Category: Betraktelser & Berättelse

Jag har alltid gillat att skriva, Ändå så har jag inte alltid gjort det, skolan tog nästan död på all den där lusten. Men så efter det som tycktes vara en livstid på fabriken så började jag började plugga igen. Komvux, Katrineholm, ett slags tekniskt gymnasium där man kunde läsa den tekniska linjen på halva tiden, högt tempo, en värld där det fanns människor som uppmuntrade och ville en väl. Jag kan inte nog tacka litteraturfröken som serverade böcker till mig i stigande svårighetsgrad och som tog mig på allvar när jag tyckte till om dem. Det var helt ok att inte gilla Strindberg fast än alla andra gjorde det. Det jag sa, lika naiv som idag säkert, var på riktigt och togs på allvar. En viktig upplevelse i en f.d. fabriksarbetares liv. Eller hur viktig var inte Matte och fysikläraren som öppnade asken med skatterna så att jag såg dem och fick röra vid dem. Frälste mig in i vetenskapen. Hur skall jag någonsin kunna tacka honom i tillräcklig utsträckning. Han förändrade mitt liv. Lärarens privilegie och makt.

Sen var det då den tunne lille flintskallige stålbågsglasögonprydde Svenskläraren. Korrekt klädd korrekt i hela sin person och så oändligt tråkig. Vi var en teknisk skola. Alla skulle bli ingenjörer och svenska låg inte högst upp på intresseskalan. Eftersom jag var ambitiös så försökte jag verkligen hänga med men grammatik och jag fungerar helt enkelt inte ihop. Jag tror det är alla undantagen som gör det. Sånt fungerar liksom inte ihop med mina taskiga hjärna. Logiskt måste det vara, annars får det vara. Men så skulle vi lämna in uppsatser i olika ämnen och det tyckte jag naturligtvis om. Så jag skrev och skrev och han gillade och uppmuntrade mig att skriva mer. Det mesta skulle läsas upp också av honom inför klassen. Pinsamt men naturligtvis också ett erkännande. En god man.

Den första uppsatsen jag lämnade in minns jag var fullständigt nerklottrad med rött. Stavning och kommatering. Jag fick en privat kurs i kommatering men fattade väl inte så mycket för nästa inlämnade uppsats innehöll lika mycket rött för stavning genom hela men bara ungefär till hälften för kommatering. Han hade helt enkelt gett upp på mig där mitt i uppsatsen. När han lämnade tillbaks den så minns jag att han framförde åsikten att det var bättre att skippa kommatecknet helt och hållet för min del istället för att som jag sätta dessa underliga krumelurer på slumpvis valda positioner som jag uppenbart gjorde. Jag fortsatte som vanligt, nej jag lyssnar inte alltid på andra, men också han alltså en viktig man för min utveckling och mitt liv.

Som ni som läser min saker märker så lärde jag mig heller aldrig det där och fortsätter att sätta mina kommatecken på slumpvisa positioner. En del kan helt enkelt inte lära sig vissa saker är liksom lite eljest där i huvudet. Man får leva med sånt.

Vi skulle till Stockholm, frun och jag. Vi brukar göra det ibland. Hon är född där och jag har bott där tillsammans med henne och vi gillar den där förbannade staden båda två. Bullshitcitykärlek. Det blir lite annat än skog och träd och skog och träd och en kotte och en sten och ännu mer skog och träd som man ser varje dag, på samma plats, utan att de rör på sig de allra minsta. Det kom hastigt på för frugan hittade ett biliigt boende en bit utanför stan som verkade bra. På min lott föll att försöka hitta något vi kunde gå och se under någon av kvällarna vi var där. Inte livsviktigt kanske men kul om det fanns något.

Eftersom det var bara en vecka före så var det slutsålt både på fredagen och lördagen på de grejer som verkade mest intressanta och var förstahandsval. Buskis och sånt funkar inte för mig, jag är för trött och tråkig för det, så allt sådant gick bort. Till slut var det bara en föreställning med Orup och Lena Philipson kvar. Jodå, Orup funkar sedan hans Intermezzo tid, då när pengarna inte hade trollat bort hans värderingar, Lena lite mer tveksamt, men va’tusan, vi överlever nog en kväll så jag bokade de två biljetter som fanns lediga. Långt bak men är man sent ute får man ta sånt. Billiga var de också. Öppningskväll noterade jag i föregående.

