Åderlåtning

Sitter här i kvällen och blöder näsblod. En vana. Sedan en tid tillbaks. Men ser det som åderlåtning. Sådant som gammelmormor höll på med. Dog man inte av det blev man friskare. Eller kände sig i alla fall. Alla som någon gång gett blod känner väl igen det där. Först blir man trött. Sen kickar återställningssystemet in med full effekt. Möjligen är det endorfiner. Fina grejer. Gott samvete får man på köpet.

Dock verkar inte kroppens egna opiater kicka in när man sitter såhär som jag och blöder näsblod. Känner mig bara trött hela vägen, liksom, men skall bara… ja, innan jag lägger mig alltså.

Annars har det här varit en alldeles utmärkt dag. Tror det är första dagen under året jag riktigt åkt in hela vägen in i mitt görande. Det gillar jag. Det finns nog inget jag gillar mer. Ja möjligen musik då. Ja och lite annat. Barn, fru och katter och sådant. Men sen. Djup koncentration. Mindfullness säger en del. Att vara i zonen säger andra. Ljuvligt.

Ute regnar det. Är lite mysigt sådär när man sitter här inne i torrhet och värme. Gör inget. Höst nu.

En sådan här dag glömmer man allt som gör ont. Åtminstone gör jag det. Det är borta alltsammans. Mage, ben, vader, fötter, axel osv. Borde finnas folk som puttade iväg människor i en riktning de känner passion för. Kollegor med fysioterapeuter kunde de få bli. Tror att världen skulle behöva mindre mediciner då. Men hur skulle det gå för medicintillverkarna då… Så kan man ju inte ha det. Arbetslöshet och elände blir följden. Ja och då har man inte ens visat sympati med aktieägarna…

I Edsbyn supportar man familjen där mamman bar ut sina barn från det brinnande huset och ådrog sig livshotande skador. Tusentals kronor första timmen insamlat, åttiofemtusen första dan, det dubblades idag på förmiddagen. Det är något speciellt med Edsbyn och Edsbyborna. Jo jag är partisk. Jag vet. Men det är ändå en sanning, Ger dom sig dan på något så fixar dom det också. Tankarna går såklart först och främst till kvinnan som kämpar för sitt liv. En hjältinna såklart.

Men nu så. Nu får du som läser det här klara dig på egen hand. Jag kan inte sitta och hålla folk i handen hela kvällen. Måste sova. Ju. Liksom. Men lev väl kamrat. Det förtjänar du.’

ps Älgarna demonstrerar ds

Svenska lösningar

Det pratas (ofta i nedsättande termer) om “Kinesiska lösningar” när det gäller produkter som serietillverkas. Men innan den nationalistiske slår sig för brösten så bör hen ta sig en titt på dessa Svenska lösningar a’la Luxor och sjuttiotal. Fungerar det så…

Det man också slås av är att man hade mer tid för… Tydligen. Liksom.

Bom eller i bästa fall träff

Det är nu det inte går att få tag på en enda människa här uppe. Det är nämligen älgjakt. Alla sitter på stenar och i torn i skog utan mobiltäckning. Ja har de täckning så har de inte telefonen på. Radiotystnad gäller.

Fast nu, när jag skriver detta, kväll, är alla fulla. Japp, åtminstone berusade. Nu berättas historierna och ätes limpmackor med falukorv i mängder. Jodå. En händelse av samma dignitet som Julafton och Midsommar är alltsammans. Det har pratats och längtats efter dom här veckorna sedan förra årets veckor tog slut. En del håller på ända fram till februari. Hittar inga älgar.

Själv är jag alltså vegetarian. Skulle gärna velat ta del av de där historierna. Men a + b gäller här. Man får inte välja den ena. Så jag skippar det hela. Tiotusen ton älgkött blir det visst totalt sett i Sverige efter jakten. Cirkus 80000 älgar skjuts. Siffrorna kommer från förra årets jakt. Men är antagligen ganska lika i år.

Alla jägare, över 250 000 stycken är sura på de ca 330 vargarna i Sverige för att de äter upp en del av de där 80 000 djuren som jägarna skall skjuta. Möjligen är vargarna sura tillbaks. Jag vet icke hur det förhåller sig.

En gång plockade jag bär här ute i skogen. En stor ståtlig älgtjur klev över vägen. Vi morsade på varandra och den ståtlige dansade iväg över hygget och jag greppade bärplockaren. Efter en stund kom en förbannat arg älgjägare i bil och skällde. “Jag kunde för fan inte stå där och plocka”. “Jag kunde ha blivit skjuten”. Ja och han hade väl fri sikt på den där tjuren gissar jag. Jägaren åkte iväg till limpa och falukorv. Jag plockade klart och åkte till ett annat ställe nästa dag. Numera märks jakt upp. Tror jag är vettigt. Det är inte lätt att gissa att det sitter en göm djägare i busken intill om man inte vet det.

