Jag brukar hylla Ljusdals musikliv. Ja och nog är det i sin mångfald och kvalitéer värda många hyllningar. Det finns liksom lite av allt och det mesta håller sig på en hög nivå.
Läser en lokal annonsblaska idag. Den innehåller alla sommarprogrammen. Alla återkommande lokala konserter har samma artister som de haft åtminstone de sista fem åren. Vilka de är beror lite på arrangören. Men helt säker kan man vara på att deltagarna alla ingår i kapellmästarens/arrangörens bekantskapskrets. Om de nu inte skulle gör det och budgeten av någon anledning har ökat ett par hundra procent då är det samma gamla vänner plus Engmans Kapell, Östen med resten eller Krantz. Fantasin räcker inte ens hela vägen till Per Persson. Ja och definitivt inte till någon utanför den glesa skaran.
Suck säger man på det tycker jag. Dubbelsuck rent utav när det finns så jävligt många sköna härliga unga musiker som inget annat vill än att få spela inför publik.
Inavel leder sällan framåt. Snarare bakåt. Ja rent av med bestämdhet bakåt. Kortlekar bör kuperas hårt. Man bör försöka undvika den där enkla lösningen på problemet som det innebär att ringa samma vän igen. Det spelar ingen roll hur bra han eller hon är. Släpp fram det nya. Det fräscha. Det annorlunda. Saknas uppslag på annorluinda och/eller nya akter så kan jag rekommendera en titt på Hälsingetoppen för inspiration.
För egen del skiter jag nog i de där konserterna i år. Orkar inte med mer vänskapskorruption faktiskt.
Photo by Susanne Jutzeler, suju-foto on Pexels.com
På den tredje dagen jobbar man. Om man är en gammal ocool gubbe. Han/hon/det/gud vilade på den sjunde dagen. Jobbade alltså sex dagar. Lite tvärt om här alltså. Fast nåja, tre lediga. På ett ungefär.
Blåsigt värre på midsommardagen här på kullen. Ett parasoll gick åt helvete. Skador på ett växthus. Växthuset går att fixa. Det är ett sådant där kitt byggt av minsta möjliga material så man förväntar sig sönderfall då och då. Vi har dessutom fått det. Men parasollet knäcktes i aluminiumdel. Mest magnesum dessutom där. Så skrot. Femhundra spänn åt helvetet. Nu för tiden blir man ju förvånad om man hittar reservdelar. Och på Jysk, där parasollet köptes, förväntar jag mig inte att finna några. Köpa nytt alltså. Surt.
Oxdragarveckor egentligen härifrån och fram till jul. Det är liksom ingen hejd på det hela. Fast K skall ha semester efter nästa vecka så då skall jag ha det också. Så oxdragarveckorna får vänta. Vi pratar alltså om sex veckor innan det är dags att ta tag i dem då. Fem veckors semester och den kommande veckan. F.ö. ser jag fram emot ledighet. Något som förvånar också mig själv. Håller tydligen på att tappa det helt.
Men vi har grejat ute hela dan idag. Så jävla skönt att kunna vara ute en hel dag. Det känns såklart i kroppen. Mina ben har av någon anledning åldrats snabbare än resten av mig. Gör ont. Speciellt ett. Man jag haltar fram så gott jag kan. Ja och gör det med någon slags eufori över att kunna.
Resten av helgen har vi mest hållit oss inne. Kallt och blåsigt. Har inte känts speciellt skönt att ge sig ut och jobba. Normalt skulle det då såklart inneburit renovering. Vi har tre rum på gång just nu och lägenheten där uppe är en enda röra. Upplösningstillstånd råder. Fast det blev inte renoverande heller. Bok, soffa, vila. Jodå, åt lite tårta och godis också.
Fast den här sommaren går i renoveringens tecken. Det är också roligt. Vi har inte haft råd med så mycket sådant under några år. Det mesta av pengarna har gått till en massa måsten. Måsten som sällan syns. Men lättare idag. Ja och roligt och skönt att äntligen få till allt det där slitna. Men det tar tid. Många timmar tar det. Tänk storlek ungefär som fyra normalvillor. Många liter färg blir det…
Tre mycket tappra solrosor gror vid golvventilen i källaren. Solrosfrön som jag tappat i vinter när jag fyllt mat till småfåglarna. Men liv ni vet. En urkraft. Jag tar med dom ut till vår solrosodling och planterar dem varsamt där. Säger åt dem att “visa världen bara“. Jag hör inget “ja” men är säker ändå på att de tre finaste solrosorna i år, ja det kommer att bli de där tre. ???????? ??? ??????? skulle man kunna utropa.
Björktrastparet med bo i “trebjörken” verkar ha blivit av med sina ägg. I alla fall har de gett upp boet. Det smärtar. Har varit en glädje att få följa deras bestyr från fikabordet. Det är tufft att vara levande. För alla. Vi bör hjälpas åt.
Flera dansbandmusiker med koppling till Ljusdal har blivit nominerade i priser inför Guldklavengalan 2025, något som Dansbandsnytt rapporterat om. Galan kommer äga rum 13 juli och direktsänds i Sveriges Radio P4. Bland annat är Ola Jonsson i Black Jack nominerad till pris för Årets vokalist. Nominerad till Årets musiker är Peder Matz som spelar keyboard, även han i Black Jack. Nominerad till pris i Årets låt har vi Ida Winterhaven för låtskrivare av “Nu lever jag min dröm” med Excess.
