Alla blommor här på låtsaskontoret har fått lida under julen. Ingen vattnar dem. Inte ens de eviga kvarsittarna och deras lärare förbarmar sig under sina spöktimmar. Japp, jag måste erkänna att jag glömmer bort dom. Erkänner också att det är dåligt. Mycket dåligt. Vilar bara. Äter. Tittar på film. Men glömmer mina vänner “tanterna på kontoret”. Skamligt.
Men åtgärdat idag. “Hurra” ropade de allesammans när jag vandrade runt med kannan här idag efter en lång sovmorgon/läsförmiddag. Dom är så snälla allesammans. Ingen av dem klagar ens. Jag är inte värda en enda av dem.
Det där med att ha tid en vanlig dag att läsa icke nödvändig läsning är en lyx. Fel. En obeskrivlig lyx. Inget jag tar för givet men absolut njuter mycket av. Naturligtvis somnar jag efter några kapitel. Något genetiskt med det där. Minns att farsan också låg på soffan om helgerna snarkande med en bok över ansiktet.
J åker hem på fredagen. Lämnar tomrum och en mycket god whisky efter sig. Han är på sitt jobb när vi lägger oss och vi suckar både K och jag över en sådan arbetsdag.
Vi äter rester. Det brukar bli så den här veckan. Vi kastar väldigt lite mat helt enkelt. Kakorna brukar bli det som sist är kvar. Ja och ni som läser den här bloggen vet ju hur jag brukar angripa kakor i burk.
Jag får två knektar av yngste sonen. Ett stämjärn på det. Har väl aldrig ägt sådana märkesgrejer förut i hela mitt liv. De verktyg med “Bahco” eller annat på sig som jag äger har jag ärvt. Oftast är det sådant som utsorterades från Träförädlingen där farsan var verkmästare. Men att jobba med glappande skiftnycklar härdar brukaren. Jag lovar. Men att äga två snabbtvingar med kvalitet förpliktigar kanske. Man måste köpa upp sig på bättre grejer.
Jag antar att semlor redan har börjat säljas. Men det normala suget har inte infunnit sig ännu. Men det kommer väl. Som det alltid gör. Men i år skall jag hålla igen. Måste ta tag i min vikt nu och börja röra på mig mer. Har liksom spårat ur. Var man en riking hade man såklart skaffat sig en PT. Men nu är man inte det. Då får man ta tag i det där själv. Japp, det är svårare än man tror. Kanske inte att röra sig. Det brukar fungera. Men sötsaker. Jag har och kommer antagligen alltid ha en “sötsugen tunga”. Det är bara så. Vi äter rätt bra för övrigt, tror jag, som vegetarianer. Men sötsaker… Antar att det där är samma sug som en alkoholist känner efter sprit. Man måste alltså bli en morotsätande sockberoende. Byta livsstil. Det går inte att försöka sig med någon halvmesyr. Men jag klarade att sluta röka tills slut så jag skall klara det här också till slut. TAME FAN!
Men först skall vi klara av den här kommande månaden. Den och februari innebär alltid en kamp på många sätt. En kamp vi vunnit hittills och hoppas vi vinner i år igen.
Men livet är gott här på kullen. Det har varit plusgrader hela dan och är det fortfarande. Man tackar egentligen för det. Fast egentligen är det väl som bäst när temperaturen ligger kring minus tio under vintern och när det är vindstilla. Då vinterlunkar man på liksom. Nu är det halkigt och smältvatten och eländigt. Halkade ut för hela källartrappen idag efter att ha matat fåglarna. TJOOOOOOP… liksom. Mör i kroppen, speciellt vänsterbenet, men klarade axeln. Japp, trugubben, det är jag det. Kunde ha gått hur illa som helst. Har jag berättat hur trött på sjukvård jag är just nu? Så tack för det utfallet (nåja “fallet” är ju inget att tacka för, mer landningen).
Trisslotterna från julaftonsmorgonen genererade ju vinster i år. Inga jättevinster. Men det hela gick med vinst i år. Så kan man ju inte ha det så vi får väl inhandla nya lotter så att staten får de intäkter staten behöver.
Fast nu tror jag att jag avslutar den här låtsasarbetsdagen. Min bok är spännande och man skall ju inte överdriva en sådan här första dagen efter lång ledighet. Nope. Icke. Liksom.
