En första krönika

Jag är hälsing. Japp, världsmedborgare, men hälsing. Jag älskar det här landskapet. Ändå tog det tjugofem år innan jag upptäckte att vi har berg. Jag var utflyttade till Stockholm och var med Sörmländsk flickvän på väg upp, eller hem, som man sa, tillsammans, första gången. Någon mil efter att vi svängt av vid Tönnebro så börjar hon titta konstigt ut genom bilrutan och säger ”oj vilka häftiga berg” och var liksom okontaktbart och stirrande efter de där orden. Så jag blir tvungen att se efter själv, och visst, hon har rätt, fantastiska berg där utanför rutan. Var hade de varit alla år? Jag har i alla fall aldrig sett berg i Hälsingland före det här tillfället. Inte de där magnifika i alla fall som rullar iväg i mjuka blåtoner bort mot horisonten.

Några år senare flyttar jag och samma Sörmländska flickvän ”hem”. Jag gör henne till fru och hälsing ungefär samtidigt och vi bidrar tillsammans med två nya hälsingar. Efter det är bergen en del av mig. Sjöarna, älvarna, dalgångarna och havet likaså. Jag älskar alltihop lika mycket. Jag har lärt mig att de vägar som fegt går runt bergen i andra landskap, går rakt över dem här i Hälsingland, bara för att vi hälsingar helt enkelt inte låter oss hindras av ett berg som står i vägen. Det finns en hälsingsk vrånghet, den som också syns på gårdarna och i snickerierna och på vedstaplarna som är som störst här. Jag gillar dem också. Folket som det går att lita på, som har musik inblandat med de röda blodkropparna i blodet och där de två dansar runt i ådrorna med minnen från Hårga.

Det är i Lo(o)s jag bor. Här, där man väljer en ny sjö om det är en bil parkerad vid den man tänkt sig att besöka. Född i Edsbyn är jag, vid en älskad och ”vacker så det gör ont” dalgång där Voxnan lugnt och stilla snirklar sig fram. En älv som jag växte upp vid, den som finns med mig vart jag än går. Jag har gråtit vid Hylströmmen och fått tröst. Lärt mig att också älska den vidunderligt vackra Ljusnandalen. Höllick och havsbandet har tagit mitt hjärta, och jag har numera ett alldeles eget berg, Örnberget, där jag ofta sitter långa stunder och blickar ut över de berg jag en gång inte såg. Därifrån ser jag nästan hela Hälsingland och jag vet, från djupet av mitt hjärta, att här, där jag en gång föddes, vill jag också en gång dö. Med med det senare är det såklart ingen brådska.

Gräv där du står krönika

”Gräv där du står”. Det var någon gång på sjuttiotalet som Sven Lindqvists i sin bok myntade just de där orden. Folket i hela Sveriges landsbygd började gräva och gräva och gräva. Till slut satt man där i sina hål och kunde inte se någon framtid alls. Inte en gnutta faktiskt. Då kom det statligt avlönade optimistkonsulter farande från alla möjliga håll och kanter och talade om att allt var väl och bra och skoj om man bara förhöll sig glad och positiv till sakernas tillstånd där i gropen. Någon framtid såg man såklart fortfarande inte, men positiv skulle den bli, det var utlovat och bestämt på därför ihopsamlad landsbygdsrikstad.

Men alla grävde såklart inte. De som alltid är motvalls var också nu motvalls och satt kvar på ljugarbänkarna med armarna i kors och såg eländet komma. Nu kom det i form av gropar, förr som nymodigheter. Gemensamt för bägge grupperna var att de flesta till slut dog av ålderdom och sjukdom, alltså precis som man brukar göra med åren överallt annars också. De yngre, som ville se mer än djupa – om än positiva – egengrävda hål, drog in mot städerna och hoppet. Till slut fanns det fler gropar än människor kvar där i Sveriges landsbygd, och längst där ute var det faktiskt bara de gapande tomma hålen kvar.

