Author: Åke Hedman

Hemma från Hudiksvall. Jo sjukhus. Hmmm… Fast människor. Jag gillar människor. Får prata lite. Lyssna mycket. Höra mig för om människors passioner. Jag lever nämligen på människors passioner, där är jag som en värsta Dracula, lyssnar noga på det som folk älskar att göra mest av allt, istället för att suga deras blod. Lyfts upp till glada himlar av att höra det där. Något ABC säkert.

<sjukdomsprat>
Blir förvånad. Inte vänsterröra förvånad. Mitt Marshallöra är definitivt under de bra värdena. Fast ändå inte så mycket värre än hos andra åldringar (!). Det andra örat är bättre än genomsnittet. Man gapar. De som känt mig under ungdomsåren med Marshallstackar bakom mig på högsta möjliga volym och ofta med örat tätt intill stacken borde gapa de med. Hårdrock är tydligen inte så farligt ändå för öronen. Det är den softa skiten som dödar troligen. Känner inte en dansbandsmusiker i min ålder som inte har hörapparat.

Fast såklart blev det mer sjukhus framöver som om det inte räcker som det är. Magnetkamera igen. Huvudet. Det är antagligen nu det skall avslöjas hur tomt det är där inne. Jag bävar. Det stora avslöjandet är nära. Tur att det är väntetider så att man fortfarande kan gå omkring och tro att man ibland lyckas åstadkomma en unik tanke.
</sjukdomsprat>

Köper kaffe (Cappuccino) på OK efter sjukhuset. Kostar på mig två bullar. Känner mig så mager. Hmmmm… Förbannat god cappe där på OK. Starbucks. Hur nu en Amerikansk kedja kan få till en kopp kaffe som inte smakar skit. Men finns intet att klaga på den Grande jag köper.

Hemma nu alltså. Man får icke misströsta. Det händer skit i världen och skit i livet. Men goda saker också. I det lilla händer enorma mängder goda härliga sköna saker. För alla. Ja i alla fall om man vill se. Vill ta till sig.

Nu skall jag koda några rader. Löda lite också. Min passion. Älskar att leva.

Hittar en levande men trött fjäril i källartrappen idag. Tar det som ett gott omen. Jodå.

Imorgon Hudiksvall igen. Minst en gång i veckan dit numera. Olika färdsätt. Men gillar stan ju. Såklart. Fast sjukhus. Näääää. Men imorgon skall jag kolla ett öra som har krånglat några år. Vad det nu skall spela för roll att man hör lite dåligt på ett öra. Har jag gjort i nästan hela livet. Kallar örat mitt Marshallöra. Format av rördrivna fyrtolvor och passion för hårdrock. En rimlig uppoffring för känslan att lyfta av musik.

En annan sak som är bra med ett dåligt öra är att man kan man vända det örat åt det håll personer som babblar en massa strunt står, så att man slipper höra på eländet det bajsar ur sig alltså.

Men skall man vara i Hudiksvall på morgonen så får man starta 12 mil tidigare (ja i tid alltså) så jag skall strax vandra upp för trapporna och gå och lägga mig och läsa en stund.

Annars får man väl kolla på telefonen inatt hur det går i USA. Det är så polariserat så vad som helst kan hända. Man hoppas såklart på Kamala. Men det gör ju inte Trumpfanatikerna. Ingen vet vad dom kan ställa till. Nato och en för alla, alla för en med Trump som presidet i USA känns inte som en höjdare. Men ännu lever alltså hoppet.

Fast skiter i det här nu.

Natti, natti.