Peder Matz – Järvsö, Black Jack Ola Jonsson, Black Jack, tidigare Jannez Ida Winterhaven – Järvsö. Excess har spelat in låt som hon skrivit. Osäker på bandets Hälsingekoppling dock. Tony Ljungström, Jive, Tjärnelund
Vi åker rakt genom Hälsingland idag. Skär liksom en välsmakande tårtbit genom det limegröna landskapet. Det är vackert. Så vacker att man nästan baxnar. Jag skulle sakna det här landet om jag inte bodde här. Landskapet också. Men hade fått andra kärlekar då såklart. Så som det blir. Men just den här tiden. Ljusa nätter. Midsommarblommor. Fågelsång. Ja och det limegröna. Det går inte få nog av det.
I år blommar faktiskt midsommarblommorna till midsommar. Under några år nu så har de antingen blommat över till midsommar, eller också har de inte börjat blomma ännu. Men i år alltså, perfekt timing här på kullen.
Klipper gräset på förmiddagen. Undviker så mycket blommor jag kan i gräsmattan. Klarar bara inte av att meja ner det jag längtat efter en hel vinter. Men Midsommarblomsteren växer på sidorna om där jag klipper. Påminner mig om “morsan“. Hon plockade alltid in en bukett till midsommar och det fanns något heligt och märkvärdigt över den där vackra buketten som bara stod sig en dag. Tänker att eftersom jag kommer att åka förbi gravarna senare under dagen så skall jag ta med en bukett dit. Men glömmer såklart. Är så jävla senil. Fast får väl plocka en bukett imorgon. Ställa här på kullen någonstans. För de som saknas mig. Eller förresten. De är fina där de står. Där de lever och står i dagar i full prakt. Varför döda. Liv åt de döda.
Ibland under den här tiden måste man helt enkelt ta bilen och åka ut och ta in allt. Man baxnar liksom. Lyfts upp flera meter när man beskådar den värld som nu är grön och uppklädd till dans men som nyss var naken och vinter och nere för räkning efter allt för många dagar i mörker. Kärlek. Kan man undvika att känna kärlek till det högre under den här tiden. Man behöver inte vara et dugg religiös för det. Man behöver inga kyrkor. Inga präster. Bara gröna blad och färgglada blommor. Såklart behövs också förmågan att uppskatta allt man ser till dess fulla värde. Men det är ju ändå det enklaste av det enkla. Om man vill, ja då går det. Det är bara att öppna ögonen och säga “ja“.
Men tårta med jordgubbar blir det imorgon. Troligen grillning. Fick en flaska vin av vänner för ett tag sedan. Den går nog i. Men inte mer. Jo, möjligen lite godis. Annars som varje midsommar. Ungarna har sitt. Vi tar det lugnt här på kullen och känner oss inte speciellt ledsna över att det bara är vi. Känns det tråkigt så kanske vi tar bilen och far iväg någonstans. Före eventuell inspiration från Dionysos/Bacchus då såklart. En midsommar hamnade vi i Älvdalen. Hemma igen när morgonen efter festen träffade trötta skallar som hammaren på städet. Åker man i en riktning utan mål hamnar man till slut någonstans. Så är det bara. Det kan vara den största friheten av dem alla att inte ha ett mål för en gångs skull.
Fast om imorgon vet man då alltså intet. Man kanske inte ens vaknar. Ja då vet man antagligen inte ens om det. Då kan det inte ens bli ett utbrustet “attans” såklart.
Jag fick den första kyssen en midsommarafton. Det var såklart stort då. Knappast idag. En annan midsommar jobbade jag det sena skiftet kvällen innan. När jag vaknade dan efter sent om sider och skulle leta upp kamraterna så hittade jag ingen. Alla hade dragit till Hede (där det var fest) utan att berätta för mig. Det var så när man hade de sena skiftet på jobbet. Man var helt i osynk med tillvaron. När jag var ledig jobbade alla andra. Ja och tvärt om. Jag tog istället min vita Amazon och drog till Dalarna. Såg på allt och alla som festade i midsommarnatten. Kände mig ynklig och ensam. Ter sig fånigt nu. Såhär femtio år senare. Man ler lite åt hur dramatisk man var. Fast man glömde såklart också rätt snabbt. Kompisarna kom hem igen. Ja och jävlar vad fulla de varit.. och jävlar vad kul det var… Som alla helger innan och efter alltså.
Tittar jag ut genom fönstret så är det nästan helt ljust ute nu. Magisk sommarnatt och med det där speciella nattljuset som bara finns här. I början när vi bodde här (trettionio år sedan tro det eller ej) var det äkta förundran man kände för det där ljuset. Nu tar man det lite mer för givet. Men lite av magin sitter ändå kvar. Man måste helt enkelt uppskatta det. För bara några veckor efter midsommar så är det borta. Det smyger sig på. Drar sedan iväg som en blyg okysst flicka som kommit för nära det hon tror är elden. Vi borde dra ut en natt. Efter skogsbilvägarna. Som vi gjorde förr. Om vi nu inte var så förbaskat trötta…
Glad midsommar på er allesammans som orkar läsa mina rader. Jag hoppas att ni får en riktigt fin midsommar, både en dag och en natt. Kyss varandra.
