Ljusdal. Lämnar bil. Tar mig hem igen med buss. Antibiotikatrött. Fixar man tre månader med den tröttheten? Orkar inte mycket. Blir less på det. Less på att tid går. Ont eftersom jag får gå en bit. Skiter i värktabletter. Om inte “måste” ropas ut. Men inte ännu. Bara viskningar. Fast egentligen vid ganska gott mod. Det är bara uttråkningsfaktorn som är hög.

Gävle. Återbesök. Den tionde f.m. I bästa fall blir det en tallrik Sushi då. I sämsta fall… Ja vem vet….

Det är ett under att få komma hem till det egna. Lite seg är man ju såklart, men livet, viljan, möjligheterna finns där. Med mig hem har jag “Pico“, en liten pump som jag tänker lära att skälla. Kanske också att sitta fint. Just nu brummar den som mest lite gemytligt och lugnande i en påse på mitt bröst. Men efterhand vi lär känna varandra så skall nog konster i olika former inte vara svåra att öva in.

Att ligga på sjukhus är såklart inget roligt. Men det är fantastiska människor som jobbar där. Åtminstone på den avdelning jag varit på. Utan dem hade den här vistelsen varit ett helvete för en rastlös själ som jag. Nu blev det inte det. Personer man aldrig kommer att glömma. Solen.

Vänsterhandsknappartider. Japp de är här igen. Det får man tugga i sig. Att man hittar de ursprungliga bakterierna i operationssåret som var ursprunget till den här vårens behandlingar, ja det får man också tugga i sig. Det är som det är. Livet. Det skall tydligen innehålla lite plågor. Liksom.

Fast nöjd, japp, det kunde vara helt käpprätt åt helvete. Det är det inte. HURRA!

Jag får ta till tungt artilleri i natt. Snabbverkande och långtidsverkande, plus Alvedon. Oklart varför “ondskan” kommer just i natt. Jag har inte överansträngt mig eller plågat axel vad jag vet. Men lite tycker jag nog det är rätt åt mig. Min smärtresa hittills har varit den enklaste tänkbara. Jag borde alltså helt enkelt ställa upp och ta min del av världens “det gör ont”. Ok här står jag. I givakt. Jag tar mitt ansvar. Skicka på mig. Ja åtminstone om det är någon annan i världen som får mindre värk. Men kanske fungerar det inte så, men vad vet jag.

Fast underbar dag annars idag. Vilovärk på nivå fem, kanske sex, efter smärtstillande. Sol. Koltrastsång. Yoghurt och ostmacka ute till lunch. Tar något piller till. Det ärt ju för det här dom är till för. Jag kan hjälpa till lite grann. Det glädjer mig. Faktiskt snarare mycket.

En riktig fin sommardag. Jag tar ingen av dem för självklara. Man vet aldrig hur många man har kvar att uppleva. Jag uppskattar varenda dag jag vaknar upp till just därför. K tycker jag är löjlig. Hon har antagligen rätt. Hon brukar ha det. Jag brukar ha fel. Men dagarna att uppskatta är mina. Bara mina.

Plånboken är rätt tom. Det kostar att vara sjukhusgäst ändå. Fast man tänker på US a of A och tackar himlarna för att man inte bor där. Jag kan inte fatta hur någon enda intelligent människa kan se det systemet som bättre än vårt. Man ville ordna guidade turer om natten för de där människorna som sover efter gatorna i valfri större Amerikansk stad. Ett paradis för få kanske. Men vad i HELVETE – liksom,

Men nu så. Här. Rast. Vila. Medicin och mat. Hoppas på en lugnare natt. Japp. Om inte får man försöka stå ut med det också.

Bananerna seglar förbi kullen här i enhandsland. En del i överljudsfart faktiskt. Tjooooowroooooom liksom, följt av kraftig ljudbang. Häftigt. Ja det kan man tycka. En del av de mer mogna bananerna har passagerare också. Små ljuslila gubbar. Eller gummor. Hastigheten de färdas med gör det svårt att avgöra vilket. Men spelar det någon roll? Inte för mig. Jag tittar fascinerat på. Förundras som det barn jag fortfarande är och förblir.

