Category: Noveller

Skit också jag förlorade magmätartävlingen. Elton vann med fem tum (tretton centimeter) och då skall man betänka att jag smällde i mig större delen av en två liter Coca Cola strax före att vi äntrade scenen. Nu bärs han runt i triumf här i sin trädgård av fem av sina uppvaktande muskelpojkar och som naturligtvis gör det där med bar överkropp. Själv sitter jag här, också jag med bar överkropp, men alltså med en mage som inte levererade i år heller. En kärring som tydligen heter Marianne Faithfull (andra stavelsen i efternamnet säger en del om henne) försöker trösta mig. Tycker jag borde vunnit för min mage verkar faktiskt se fläskigare ut än Eltons och kanske är det just det som är problemet. Att min är lösare och hans är liksom mer ölstint utspänd. Sådär går hon på kärringen. Med jämna mellanrum och mellan hennes haranger bärs Elton förbi med prisroten höjd över sitt huvud, glad som ett kylskåp naturligtvis, det fattar man ju. Passar på att spruta champagne ur flaskan han halsar ur åt mitt håll också den jäveln vid varje passering så nu är man alldeles klibbig också. Fan också. Hade räknat med en vinst i år, att få fara härifrån som en segrare, men det sket sig alltså. Sket sig stenhårt. Om bara käringen kunde hålla käften en stund men hon babblar bara på och på. Påstår att hon legat med Mick Jagger den jävelen. Sicket påhitt. Vad skulle en som han han med en sådan där kärring till!?

Fast lite i det hon säger har hon ju rätt i kärringen. Det är bättre att tro på för mycket än vara så skitnödigt rädd för att bli lurad att man låter livet fara förbi utan att man ens är med på ett endaste litet hörn. Dom är så många dom där som skriker “hej. det där är alldeles för otroligt” och sen missar hela tåget och livet med det. Det enda de har är en stolthet över att inte vara ett endaste dugg. Så jag bestämmer mig där och då för att tro på att Mick Jagger faktiskt knullade kärringen. Hon har rätt, man skall tro. Jag ger henne en kyss på kinden för den insikten och går in och spyr upp Coca Cola på närmaste toalett. Vräker ur mig alltsammans och hulkar ur mig också det sista som är ren besvikelse som satt fast där längst ner i magen över utebliven vinst i magmätartävlingen. Allt borta nu, livet är gott igen.

Elton lånar ut sin Land Rover imorgon så jag tar kanaltåget över och sen hem. Måste ju det, har jobb att göra. Det blir såklart en jävla resa men man får väl småsova lite i bilen och på färjan över från Travemunde. Det skall nog fungera. Får alltså ta det lite lugnt ikväll. Skulle ju kunnat tänkt mig att låna en av hans Ferraris också men de är ju så jävla låga att vägarna i Lo(o)s skulle förgöra en sådan vacker bil. Vore ju synd det. Men kul vore det såklart att köra en sådan bil här uppe i skogen och glassa med den ett tag framför de avundsjuka som till och med är avundsjuka när det inte finns något att vara avundsjuk för. Men man skulle väl förlora körkortet på studs.

Dags att äta här nu. Partytält beställt och uppbyggt när vädret blev som det blev, fast just nu är det soligt. Ingen konst att vara grönsaksätare på det här stället, nästan alla äter vegetariskt och det finns massor av gott. Men det står en grill i ett hörn också. En med en stor blåsvart man stående vid, vändande enorma köttbitar. En man som en hetrosexuell man som jag inte går fram till frivilligt, om ni fattar. Nu kommer det såklart fram gott vin och mer champagne och mer champagne och mer champagne och ännu mer gott vin men det får alltså bli lugnt ikväll för mig om jag skall köra hem. Men lite mat behövs nu för att fylla upp i tom urspydd mage. Det droppar in folk här hela tiden och de som inte var med i SOHO igår lär dyka upp ikväll. Man får väl ägna kvällen till att lyssna på någon gammal rockstjärnas turneminnen från förr, alltså ungefär samma historier som min vän dragspelaren berättar vid postlådan där hemma. Jag har hört dem alla vid det här laget. Men mat nu alltså och så lyssna på en uppblåst vinnar-Elton, han som har störts mage i år igen alltså, andra året i rad. Ja, jävlar. Mer semlor nästa vår helt enkelt. Man kanske skall tjuvstarta med dem redan när man kommer hem rent utav.