Så vi tog tåget ner. Eftersom det var i November så var det kallt och mörkt och så fort vi klev av i Stockholm också de där fuktiga kalla vindarna som drar efter gatorna där i stan i November och liksom söker upp sina offer. De som kräver ett järn innanför västen om man skall vandra någon längre stund där efter boulevarderna. Vi åt lite gott och vandrade sedan lugnt men frysande genom stan förbi kungsträdgården bort mot Berns.

Alla fotografer där utanför ignorerade oss lika mycket som vi ignorerade dem. Andra var tydligen mer intressanta. Men vi gick in. Champagneglas på dubbla led efter disken, fullsmockat i lokalerna. Vi hängde av oss kläderna och rörde oss mot Champagneglasen. Övriga närvarande verkade ta för sig, men i samma ögonblick som vi tänkte göra detsamma blev det tydligt vilka de övriga närvarande var. Runt omkring oss minglade den Svenska artisteliten, tv personligheter, författare, ja var än man vände sig åt för håll så stod det någon som man kände igen från något officiellt sammanhang. Champagnen var säkert gratis där den stod men efter den här upptäckten kände sig varken o-cool gubbe från Lo[o]s eller hans fru speciellt värdiga att plocka åt sig varsitt glas. Pinsamt om vi liksom tog ett varsitt glas och att de sedan slets ur våra händer igen av någon som upptäckt att vi bara var lantisar som egentligen inte hörde hemma där. Vi avstod följaktligen.

Kissnödig kan man ju bli av mindre och på toaletten kan man bara konstatera att kändisar kissar på samma sätt som oss andra och med samma delar hängandes framme. Om deras var av guld till skillnad från min mer köttiga lilla söta vågade jag faktiskt inte se efter. Men de pratade och resonerade om ungefär samma saker där som på vilken annan offentlig toalett som helst. Nått TV-jobb, nån ny båt och någon efterfest som skulle “krevera” i Östermalm lite senare. Ja, ni fattar.

Utanför står frun och väntar och flinar. Det är nämligen lite overkligt det här. Så vi vandrar runt lite. Vi hör såklart inte till. Vi är åskådare från landet i en finare värld som bara har hamnat här… ja fråga mig inte hur. Men det är lite kul. Där kommer Tompa Ledin med sin uppvaktning. Jag tjenar och han tjenar glatt tillbaks. Just det där att tjena blir ?iksom till en liten lek och jag fortsätter med det tills föreställningen börjar. Flinar lite och får glittrande vita tänder tillbaks. De kan gott fundera vem den där o-coole gubben som hejade var. kanske en filmproducent, jag ser osäkerheten i deras ögon, en som man borde hålla sig väl med för framtida möjliga jobb. Man vet inte med de där o-coola gubbarna.

Sen föreställningen. Den är ju som den är. Går att se. Förminglet är bättre och efterminglet, ja det avbryter vi ganska tidigt. Står där och ser oss om en stund. Känner igen men känner ingen. Efterfesterna kommer vi inte bli bjudna på och nej vi hör inte hemma här. Den sista jag tjenar på är Ebba Hultkvist och jag ser att hon står och ser förvånad ut också när vi kliver ut genom dörren. Kanske står hon där och gör det fortfarande, om det vet jag intet, för sen dess har jag aldrig varit dit igen. En brist som borde åtgärdas. Och när vi går ut i den bistra Stockholmskvällen vill ingen fotografer ta bilder på oss då heller, däremot jagar de iskalla, fuktiga vindarna, oss hela vägen hem till det varma hotellrummet.

Jag skickade blommor till en gammal dam i helgen. Hon och ett till namn är de enda som finns med på den listan nu för tiden. Ni vet gamla släktingar som man försöker få iväg ett vykort till, en blomma på födelsedagen, lite godis till jul och ett besök ibland om och när det går. Den här listan har krympt drastiskt med åren. Det fanns en tid när det var massor av namn och de chokladaskar som skulle inhandlas och skickas till julen var en ansenlig utgift, speciellt eftersom vi själva sällan har suttit på så mycket pengar. Icke längre så alltså. Släkten krymper.

Det förutsätts bara vara min fru som gör det här. Jag har sällan fått cred. genom åren men det är ju inte det jag är ute efter heller. Jag vill uppmuntra och visa att de här personerna har ett värde fortfarande för mig. Det behövs inga tack eller annat eftersom det inte har någon betydelse och om de nu tror att det är någon annan som fixar det där åt dem och blir glada så är det väl helt ok det också. Det är ju ändå bara det som är tanken ändå från början. Inte att själv samla personliga poäng.

