Kaffehästsparken

Det var längesedan jag skrev för att få läsare. Skulle jag gjort det så hade jag slutat för länge sedan. Men det är också det som är det svåraste. Att fortsätta göra det man gör utan den där publiken. Utan responsen. Utan… Det där vet var och en som skrivit en blogg eller en bok. Det är svårt nog ändå att sätta sig där varje dag och skriva. Om ingen, eller bara några få, läser, blir det inte enklare.

Men jag skriver på alltså. För att jag inte kan sluta. Ja precis som jag håller på med mitt huvudprojekt av samma anledning. Det är säkert en sjukdom. Det finns säkert bokstäver för det där. Men det är ändå det som för världen framåt. Det faktum att inte alla ger upp.

Fast idag skulle man kanske det. Det är soligt ute. Underbart väder tycks det. Jo kallt. Men rör man på sig borde det gå att vistas ute i det där. Njuta av det.

Fast jag stannar nog inne. Grejar lite. Tvätta några maskiner. Det skall skickas lite paket. Jag försöker överleva. Inte mer än för att göra det. Annars bara kod. Väntan. Drömmar.

Min telefon håller på att ge sig på riktigt. Displayen streckig och gultonad. Jag har min Iphone tre i reserv. Man kan leva med den. På många sätt är den bättre än Samsungen. Den senare köpte för att utveckla “appen” på. Men jag kommer aldrig fram till den punkten. Hittar inte den tiden. Fast jag har mer tid till det än alla andra. Utom dom som sitter där framför tv’n möjligen. För dom är tiden slut. Det finns alltid lite mer strunt att se. Att döva ångesten med.

Men jag har kokat kaffe. Skall inmundiga en kopp strax. Suga i mig. Gokaffe. Egentligen för tidigt. För magen i alla fall. Jag får lida framåt lunch när jag vill ha en kopp efter maten. Men ibland behöver man den där kaffehästsparken för att komma igång med en vecka. Idag är en sådan dag. Dag efter helg.

Jodå kaffet smakar gott.

Står i fönstret och tittar ut på fåglarna vid fågelautomaten en stund. Jodå igen, solen värmer nu, det känns där genom fönstret, det är lite skkut i de där fotonerna. Man liksom känner hur kroppen vaknar till när man träffas av dem, dong, dong, dong-dong-dong. Ja och manfår stå där lite framåtlutad så att man inte ramlar omkull av kraften som skirker “här kommer sommaren tamefan”.

Härligt alltså.

Men ger väl cancer sägs det.

Ja ja ja så in i helvete.

Och ne, nej, nej hela vägen upp i himlen.

Nu dyker jag ner i Åkes värld. So long på ett tag.