Bra här alltså. Och nej jag har inte givit mig hän åt kartorna med Oxycontin. Försöker bara lätta upp en tråkig vardag. För mig själv alltså. Andra har såklart en riktig, verklig, spännande, värld att leva i. Det är ingen hejd på allt spännande som händer där ute i världen. Sen fredag och allt. Lite micro-otrogenhet på Facebook till det så är livet på banan igen. Själv saknar jag Facebook-konto och får nöja mig med att prata med pelargonerna numera.

Får köra lite element för att hålla värmen. Vafan liksom. Det skall vara barfotaväder den här tiden på året. Men det kommer väl. Hoppas man. Om inte det här året nu statistiskt sett tänker kompensera för det smått otroliga förra året. Men snöflingor syns det i alla fall inga. Inte en enda faktiskt. Så det är väl åtminstone rätt bra väder trotts knappt tio grader och en Hulk som fortfarande snurrar på på definitiv övertid.

Elektronikarbete förekommer överhuvudtaget inte här längre. Kanske inte så konstigt. Eller också är det det. Jag vet inte. Tänker man på det så vet jag väldigt, väldigt lite. Men helt i linje med vad många där ute anser är ju det. Fast de såklart och självklart själva vet ännu mindre.

Jag svarar i telefonen för en stund sedan: “Hej det är från barnmottagningen i Bollnäs, är det Lucas pappa jag pratar med?” Jag måste svara “Inte vad jag vet” och det nöjer sig den uppringande med. Lovar att rapportera vidare om hur detta utvecklas. Vi konstaterade båda att det antagligen rörde sig om fel telefonnummer. Allt annat vore en sensation. Jag lovar.

Den där Östermalmsfesten hägrar ändå. Jag har alltid varit lite svag för det fina folkets leverne. Det är inte så att jag vill bli en av dem. Jag vill se att de finns på riktigt däremot. Har jag ens kindpussats eller kindpussat någon någon gång? nope! Tänk alla tusen fel man skulle göra på en sådan fest. Tänk klädkod. Mängd vin som rinner nerför strupen. Tänk dansstil. Ja ni fattar. Alldeles underbart hade det varit. Material till blogg. Till böcker.

Tror jag.

Liksom.

En katt bland hermeliner. Eller varför inte en hermelin bland katter. Jodå Lekatt istället för Hermelin brukar vi säga i Hälsingland. Katt som katt.

Liksom.

Till Brilliant Minds i Stockholm har jag däremot inte fått någon inbjudan. Om man fått det, ja, vad skulle man ha gjort med den? Jag bara frågar

Liksom.

Pengarna lägger rabarber på intellekt. Känns konstigt.

Liksom. Igen. Och igen.

Här i Ljusdals kommun dunkar grabbarna varandra i ryggen. Inget nytt såklart men lika nedslående som det var förr är det att se vänskapskorruption av idag. Hatar det såklart. Vill döda… nåja nästan. Eller vid närmare eftertanke inte ens nästan. Föraktar. Trampar på och tokar av skorna.

Liksom.

Men nu så. Vänster pekfinger börjar göra ont. Behöver vila. Ja jag med. Fredag. Ha det gott vänner.

Jag får en inbjudan till sommarens hetaste party. I Stockholm. Om. Yngre. Coolare. Rikare. Jo javisst hade jag tackat ja. Men nu? En ocool gubbe. Man undrar bara varför man fick en inbjudan. Har någon tagit fel på person helt enkelt? Antagligen.

Enahanda är den enarmades liv. Ja sort of i all fall. Jag försöker göra saker. Som t.ex. musik, men då startar inte min studiodator, och nej, nu är inte rätt tid att göra en ominstallation. Så känns det åtminstone. Men jag svär inte och ber inte datorhelvetet att fara åt just helvetet. Alltså, som jag brukar. Jag muttrar mest. Går vidare. Letar annat att göra.

Hittar väl saker att göra också. Enhandssaker, framför-dator-göra-saker, dagen går, syftet med all aktivitet här nu, och man borde ju inte bli trött av så små ambitioner, men det blir man, man går upp. Vill leta sig ett täcke. Men på det sover trötta katter. Så man letar upp en tunn kall filt. Tar den med till grön IKEA soffa. Sträcker ut sig där och somnar. Sover. Knappast välförtjänt, Men vaknar efter en timme. Utsövd. Frysande. Fryslorten. Redo för mer liv. Fler aktiviteter. Tar tag i det. Dom.

