vassa klippor och vågor som vräker sig in mot land. Då rinner fantasin till. Där skulle jag skiva klart i alla fall en bok. Kanske den stora boken om kärleken. Stor för mig alltså. Kärleken. Men boken skulle ha den tråden. Det onåbara och det vansinnigt vackra. Om någon som ger sig hän och går hela vägen. Men det behövs väl i alla fall två för kärlek på riktigt. Så i alla fall två personer borde det vara med. Men det kunde såklart lika gärna vara skalbaggar eller grodor eller varför inte en räka och en val. Sämre relationer har vi väl sett.

Men det är klart, det finns ingen tredjeklassflygstol inbokad i mitt namn efter nyår som tar mig till den där stugan. Inga flyktvägar. Men skriva måste jag såklart ändå. Problemet är bara att det behövs tid för det och tid har jag inte. Lugnet behövs också. Att låta en historia flyta på i den takt den tar. Men inget av de där finns i alla fall inte just nu. Men faktum är att kunde jag välja mellan elektroniken programmeringen och skrivandet så är det nog skrivandet jag skulle välja. Fantasin. Ja det skulle vara en värdig avslutning på ett liv. Men det där är såklart inte en dröm ens, mer en fantasi. Jag skriver min krönika och det är ju skoj. Att det finns publik gör ändå att man kommer in i andra flyt. Det blir inte som här där man skriver till sig själv. Idkar självterapi för öppna ridåer. Men det är klart inte får man så mycket respons på krönikefronten heller såklart. Det har blivit samma sak där. Man skal vara sådär högstadiepopulär för att få respons på något vad det än är. Facebook sprider sig ut till tidningarna också. På scenerna med såklart. Det finns inte utrymme för eftertanke eller svårt längre tycks det. Allt skall vara vackert och snabbt intaget utan minsta lilla tuggmotstånd. Ocoola gubbar som jag passar inte in i det där. Vi vill inte det heller såklart. Vi bidar får tid och gödslar snart de inhemska blommorna som ingen ser för det skall vara mer färger på dem, mer av allt. Mycket mer. Men det gör oss ocoola gubbar ingenting såklart. Vi skrattar åt den där pseudovärlden med rubrikläsare och skratta på rätt ställe människor.

Det blåser här på kullen med det stora gula huset. Dragspelaren håller sig inne liksom ocoola gubbar som jag. Frun däremot är en hårding och vandrar iväg till jobbet i morgonmörkret.  Man får försöka kompensera med uppvridna element. Men gamla skolor byggdes billigt och det märks inne när vinden ligger på. Det drar och jag fryser. Man borde inte sitta i närheten av otäta fönster, jag vet, men det är förbaskat trevligt att se något annat än väggar och dataskärmar också för oss ocoola gubbar.

Follan fyller 63 idag. Vår trummis från förr. Man kan inte fatta det. Två år kvar till pension. Vad hände med alla de där åren där emellan? Men han fyller onekligen år på en bra dag. Det är alltid festligheter i stadshuset till hans ära på hans dag. De där 63 åren säger också att jag följer efter om ett antal år. Vill inte,. vill inte, vill inte…. Att bli sextio är liksom att bli gammal på riktigt. Att bli 65… ja herregud…

Ser att fågelmataren här utanför är tom. Så kan vi ju inte ha det. Så då blir det för ocool gubbe att ge sig ut ändå. Vänta ett tag…

Sådärja. Nu är den full och en snöstormshungrig talgoxe eller domherre kan fylla magen vid behov. Jag får en föreställning dessutom på köpet där jag ser de små vackra dinosarieättligarna här genom fönstret. Det finns inte en algoritm i världen som går upp mot det.

Blöt snö ligger där ute. Mög kallar min Skånske vän det hela. Mögel. Ja fast vackert också. Den kan lika gärna falla ner nu så vi får det lite ljusare. Är det vinter så kan det lika gärna få vara vinter. Men kunde man så skulle man såklart bara dra söderut som flyttfåglarna. Ner mot Grekland, Portugal, Spanien, Italien eller något sådant ett par månader. Tills det värsta är över. Sen återvända samtidigt med Pavarotti. Inte förr.

Näpp, nu måste jag jobba.