Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Skrivbordet

Skrivbordet. Oj vad det har knappats här genom åren. Observera det obligatoriska ljuset. Tittar till på det ibland för att minnas att det faktiskt finns viktigare saker än ett fungerande dataprogram. På dagarna en fågelmatare utanför fönstret som påminner om samma sak. För just detta har inget värde egentligen. Däremot är själva processen, problemlösandet, hopplockade av ett system nödvändigt för att överleva. Det, en whisky då och då och mycket musik är grundpelarna för att hänga kvar. Familjen också såklart. Här framför skärmarna skulle det sitta fint att sluta en dag också. Bara tuppa av mitt i kodandet av någon ny skojig algoritm. Den skulle inte ens behöva vara klar. Men med det är det ingen brådska om jag får bestämma. Men bestämmer sånt gör vi ju inte heller vi människor. Vi kan bara leva fullt, halvfullt eller inte alls tills det är över. Lyckliga är vi som inbillar oss att det finns saker som vi måste hinna med innan det är dags. Sen må världen förstå eller inte.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Godnatt

Mörkt utanför mitt fönster. Bara ett ljus brinner på mitt skrivbord som konkurrerar med ljuset från datorns LCD skärm. Skall strax blåsa ut den fladdrande lågan och gå och lägga mig. Läsa då såklart. En Svensk fantasy som är riktigt bra. Ett kapitel tar en timme ganska precis. Lagom för att dra ur dom virvlande tankarna i huvudet och sänka tempot för sovande. En metod som jag varmt kan rekommendera om du har svårt att somna om kvällarna. Efter några veckor behöver man bara inta ryggläge och plocka fram en bok så somnar man var som helst och när som helst. Just det här med rutiner kring sovande är ju viktigt. Skitsamma. Jag skall inte ge råd till någon. Det fungerar för mig i alla fall.

Alla vill ju inte sova den här tiden. Dom som vaknar nu vid midnatt måste ju det. Dom har också sitt att uträtta. Och det är väl inte mer än rätt att också dom får göra det. Här i den före detta skolan börjar snart lektionerna i de gamla skolsalarna. Magistern är sträng idag men eleverna vetgiriga. Geografi står på schemat. Dags för mig att lämna lokalerna och låta nattens lektioner börja.

Godnatt på er var ni nu än är!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Minnen

En ros. En blodrös ros i en blå vas på en bokhylla. Det var det enda som fanns kvar 60-år senare. Nu intorkad och spröd av ålder. Dammig av ett helt liv av uppvirvlande partiklar från en familjs rörelse genom tiden. Dammig, fast hon försiktigt, oändligt försiktigt och tålamodigt, för att bevara, försökt ta bort dammet genom åren. Aldrig riktigt lyckats helt. Men den stod där som en påminnelse om en man som hon vinkat av på Stockholms centralstation. En man som tog tåget söderut. Mot krigets förberedelser. Den innehöll minnet av en dag i ett soligt, vårligt Stockholm. En dag då den köptes i en liten butik på kungsgatan av en leende ung expedit med håret i en strikt knut i nacken. Den gata som senare skulle fira slutet på det krig som nu var oundvikligt med miljarder rivna virvlande pappersremsor från kontoren runtomkring. Tusentals skrattande glada människor. Slutet på ett krig som nu precis hade börjat tillsätta föreställningens roller. Kallade på dess aktörer.

En natt på ett hotell. En natt när hon för första gången gav sig till honom. Upplevde smärta uppblandad med njutning och ändå aldrig ville att det skulle ta slut. Kände hans skäggstubb mot sina bröst när han hungrigt kysste henne. Mannen. Dofterna. En mun som hittade alla skrymslen på en ung oerfaren kvinnas kropp. Smakade på henne. Det pulserande. Det heta. Hänförelsen. Klimax. Igen och igen. Mer. Bara dom en sista natt i evig kärlek. Hett omslingrande som för att aldrig skiljas. Bara finnas där nära varandra, i varandra, för alltid.

Dom tog ett fotografi i en liten butik på söder. En gammal skäggig lite butter fotograf. En serie bilder där dom ömsom var hett omslingrade och ömsom uppknäppta och strikta. Kära. Berusade av kärlek och en natt tillsammans. Så nära som bara två älskande kan komma. Skrattande. Allvarliga inför det oundvikliga uppbrott som väntade. Var fanns fotot nu. Hon visste inte längre. Men bilderna fanns fastetsade i hennes hjärna. Tydliga och knivskarpa. Hon behövde inte det fysiska fotografiet längre.