Jag stack kniven i en man en gång. Dödade honom effektivt, jag visste var jag skulle sticka. Det var egentligen ganska enkelt eftersom jag är sjuksköterska, eller trotts det om man nu vill se det så. Han hade våldtaget min dotter. Jag hämnades. Inget märkvärdigt alls alltså. Något som alla skulle ha gjort. Nu ligger han nedgrävd här på baksidan i potatislandet. Tillräckligt djupt för att ingen någonsin skall hitta honom igen. Säkert inte mycket kvar av honom längre. Maskmat var ändå det enda han dög till.

Det var under en midsommarhelg för några år sedan som det svinet våldtog min då fjortonåriga dotter. Tog det han ville ha utan skuldkänslor och kastade bort den jag älskar mest i hela världen efteråt, som om hon bara var en använd snorig näsduk. Den saten flinade mot mig när han friades i rätten. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle döda den jävlen.

Så jag köpte en peruk, kläder som gjorde mig till en helt annan än den jag egentligen är, ett par högklackade skor och sen började jag röra mig i hans närhet. Ja jag väntade – och längtade måste jag erkänna – två år såklart och nej då, han kände inte igen mig. Jag är en sådan som helst går i fotriktiga skor annars eller möjligen barfota. Nu var jag en helt annan kvinna. En sådan som män ser med kuken, och så fort män börjar tänka med annat än hjärnan så är dom så enkla att föra bakom ljuset i alla fall. Dom tror på vad som helst, gör vad som helst, bara dom till slut får komma in i det där våta, fuktiga, varma.

Det var såklart det han trodde han skulle få när han följde med mig hem den där natten. Jag bor ensligt ute på landet och den här helgen var min dotter inte hos mig utan hos sin far. Vi är skilda nämligen. Så när svinet och jag steg ur bilen och gick upp mot huset och han trodde att jag skulle kyssa honom, eftersom jag tryckte mig mot honom, så var det ingen risk att någon skulle se oss. Att jag istället skar av hans halspulsåder genom att trycka en jaktkniv rakt in i hans hals, var självklart inte det han väntat sig. Det varma och fuktiga fick han ju del av även om det nu istället var hans eget blod som pumpande fram det där. Han sa inte mycket. Gurglade lite. Man säger inte mycket med en kniv körd djupt in i halsen. Han bara stirrade på mig med vidöppna, livrädda ögon och sen sjönk han ner på knä och strax efter ner på sida och dog. Det hela gick tämligen fort. Naturligtvis log jag samma strålande, vinnande leende mot honom som han lett mot mig där i rätten. Log den nöjde slutsegrarens leende.

Resten var ganska enkelt. Det är sandjord här och lätt att gräva. Så jag grävde en djup grop där i natten i potatislandet. Slängde ner honom i den – man blir stark som sjuksköterska – och grävde igen den. Det han hade i fickorna slängde jag i spisen och eldade upp senare. Blodpölen på uppfarten var lätt att får bort med vattenslangen. Ingen frågade någonsin mig efter honom men jag såg att han var efterlyst i tidningen. Men man slutade snart söka. Trodde han dragit från den här orten, letat sig nya jaktmarker. Jag har inte ägnat honom en tanke sedan den där natten.

Nu skall jag baka mig lite bullar. Min dotter kommer snart hem från skolan. Kanelbullar med mjölk är hennes favorit.

—

Den fantastiska bilden är gjord av Göran Bertils.

Gubben, för han var en gubbe, packade sin resväska och gick ut. Låste dörren med dubbla varv, stoppade nyckeln i fickan och promenerade förbi dagrummet. Där satt bara två personer framför en tv som visade en engelsk fotbollsmatch, Maria och Hannah som båda var nittio och mer fyllda redan sedan några år tillbaks och i den värld dom befann sig fanns det inga gubbar som låste sin dörr och sen bara gick ut som om inget har hänt från ett ålderdomshem. Demensen hade tagit dem för länge, länge sedan.

Personal fanns det ingen. Eller jo, det fans det men inte där. Den ende som jobbade såhär på eftermiddagen satt på toaletten och skötte om sin krånglande mage eller om sanningen skall fram så läste personen ifråga den tredje kortnovellen i Allers sedan hon satt sig där för att trycka ut det som tryckas ut skulle. Det började faktiskt domna här och var i sittpartierna på den ålerdomshemsanställde kvinnnan vid det hör laget men de unga tu var så nära att till slut äntligen få varandra – som de unga tu alltså hade fått varandra redan i två historier före  – så en liten stund till måste hon helt enkelt stå ut här på toaletten. Alla gamlingar sov ju middag i alla fall nu såhär efter maten. Utom Maria och Hannah då såklart, men dom satt ju där dom satt i sina rullstolar. Dom skulle inte rulla iväg någonstans och blöjor var på så att de kunde göra det de måste.

