Category: Betraktelser & Berättelse

Vardag igen. Skjutsar ner K. på morgonen. Huset förlamande tyst när jag kommer hem igen. Lite musik i högtalarna jagar iof iväg den där tystnaden och förlamningen med den. Ett lätt haltande är allt som blir kvar. Men det är ändå inte samma sak. Bäst är det när K. också finns i huset.

Fast det finns saker att göra såklart. Det är inget problem på den punkten. Kan man dyka ner i något så försvinner också alla funderingar på annat. Så jag dyker ner från tolvmeterstrampolinen…

I går gör R. (äldste sonens flickvän) och hennes pappa ett kort stopp här på sin väg upp mot Jämtland får Uppsala. Mycket trevligt. Det var länge sedan vi sågs. Det är nästan som om vi var en normal familj.

Men vardag alltså. Det skall tuffas på nu med vanliga veckor fram till jul. Många veckor är det. Fast OK för min del. Det finns inte många dagar i mitt liv när jag bara suttit still och bara haft det tråkigt. De som funnits är gärna kopplade med kollektivtrafik och sjukhus då såklart. Men för övrigt. Blir det för tråkigt kan man ju alltid sova. Länge eller frö alltid om nödvändigt.

Mitt enda uppdrag för dagen förutom det vanliga knappandet är att köra en tvättmaskin (den snurrar) och plocka en inte oansenlig mängd körsbär som går vidare till frysen för senare safttillverkning. Körsbärssaft ett sätt att spara smaken av härliga sommardagar att plocka fram i vintertid när behov uppstår. Oftast är anledningen att nordanvinden biter i och jagar in folket (däribland mig) in i sina uppvärmda boningar. Man behöver drömma sig bort som injagad eller kanske som jagad över huvud taget.

Naturligtvis sparar jag tillräckligt med körsbär för att den skrockande koltrasthonan kan få sitt hon också. Jodå skatorna med. Det är såklart en fest den här körsbärstiden som man måste dela med andra. Allt annat skulle gjort en till en avskyvärd varelse som förtjänar noll av de röda, söta, goda, solvarma bären. Så kan man ju inte ha det.

Men hungern suger i min lekamen. Säger åt mig på skarpen att trava upp för trapporna och ordna något som går att äta. Vad är ännu skrivet i det blå. Men det finns tillräckligt att välja på i lagringsutrymmena för att jag med stor sannolikhet, nöjd skall kunna skyffla in en lagom mängd och sen vandra ner till mitt igen.

Amazon kommer tydligen till Sverige på riktigt nu. Gäspar. Intresserar mig föga. Förstår inte hur man kan hölja någon som blir orimligt rik på att oschysst utnyttja sina anställda på det sätt som Jeff Bezos gör. Ett svin är det. Ja “svin” är en förolämpning mot grisar i det här fallet. “Ett egoistiskt as” är nog bättre. En revolutionsskapare. En samhällsförstörare. Mina slutord för dagen. Japp, kommer säkert handla därifrån jag med. Fast borde… nej det borde man inte.

Då så, söndagskväll och min låtsassemester har nått sitt slut. För första gången i mitt liv skulle jag kunna tänka mig en eller två veckor till av det här livet. Faktiskt. Förvånande. Bra.

Vi har haft det utmärkt K. och jag trotts mycket lite sol och värme. K har en dag till ute i friheten sen hoppar hon också in i rutinerna och oxdragarveckorna.

Jag har inte programmerat en enda rad under fyra veckor. Måste vara rekord. Eller kanske inte vid närmare eftertanke efter alla sjuklighet och vekhet den senaste tiden. Åtminstone är det rekord som frisk. Det enda åt programmerarhållet jag gjort under den här tiden är att checka in fixade kodexempel som skickats in från en användare från Tyskland.

Ovant.

Men jag är rätt säker på att efter den här veckan så är det full fart igen på låtsasarbete. Det här lever inom mig. Kan inte hjälpa det.

Så låt hjulen börja snurra…

Just idag skulle farsan fyllt 98. Man undrar hur han skulle pallat med ett förfall som följer med en sådan hög ålder. Nu blev han bara 70. Dog i sin prime i mångt och mycket. Det sista han sa till mig var att han börjar bli gammal nu och att det nog var dags snart. Det sista jag sa till honom var ett förnekande av det och ett “hej så länge”. Två timmar senare var han död. Men inte mycket blev osagt. Vi han med en del viktiga ord före den stunden. Jag lärde känna en far som i själva verket var en mycket liten och rädd person under ett starkt och självsäkert yttre. Så som man såklart kan bli om man växer upp utan en far och mister sin mor som ung. En glipa in till sitt verkliga jag, den verklige människan, som öppnades upp under korta stunder och som man kunde ta del av om man vågade se det för vad det var, fanns där några gånger.

Nu är brorsan 71 och jag snart 64. Vi står på tur. Alla i den gamla generationen har redan vandrat vidare. Tiden hinner man liksom aldrig ikapp. Man ligger alltid ett steg efter. Våra söner och döttrar kommer att undra vilka vi var och hur vi skulle blivit om vi fått leva några år till. Eller kanske blir vi bara den där belastningen. Den som gör att man drar en lättnadens suck när det är över och man går vidare. Den där sucken som också lämnar dåligt samvete efter sig.

Att vår tid har ett slutdatum måste man leva med. Göra allt för att livet skall vara så härligt som det bara går från födsel och fram till den dan. Det är liksom hela grejen just det med att leva. Inte ens svårt.

Listorna. Både K och jag ägnar tiden åt att ta oss genom listorna. Alla de där sakerna som bör fixas men som man aldrig hinner med till vardags. Det är nästan jobb på riktigt allt det här. Trotts semester. Den enda belöning man får är att punkten försvinner från listan. Fast det finns en glädje i det. Jodå. Lite fånigt såklart. Egentligen. Men ändå. Man fungerar tydligen så. Fast listorna är långa. Punkterna fler.

Fast det förekommer vila också. Före och efter. Såklart gör det det. Njutning och arbete. Böcker, film, serier, sova.

Återstår idag gör bara vattning av blommor. Ingen stor uppgift. Men viktig. Backa-Jan brukade pika mig för mina taniga pelargoner med ett flin. Men jag gillar dom. Mina tanter. Japp, det är det dom är. Vi har dagliga konversationer här på låtsaskontoret. Vissa av dem har funnits i släkten sedan tidigt 1900-tal. Hört skvaller i bondkök. Ibland får jag höra någon liten historia. Det hände mycket i gamla bondkök i Roteberg, Ovanåker kan jag lova. Allt kan inte återberättas här. Men någon historia kanske kommer med en dag. Vad vet man?

Min älskade humle ville inte längre sträva uppåt, uppåt upp mot han/hon/det/gud och utlovade himlar i år. Fast år andra sidan så… om det nu finns en himmel, och humle plantor har tillträde där så kanske den växer där då nu. Kan man få önska att den växer ner hit mot oss möjligen? Eller är det för mycket begärt? Troligen. Humlens strävan uppåt har varit en del av somrar länge nu. Saknas alltså. Måste inhandlas ny. Helst tre eller fler för ett humleskepp. Men finansiella resurser saknas för det just nu. Dyrt. Man får längta och återkomma en annan sommar. Det fungerar det också. Jodå, vi har listor för sådant också. Såklart.

Men nu. Vattna blommor.

Fast det var denna dag för ett år sedan iof.