Måste

Jag måste mäta linan här på morgonen för att verkligen övertyga mig om att jag inte drömt. Jodå, den är där hastigheten. Det är andra tider nu. Jag har inte drömt. Jag har inte drömt.Jag har inte drömt.

Plockar upp en rulle CAT6 som har legat något år. Den faller sönder. Eller ytterisoleringen gör det. Ramlar i princip av, av sig själv. Som tur är så är det en F/UTP så det finns mer som håller ihop den. Men snyggt blir det INTE. Det är väl experimenterandet med att ta bort PVC som fått det där att ske. Bra såklart. Men här blev det inte lyckat. Ser att den där rullen kostar över två tusen spänn numera. Men för sent att reklamera. Borde förresten kanske gå vidare med en ordentlig hyllinventeringen någon dag.

Fredag idag då alltså. En vecka har passerat igen. Frågar du mig så blir det fredag på tok för tidigt varje vecka. Det kunde gärna vara sjutton dagar mellan måndag och fredag om jag fick bestämma. Tur för andra , kanske, att jag inte får bestämma. Men några fler än jag måste det väl finnas som inte får veckorna att räcka till. Alla säger att livet blir ännu jäktigare när man blir pensionär. !!! Hur skall det gå till.

Jp. jo, upplevd stress är inte detsamma som faktisk stress.

Men sitter jag här och skriver strunt blir det defacto ännu mindre gjort. Dags att låta den här dan bli till en riktig dag. Kaffe alltså

Kanske inte för andra

Bredbandinstallation. Problem med min dator. Hulk stannar. Doktor skall ringa som avtalat. För mig, allt tillsammans, blir det en jäktig dag. Rena vilan för andra kanske. Alltså inte för mig. Blir stressad.

Men bredbandinstallationen var såklart ingen konst. Trevlig kulle fixar den på en halvtimme och drar vidare till nästa ställe. Sen skall jag flytta ADSL till fiber. Fungerar inte alls till att börja med. Får ingen ip adress. Men efter lite trixande så ramlare sådan in. Bara tålamod som fattas.

Ja sen då besvikelsen över att inte få de där “enorma” hastigheterna. Ja och att stå ut med sonens flin när han meddelar att han har 600 Mbit in och över hundra ut. Åger nämligen en modernare dator än vad jag gör. Men beskedet är en pusselbit i mitt pussel. Alltså fel på kabel eller nätverkskort. Ja eller båda. Vilket det såklart var. Ja drivare då för kortet. Men saker som går att lösa med tid, inte pengar. Alltså lösbart.

Mitt i det där stannar Hulken och vill inte starta igen. Ett jäkla spring upp och ner mellan källare och låtsaskontor. Ja och sen skall överläkare Björn ringa från Gävle och så gör han till slut. Tre månader till med Hälsocentralbesök och provtagning och rapporter till honom blir resultatet där. Finns inget avslut på detta. Men känner mig väl omhändertagen. Snart ett år sedan det började nu. Björn inte nöjd med operationsresultatet. Men det är som det är. Det blir som det blir. Gamla ocoola gubbar behöver väl egentligen inte alla armar. Åtminstone inte fullt ut. Frågan är om ocoola gubbar inte kunde börja donera lite organ redan nu.

Ja sen fixa kabel. Drivare. Äta makaronipudding. Få igång värmesystemet. Hulken. Koka kaffe. Hämta posten. Konstatera att jag också minsann har “enorma” hastigheter. Flina för sig själv. Låtsasjobba vidare efter att ha laddat upp lite filer och upplevt den snabbaste uppladdning jag någonsin varit med om. Ja och då är det inte en symmetrisk lina ännu. Men blir kanske, enligt Ljusnet, på sikt. Japp, uppladdningen är liksom grejen för mig.

Sen är det bara att återgå till vardagen. Det finns nämligen alltid lite mer låtsasjobb att göra.

Lugnar mig med denna.

Köld

Temperaturen kastar sig nedåt. Som om det var en slalombacke. Störtlopp. Nedåt, nedåt, nedåt och klockan är bara fyra. Jo, JOOOO – jag fryser. Redan. Liksom.

Och dessutom förbannat mycket vinter kvar… Hela. I princip. Man kan misströsta. Men får försöka glädjas med snökanonerna i Järvsö som startade igår. Fast lätt är det inte. Rent av skitsvårt.