Häver i mig tablett fem och sex av de totalt åtta “kamrat Alvedon” som skall stoppas in genom gapet varje dag. Imorgon skall jag tamefan få ned det där till hälften. Men inte en enda Oxicontin har färdats över läpparna sen jag kommit hem. Varken en av de snabbverkande eller de långtidsverkande. Får sälja dem på den svarta marknaden. Ställa mig bakom macken och viska

“pssst, behöver du nått?”

när någon kommer för att tanka.

Fast å andra sidan kan dom vara bra att ha liggande. Om man får tandvärk eller ryggskott eller andra onda krämpor som får en att tro att han/hon/det/gud lämnat en ensam i öknen.

Regnet det bara öser ner. Där ute alltså. Inget barfota tassande över varma mjuka grässtrån ut i trädgården med fil och ostmacka på en bricka vid lunchtid alltså. Man inmundigar samma sak inne. Men satsar på yoghurt. Liksom. Men inte så dumt det heller. Ostmackan är densamma.

Fast man borde banta. Men var sak har sin tid. Man får ta tag i sen. Att skjuta upp saker är bra för skälen men inte för att få något gjort. Man kan konstatera att egentligen spelar det alltså ingen roll. Om man gör eller inte. Liksom.

Sommarpratare presenteras idag. Åtskilliga jag ser fram emot att höra. Många som jag inte ser fram emot att lyssna på heller såklart. Oftast blir de sistnämnda de med störst lyssningsvärde i slutänden. Överraskningarna. Människor är nästan alltid mer mångfacetterade än man tror. Ja utom sportgiganterna. Prisuppräknarna. De utan annat leverne. De bra med tonvikt på de små sakerna som händer i vardagen. Vidöppna. Gunilla och Limpans fru bland de man “känner”. Ja eller “kände”. Eller inte “kände” men kunde “känt”. Liksom. Men ingen sommar utan det där. Kärlek till berättelserna är det. Men man måste orka lyssna med intresse på en annan människa såklart för att gilla. Alla gör inte det.

En eka och en sjö. Man kan drömma sköna drömmar om det. Men ro som enarmad. Japp det kan man glömma. Ärvde farsans eka. Men den var uppruttnad i botten. Kunde ha dödat oss alla en midsommarkväll. Men bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. Man lär sig känna medmänniskorna genom att leva ett liv. En del av dem är också ruttna som ekbottnar.

Tänker på de där glittrande ögonen i operationssalen. Bäst att förtydliga att de inte tittade på mig. Det är inte gubbsjuka det handlar om. Jag älskar alla som lever. Lever på riktigt alltså. Glittrar i vardagen eller mot någon.

Två veckor till. Bara. Sen får jag knappa. “För att jag vet att du vill det…” säger överläkare Björn. Jag vet att överläkare Magnus hummar instämmande från Hudiksvall. “Bäst att hålla honom lugn” liksom. Men inte före alltså. Underförstått. Fast det känns som om jag skulle kunna. Får försöka hålla mig. Måste nog det. Ge det här axelhelvetet en chans att bli så bra som det nu går.

Men klockan rusar på. K hemma snart. Jo hon skall hämtas såklart. Någon ordning får det nu ändå vara. Ja också här. Men mat. Man måste laga till något. Nu. På direkten. Så tjing alltså. Vi syns. Eller hörs.

Liksom.

Just nu är tid som går bara positivt. En vecka sedan axelop. redan. Resan hit lämpligaste möjliga. Äter Alvedon mest för sakens skull. Gjort sedan jag kom hem. Borde nog sluta med det också. Snart. Gävle sjukhus ringde igår och undrade om jag låg hemma och grät ut mina smärtor eftersom man upptäckt att jag bara fått Alvedon utskrivet. Men det var lugnt alltså. I det närmaste smärtfri. Tur antar jag eller också vet de två överläkarna vad de gör.

Igår natt vaknade jag av att jag är blöt på ena sidan. Går upp och ser att det rinner blod. En liten fors sådär. Men eftersom jag får stopp på det där efter en timme eller så och den enda riktigt tagna efter det hela är en nedblodad handduk, så lägger jag mig och sover igen. Sover gott. Kontaktar ortoped på morgonen. Kontaktar hälsocentral. Bli omplåstrad framåt eftermiddagen här i Los. Perfekt. Allt ser bra ut.

