Det där i luften

En bussolycka där unga som precis börjar livet dör och skadas inte långt härifrån.  Det är skit. Det känns i luften att det är just skit och onödigt. Ändå är vi rätt vana att den där vägen skördar liv varje år. Under fjällens stugbytardagar under vintern väljer jag gärna en annan väg än 45’na. Definitivt. Nynäshamnsvägen under rusningstrafik, den gamla, innan den gjordes om och Roslagsvägen bortanför Hägernäs dan före midsommar är de vägar som kommer upp i samma skrämselnivå.

Man tänker på familjer som inte får hem sina barn. Liv som förstörs. Hur “om…” får en central roll under resten av livet i sinnen fyllda av sorg.

Men man måste försöka leva vidare. Måste försöka. Ja, måste det. Men hur lätt är det inte att säga de där orden och hur svårt är det inte att verkligen orka leva vidare. Men man måste i alla fall. Man har inget val

Sorgligt är det, förbannat onödigt.

Det är sådär dagen börjar här. Vårt brandvärn far iväg såklart, vår akutbil. Människor i de här räddningsstyrkorna också. Som måste bearbeta och ta sig igenom hemskheter. Jag vet ju att det är olyckorna med barn inblandade som är de värsta. Det har de berättat, ja och det förstår man såklart, det är inte svårt att förstå.

Vi får vara glada att vi har de här människorna. Frivilliga som orkar ge sig in i sådant här. TACK låter så futtigt även om man menar det med allt man har.

Fast här i huset rullar dan såklart vidare i alla fall. Ja den måste ju det här också. Det hjälper inte ett dugg att stanna av. Men en riktigt trötthelg har det varit. Mycket soffa och bok trotts fint väder. Men det är fortfarande så pass mycket snö att man bara kan vandra runt på tomten några varv om man vill komma ut. I en snäv cirkel kring huset är gräsmattan framme. Visserligen blir den där cirkeln större för varje dag men man tröttnar ganska fort på att vandra runt där ute. Ändå finns hoppet där. Det händer något. Snart har vi sommar. Ja jävlar. Fy fan vad skönt. Grillning. Fil och ostmacka ute i trädgården under lunchen. Enklare liv.

Man blir såklart avundsjuk på Färila, Ljusdal, Järvsö, Edsbyn och de andra låglänta byarna här omkring. Det mesta av snön har smält bort där. Några hundra meter till gör stor skillnad. Våren och sommaren kommer tidigare där, hösten och vintern senare. Ibland kan man tror att det här är i helvetet man hamnat men behöver bara se en väderrapportering från Nikalockta för att förstå att det här bara är förgården och att det rikta helvetet ligger norrut. Kanske just där vid Nikalockta.

Jag säljer mitt analoga oscilloskop idag. Det är lite som om en författare säljer sin penna. Får sexhundra spänn för det. Förvånar mig. Borde väl ha skänkt det till någon ung “maker” egentligen. Men att utveckla open source kostar också pengar. Sexhundra är en droppe i ett hav. Jag behöver de där pengarna. Ja, egentligen hade jag väl behövt “skåpet” också. Men det är som det är. Avveckling.

Minnet av morsan poppar upp här i veckan. Hur glad hon brukade bli när man hälsade på. Sockerkakorna. Jo jag brukade ofta få en med sig, nästan alltid fattades en bit. Hon älskade ungarna, älskade K. Men visste såklart hur svärmorsrollen fungerar. Själv hade hon aldrig någon. Men ville väl gjorde hon. Det är sådan jag vill minnas henne.

Imorgon telefonkonferens med överläkaren på ortopeden i Hudiksvall. Effektivt. Det tackar jag för. “Ingen förändring” gissar jag, man skall trampa på. Kanske lika bra det. Man skall ha lite ont. På gränsen till att fungera i livet. Då härdas man. Så tror jag de tänker. Men alla säger “skrik och klaga”, till och med två läkare jag känner, men det är liksom inte jag det. Jag har svårt för just det där gnället. Annars är jag väl inte sämre än någon annan när det gäller gnällandet jag heller. Kanske till och med bättre. Men jag kan inte se på mina krämpor på ett rent subjektivt sätt ändå, det måste bli en objektiv bedömning. Men kanske skall man kunna gå en timme på promenad utan att behöva  ta tag i högerarmen och hålla upp den i mitellaposition för att det gör så ont, kanske skall man kunna ligga på höger sida, kanske skall man till och med kunna lyfta högerarmen.  Fast å andra sidan kanske inte. I alla fall inte jag. Ramlar man omkull får man fan skylla sig själv.

Charlie Granberg: “Jag ska bli en sur gubbjävel”Bli!?

Men jag skall nog stänga ner här på låtsaskontoret. Det blev ändå lite låtsasarbete idag trotts en seg och sorglig start. Den nya veckan är igång. Två turer till Ljusdal den här veckan. Man får sig en kopp kaffe och lite tid att filosofera under väntan. Det är väl OK. Min tid har väl egentligen inget värde längre. Jag gråter inte över det. Icke. Japp, det får liksom räcka för idag. Columbia och knarkkarteller väntar. I min bok alltså. Den jag läser, inte skriver. Blodigt är det. Men ett kapitel sen sover jag. Det är egentligen konstigt hur avtrubbad man är.