Midsommarnattens köld är hård

Midsommarnattens köld är hård
blommor sig huka och gömma.
Alla i tält de frysa så svårt
och värst under midnattstimma.
Frosten svävar som ett osaligt spöke,
över allt som hos plantskolan handlats in,
pengar i sjön tänker olycklig moder.
Endast en full liten gubbe är vaken.

,,,

2.6C and falling.

Billy

Först ringde herr Bill och ville ha sill.
Men jag blev lite sur och sa åt han på skarpen
att inte ringa alla dessa gånger,
hotade med att han hamnar i en av mina sämre sånger.
Men Bill han ringde allt igen
och sa att om han inte sillen får
så blir han aldrig mer en kompis
med en sån som mig, en vän.
Jag sa än sen och gick den långa
vägen hem i yster tystnad,
till dem som släpper krystad
katt för långa långa trappor ut
till jamande och kurrande i huller
buller land som ingen lycklig tant på solstol
finner ljuvligt under  träd i blom på strand.
Men hemma hos dem jag älskar
så ringer då Bill igen om sill
men då jag ryter där i luren
köp en bläckfisk, din blekfis
köp säckvis utan blåbläck
men ring aldrig mer till mig
för gör du det
så skall jag tal om din last
för alla världens söta tjejer
och det är sant och inga påhitts grejer
så tack och hej din lilla rike fis
och lova nu att va en sjysst och
snäller gosse, för om du ringer
en gång till om sillar
så skall jag stämma dig på allt dit flis,
och aldrig ringde Bill igen…

Gräset, vinden och vattnet.

gräs (1)

Jag lever i gräset,
i vinden,
i vattnet.
Det är endast i elden jag är död.
Men det är bara förvandling.
Elden som brinner i gräset
förångar vattnet och gör det fritt i vinden
för att till slut få ro på gräset igen
då som den lilla droppen.
Rinna, strila ned för grässtrån
ner i marken
sugas upp av kapillära
krafter
åter bli en del av förvandling.
Kemi i livets tjänst
aldrig någonsin olevandes
bara flyende mellan faserna.
som en av allt det andra
det som lever där i
gräset, vinden och vattnet.

Det var en gång…

Det var en gång en liten get
som sket och sket och sket och sket,
så mötte den en dag en gammal ko
tillsammans gick de två på zoo.
Där såg de djur av alla slag
men kunde bara vandra där ett litet tag,
så hem de gick med klöv i annan
de två som livet fört tillsamman.
Nog gick de där med stolta steg
och tusan, om inte kossan knixade och neg
när hej hon sa till liten get
med puss på nos så röd, så het.
Nu ses de två tillsammans vandra
i lust och nöd och inga andra,
skall skilja dessa två på något vis
för deras kärleks barn, en liten gullig gottegris.

Sikta rätt

Ser du stjärnan i det blå
den det står en gubbe på
den är faktiskt riktigt vacker
I alla fall vid hjärtattacker.

Fast inte är den ung och söt
den liknar mest en, gammal nöt
som skickat ljus i hundra år
som nu nått fram till dina tår.

Så låt den lysa där och skina
fast avundsjuk du blir o grina
för att den lyser starkare än du
och börjar natten redan då vid sju

Så res dig upp och sätt på strumpor.
för fosterland med bara rumpor
och skjut dig upp i smäcker båge
ta i och ladda, ja visst med råge

Och sen du hänger där och blinkar
och blir du nödig, säkert pinkar
då kan du komma oss ihåg
och sikta högt och inte låg{t}.

Till Sixten (vem han nu är!?)

Sixten, en liten krabat
som inte vet ett dugg om sin mat
men kock skall han bli
fast det låter du bli
sa hans mamma så surt
för nog är det nåt lurt
med gossar som du
som inte ens fyllt sju
som skriker och bråkar
och ibland liksom råkar
vara snälla som lamm
men sluta skrik pang pang pang pang
och sen somnar i soffan
till tecknat och sagor
så söt som en endaste Sixten
kan bli.

Mycket underlig “grej”

Tre spikar.
En stor genom magen,
en liten genom vänster hand,
en nubb genom ena ögat.
Treenighetens signum,
spikar av sorg,
inslagna i kött och
genom kött till
blomstertid nu kommer.

Spikar som fäster
och naglar fast,
den tanke som inte borde
fått födas, men nu är
fjättrad, fången,
fast den borde
blivit fri, från sadistens
plågande i kött till
lust och fägring stor.

Men hammaren som
driver lusten genom köttets
mjuka, ned till underlagets
hårda, gör det det den
måste, det uppenbara,
det som den är konstruerad för
utan tanke på att ont
den gör och att
du nalkas ljuva sommar.

“Det är ett jävla tjat om Hälsingland”

IMG_20130728_145508

Hölick, du är port
till Hälsingland från havet,
till de skönaste,
till berg och skogar,
till de vackraste och raraste,
som vi som lever nånsin sett.

Gårdar, stora, skryt,
där mänskor bor som
själv sig kallar Hälsing,
som står för ord och handling,
och älska sina sjöar,forsar liksom jag.

Det Hälsingskt vrånga finns i vägar
som ej går runt men över berg.
En kraft hos mänskor,
gett vårt landskap,
mer än bara
bergens blåa färg.

Hos dig jag föddes, reste ut
och flydde, ville bort till
världens slut och bortom.
Men ändå fanns du alltid
i mitt hjärta,
som minnen, dofter
sköna drömmars väv.

Så stod jag åter här på
Hölicks klippor,
och ser det första berget där mot land,
den blåa strimman där mot vattnet
som bjuder in igen till
Hälsingsk famn.

Just här där skogen möter havet,
känns nästan åtrå inför
all din prakt.
idag jag kommer hit tillbaka,
mitt Hälsingland,
nu är det åter bara, du och jag.

Du kan aldrig fly

Flyg, flyg, lyft på svaga darrande vingar upp bland lätta molnen.
Sök försiktigt uppvindar som skall föra dig till skogen, bergen, sjöarna.
Låt dina sista skälvande vingslag föra dig uppåt, bortåt, men hem,
fast bort från längtans sug i kroppen.

Den tro du lärde hjälper föga, att frihet också glömskans lindring ger,
för ont i själ och ont i hjärta där livskraft inte längre finns nått mer.
Din flykt är flykt från dig ej andra för ingen nånsin flyr från eget jag,
din demon och dina monster, dom får du kämpa mot vart än du far.