Japp bra personal. Trevliga kompetenta människor. Jag, mycket nöjd. Med sjukvården alltså. På alla nivåer.

Vad kostar en överläkare per timme. Jag lägger beslag på två. Tur att ingen räknat efter och insett att ett nackskott eller en felaktig dos i en spruta vore billigare. Landstinget i Gävleborg läcker pengar som det är ändå. Man får skämmas lite.

Bilden, mer en film, från att jag rullas in i operationssalen, ja den är jättestor, är inbränd i mig. Det är massor med kvinnor där. Alla unga. Alla också därför vackra eftersom ungdomen är vacker. Narkosläkaren som berättar vad som händer och vad som skall hända. Apparaterna som kopplas in. In från höger en ung kvinna med ögon som glittrar som en fjällbäck som busigt hastar sig nerför en ravin. Otroligt. Jag sitter fast. Se bara de där ögonen. Lite av näsan. Hon säger ett namn. Ett namn som min självdiagnostiserade namnafasi trollar bort, berättar att hon är operationssköterska. Jag blir lugn av allt det där. Atmosfären där inne är en glad dag på jobbet. Det är bra. Så när syrgasmasken kommer på över ansiktet så andas jag lugnt och stilla och när narkosläkaren säger att “nu somnar du snart” så somnar jag innan hon hinner säga klart alla ord. Det är bra…

liksom.

Man kan skämmas för mycket i vården. Jag brukar kasta mig in i samma roll som jag antagit de flesta gånger jag stått på en scen när de skämmiga situationerna dyker upp. Väldigt lite berör mig i den rollen. Det är fortfarande jag, men jag finns i en bubbla, en som svävar lite ovanför alltsammans. Man kan sticka slangar i vilket hål som helst av min kropp utan att det berör mig ett dyft då länge jag finns i det där. Ja man kan nog skära i mig också och bryta av ett ben. Den ultimata flykten från sig själv.

Enhandsknappandet tär på tålamodet. Men blev lovad tre veckor. Att högern skall få fatta musen redan då. Jag lever följaktligen på det hoppet just nu. Böckerna och ett löfte.

Men framförallt är det vanlig vardag och rutin jag längtar till. Det ärt som bäst livet mitt i den vanliga grå vardagen. Den som är lite som husmanskost.

Uppstartsmöte för fiberutbyggnaden ikväll. Nu börjar grävningen. Första gången någonsin i Los där jag haft svårt att hitta en parkeringsplats. Välbesökt alltså. Härligt med andra ord.

Sommartemperaturer där ute. Grönt så att man får overflow i ögonen. Blommor planterade i amplar och upphängda. En lång kö av annat som väntar på att få komma ut men som än så länge bara får göra kortare besök där ute i intensivt ljus. Härliga men bråda tider. Det är mycket som skall på plats innan hängmattslugn får infinna sig.

Hittar tangentbord på Erikshjälpen. Femtio pix. N finner att de säljs för 500 på Ebay när vi kommer hem. Oj en bra affär! Tydligen. Det är man inte van vid. Men mekaniskt och härligt. Det tar en vecka och mer att hitta rätt bland knapparna. Inte ens inbyggt lyse i knapparna hjälper till när muskelminne vill köra på som det alltid har gjort. Men det ordnar sig. Kanske… Ja rent av troligen. Har gått förut.

Sommardäcken får bli vinterdäcken men utan dubbar. Det är ingen ovanlighet här. Det fungerar en sommar. Nya vinterdäck behövs till vintern i alla fall om bilen rullar då. Komfort. Bromssträckeminimering. Nåja.

Fiberuppstartsmöte imorgon. Det händer verkligen. Halvgrävt här. N fixar det. Jag tar inte ett spadtag. Pekar bara med hela handen. Ovanligt. Som idag när vi köper jord. Jag sitter i bilen. K lastar in. Folk undrar väl. Eller får någon fördom bekräftad. Fast värst L på tåget från Gävle. Jag har svårt att hälsa med höger såklart. “Har du musarm?”. Vad säger man? Skall man förklara? Orkar man ens det? Nope.

Måste rösta imorgon. Det blåser bajsbruna vindar över Europa och en röst på vettighet är viktigare är någonsin. En tyst människa är en som bär ansvar lika fullt. Antagligen är det just tystnaden och passiviteten som är mänsklighetens värsta fiende och mest självförgörande kraft.