Fast bor man här får man väl såklart skylla sig själv. Det är fritt att flytta. Ja faktiskt hur långt söderut man vill. The outbacks i Australien t.ex. Då jävlar behöver man inte klaga på kyla något mer. Japp, det är rent av så att av hög och låg temperatur är nog låg att föredra. Enklare att gömma sig ifrån. Som här. I små bubblor vi kallar hus.

Jo jag vet att jag gnäller. Ja, jag vet att det inte finns det minsta anledning att göra det. Jag bör hålla tyst. Men kan inte. Jag lider nämligen. Fryser. Fast varmt har jag ju här på låtsaskontoret ändå. Men inte hjälper det. Jag fryser i alla fall.

Helvete!

Liksom!

Men eftersom det inte hjälper att gnälla får jag väl i alla fall sluta för stunden. Låtsas att det är sommar. Sätta på mig kortbrallor. Ja varför inte!? Tankens makt är stor. Kanske fungerar det.

Det är underligt

Varje gång man får en ren kompilering så infinner sig en lyckokänsla. Man har ju gjort det där så många gånger nu och det är verkligen inget märkvärdigt. Ja och inget fungerar ju ens just nu i den kod jag låtsasjobbar med, lyckokänslan finns där ändå.

Men man får picka i sig alla små korn av lycka man kan hitta såklart.

Melankolia

Ställer ut soptunnan. Det är -4. Ingen temperatur för en riktig Norrlänning såklart. Men för mig, en enkel ocool gubbe, innebär det att jag håller på att frysa ihjäl. Fryslort är man. Fryslort blir man inte. Så in rusar jag snabbt. Så snabbt nu en gammal gubbe kan röra sig.

Kör 🙁 listan idag. Melankolin är över mig. Underligt är att den listan är mycket längre än 🙂 listan. Så ofta som jag trollar mig ner i melankolin så borde det väl vara tvärtom. Men det kan inte hjälpas, det är väl det där med att ha sin födelsedag kring allhelgonahelgen igen. Ingen kan bli riktigt munter med en sådan uppväxt. Det förstår ju alla.

Nu är det ju så att jag gillar det där lite låga. Är som mest kreativ här nere. Njuter lite av det helt enkelt. Ja det är väl något fel på mig helt enkelt.

Imorgon skall kamrat opereras för cancer, Jag sitter såklart här och håller alla tummar. Men det brukar gå bra. Folket i Uppsala är duktiga. En tidig upptäckt brukar resultera i fortsatt långt liv. I det här fallet är alla prognoser goda efter vad jag förstår. Men allvarligt ändå såklart. Det är liksom inget skämt. Fuck Cancer!

Jag borde egentligen gå och lägga mig men sitter här och knappar kod ändå. Det är ju sånt som en sådan där som jag gör. Är inte bra på något annat. Ja, är jag ens bra på det?`Hur avgör man sådant. Andra avgör såklart. Ofta de som inte har en aning. Då är man såklart sänkt redan från start. Jag är så oerhört avundsjuk på dem som har folk omkring sig som tror på det dom gör och stöttar dom. Ja, jo, och visst. Man skall inte vara avundsjuk. Det är fult och dumt. Men jag är det i alla fall. Just när det gäller det här. Inser att det gör mig till en dålig människa.

Men på torsdag blir det alltså fiber här i huset om inget oförutsett händer. Jag tror inte riktigt på det där innan allt är på plats och fungerar. Men en milstolpe är det. Om det fungerar. FANTASTISKT!

Fast än finns lite tid att knappa på innan låtsasarbetsdagen är till ända. Imorgon är en annan dag. Vi får se om det blir 🙂 listan eller 🙁 listan imorgon. Idag vet ingen.

Kungen

Så vinner han, Kung Bore, till slut. Det är en kall natt, det skall bli en kall vecka, ute huttrar och dör växter som inte fått något täcke av snö som håller värmen.

Men visst. Kungen vinner varje år. Precis som han till slut förlorar sitt imperium på våren. Det där är nästan en sanning. Det har funnits år när den inte infriades. Artonhundrasextiosju och åtta t.ex. Det lär hända igen. Och alla kommer att ropa “mäh!?” då när det händer precis som mänsklighetens korta minne alltid påbjuder. Alltid oförberedda.