En bakelse. En kaffe på ett litet fik i gamla stan. Grädde i mungipan som han kysste bort. Doften av hans rakvatten som dröjde sig kvar. Motvilliga steg mot centralstationen. En sista kram. En lång sista kyss. En kyss av sötma och sensualitet att bevara för alltid. En kyss att kunna minnas och känna smaken av igen och igen. Plocka fram och smaka på från minnets arkiv när saknaden är för stor och tung att bära. Ett tågvissla. Rasslet, ångan, frustandet från ett lok som tar sina vagnar bort från Stockholm. Söderut mot Europa. Ombord en ung man som aldrig skall komma tillbaka. Hon ser efter honom tills bara den vita puffande röken från loket finns att se. Men egentligen har tårarna i hennes ögon för länge sedan fördunklat hennes syn. Aldrig mer kommer dom att ses igen. På något konstigt sätt känner hon det redan då. En sista dag. En enda natt. Ett farväl. Evig ihågkommelse och längtan. Och en enda blodröd ros i hennes famn som en hjälp att minnas.

Krig skördar offer. Grattis EU till Nobels fredspris och må vi aldrig glömma att innan unionen fanns löste vi inte saker mer diskussioner i ett parlament utan med krig I Europa. Blodiga krig. Låt oss aldrig glömma att EU är ett fredsprojekt och därför värt allt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Det kreativa helvetet!

Jag tycker jag är ganska bra på att bli klar med saker. Ändå har jag mängder av ofärdiga projekt. Ett helt hus bl.a. som som ständigt behöver renoveras och dessutom har ett antal pågående inte färdigställda projekt. Men med det, liksom mitt VSCP projektet är det så att vissa saker aldrig kommer att bli klara (skvallra nu inte för min fru). Det är liksom skillnad på projekt.

Vanliga projekt inleds normalt med den totala entusiastiska fasen. Man går på ren glädje och är produktiv utan dess like. Tänker kanske inte så mycket på alla detaljer utan låter det flöda, flöda och flöda. Lite som att vara nykär alltså. Omfamna det man gör med alla sina sinnen. Ett helt korrekt arbetssätt. Hindra aldrig flödet. Detaljer kan rättas till senare. När man saknar inspiration är det ett perfekt läge att göra allt det där tråkiga monotona i väntan på att det skall flöda till i skallen igen. Pillar man med detaljerna så är det också lätt att man stoppar upp flödet. Kör på bara. Så länge du orkar. Dygnet har 24-timmar, veckan 7 dagar. Alla går att jobba på.

Någonstans i allt detta så kommer man till vägs ände. Skriver man på en text så har man berättat historien. Gör man musik så har man fått ihop sin låt. Gör man dataprogram så har man något som verkar fungera. Renoverar man hus så kan man teoretiskt sett få alla rum fixade, och fasaden målad, och taket bytt och… Nja kanske inte ändå när det gäller renovering av hus.

Men det är nu själva jobbet börjar. Skriver man en text så är det nu man skall läsa den 113454 gånger. Läsa noga. Läsa högt för sig själv tills rösten inte orkar mer. Flytta ord. Ändra ord. Ta bort och lägga till. Om och om och om igen. Gör man musik så är det nu man skall lyssna, lyssna, ändra, lyssna, lyssna. Också nu 113454 gånger. Lyssna tills man nästan spyr på den där förbannade låten. Samma sak med dataprogrammet. Testa. Testa och testa. Skriva installationsprogram, skriva manual, rätta 1245333 inrapporterade buggar. Samma sak dag ut och dag in tills man hatar det förbannade programmet.

Klarar man nu av den här andra delen så är man då klar en dag. Men just klar är också ett inte helt enkelt begrepp. För man blir egentligen aldrig klar. Man bara bestämmer sig för att nu kan jag leva med dom brister som den här grejen har. Perfektion är för dom som aldrig levererar. Så vill man leverera så måste man bestämma sig för att bli klar någonstans fast än men egentligen är rätt missnöjd med det man åstadkommit.

Vi som gör saker levererar det vi gjort. Det innebär att folk har möjlighet att tycka till om det vi gjort. Vissa gör det. Oftast negativt men ibland positivt. Eftersom man inom sig viktar det negativa tusenfalt det positiva så påverkar inte de positiva kommentarerna så mycket. En negativ svider dock som eld i flera år. Men reaktioner är ändå bättre än att inte få några alls. I det överväldigande antalet fallen så får du nämligen ingen reaktion alls. Snopet när du lagt ner hela din själ i något va? Så vad göra nu? Ja, det där flödet rycker tag i dig igen och snart sitter du där och återupprepar hela processen igen och så håller du på tills du dör bara för du inte kan annat. Din stackars kreativa jävel.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Var kommer orden ifrån

Jag vet inte var tonerna till musiken kommer ifrån. Jag vet inte var orden till musiken kommer ifrån. Allt det där som dyker upp i huvudet och pockar på att komma ut har en slags egen vilja att födas och leva självständigt utanför oss. Jag förundras över dess kraft och vet att jag mår bra av att hjälpa den att födas och att jag måste delta i den här processen för att kunna leva. Att musiken och orden är den andra sidan av ekvationerna och algoritmerna jag jobbar med annars. Det ena ger energi till det andra. Med dom här två är det precis som med egna barn. Man älskar dom alla lika mycket men på olika sätt. Förbehållslöst såklart.

