Author: Åke Hedman

Den åttonde september. Det är absolut inget fel på åttonde september. Älgjakten är tydligen igång. Men bara för dem som klarar av att sikta och trycka av. De som med självklarhet känner att de står över. Inget för sådana som mig alltså. En av de där blödiga typerna. Sådana som jag mördar bara om vi måste. Och ogärna och med kvardröjande dåligt samvete över gärningen då med.

Gurkorna växer som fasiken i år med. Men tomaterna… Många har vi. Men sena att mogna är de i år. Vill inte riktigt bli röda eller gula. De hänger där och väntar på bättre tider tycks det. Ja och får väl göra det då. Plockar väl in dem gröna när termometern kryper ner mot nollan. En del brukar kunna eftermogna inne. Man får njuta det fåtal som tagit sig hela vägen. Inget går väl upp mot egna tomater. De kvarvarande gröna kan få åka med i någon gryta.

Dokumentationsskrivande idag igen. Inget jag älskar. Lite suck där. Tror att det är tredje eller fjärde gången jag flyttar de här texterna från en plattform till en annan. Tid som går och en värld som förändras. Men med en tyst suck innan man börjar, kraft hämtad nerifrån lilltån, jodå, då går sådant också.

Mannen med planksteken. Det här han som fastnar i sinnet den här helgen. Jag vet inte vem han är. Men han kommer in på restaurangen med en plastkasse i handen. Den ser ut att innehålla några tidskrifter. Eller en pärm. SÅ nyfiken är jag inte att jag går fram och kollar igenom plastkassen. Men honom, ja han fångar mitt intresse.

Mannen sätter sig vid ett bord i det inre av restaurangen. Han har beställt i kassan. Han sätter i vita airpods i öronen och lyssnar sedan koncentrerat på något. Jag tänker nyheterna på P1. Fast det kan lika gärna vara en pod om vikingatiden. Eller snuskiga visor. Jag vet inte.

Själv äter jag min mat. Han fortsätter att lyssna koncentrerat. Byter ställning ibland. Ett ben över det andra. Dricker lite lätt och försiktigt av sin öl. Ingen ögonkontakt. Han är i sin egen värld. Jag i min. Alla andra på restaurangen i sin.

Så kommer den glade krögaren in med hans mat. En fantastiskt läcker planksteksanrättning. Krögaren önskar smaklig måltid och avlägsnar sig. Mannen fattar besticken och äter lika koncentrerat som han tidigare lyssnade på det han nu lyssnad på.

Det är så tydligt att den här plankstecken, det är något den här ensamme mannen unnar sig en tidig lördagskväll. Kanske varje vecka. Kanske bara ibland. Jag är ingen återkommande gäst här.

Men solitär, det är han. Han är i den ålder där man kan ha hunnit skilja sig en gång. Ja, kanske två. Eller också har han en fru som dog i cancer för tre år sedan. Eller kanske har han valt att leva ensam. Vill ha det så. Trivs med det. Jag vet inte. Innan mannen ätit klart tackar jag för mig och lämnar restaurangen. Mättare än innan. Tacksam för underhållningen som bjuds överallt där det finns andra människor.

Ett problem man råkar ut för om man håller på med något i ett kvarts sekel är att sak förändras runt omkring en. Projekt man förlitat sig på läggs ner, ändras väldigt mycket, eller nya bättre alternativ dyker upp. När det gäller dokumentation har det här hänt mig några gånger.

Jag lovar, det tristaste man kan företa sig är att byta ut något som fungerar mot något annat som man måste få att fungera. Men ibland måste man alltså.

De hårdvarumoduler jag tillverkar som referensprojekt för VSCP har nu en längre tid legat i träda vad gäller deras dokumentation. Jag har helt enkelt inte hittat den rätta motivationen för att ta tag i det hela. Men idag då ger jag mig i kast med det där. Får nog hålla på några dagar till också. Inte fundera så mycket. Bara göra.

Är du intresserad av de nuvarande modulerna förresten (varför nu du skulle vara det!) så finns de här. Dokumentationen är alltså som den är just nu men förbättring är alltså på väg .

Men OJ vad trött man blir efter att ha suttit i princip hela dagen med det här. Ögonen värker och går i kors just nu. Men helg snart alltså. Räddningen. Vila ikväll. Vila imorgon. Renovering på söndag. Liv som levs.