K har morgonmöte och hastar upp ur sängen. Jag ligger kvar en stund till. Vill inte möta det där kalla. Men måndag är en av de helt utmärkta dagarna i min vecka så strax efter henne är jag uppe jag med. Sugen och glad över att leva. Ja jag vet. Det låter hurtigt. Har man aldrig varit igenom någon skitig sörja så kan man såklart inte förstå det där. Men har man det, vistats i sörjan, ja då ler man över en ny dag utan oro, svält och umbäranden.

Den sista delen i fiberinstallationerna skall börja här i Los imorgon. Men ingen har ringt och bokat tid så man är väl inte med på början av den där listan. Hoppas gör man såklart. Men har man väntat såhär länge kan man såklart vänta ett tag till.

Men här börjar min vecka.

En enda

En enda dag är den där. Sen är den borta. Naturen kan det där med att skämma bort och slösa. Kristi korsfästelse kallar somliga den. Anda, som jag, kallar den Passionsblomma. För passionen tror jag på. Också den som är kort.

Inhandlad som en blyg stickling en gång av K. Nu så fullvuxen man kan bli som inomhusväxt.

Ett under i novembermörkret.

Somnar

Hulkstopp. Man får mecka lite, sen vänta på att allt kommer igång igen. En del av livet. Jag suckar inte längre ens. Hör uppvärmningssäsongen till.

Somnar såklart. Till nyheterna. Det visste jag definitivt att så skulle det bli redan vid lunchtid idag. Det trötta har satt sig hårt fast inom mig den här veckan. Det är bara låtsasarbete som kan hålla mig igång. Vila – ja det blir sova. Möjligen läsa. En stund. Innan jag somnar.

Antagligen är jag den tråkigaste människan i världen. Borde få pokaler och blommor som bevis på det. Men att jag är det, det skiter jag i. Jag är i alla fall fullt närvarande när jag är vaken. Inte levandes i en “bättre” sociala mediers telefonvärld.

Kom på att jag nog aldrig tagit initiativet till de relationer jag haft i livet. Jo kanske en gång. Men hon ville inte ha mig. Men alla andra gånger har det varit flickorna. “Ska vi dansa?”. “Ska vi gå hem till mig?” Själv har jag aldrig gjort de där inviterna. Bara sagt ja. Varenda gång.

Japp K med. “Skall vi dansa?”. Sen blev det som det blev. Snart fyrtio år sen nu. Otroligt.

Träffade en kvinna här i Los som har en kompis i Edsbyn som hade visat henne en bild som hon hade på mig som ung. “Hon hade varit såååå kär i mig”. Ja och jodå och jag har fått höra det där av andra och om andra. Att det fanns människor som tänkte på en då och där. Men då, när det begav sig, när då var nu, fanns det minsann inte en enda en som såg mig. För det mesta gick jag hem ensam. Det var jag och en gitarr och en massa sånger.

Fast kanske lyssnade jag inte riktigt där i vinden. Det hade kanske varit skillnad om jag gjort det. Fast Jompa som kunde få vem han ville bara genom att le lite stod väl där själv för det mesta han med. Vi ville väl musik så jävla mycket båda två. Var lika på det viset.

Men bra såhär i retrospektiv såklart. Hade jag stannat hade allt annat stannat också. Fabrik, rockstjärnedrömmar ett helt liv. Nope, då hade det nog blivit älgstudsare in i munnen och att trycka av. Om man vågat. För feg för det också säkert. Men faktum är att mycket i mitt liv började den där dan då jag lämnade byn. Plötsligt fanns det inte så mycket gamla tyngder och förväntningar att bära runt på. En fri fågel flyger högre än en som är fånge.

Ja sen flytten till Los. Ett misstag såklart. Men här är vi. Ett val. Man får stå för de val man gör. Någon mening har det väl varit med detta också. Kanske. Eller också är det så att det inte finns någon mening med allt som händer i livet. Det bara sker ändå. Men det fungerar. Känner ingen längtan efter varken gevärspipa i munnen eller dynamitgubbar kring kroppen.

Ändå är man alltså sextiotre om några timmar. Livet åderlåts. Bit för bit. Jag har älskat livet. Det kan ingen ta ifrån mig faktiskt. Vill fortfarande så mycket. Älskar en ny dag. En ny vecka. En ny månad. De man får som gåvor, inte som straff.

Nu skall jag läsa en stund. Antagligen somnar jag ganska snabbt efter den stunden. Sådant är mitt liv. Inget speciellt. Bara en vanlig ocool gubbes liv som aldrig krävde att bli annat än just en sådan och inget annat.