Det finns folk som försöker förminska. I alla fall har dom alltid funnits i min omgivning. Dom försöker alltid med olika konstruktioner få oss som skapar att inse, att förstå, att det vi gör inte har ett värde. Att vi inte är lika bra som dom upphöjda. Vi slår ifrån oss. Vi vet att vi hämtar våra toner, våra ord ur det gudomliga kreativa flöde som har sitt ursprung i samma källor som dom upphöjda hämtar sina toner och ord från. Skillnaden mellan att var den dyrkade och den som saknar värde är hårfin. Vi minns det och skapar vidare. För vi kan inte annat. Själva processen är ändå nog.

Vi har blivit utvalda att känna världens orättvisor och missförhållanden starkare än andra. Vi har öppnat våra hjärtan. Är sköra och sårbara. Men också utvalda att se och uppskatta det lilla och vackra i en skapelse som vi aldrig kan förstå – aldrig vill förstå, bara närma oss – men som vi älskar och beundrar. Stänger man in oss i slutna rum så kommer våra hjärnor fortfarande hämta fantasier och skapa världar vackrare och mer spännande än vad vi kan uppleva på riktigt. Bind för våra ögon och våra hjärnor kommer skapa bilder av allt det vi älskar att se och vi kommer fortsätta att förundras. Tejpa för våra munnar och inom oss kommer vi alltid att sjunga de ljuvligaste sånger. Proppa våra öron fulla med jord och vi kommer ändå höra havets bränningar och fåglarnas sång djupt där inom oss. Bränn bort vår hud och vi kommer fortfarande känna dom lätta smekningarna från den vi älskar. Hugg av våra huvuden och bränn våra kroppar och vi låter kroppens molekyler diffundera in i hjärnorna hos dom som högg och brände för att sprida skaparkraften, fantasin, empatin och tron på kärleken.

Vi läser böcker innan dom är skrivna. Hör musik innan den är utgiven. Går på broar innan dom är byggda. Bor i hus som inte finns. Kör maskiner som ingen någonsin har hört talas om. Vår största strid är inte den att skapa utan att övertyga alla dom som säger att det inte går att göra. Att andra gör det bättre. Som säger att det vi gör är dåligt och saknar värde. Som bortser från oss och minimerar oss när vi presenterar det vi alla egentligen äger gemensamt. Men vi har inget val. Vi måste känna det som nästan inte kan kännas. Vi måste se bortanför dimmorna. Höra det som viskas långt bort i fjärran. Kombinera det som aldrig tidigare kombinerats.

Så när du dömer oss, käre bror eller syster, gör det med ditt hjärta öppet för det vi har att ge och med hela din hjärnas alla vindlingar mottaglig för det nya, det som ännu inte finns. Det är först då du kommer se våra verkliga jag. Det är då vi kan mötas på riktigt och tillsammans skapa det som inte redan finns.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Och gudarna skrattar så dom kiknar.

Gudarna satt där uppe och garvade åt mig idag igen. Packade upp mina varor på bandet. Pjoff sen gick kassan sönder. Efter en kvarts fixande och väntan på bootning av diverse attiraljer så försökte vi igen men icke.

Packade ned grejerna i matvagnen och började röra mig bakåt i dom nu ansenliga köerna. Intressant att se blickarna på dom som stod efter mig i kön. Dom vek gärna bort den när jag moloket kom vandrande där längs kön. Riktigt såg hur dom tänkte att “måtte han inte fråga om han får ställa sig framför mig”. Men jag är ju van datorkrångel både på fritiden och privat och inte mer jäktad än att jag kan stå sist i kön två gånger en fredag.

Datorkrångel förföljer mig. Mer än en gång har det hänt att hotellrummet inte varit bokat trotts att jag haft bokningsbekräftelse eller som i USA, Las Vegas, när jag väckte det sovande paret när jag trött och ovetande vandrade in i det redan upptagna rummet. Då är man glad att det äldre paret som låg i sängen – och trodde att dom skulle bli rånade – inte hade “pickadollerna” med sig och sköt först och frågade sen på Amerikansk maner.

Men som sagt det här är gudarnas spratt det är jag alldeles säker på. Nått slags sinne för humor har gudomen ändå. Hur det gick där i kön. Jo, man öppnade en ny kassa och då fick jag ställa mig först. Jodå, det löser sig alltid till slut. Även på hotellen och annorstädes. Men ni kanske kan förstå att jag känner en viss tvekan när jag skall flyga. Ombootningar blir så mycket omständigare då.