Men det är sant att en och annan ”första bilen som köptes in på orten” eller ”första huset som fick elektricitet” hittade man allt där i groparna. Det var tusan vad folk hade varit framåt i bygden förr i tiden, ja, det kunde man samstämt konstatera över landets alla glesbygdsgropar. Affären som Kajsa-Stina öppnat och som fick läggas ner för att ingen handlade där skulle bli ett exempel på den där framåtandan om ytterligare hundra år, eller för att inte tala om Stig uppfinnaren. Han med fler patent än barr i skogen. När hålet bara blev tillräckligt djupt, en sisådär sjuttiotre år framåt i tiden, så skulle man nog också hitta hans fantastiska gärning där i gropen och snarast starta en insamling i byn för att kunna resa en bronsstaty över denne bygdens store son. Om det nu fanns någon kvar då som kunde göra det där såklart.

Så hände det sig att en vacker sommardag reste sig en profet, en liten kort, knubbig kvinna i Alfta, som hette Greta, och sa. ”glesbygdsjesus skall komma och rädda glesbygden en dag, och med sig har han – för det var en han – en fabrik som ger jobb och vi kommer alla att få uppleva bygdens blomstring igen”. Han/hon/det/gud skakade på det huvud han/hon/det/gud hade haft om han/hon/det/gud var en hen. Men landsbygdsborna slutade nu gräva och satte sig tillrätta i sina hål och väntade in den utlovade glesbygdsjesus, han som skulle komma med industrin och arbetstillfällena och evig lycka, de som slutgiltigt skulle frälsa allt och alla i fåbebott land. Då skulle Stockholm, nä visst ja, det är EU nu för tiden, få se på andra semlor.

Kisskrönika

Jag har aldrig varit den där som pissat längst. En loser alltså om det nu är just det som livet handlar om. Så det är lika bra att träda fram och erkänna direkt. Jag sitter ner och kissar. Har gjort det sedan trettioårsåldern och en kurs i centrala Stockholm där jag lärde mig mindmappandets ädla konst och, möjligen helt orelaterat, fick väldigt ont,.. ja, där nere. Det blev doktorsbesök och en doktor som med ett flin som definitivt inte bådade gott bad mig att dra av mig byxorna och ”ställa mig som en Saab” mot britsen. Hur många fingrar som sedan stacks upp där bak det vet jag inte riktigt, men upplevelsen var i alla fall inte helt angenäm. En kronisk prostatainfektion blev domen och jag tänkte, ”tänk vad dom kan komma fram till nu för tiden genom att bara stoppa upp ett finger eller två i röven på folk”, det där är något vi borde prova på våra anställningsintervjuer, speciellt till chefsposter, många i den gruppen verkade ha något permanent uppstoppat där bak på den tiden.

Hur som helst sitter jag sedan dess när jag kissar. Det blir liksom inget riktigt tryck med den där körteln stor som en… – ja, hur stor den nu är – sittande i vägen för den där potenta tvåmetersutkastade strålen man mentalt fortfarande ungdomligt kastar ur sig. Sanningen är att det flödar lite mer som en vårbäck på upphällning inför sommartorkan, och om jag skall vara riktigt ärlig så droppar det nog mest lite sorgligt där på slutet.

Nu borde man ju kanske tycka att det här inte är en stor sak. Alltså beteendet inte själva ”Petter-Niklas”, vars företräden vi lämnar utanför den här texten. Hälften av jordens befolkning – åtminstone – sitter ju redan och kissar. Om det nu inte var för Mick Jagger. Det är alltid den där #@!-~ Mick Jagger. Är det någon endaste en som kan se Mick Jagger framför sig sittande på toaletten och kissa? Näpp, tänkte väl det. Nä, Mick Jagger, han behöver minsann knappt gå fram till toalettstolen. Cowboybredbent greppar han det han har att greppa och stannar en sisådär två meter från toaletten, det räcker gott och väl, där slår han sedan på flödet och sen kissar han träffsäkert i en vid glittrande gul båge och sen med ett skvalande, som inte står en högtryckstvätt långt efter, tömmer han sig. När han sen är klar, tjoff, så stängs ventilen och sen är det inte mer med det. Inget droppande där inte. Gylf upp. Klart. Turnén kan fortsätta.