Synd om älgarna är det såklart. Men 80000 till. Det skulle såklart inte gå. Vi, ickejägare skulle nog ganska snabbt börja ropa på jägare om de strejkade. Man får vara realist. Har man kört in i en älg i 100 km/h så vet man. Fast på sikt skulled et väl bli jämvikt av sig själv antar jag. Naturen är finurlig på det viset.

Älgkon förresten är dräktig under ett dygn under den här tiden. Blir den inte betäckt så blir den dräktig ett dygn igen efter tre veckor. Tjurar med sina urinstinkande brunstgropar, där de rullar sig för att riktigt lukta brunst, lite som tjugoåring på väg ut på diskotek, får alltså passa på den där dan. Annars blir dom utan. Det gäller att ligga i. Skogen är stor så stor.

Själv tänker jag gå och lägga mig. I min ålder är det så roligt som man kan ha.

Skogen

Skogen är viktig i mitt liv. Den fyller ungefär samma behov för mig som en laddstation gör för en Tesla. Vi är för evigt ihopkopplade. Jag behöver höra vind i trädkronor, bäckars sköna porlande när de rinner mot större flöden och forsars mer brutala sång i en annan evig färd mot hav och världen där borta, där ute. Min mun måste få smaka på källans iskalla vatten, jag vill inta mitt kaffe på en sten med utsikt över en dalgång och en sjö eller som idag tittandes ut över älven som har följt mig hela livet. Den vi kallar Voxnan.

Att vi kommer hem med hinkar fyllda med bär eller som idag med gyllengula kantareller spelar mindre roll. Allt det där är ren bonus och undanflykter för att få dra iväg ut. Det är tystnaden, den lättandade luften och det rogivande i att befinna sig långt från allt det där komplicerade i världen som jag är ute efter. Här ute, i vildmarken, är det lätt och enkelt och självklart att vara människa. Här blir jag på riktigt den jag först föddes till.

Hemma igen. Trött efter vandringen. Ben värker. Ryggar värker. Men med en själ som är fullständigt utvilad. Redo för elakheter, motgångar och jobbigheter – ja till och med sjukdom – med sina fulladdade försvarsmurar som bäddar in allt sådant skitigt i mjuk fluffig godhetssubstans så att det där kan studsa tillbaks till sina givare som glada små gubbar på fest som bara önskar bjuda in till mer fest.

Det är lördag här på en kulle ute i ingenstans. Inget av vikt har hänt.

Resa

Mat- och sov-klockan säger att det är dags att ta medicin. Måste väl (mycket) motvilligt ta mig upp och göra det då. Det där är lag. En månad till. Ja tre dagar mindre. Längtar dit. Till medicinslut.

Hudiksvall idag. Heldag. Nästan. Nåja. Känns som det. Kommer dit halv åtta. Uppe fem men vaknar fyra, utan att kunna somna om. Andra dagen i rad med bara några timmars sömn. Men tänker “IKEA-soffa ikväll”.. Vilket lugnar.

Vi drar iväg härifrån vid halv fem utan frukost. Tänker att det kan vi ta där i Hudiksvall. Ja och så blir det. Lyxfrulle. Liksom.

Men vi åker vidare från Hudiksvall ganska tidigt. Morgonstund har guld i mun. Så det känns ändå som en heldag i denna sköna stad. Söderala och Bollnäs sen. Inga dåliga platser det heller. Har jag berättat att jag gilla Hälsingland. Jaha, har jag det…

På kyrkogården och morsan och farsans grav har alla växter vi planterat vissnat. Trist. Men av naturliga skäl har vi inte kunnat komma ner dit på ett tag. Det får bli gräsmatta istället. Fungerar inte. Kan plantera blommor här uppe istället för alla de där som inte är med oss längre. Så de glädjer både oss för tillfället levandes och de döda. Ja tända ljus kan man också göra och gör. Hantera allesammans som en stor klump med en handling. Koncentrera sig på att försöka minnas alla namn istället dör i storhögen. I alla fall de som är värda att bli ihågkomna. Blir nog en busslast av dom med. Om döda som är värda att bli ihågkomna nu åker buss. Man vet inte.

Fast skönt med bil igen. Ger rörlighet. Frihet. Trygghet. Jodå motorlampan lyser fortfarande. Skit. Men på andra sätt märks den inte – motorns brummande och dragningskraft är densamma och bilden startar som om den aldrig gjort annat.

