Tick-tak-tick-tak

Jag sitter och lyssnar på klockans tickande efter frukosten idag. Tick-tak-tick-tak… Förutom tickandet från klockan hörs inte ett ljud här på kullen. När jag sitter sådär så tänker jag alltid på filmen Utvandrarnas slutscen. Karl-Oskar ensam i det nya landet. Vinter. Han bär med möda in ved. Livet är snart slut. Vägen tillbaks finns inte längre.

Fast jag tycker om det där. Sitta där och bara sitta.  I alla fall en stund. Tills hjärnan far iväg och börjar arbeta. Vill analysera världen omkring sig. Det leder aldrig till något gott. Engagemang i bihotell kommer före engagemang i giftfritt jordbruk. Olyckans offer sorteras efter den som har huvudvärk först och en som har hjärtstopp sist. Mantrat är “Den som skriker högst får hjälp” eller “Den som är mest förfördelad måste hjälpas först” eller något åt det hållet. Ingen framkomlig väg om man inte vill bli förbannad, alltså jag går och duschar istället. Då blir man i alla fall ren. Tyvärr går det också att fundera i duschen.

Nu sitter jag här nere. Kaffekoppan står här bredvid mig på bordet. Livet pågår. Jag tänker låta det göra det så länge det vill.

Höst innebär ofta starten för nya projekt. Full fart framåt och allt det där. Kanske inte här då. Samma sak som vanligt tuggas på och dessutom, “full fart” och plus sextio hänger liksom inte ihop. Fast ändå finns det där hoppet om att åstadkomma något inför ett nytt projektår, som om man inte gjorde det bara genom att lösa de dagliga problemen och jobba på då. Men man vill ju mer. Att bara gå framåt räcker inte. Men gå måste man ju ändå. Framåt är en ganska OK riktning ändå. Man måste inse det också. Vad är värdet med pengar, priser och berömmelse? Nåja… Ganska värdefullt… men tänk inte på det nu. Liksom. 😉

En slurp kaffe halkar ner för strupen. Innan slurken far ner där smakar det skit i munnen. Att man överhuvudtaget orkar hålla på och brygga, hälla och dricka. En whisky där på morgonen vore i alla fall mer välsmakande. Säkert mer uppiggande också. I alla fall ett tag och om den följdes av fler slurkar. Men det blir väl inte förrän framåt jul det. Åtminstone var det då, senast,  en munfull av den där bärnstensfärgade vätskan hamnade i munnen till hjärnans belöningscenters obeskrivliga glädje. Det kommer bättre dagar. Eller också gör det inte det. Det går ändå.

På Spotify har jag 34 månatliga lyssnare just nu. Hmmmmm… inte mycket men symptomatiskt för mitt liv och ändå fler än jag antagligen förtjänar. Lyssningsorterna ser ut såhär

Vilket såklart förvånar.  Vilka är det där? Hur hittade de min musik. Varför lyssnar de inte på riktig (och bra) musik som andra? Man undrar. Liksom. Fast tackar för att just de där människorna ändå finns. De som lyfter. Och lyssnar dom skulle kanske fler lyssnade om de visste att de här låtarna fanns. Eller är det ett felslut. Antagligen. Falska förhoppningar är jag mästare på. Just i det här fallet spelar det nu ingen roll. Det är hur kul som helst ändå.

Blått sinne idag Det bådar gott. När jag dyker ner i koden hjälper det där. Stänger ute. Gör mig svagare men stark just därför. Nope, ensam är inte stark.  Men ensam måste försöka ändå. Liksom.

Skenheligheten

Jag slår ihjäl en fluga precis när jag lägger mig. Det är ett misstag, jag vill bara vifta iväg den, men det slutar alltså värre än så eftersom en kudde är i vägen. Nope, brukar inte slå ihjäl flugor. Inga andra insekter eller djur heller, om jag nu inte måste. I måste ingår myggor och bromsar. Tråkigt nog. Inget av det här är något jag är stolt över. Varken icke dödandet eller dödandet. Det är bara som det är. Åtminstone inte värre än att sätta upp bihotellbyggen i hela trädgården och sen spruta radar på varje geting som dyker upp vid utebordet.  Suck.

Men man blir nästan alltid skenhelig på ett eller annat sätt om man försöker sig på “gott”. Ja patetisk också. Ja symbolhandlingar som bihotell är ju a’la mode så de kanske går hem utan det där.  Vad vet jag. Men det mesta annat gör det inte. Man får leva med det. Kan leva med det. Jodå. Själv tycker jag naiv är ett fint, vackert och positivt ord. Så kör på. Fler bihotell. Mer monokultur. Mer Radar i sprayform.