Så min plats är långt ner där i de manliga hierarkierna, och om nu verkligen alla kvinnor trånar efter män som kissar långt och kraftfullt mest av allt, precis som vi män tror att de gör, så känns det ändå som om jag klarar av att leva med nederlaget, det är ändå bara ännu ett nederlag av många.

Koltrastkrönika

Vi har haft en koltrast i många år här på kullen där vi bor. Han har sjungit från samma träd utanför vårt sovrumsfönster många sköna tidiga sommarmorgnar, när jag legat där vaken och fullständigt hänförd lyssnat till det vackraste som finns. För när jag ligger där, när gardinen rör sig lite i vinden och släpper in små pustar av sommaren, och den där vinden liksom fjäderlätt smeker min kind som en älskades mjuka hand, så finns det inget mer jag önskar mig av livet. Jag har allt.

Så i år väntar jag såklart på att få höra den där sången. Längtar efter den därför att den är sommar för mig. Sången från Pavarotti, för det är så han fått heta här på kullen med det stora gula huset. Men i år uteblir den. Istället är det en annan koltrast på andra sidan huset som försiktigt, och som om den saknar det självförtroende som Pavarotti besatt, tar upp skönsången. Den är liksom lite trevande den här sången och melodin är en helt annan än den Pavarotti bjöd på från toppen av björken utanför sovrumsfönstret. Jag är nästan säker på att det jag hör är Pavarottis son som inleder sin karriär. Han som tar över efter sin far. Men vad hände med Pavarotti? Kanske orkade han helt enkelt inte mer där ner i Frankrike någonstans där han sjöng högst uppe i ett kastanjeträd, samtidigt som kalla vindar ven förbi knutarna här uppe på kullen, eller också – och det hoppas jag på av hela mitt hjärta – har han bara semester i år och låter gotlänningar i någon stenig havsvik njuta av hans konserter.

Men risken finns alltså att min skönsjungande vän inte kommer tillbaks till vår kulle. Att vi får hålla till godo i fortsättningen med hans son. Sonens sång har tagit sig efter att sommaren har gått framåt, det skall villigt erkännas, och nu sjunger också han nya fantastiska sånger för oss. Men hans träd ligger på andra sidan huset, så på morgonen hör jag honom inte. Det saknar jag. Visst kompenserar tranorna som hälsar solen varje morgon på andra sidan dalgången en del för det där. De som får trumpetande svar från en annan tranfamilj som finns på en myr längre bort. Jag kan ligga och lyssna länge på dem också. Men ofta är deras konserter mycket tidiga och deras solhälsningar varar inte så länge som koltrastens, så oftast missar jag dem.

Det må vara så att jag inte lämnar något efter mig till världen när min tid är ute. Det finns inte många kronor på mitt bankkonto och jag är bara en liten rostig skev kugge i universums stora maskineri. Men rik är jag, det kan ingen ta ifrån mig. Att kunna ta till sig det vackra och njuta det lilla, allt det där som är gratis och som Ferrariägaren och imperiebyggaren fnyser föraktfullt åt, är sannerligen en gåva. Kanske den största. Den vårdar jag ömt.

Marknadskrönika

När det är marknad så står de där gubbsamlingen. Ett helt gäng herrar i medelåldern, de flesta inte ens medvetna om att de faktiskt blivit gubbe sedan ett antal år tillbaks. Ivrigt tittande, diskuterande och ibland faktiskt intresserat lyssnande, står de där. Ofta är gubbsamlingen utlokaliserad lite ut i periferin av marknaden, men de finns alltid där. Det brukar ryka, fräsa och lukta lite konstigt från husvagnarna som står där och under många år så undvek jag det där stället som om det var förbjuden mark. En lönnkrog inbillade jag mig att det var, med farliga drycker, hårda kvinnor, sådana som skrämmer mesar som mig, och pipor stoppade med allt annat än tobak, och framförallt ett ställe endast för de invigda. Men så en dag tog jag mod till mig och trängde mig in bland de andra och hittade liksom hem. Ni vet, fick en sådan där upplevelse som en före detta missbrukare kan ha när han/hon kommer in i värmen och gemenskapen och hittar han/hon/det/gud och ropar sitt första halleluja.