Där vet vi ju att den bajsnödiga, nåja, ålderdomshemsanställda kvinnan i princip hade fel. Gubben som låste sin dörr och gick hade nu kommit ut på gatan. Inte såg han ut att sova i alla fall. Han gick snarare med väldigt snabba och spänstiga steg för en åttiosjuåring fram mot den gröna Volvo S60 som ägdes av prästen som så ofta besökte ålderdomshemmet. Gamlingar förväntades ju ha intresse av de utomjordliga. Antagligen för att de snart skulle lämna det jordliga. Övning liksom. Men gubben var aldrig intresserad. Mummlade lite osande svordomar för sig  själv och la iväg riktiga brakskitar om prästen förvillade sig in på hans rum. Låtsades helt enkelt inte om honom. La ssg och sov med ryggen mot prästuslingen eller gick helt enkelt in på toaletten och låste han också utan att säga ett ord.

Men nu visade alltså gubben lite intresse för prästen ändå eller i alla fall för prästens relativt nya bil. Framme vid bilen plockade han upp en skruvmejsel ur fickan, satte den i bildörren och bröt till. Gniiiirk så gick dörren upp med en poff. Smidigt, ja så smidigt som en stel åttiosjuåring kunde, så satte sig gubben i bilen. Körde in samma skruvmejsel i låset och vred om. Vred igen och körde in och bröt och vred igen tills alltihop lossnade. Då plockade han upp en avbitare. Klippte ev en röd och en svart tråd skalade dem och satte ihop dem och det gnistrade och sprakade och rykte alldeles förfärligt men bilen startade. Inte med ett muller direkt som de tjuvkopplade bilarna startar i filmer men med ett pfjing, pfjing, brrrrr… som en Volvo startar. Så gubben satte sig tillrätta och körde därifrån. Naturligtvis med en rivstart, vad trodde ni!?

Av gubben och bilen syntes aldrig något mer. De efterlystes såklart båda två på sedvanligt vis. Och nog hade vissa observationer gjorts som visade att gubben hade rest norrut och sen tagit sig över till Finland vid Över Torneo  och sen enligt lite mer osäkra uppgifter färdats in i Ryssland där all spår efter honom försvann. Ja han var ju känd kommunist den gamle gubben. Leninstatyn vid hans säng vittnade om det och nog pratades det en del om att han varit i det gamla Sovjet och jobbat under de goda kommunistiska glansdagarna. Men av det där fanns väl inte mycket kvar nu. Bara spillror och Lenin stod fortfarande kvar vid hans säng och tittade ut över det numera gubblösa rummet. Så vad skulle han dit och göra? Det som ytterligare förbryllade var att sextiosjuåriga Svea Svensson, en rund och glad  tant som var mästare på att baka bullar, farmor och mormor flera gånger om, försvunnit samtidigt med gubben. Något samband mellan de två försvinnandena hade dock inte kunnat klarläggas. Svea hade nog försvunnit i bärskogen och sökningar gjordes men avslutades förgäves efter ett antal dagar med både skallgång, helikopter och ortens två överåriga poliser med i sökandet.

Men såklart fanns det ett samband. När Svea och gubben igår nådde fram till den Ryska rymdbasen och försiktigt tog sig in i den inre delen av den. Stod där i timmar tillsammans och tålmodigt väntat på att den besättning som skulle bytas ut på den Ryska rymdstationen skulle vandra förbi i korridoren och, ja det måste erkännas, pussats lite och fnittrat ännu mer av förväntan och glädje men gjort allt detta mycket tyst under sin väntan. Men så hade de två rymddräktsklädda då kommit vandrande där i korridoren och utan varken mycket väsen eller för många slag låg de nu bakbundna på en närliggande toaletts golv. I deras ställe äntrade den gamle gubben, han som bara gick ut från ett ålderdomshemmet och försvann och den lilla runda Svea, hans nya underbara kärlek, den magnifika rymdkapseln. En dörr hade stängts bakom dem, säkrats av experter, det hade önskats lycka till men på ryska då såklart och snart hade nedräkning och liftoff skett med ett jäkla dån. Både gubben och Svea blev snart nya invånare på den Ryska rymdstationen, kallade till och med det hela för rymdstationsockupation,  och efter vad det sägs så sitter de fortfarande där uppe och håller varandra i hand och ibland ger varandra en puss med ögon som tindrar ikapp med himlens alla stjärnor. Bullar bakas med jämna mellanrum och bakandet fyller då rymdstationen men ljuvlig nybaksdoft. Gubben är fortfarande händig och reparerar det som går sönder. Titta upp mot stjärnorna någon gång vettja när himlen är klar, kanske får du se dem när de kikar ut genom rymdstationens fönster högt där uppe och just far förbi din del av världen i svindlande hastigheter. De är så lyckliga.