Det finns liksom en skillnad i det här att ge för att bli betraktad som god eller att ge för att man vill ge. Man kan jämföra med att inte döda för att man vill komma till himlen eller inte döda för att man respekterar livet, eller att man inte trampar på den där myran för dess egen skull och dess rätt till existens, inte för att bli betraktad som god och hämta hem poäng. Visst är det självklart att vi skall göra saker för andra för deras skull inte för vår egen. Ändå tänker så många tvärt om. Se bara på varenda en av religionerna. Inte ens en Buddhist förväntas göra saker utan en baktanke om sitt eget jags upphöjande. Orent om ni fråga mig. Rent är det bara när man glömmer sig själv och försöker göra gott i litet och stort i alla fall. Skada kommer man att göra hur än man försöker. Det är oundvikligt. Men försöker man så har man i alla fall tagit en slags upphöjd ställning. Det är inget mer med det och inga belöningar väntar för det. Det är bara som det är och som man kan vilja göra och vara.

Jag är avundsjuk på alla som har svaren klara för sig utan att ens behöva reflektera. Det har aldrig varit så enkelt för mig. Ett plus ett är två! Varför det? Jag har heller aldrig haft en sådan där dogmatisk övertygelse som gjort att jag bara otänkandes kunnat följa med och ofunderandes acceptera. Att en gång bestämt sig och sedan ha allt klart för sig i evinnerliga tider, amen. Men likförbaskat vore det skönt att ha det just så. Ha allt klart för sig bara och bara rulla på nerför backen och tycka samma som de andra som rullar på där bredvid en.

Ta JB konkursen här för leden. Man kan tycka vad man vill om riskkapitalister som tjänar pengar på vård, omsorg och skolor. Men så röstar man och majoriteten gillar tydligen det där. De finns där de där bolagen. Skall man nu tillåta bolag så måste de naturligtvis få plocka ut vinst. Annars är det inte bolag. Vinst krävs för att kunna investera och för att utveckla verksamhet. Koncernbidrag är ett medel för det också. Det ingår till och med i själva ide’n med privatägda bolag, liksom konkurs och lönegaranti. Verksamheten man bedriver har ett regelverk som efter vad jag förstår är tänkt att vara lika för alla aktörer. Det är det regelverket som är styrmedlet, inte bolag eller inte, vinst eller inte, det är liksom två separata frågor. Som jag ser det så borde de “enorma vinstuttag” som de privata aktörerna inom vård/omsorg/skola tar ut vara en gyllene chans för alternativen, de offentliga motsvarigheterna, att visa att de är så mycket bättre. Det de kanske också är ibland, i andra fall inte är. Jag har i alla fall upplevt bådadera, Inifrån, och tror jag vet vad jag pratar om.

Så stängningen av Lundsberg idag. Rätt förvisso, det verkar ha varit en underlig kultur av pennalism och konstig kamratuppfostran där. Uppriktigt så känns hela formen förlegad om du frågar mig. Men det är såklart inte svart och vitt och enkelt det här heller. Ja det är en privat skola. Det kostar 200 000 per år att ha sin unge där. Sådana som du (gissning) och jag (vet säkert) kommer aldrig ha råd att ha barn där. Men det finns folk som vill det och som har råd och som naturligtvis lika väl kan sätta ungarna på en liknande skola i Schweiz, England eller ett annat land och kanske är just det verkligen bättre också för Sverige om de gör det. Eller så är det inte det. Jag är i alla fall inte säker och knappast är det det för barnen som hamnar i en värld som antagligen är värre än vad den är på en skola i Värmland och kanske helt utan kontroll. Det är inte så solklart och enkelt som tabloiderna och enmeningsmänniskorna vill få det att framstå. I alla fall inte för mig. De rika kommer alltid att hitta på sätt att särskilja sig från oss som har mindre med pengar. Så avskaffa de rika? Det är också att göra det lätt för sig i teorin men jävligt svårt för sig i praktiken.