Numera är det dit frun tar mig på varje marknad, låt vara med en suck, men ändå. Släpper av mig där och hämtar mig när vi skall hem. Gubbdagis. Det är i alla fall vad frun kallar det.

Min lycka fann inga gränser under mitt första besök. Här fanns likasinnade. Människor som förstod min passion. Alltid tidigare när jag tagit upp min pelletsbrännares tendens att sota igen när det är lite för mycket spån i pelletsen, så har folk gäspat och sett ut som de önskat sig långt därifrån. Men här fanns nu helt plötsligt fyra, fem, ja sex, sju, åtta stycken som direkt nappade igenkännande på ämnet och som själva testat olika lösningar. ”Har du provat..”. följdes snart av ”jag har läst att..” och ”den nya pelletsbrännaren från X den askar ur sig själv” följt av extatiska utrop av äkta glädje där i gubbhögen.

Vi har alla det gemensamt att vi under eldningssäsong umgås minst lika mycket med värmealstraren där i källaren som vi umgås med våra övriga familjemedlemmar. Vi pratar lite snällt med den där gamla pannan på kvällen när vi försäkrar oss om att den villigt kan tänka sig att värma upp huset en natt till. Hälsar på den på morgonen och klappar den som tack för väl utfört jobb. Skruvar och lagar det som gått sönder klockan tre på natten iklädda endast kalsonger när det är tjugosju grader kallt ute och alla andra i huset ligger och sover ovetandes om hur mycket kärlek en pelletsbrännare egentligen behöver. Alltså egentligen är vi bättre att ha i huset än t.ex Mick Jagger, om man nu tänker på det viset. Osäkert om min fru håller med dock.

Julkrönika

Helen Hell kysser mig och jag ångrar den kyssen under resten av mitt liv. London, Soho, Marquee, 70-tal, UFO spelar oannonserat, det är julafton, det behövs inte ens en mistel, hon känner ägarna, alla dörrar är öppna, Mick Jagger, allt är magiskt. Magiskt på samma sätt som jag senare upplevt jular på andra platser. Helen följer jag till tunnelbanestationen och sen försvinner hon ner för trapporna och hem till julfirande med sin familj och ut ur mitt liv för evigt. Jag går ensam hem till hotellet genom Londons tomma gator och världen är fullständigt magisk.

Visst har samma magi funnits där i Edsbyn också. Sena nätter på ungdomsgården Södran där gänget samlades efter julmiddagar med familj och vänner. Replokalerna där gitarrer stämdes och rockstjärnedrömmares fingrar spelade tills de värkande inte kunde spela mer i julnatten. Visst var också det sådär underbart magiskt, och kanske var det ändå de där nätterna jag levde med de vackraste och de bästa människorna i mitt liv.

Men det var också magiskt att vandra efter gatorna sent på julaftonsnatten som fattig fysikstudent i Uppsala, när staden var tyst och julstjärnestora snöflingor föll mot marken. Eller julaftonsnätter vandrandes efter Värtans strand med miljonärernas villor klart upplysta, men utan att en enda annan människa var vaken. Var och en av de här nätterna gåendes med den varma handen hos kvinnan som skulle bli min älskade fru instucken i min. Bara just det magiskt i sig.

Och nog har den funnits i Los, Ryggskog och Samuelsfallet den där magin också. Att stå där i ensamheten och mörkret och se upp mot himlen och alla dess hissnande avlägsna stjärnor, men att ändå höra till allt det där stora och avlägsna, är i sanningen att uppleva magi. Att ta ut en bytta spagetti till hönsen och se dem jaga varandra i stor glädje över detta övermått av ”maskar”. En bättre julklapp kan ingen höna få och inte dess skötare heller förresten. För den där glädjen hönorna ger uttryck för letar sig in i hjärta och själ och värmer där inne som varm lagom konjakspetsad glögg.