“Att göra gott” är svårt.  Existerar faktiskt inte ens. Det är bara att förflytta perspektiv och så blir det “ont” det man gör. Om man tänker är det svårt att vara (religiöst) rättlevande på alla sätt. Om man nu inte satsar på IS eller någon av de andra etablerade religionerna. Fast då är man såklart inte “tänkande” och gör “gott” i alla lägen eftersom man bestämt sig för det.

“Rätt” är annars ett annat svårt ord. En del har lätt för det där.  En del saker är “rätt” andra solklart “fel”. Ofta har de såklart inte ens prövat frågan om de över huvud taget existerar. Men kanske är det just bristen på behov att ställa de svåra frågorna som gör att allt blir enklare och självklart. Jag tittar avundsjukt på. Ett plus ett har aldrig blivit ett självklart två i min värld. Åtminstone inte för att någon säger att det är så.

Bilar brinner. Invandrargrupper tänker väl de flesta. Men tänk om det är Nordiska motståndsrörelsen som står bakom det där? Ett smart move liksom. Skuldfrågan är ju redan klar. Till oh med Statsministern “vet” vilka “brännarna” är. Det enda som talar emot dem är väl annars att “smarta moves” och NMR inte riktigt går att koppla. Skit är det hur som helst.

Själv är jag bortkopplad från världen. Antagligen lika bra det. Har jag någonsin funnits i den? I rest my case. Låtsasjobbar i brist på annat liv. Kan man känna en lyckokänsla inom sig trotts det?

Senast lästa bok

Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström

Trettiotal. Sverige. Raspolitik. Tankarna (och skrämmande nog försöken) om att använda kunskaperna från växtförädling på människor. Den mindre bemedlade har hela överhögheten emot sig. “Knipsa av de svaga  skotten. ryck upp de svaga plantorna”. Japp, det är Sverige. Läkarkår. Riksdag. Prästerskap.

Läsvärt, välskrivet och förbannat skrämmande!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Jodå

Två kvällar i rad. Studio. Eller “Studio”. Lyx. Det är underbart.  För mig. Kanske inte för någon annan. I det där fallet räcker egen njutning. Mer än nog.

Vi badar idag. K hoppar i som ett pro. Jag tvekar. Lääääääänge. Men kommer också i till slut. Blundar och sjunker i med tömt huvud. Som ett fallskärmshopp. Kallt. Märker att jag inte längre kan simma. Axel igen. Får vandra omkring. Nedhukad. Duger inte ens längre som andrahandsmarknadsmaterial. Nope. En spillra av den jag var. Redan nu. Ja och då var jag inte mycket att ha innan heller.

Konstaterar att vinterbadare måste vara galna. “Frivilligt”. Liksom!?

Men sommar här fortfarande. En underbar kväll just nu. Augusti. När augusti är som bäst. Jag planerar återigen för lite studiotid. Eller “studio”-tid då. På söndagskväll väcker vi kodaren igen. Sugen. Men skulle kunna skippa det också. Fortsätta såhär. Bara se på. Aldrig återvända.

Steven King skriver om en Amerikansk författare som låter en svart person i sin bok prata som en svart person. Får ränna gatlopp och be om ursäkt för det, eftersom han själv är vit. Så får man inte göra. Var är vi på väg? Alla är så förbannat känsliga. Gynnar den där känsligheten någon endaste en?

Men jag fattar väl inte. Fast tror på solidaritet och lika människors lika värde. Fast sådana värderingar är väl gammaldags numera. Ute. Renat av dumma. “Roffa åt dig”. Istället.

Fast åtminstone är jag i alla fall inte till salu. Inte nu. Inte förr. 

Egentligen skulle bilen bara fått fortsätta efter vägarna mot mål man inte visste fanns idag. Suget finns där. Men inte bensinen. Men Hälsingska berg och en sjö som är alldeles egen just där för en stund är inte illa det heller.  Man glömmer lätt de verkliga värdena här uppe. Hur värdefulla de är. Allt det där som finns alldeles gratis runt omkring en. Lingonberg. Mansjön. Forsränningen. Stupet nedtill helvetet.

Bensinen räcker inte till Lillhelvetet. Tyvärr. Inte idag. Jag tror att namnet har sitt ursprung i en skogsarbetarkoja placerad just där. Voxnan rinner strax bredvid. All den kalla luften följer samma väg som vattnet. Inget en trött, hungrig, blöt och frusen skogsarbetare i sin koja uppskattar när dagen är slut där på hygget och termometern bara sjunker och sjunker.

Där ger jag mig. Men ger upp? Aldrig!