Det var ett hjärta som gick sönder. Det sprack i tusen bitar och varje bit sprack i sin tur i tusen bitar och kedjan bara fortsatte på detta vis tills ett hjärta bara blivit röda dammpartiklar som virvlade runt utanför en mänsklig kropp som om de var de röda diset vid en sista solnedgång. En kropp som nu var utan hjärta men vars blod pumpades runt av en ickekännande mekanisk maskin som aldrig någonsin igen skulle brista eller ens skälva inför ett ögonkast, en smekning eller det stora, dånande.

Äntligen fri tänkte mannen som nu var mer robot än människa. Äntligen befriad från alla dessa känslor som tagit så mycket tid, fått pulsen att öka och blodet att hetta. Äntligen är det över.

Så mannen steg upp på ett berg och såg ut över landskapet. Han såg andra berg som försvann i fjärran, Han såg sten. Han såg skog. Han såg vatten. Han såg sjöar. Han såg älvar.  Likgiltigt iakttog han allt detta. Allt det vackra stannade fördolt för det som kunde vara hans innersta väsen i ett hjärtas vetenskapligt logiskt kalkylerande system. Inte ens solen kunde längre varken blända honom eller värma honom med sitt åtta minuter gamla sken. Hans kropp, hjärna, nervsystem bara registrerade vad som ögon iakttog men lät inte detta nå längre in i det som borde vara han men där människan inte längre fanns nåbar och tillgänglig.

Han lyssnade. Hörde de diskreta frekvenserna men inte melodierna i vinden, vattenfallet, fågelsången eller regnet. Bara ton för ton, frekvens på frekvens med antal svängningar per tidsenhet och längd gick hela vägen in i mannens icke kännande system. Allt det andra, harmonierna, tonföljderna, rytmen nådde aldrig ända fram.

Han drog in luft i lungorna och genom näsan och doftade och fann att våren luktade ruttet och han noterade det utan glädje och som ett tecken på att temperaturer satt igång förruttnelseprocesser. Inte mer. Bara det. Vad kunde han mer få ut av detta ruttna?

Mannen hittade en gräddkola i sin ficka och stoppade den i munnen och sög girigt på den för att känna den goda söta mandelsmaken hos en gräddkola som var lagom tempererad efter att ha legat nära hans huds trettiosjugrader och därför också var precis lagom seg och lockande. Men sockret, grädden, och mandeln var det enda han kände. Inte som varandes  sammansatta som i  en kola utan bara som en varsin komponent i en hudvarm gräddkola och han spottade ut för i detta fanns inget gott, bara  dessa beståndsdelar och han vände sin mage ut och in och kastade ut allt som förut hamnat i den och som nu också bara var beståndsdelar innan hans hjärta gått i tusen och tusen och tusen bitar.

Så stod hon framför honom, sa förlåt, och hon smekte hans kind och kysste hans mun så oändligt försiktigt att läppar bara nästan nuddade vid varandra. En kyss som mer var läppars mjuka fuktiga värme i närhet av varandra än känslig huds kontakt med hud. Hon som tog hans händer i sina och blåste varm kvinnlig, fuktig, sensuell luft över dem, genom dem, och en liten stund hackade den mekaniska högteknologiska pumpen till innan han gick förbi kvinnan som inte längre kunde ge honom det endaste lilla lite.

“Du skall icke kasta pärlor till svin”

ja, precis så sa han. Sa det med en bestämd röst. Hävdade sen att

“De där idioterna fattar ändå inte vad du gör så varför göra det?”

och fortsatte

“Det enda dom är intresserade av är att slicka varandras nedbajsade rumpor, titta på idol uppblandat med melodifestivaler som bara kommer i en ändlös radda och aldrig tar slut.”

“Men så…” försöker jag, men han har mer att säga

“Dom vill bara ha enkelt sondmatat nedsänt i sina hjärnor. Dom tänker inte ens på jobbet längre, än mindre hemma. Dom bara gör det som maskiner snart tar över, förlöpare till det artificiella. Sen är det ajöss och goodby med dom där icketänkande och de sitter där i sina drömvärldar och bara lallar..”

Någonstans där gav jag upp om att få fram mitt försvar om trötta människor. Folk som gett allt på jobbet och nu satt hemma i TV soffan och var trötta för livet. Inte dom som Perci Barnevik pratade om alltså. “Dom som satt på kontoret och vände papper hela dagarna och sen gick hem och byggde en båt” Nej de här var ett tröttare gäng. Som inte bara satt och vände papper på dagarna. Körde slut på sig, så dom inte orkade med annat än jobbet. En sorgligare samling eller ett sorgligt samhälle om man nu skulle skylla på det.