En o-cool gubbe

Jag hör om en psykolog på radion som hittat en annan mänsklig avvikelse. Hittat på en ny bokstavskombination. Men nej det är inte en avvikelse från normen som plågar den som har den. Nope, det konstateras bara att det är ett tillstånd avvikande från normen.

Själv har jag då aldrig träffat en endaste mänska som följt normen. Varenda en – och jag är rätt säker på att det gäller alla människor jag inte ännu träffat också – följer inte normen. Är INTE normala. Men när jag skriver det där tänker jag att någonstans, i ett hörn av världen så finns kanske ändå den där personen som är normal, som är precis som en skolelev, arbetare, pappa, mamma, kollega, chef, eller vad det nu är skall vara. Ja sitter där och må dåligt. För att den personen, just hen, är avvikelsen från den universella lagen om allts olikhet.

För det finns inte en höna som är lik den andra. Inte en fisk. Inte en mask. Inte en blomma. Inte en endaste varelse. Visst kan man titta på en myrstack och se en massa myror. Men jag lovar tittar du närmare så finns det små variationer från begreppet “myra” hos var och en av individerna i den där stacken. ALLT är olika. Det är det som är det normala.

Jag är helt säker på en sak. Att folket, som han psykologen jag berättar om i början med sin nya bokstavskombination, om hundra år kommer beskrivas på samma sätt som dom som under 40-talet mätte skallar och kategoriserade raser i grader av bra och dåligt. Rasbiologerna som upprätthöll en rumsren verksamhet på t.ex. Uppsala Universitet men Herman Lundborg i spetsen. Japp annorlunda de med så klart. Men folk vi i mindre grad vill ha att göra med än de som hamnade på de där forskarnas listors sistaplatser.

Vi måste lära vår barn och oss själva att olika är bra. Vi måste bygga skolor som är anpassade för olikhet, inte likformighet. Ja samhällen också såklart. Vi skall såklart uppmuntra olikheterna, inte medicinera bort dem. Istället hantera, acceptera, uppmuntra. Lyfta, utveckla istället för att stöta bort. För utvecklingen finns i olikheterna. Evolutionens motor. Likformigheten är det döda och återvändsgränden.

Dessto mer olik en annan männsika är dig, desto mer lik dig är hen.

Det som känns som måndag är visst torsdag. Inte riktigt säker på det där ännu. Det kan förhålla sig annorlunda. Men hur som helst så har jag varit ledig. Valborg kväll. Hela första maj. Ute. Fy i helvetes jävla skit vad skönt det är att kunna vara ute igen. Kroppen skriker av glädje. Huvudet med. Tillsammans får det själen att sjunga.

Idag är kroppen dock något mer motsträvig eftersom jag fått lite träningsvärk. Men vad gör det. En tribut till växthusihopsättande. Ett “nytt” växthus vi fick av en Hamrabo i höstats och som jag saknar byggbeskrivning till. Femtio aluminiumpinnar och rätt många tunnelplastskivor. Helst skall allt sitta på rätt plats. Vi får se hur det går. Om det nu går alls. Ja och om det blir lite grejer över eller om saker fattas på slutet. Växthus två av tre är på gång alltså.

Men såklart. Det känns härligt att sitta här i kontorsstolen och får förbereda sig för att jobba också. Älskar ju det här (också). Helst skulle man såklart velat sitta ute och koda. Men skärmarna är inte riktigt med på sådana arrangemang ännu. Det kommer. Antagligen.

Det finns ingen anledning att vänta. Det är dags att låta den här dagen ta fart och komma igång.

Ännu en dag i livet. Tack för det! Ingen ny dag är självklar.

Tekoppen. Den får stå på jobb-som-på-går-utskriften. Kattgodis för att hålla katterna lugna bakom. En banan till uppfinnaren själv som inte syns i bild.

Jag är försiktig med ordet “uppfinnare“. Det är alldeles för fint. Kräver respekt. Men skapar man nytt så är man väl “uppfinnare“. Det går inte komma ifrån det. Tror jag.

Skvimplar man med koppen så försvinner det antagligen en del av anteckningarna. Men det gör inte så mycket. Det där finns i koden redan. I repositories sparade åt en eftervärld lagrade på platser man inte vet ett dugg om.

Själva flödesschemat är gjort av en Tysk kille. Från Bayern. Stolt. Duktig. Intelligent. Kapabel. Tankarna som han gjort flöde av är mina. Nu tar jag tillbaks bollen och kodar in och skapar verklighet av det som funnits i huvud, sen på papper ja och nu alltså i kod. Fast Andreas som den Tyske vännen heter har också kodat. Snyggt och prydligt. Tyvärr gick den koden inte att använda den här gången.

Det finns andra vänner i det här Gedeminas. Litauen. En mästare på hårdvara och RF teknik. Inget är omöjligt för “Ged” som vi kallar honom. Trevligheten själv dessutom. Ja och Henk, Aalkmar i Holland. Dinesh i Indien. Några Belgare. Några Austrailer. Någon Amerikan. Många av oss har känt varandra i tjugo år och mer genom VSCP projektet. Otroligt. Vänner för livet.

Valborg idag alltså. Det blir korv och bröd och gurksallad till kvällsmat. Så har det varit i princip sedan jag föddes. Fast i början stektes väl korvarna vid en kase. PÅ täljd pinne. Ja Majbrasa säger väl Sörlänningarna. Svartbränd korv, senap och ett korvbröd. Apelsinläsk såklart som dryck. Fanta har druckits under alla år den funnits men sedan man började använda sötningsmedel i den så idag är den skippad. Nu får det bli någon annan naturligt sötad apelsindricka. Vilken som helst. Traditioner. Fast kasen den luktar vi oss bara till numera. Jag släpade ihop grenar och kvistar till kasar så det räckte under åren före tonåren.

Halvdag idag också. Dag för helgdag kan man väl kalla det. Arbetardag hos ett folk som glömt att de är arbetare också de som sitter på en stol framför en dator, har villa, bil och har ett gäng aktier på ISK-konto. Gemensamhetstankarna ligger i träda. “JAG” leder och håller i samhället. Glömda är de som tog oss hit. Första maj handlar om dom som byggde landet. Ja och om vilket fint land vi kan skapa om vi gör det tillsammans.

Halvdagen, som slutar vid sextiden ikväll, skall innehålla intensivt kodande. Men måste också vandra ner till affären nu när den öppnar och lämna in ett paket. Vi får se om den vandringen tar livet av mig. Ner dit är det ju nedförsbacke hela vägen. Men man skall upp hit igen till kullen också. Pust fräs, “andas gubbe” får man utropa och gå på.

Lär mig att det inte heter “skvimplar (som jag alltiod sagt) utan “skvimpar“. Det tog sextiosju år att inse det.

När jag kommer från Hudiksvall idag, över Ljusdal och upp mot Los så tilltar snötäcket efter att man tagit sig upp för backarna mot Los. Det är som att röra sig mot ett kallt helvete efter att ha sett himmelriket – det vårliga landskapet neröver.

Fast snötäcke är kanske att ta i. Det börjar bli fläckvis snö på de flesta platser. Men inte överallt. På vissa ställen kan man tro att det är februari. Ja fy fan måste man mumla för sig själv.

I allt annat en dag av jäkelskap. Men man behöver sådana dar ibland också såklart. Bara att ta smällarna och resa sig igen. Det lärde jag mig för länge sedan av en som inte reste sig ytan gav upp.

Men på plussidan idag ligger en tallrik sushi. Gött! Väger upp en hel del jävelskap faktiskt.

Serru!