Och nej, det handlar inte om Jesusbarn. Min Indiske vän känner samma känsla under Diwali och mina Kinesiska vänner känner den under månfestivalen. Det är gemenskap och förhoppningar som fyller luften runt omkring oss. Fyller tomrummet mellan syreatomer och kväveatomer och för oss närmare varandra i den medmänsklighet och kärlek som för oss nordbor hör midvintern till. Den känsla som får världen att liksom spraka. Ni vet den där som gör att man inte skulle bli särskilt förvånad om det faktisk dök upp en livs levande liten tomte där på vägen.

Det är såklart i Hälsingland jag själv vill befinna mig den här tiden. Här där mitt hjärta har skickat ner tjocka rötter i jorden. Fast New York, Tokyo eller London fungerar såklart lika bra. Det handlar bara om det man har inom sig. Att lita på och våga släpp ut lite av den där gratis magin som finns där inne. Unna sig det som en fantastisk julklapp till sig själv.

 

Hälsingland igen

En krönika som publicerades i Helga, Hela Hälsinglands  (Mittmedia) helgtidning den 1/2 2014 som jag tror det är OK att jag lägger ut här nu.

Jag är hälsing. Japp, världsmedborgare, men hälsing. Jag älskar det här landskapet. Ändå tog det tjugofem år innan jag upptäckte att vi har berg. Jag var utflyttade till Stockholm och var med Sörmländsk flickvän på väg upp, eller hem, som man sa, tillsammans, första gången. Någon mil efter att vi svängt av vid Tönnebro så börjar hon titta konstigt ut genom bilrutan och säger ”oj vilka häftiga berg” och var liksom okontaktbart och stirrande efter de där orden. Så jag blir tvungen att se efter själv, och visst, hon har rätt, fantastiska berg där utanför rutan. Var hade de varit alla år? Jag har i alla fall aldrig sett berg i Hälsingland före det här tillfället. Inte de där magnifika i alla fall som rullar iväg i mjuka blåtoner bort mot horisonten.

Några år senare flyttar jag och samma Sörmländska flickvän ”hem”. Jag gör henne till fru och hälsing ungefär samtidigt och vi bidrar tillsammans med två nya hälsingar. Efter det är bergen en del av mig. Sjöarna, älvarna, dalgångarna och havet likaså. Jag älskar alltihop lika mycket. Jag har lärt mig att de vägar som fegt går runt bergen i andra landskap, går rakt över dem här i Hälsingland, bara för att vi hälsingar helt enkelt inte låter oss hindras av ett berg som står i vägen. Det finns en hälsingsk vrånghet, den som också syns på gårdarna och i snickerierna och på vedstaplarna som är som störst här. Jag gillar dem också. Folket som det går att lita på, som har musik inblandat med de röda blodkropparna i blodet och där de två dansar runt i ådrorna med minnen från Hårga.

Det är i Lo(o)s jag bor. Här, där man väljer en ny sjö om det är en bil parkerad vid den man tänkt sig att besöka. Född i Edsbyn är jag, vid en älskad och ”vacker så det gör ont” dalgång där Voxnan lugnt och stilla snirklar sig fram. En älv som jag växte upp vid, den som finns med mig vart jag än går. Jag har gråtit vid Hylströmmen och fått tröst. Lärt mig att också älska den vidunderligt vackra Ljusnandalen. Höllick och havsbandet har tagit mitt hjärta, och jag har numera ett alldeles eget berg, Örnberget, där jag ofta sitter långa stunder och blickar ut över de berg jag en gång inte såg. Därifrån ser jag nästan hela Hälsingland och jag vet, från djupet av mitt hjärta, att här, där jag en gång föddes, vill jag också en gång dö. Med med det senare är det såklart ingen brådska.