Får begagnad nyinköpt hårddisk idag. Finns alltså inte längre någon ursäkt för att inte göra musik. Allt nyinstallerat och på plats. Borde väl skriva “musik” dessutom. Det finns horder som blir nöjdare då. Tror jag. Men jag kan möjligen inbilla mig.

Men grön IKEA soffa alltså. Nu, snart. Mat och att kolla in Rapport följt av lokala nyheter. Alltsammans rätt värdelöst oftast. Inte maten vanligtvis. Det hoppas man på idag med. Sen sjunka ner när Kristallen-galan börjar. Sluta ögonen. Glida bort. Sen får man hoppas att man vaknar i god tid innan “Unge kommissarie Morse”. Men oftast är inte mina Powernappar så långa. Ja och förhoppningsvis lyckas man hämta energi så det räcker för Bowie också. Annars finns ju SVT-Play. Suveräna grejer.

Trevlig Helg proletärer

Bilar

Åker tidigt ner till Ljusdal. Vår bil är klar. Bytt rostigt bromsrör. Nu jävlar skall det besiktigas. Hämtar. Priset blir hälften av förväntat. Bra. Utmärkt rent utav. Glad i hågen går jag ut startar och far iväg. Kommer väl trehundra meter. Sen tänds motorlampan. Va fan…

Liksom.

Men elsystem och Franska bilar. Man är van. Lampor tänds och lampor släcks. Så jag far runt lite. Stannar och stoppar några gånger. Men icke. Den lyser. Lyser så ini helvete den där jävla lampan.

Jaha…

Turligt nog har jag min ODB2 läsare med i bilen. Trotts alla problem jag haft med bilar används den inte så ofta. Det tar alltså en stund att komma på hur det där fungerar. Men släcker felkod. Men inte hjälper det,. Lampa lyser lika glatt för det och felkod kommer tillbaks. Suck.

Jaha. Lambda sensor förvärmning fungerar inte. Glapp eller slut på sensorn. Inte enkelt att byta när man inte har en grop att stå i.

Åker till besiktningen och kollar om jag får igenom bilen fast den lyser. Jodå, dom kollar bara de punkter som underkändes förra gången. Så fem minuter senare är jag ute därifrån, glad i hågen, med en godkänd bil. Ja kanske inte fullt så glad som jag skulle kunnat vara. Åker och bokar en ny verkstadstid efter det. Jo jo

Suck.

Liksom

Fast nu skall vi inte deppa. Det kunde varit värre.

Resan ner. Tjugo över sex härifrån. Det är morgon i Hälsingland. Världen blir lite gulare när man har grå starr. Vackrare. Hälsingland är vackert ändå. Så jag sitter där och tittar på alla hus (de flesta röda men en del gula och andra vita) som står där de står i skogsbryn och på åkrar och fält. Hus som är hemma för någon. Hus som bär på spännande historier. Hus där hela liv utspelar sig. Historier om människor som vore förbaskat roliga att få ta del av. Men det får man såklart inte.

Sen börjar vi närma oss tätorten. Morgonsömniga ungdomar kliver på. En stund önskar jag att man vore en av dom. Men ångrar mig sen. Det är många första gången som är jobbiga. Ett helt liv till uppe på det här vette tusan om man orkade med. Nej dom får nog ha sin ungdom och sina liv kvar. Ovetande om kampen kan de också vara. Jag skall i alla fall inte tala om det för dem. Någon enstaka av dom kanske till och med kommer att flyta fram i livet på en räkmacka. Men sannolikheten är inte stor. De flesta har några lastbilar skit att få över sig också. Gräva sig upp igenom. Hämta sig ifrån. Men glädjen finns ju där den också. För de flesta. Massor av den. Om man vill se den. Fast det här är tonåringar. Dom flesta är väl redan luttrade i den åldern. Ganska så. När jag åkte bussen hem i förrgår så fanns de där riktigt små skolbarnen med. Där fanns oskulden i alla blickar. Härligt att se. Upplyftande. En oskuld som man vill säga till barnen att hålla fast vid, släpp den aldrig. Låt inte det riktiga livet ta dig. Låt ingen plocka bort den där blicken från dig. Men man försöker såklart inte säga något om det. Då blev man väl anmäld för något. Nej jag vill inte byta liv med dom heller. Jag är redan förstörd.

Nu sitter jag här hemma igen. Skall låtsasjobba lite för sakens skull. Ja och fundera hur jag skall komma åt den där sensorn…