Lugn, bara lugn. De seismologiska utslagen här på eftermiddagen kom bara från lilla jag som halkade i källartrappen. Mörbultad men överlever – troligen.
Slöa dagar. TV, läsa, sova, film och äta. Allt i stora doser. Bara lugn, dagar utan oro. Lite mat till fåglarna. En skål gott ställs ut till räven innan natten. Men kanske är det Tomten som tömmer skålen när nattens pudersnö sakta faller helt ljudlöst ner från himlen. Spåren dagen efter är ändå bara skatornas. De som lever sitt liv i den stora granen här bredvid. Som fick två ungar i fjol. Goda grannar.
Ja och man lever. En jul till lagt till minneskontot. Det är där mina rikedomar finns. Egentligen räcker det väl med det tänker jag när jag tänder en av oräkneliga brasor i öppna spisen. Att leva med familj, vänner och brasor. Ja, kanske en whisky till det. Vem behöver mer?
Ett nytt decennium snart. Man lever i framtiden. Minns att jag en gång tänkte på tvåtusental som en tid jag inte skulle leva i. För långt bort in i framtiden framstod det som. Men här vandrar man alltså omkring ännu. Tjugotjugo. Låter som en akuktionsutropares bud. Fast spännande såklart. Nytt. Man är nyfiken över vad som döljer sig där framöver. Må?te aldrig den nyfikenheten lämna ens sinne.
Fast nu, vila en stund. Varför jäkta? Snart nog är det vardag igen. Livet är gott. Ja, gott nog kan man tycka.
Jag är lite spänd såhär dan för dan. Varje år. Men om man var pirrig som liten för att man kanske skulle få de där presenter som man önskat sig så är orsaken en helt annan nu som vuxen. Det är så mycket som skall klaffa. Viktigast är bilen. Brakar bilen ihop just den här dagen så rasar så mycket. Det finns ingen man kan ringa till och ropa “hjälp”. Ja och ni som läst den här bloggen vet hur det är med mig och gamla bilar. Vi borde inte finnas i närheten av varandra eftersom den ena parten bara blir nojig av de där åbäkena och den andre bara går sönder för att hen är trött av ålder och dåliga vägar och uselt underhåll.
Fast det löser sig den här gången också. Vi tar oss till Bollnäs. Handlar. Handlar. Handlar. Hämtar J. och åker hem. Tar oss både dit och hem. Hemma läger sig till slut ett lugn över mig. Jag pustar ut. Härifrån går det att fira jul. Fuck the world. Nu är det är vi i vår lilla låda till hus som står där på en kulle som finns på en plats som nästan ingen hört talas om, som är allt. Vi är tillsammans, familjen, här i boet några dagar och njuter av ett överflöd och vila som varar under en kort tid. Dumt kan den ointelligente tänka, den som aldrig levt ett liv. Som tror och tycker att en räcka grå dagar är bättre än några med guld och många andra med mörker. Har man tillåtit sig att leva på riktigt och vistats i verkligheten och inte i lekskolornas värld vet man att man behöver de här gulddagarna. De grå dödar mer än det svarta. Man måste passa sig för likformigheten.
Jag somnar såklart en stund på grön IKEA soffa när jag kommer hem. Det hör till. Att jag före det läser några kapitel är bara maskerad såklart. Men jag är sådan tydligen. När jag släpper det som upptar mitt huvud så åker jag ner några våningar. Där nere finns sömnen. Men en orolig natt där maran nästan får mig i sitt grepp bidrar också till den där tröttheten. Men ledighet för mig, japp, en stor del är det där, bok, soffa och familj.
Tack och lov är det där tillåtet i vår familj. Det flinas kanske lite – “nu sover han igen” – men det där sker med värme. Så oändligt tacksam man måste vara för att den värmen finns.
Träffar A idag som berömmer min musik. Jag är så ovan att höra något positivt om den. Har svårt att ta det till mig. Men finare julklapp kan jag såklart inte få.
Snart skall vi smaka på det som skall bli till julbord imorgon. En av våra traditioner. Allt annat är fixat. K och N har jobbat hårt för att få till allt. Känner tacksamhet för det såklart. Det är inget självklart.