K är ju vice i valberedningen dessutom så man skulle väl få stryk här om man inte röstade. Fast det behövs alltså inte egentligen. Jag tror på EU som kraft. Tror att samarbete är nödvändigt. Känner mig som Europe.

Enhandsknappar såklart mest fortfarande. Men inte till 100% Den del där två händer kan användas är en stor befrielse. Men det där har alltså ett slut igen. Snart. Men sen jobbar vi mot styrka och en väg tillbaks. Hur det slutar vet man då man är där.

Fast nu, knappa på, vad annars, jo det finns massor av annat också. Men jag vill det här just nu. Därför är jag här. Därför att det är just det här jag skulle vilja göra om jag visste att livet skulle ta slut nästa vecka. Det är konstigt, men så är det. Den där rösten inom en som manar “fortsätt”. Jo den finns där. Övertygelsen.

Så upp på hästryggen bara. Det är så det är. Dyk ner. Glöm tröttheten och kör på. Där i finns härligheten.

De två fjolårskalvarna håller sig till kullen. Vi ser dem varje dag. Till synes orädda. Har man inte haft ont av människor ännu så behöver man ju såklart inte darra. Inte ännu. Snart fattar de vilka avskyvärda rovdjur vi är. Men skogarna är stora här, det finns hopp för två vilsna fjolingar ännu. Borde inhandla en påse äpplen åt dem. Eller två.

Gör Gävle på tisdagen. Underbart vackert väder. Jag får sushi. Tolv bitar. Fantastiskt. Men staden omfamnar mig inte som den brukar. Det är rörigt och högljutt. Jag längtar bort. Hör inte dit. Inte ens lite. Blir liten och ensam och utanför. Det känns så fast jag vandrar lite efter minnenas alle’ där jag har trivts mycket bra under några år.

Men mest sjukhus såklart. Alla är så vänliga. Det är verkligen ett varmt välkomnande från alla håll. Ja och jag är tydligen redo för operationen. Hjärtat låter “mem-fis” (skall låta så i stetoskopet) och lungorna varken piper eller sörplar. Proverna är bra. EKG kurvan som den skall. Två timmar avsatta för op. Jag får skjuts dit med taxi den här gången också. Tjugo mil. Sicken lyx. Man blir bortskämd. Men ser fram emot det här. Vägen mot en kanske skapligt fungerande axel. Wow liksom.

Träffar M från JB i stora hallen. Hon är där med sina barn. Men vi som jobbade där på JB kom varandra verkligt nära. Blev kompisar för livet. Det var speciellt. Så det känns som vi fortfarande känner varandra. Eller som M uttryckte det. “man tillbringade hela dagarna med sina vänner då. Nu försöker man få tid till det under ledig tid men hinner oftast inte umgås.” Ja och jag kan bara hålla med.

Trött när jag åker tillbaks mot Hälsingland. Somnar på tåget. Sover gott en stund. Vaknar till liv bortåt Bollnäs. Upplever det vackra landskapet fram mot Järvsö. Men allt det där tar abrupt slut när man åker in på stationen i Järvsö. Det är så fult. Så mycket NORRLAND att man kan kräkas. Varför måste det vara så fult. Ja jag tror faktiskt det börjar där i Järvsö. Alla de där fulstationerna som man åker förbi om man åker norrut. Var och en av dem får en att längta långt långt bort från de där hållplatserna som bara andas nedgång och förfall. Tycker det är konstigt att inte Järvsö gjort något åt sin station. Dom som brukar vara rätt mycket i farten annars. Brukar fatta. Men kanske är just det här stället som är Järvsös baksida. Alla platser måste ha en baksida såklart för jämviktens skull.

Men lägga mig tänker jag göra nu. Det har varit för lite sömn i någon dag nu. Man tummar på gammelgubbeorken som i sig redan är uttunnad.. Men känner fortfarande en sådan oerhörd glädje över att kunna knappa åtminstone skapligt igen att det är svårt att hålla igen. Det finns att glädjas åt alltså. Värmens återkomst inte minst. Man får tacka och tacka och tacka. För att den snurrar på den här jorden fast vi plågar den så. En del håller kanske på att lära sig läxan nu men är de tillräckligt många?