Själv gillar jag den Svenska modellen där vi försöker (läs gärna försökte) gå en mellanväg. I få andra länder hör man de som tjänar mycket pengar säga att de vill betala mer skatt om den går till skola vård och omsorg som man hör också höginkomsttagare säga i Sverige. Inte alla men många. De giriga finns här också. I ett av få länder har vi skapat ett samhälle som lyckats kompromissa mellan kapitalets krav och solidariteten. I färd med att nedmonteras idag det är sant men det kommer att ändra sig, det är jag helt säker på. Pendeln svänger alltid för långt och man hör fler och fler människor som är trötta på egoismens politik för var dag som går. Men som jag ser det får inte pendeln svänga över för mycket åt andra hållet heller. Jag tror inte på femårsplaner och ett samhälle som helt avskaffar morötter för folket. Förstå mig rätt. Jag skulle vilja tror på det morotslösa samhället, så fungerar jag i stor utsträckning själv. Men människorna är inte redo, jag är helt säker på det. Frågan är om de någonsin kommer att bli det. När morötterna försvinner blir bara herrarna några andra. Inte alltid bättre. Definitivt inte för dem som gillar morötter. Under tiden man använder för att fundera och nå det där perfekta så är den Svenska modellen en förbaskat bra lösning som fungerar och kan utveckla ett samhälle på bästa möjliga sätt (eller om du vill läs: näst bästa sätt). En demokratisk kompromiss värd att underhålla, utveckla och återta. Tycker jag då är det bästa att tillägga. Mina sanningar behöver inte vara din och det här är bara det jag kommit fram till för egen del här på min kulle i Lo[o]s +400 meter över havet.

Det sämsta med att läsa tidningen elektroniskt är så klart att man inte kommer ut till postlådan på morgonen. Idag är det mulet på lunchen så jag kommer inte ut då heller och det är först när posten skall hämtas vid tvåtiden som frisk ren +400 meter över havet luft fyller mina lungor. Då är det också så pass varmt och skönt att jag vandrar runt i trädgården en stund. Tittar till allting. Ser att träd man satt har blivit lite grövre i år också. Det har blivit tydligare det där med åren. Vad brydde man sig om sånt när man var yngre?

Jodå jag pratar lite med citronträdet idag också. Smeker nya blad och knoppar som skall bli blommor. Det är invandrare här på kullen, hör inte hemma, precis som jag. Vi står här planterade i våra krukor och kan inte annat. Längtar bort samtidigt som vi så gärna vill stanna. Det är något i stammen hos oss eller i huvudet eller om det är rötterna som aldrig riktigt fäst. Jag vet inte, citronträdet vet inte. Annat är det med den gamla damen, körsbärsträdet. Hon har stått här i många, många år. Rötterna är djupt och tryggt nergrävda i jorden och hon kan inte tänka sig att flytta någon enda annanstans i världen. Det får hennes barn göra. De som kommer där vid väggen som små skott. Men hon är såklart ganska sliten nu. Men ger oss fortfarande massor av söta bär även om det inte blev så många just i år. Kylan kom ivägen för blommor och bins lek där i maj.

På väg tillbaks ser jag de gula bladen på björken. Vill inte se dem. Tittar istället bortåt mot gammellönnen som en gång fick reportern att mitt under pågående intervju rusa ut, till sin kollegas och min, intervjuofferets, förvåning. Ja, han var botaniker också och den är tydligen ovanlig den där lönnen. Sträcker nu på sig lite märkvärdigt sen dess. Blev lite bättre än oss andra här på kullen. Men, utan att vi talar om det för den, för oss ändå bara en gammal lönn som tappar bladet som den siste när snön redan är här.

Petite, lillkatten, vill följa med in på låtsaskontoret när jag går in. Hon vill ligga nära, så nära att det ibland nästan blir jobbigt. Vill inte höra musik heller för då går hon härifrån direkt. Så man får sitta där i tystnaden och vara kudde med musarmen åt ett katthuvudet och värmare åt en frusen kattkropp. Mjukt och varmt förvisso, man får och man ger. Hon är förunderligt sovande nu sedan Tingeling dog. Vill inte gå ut. Saknar nog sin vän och den som lärde henne råttfångarkonsten och kattkampsporterna, i brist på en intresserad mamma och helbröder och systrar. Men det har blivit en fin kattflicka. En vi är mycket rädda om.

Så jag låtsasjobbar på där utan musik och med inte för häftiga musarmsrörelser. Tycker ändå livet är ganska gott för en o-cool gammal gubbe en augustidag strax före hösten, eller hur?