Just den här helgen är vi hela familjen. En dag kommer det inte vara så. Någon kommer att fattas. Någon kommer att vara saknad för första gången på en sådan här sammankomst. Jag tycker man skall tänka på det där. För då kan man sant uppskatta att man är samlade här och nu som en sammanlänkad grupp i tiden. En länk som inte alls är beständig. Entropin ni vet. En av grundreglerna.
Jag har haft ett ganska kämpigt år i många delar. Men också mött fantastiska människor. När jag skrevs ut från sjukhuset sa jag det till en av sköterskorna efter det stora kramkalastet, att de varit fantastiska. Men hon svarade att jag var fantastisk. Tänk dig själv vilket positivt känsla de orden sände mig tillbaks ut i världen med. Jag är så tacksam för den omvårdnad jag fått på Gävle sjukhus under året. Ja, i Hudiksvall också. Bättre kunde det inte varit.
Men nu in i boet. Jag vill önska er alla där ute en riktigt fin jul. Janne i Järvsö såklart. Du som är den snällaste och mest osjälviska männika jag känner och har känt. Men det finns så många fler. Goda människor som finns där ute. Som man aldrig glömmer. Men att räkna upp er alla här skulle bara leda till att jag glömmer någon av er. Det vill jag ju inte. Tack för uppmuntran och goda ord under det här året. Tack för att ni finns. Tack för att ni läser det här svamlet. Härifrån, vår kulle, skickar jag en varm önskan med allt som är gott. Ha nu en riktigt skön och avkopplande jul.
En pall pellets. Det är vad jag orkar bära in. Får ta de två andra imorgon. Men jag finner en stor glädje i att klara av det där igen. Mer behövs tydligen inte för att glädja gamla gubbar. Det finns ett värde i att kunna själv. Stärker självkänslan. Något att tänka på när folk omkring en blir gamla och sjuka. Man skall inte hjälpa till för mycket.
Sotar också såklart. Gör Hulken redo för både jul och kommande januarikyla. Glädjen över att kunna själv hänger med där också. Soten hamnar i komposten efter att den fått kallna någon dag i sothinken. I komposten blir den till näring i jorden som sen i sin tur blir näring till sommarens blommor i trädgården som vissnar ner och återigen hamnar i komposten för ett nytt årshjul. En skön rundgång. Fick man så är det väl sådär man skulle vilja ingå när man dör. Sin sot, Som blir del av blommor. Men ännu hellre gör jag den dan rean i Voxnan ned till havet såklart. Ett sista “Tjena” när man flyter förbi Edsbyn som en liten sotpartikel.
Någon läser Hårdrockstomten. Kanske är det någon konstig Googlesökning som tar denne “någon” dit. Jag har svårt att tro att det sker med vilje. Jag hör inte till samtiden, men kan leva med det.
En riktig gråvädersdag. Kyligt regn faller ner och fryser till is när det landar på kalla vägbanor. De visa sänker farten när de far fram på vägarna. De mindre visa, och han/hon/det/gud har satt mängder av dom till världen, litar på antispinn och andra system och kör på som vanligt.
Borde väl ha drabbats av lite juldepression vid det här laget. Men har inte riktigt lyckats ta mig in i den. Det är ett underligt år det här året. Visst, det finns många ingredienser i år med som skulle kunna ta mig med dit in i den. Om man nu anstränger sig lite och letar. Men viljan finns inte riktigt där. Flyter liksom bara med just nu. Jo, det finns en del som kallar den där moden “julstämning”.
Måste nog inhandla något julgott till räven som stryker omkring här på kullen i år. En riktigt fin en är det. Verkar som om rävskabbsepedemin gett med sig nu. Den här verkar i det närmaste orädd. Lite kattmat kanske skulle fungera tänker man. Rävar och katter har ett speciellt förhållande. Det är inte samma som mellan hundar och katter. Man ser dem istället ofta tillsammans. Sen skall ju småfåglarna ha mat såklart. Skatorna med givetvis. Ekorren. Rådjuren och kanske älgen om han kommer på besök. Ja sen är det spindlar och flugor och möss och annat som bor här i huset som borde få sin del av julbordet. Fast kom alla på en gång skulle man nog bli lite förskräckt. Vi har fler vänner boende i våra hus allesammans än vad vi egentligen vill erkänna. Oräknat alla kvalster och mikroorganismer då.
Avslutar med nässelfjärilen som sover i källaren och som längtar efter tider med varma vindar som bär en flygare. Alltså precis som jag gör.
