Categories
Betraktelser & Berättelse

Döven men inte älig

“Döven” idag. Inte hundra. Men lever. Inte illa det. “Döven” är möjligen Ovanåkersmål. Jag tror att det kanske är det. Ja i så fall skall det väl översättas till “seg”, “halvsjuk” eller något sådant.  Ja som jag varit hela helgen.

Positiva siffror idag också. När det gäller temperaturen alltså. Nästan fem grader plus där ute. Otroligt. Vårpirrar till inom en. Man anar att det är något annat är på gång.. Enklare liv. Japp, för så är det. Den dag man stänger av Hulken för säsongen väntar en period av enklare liv. Världen är till och med tystare under den där perioden. Det eviga bruset från cirkulationspumpen hörs nämligen inte längre. Ersätts av koltrastsång.  Nej vinter kan jag aldrig lära mig älska. Tolerera… ja nästan, kanske. Men älska? Nej. Jag har frusit för mycket för det. Men sommaren och hösten. Ren kärlek. Men Hulken skall väl stå där oi källaren och frusta åtminstone en och en halv månad till. Eller en om man har otrolig och osedvanlig tur.

“Älig” är annars ett annat bra ord från Ovanåkersmålet. Ja det är ungefär rastlös. Eller mitt emellan nervös och rastlös.

Vi har den 13/3 idag. Nästan mitten av Mars. Solen upp 6:19 här, ner 17:52. Ja jävlar liksom. Det är inte längre mörkt på eftermiddagen. Vasaloppsöndagens magi har förändrat världen.

Nu skall jag packa lite paket. Sen handla lite och ja sen…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ingen fara

Någon gång vid eftermiddagskaffet slår jag av pannan. Nu efter “Mästarnas mästare” (som jag enbart tittar på för bilderna från Algarve Portugal), så börjar det känns lite svalt och jag kommer ihåg att pannan är av. Jojo. Man blir virrig med åren. Men det säger också något om temperaturerna ute. Det är ingen fara liksom längre utan panna på. Den som är avgörande för liv och död under andra delar av vintern.

Men nu är den igångkörd igen. Ja Hulken. Den har ju nu ett namn och den är nu en gång för alla grön. Hoppa, vara full av energi och liksom vråla kan den också. Om man eldar på bra alltså. Poffa kan den också. Rökgaspoffa så att alla luckor flyger av. Det var vi med om i pelletsbegynnelsen. Pelletsen tände inte, det blev rökgaser hela skorstenen och pannan, och sen tände de. POFFF.  En redig smäll. Riktigt farligt om jag inte vart hemma och redo att rökdyka där nere för att reda ut situationen. Sen har det väl varit några bakeldar också i begynnelsen. Längesedan nu. Under en storm, när elen gått redan tidigt, stod jag där och kände hur det kröp bakåt. Slutade med att jag fick riva hela skiten där mitt i natten. Man lägger sig inte och sover i det läget. Inga saker man får priser för det där heller.

Japp, Bergvärme och luftvärmepumpar har sina fördelar.

Till Algarve vill jag igen. K med säger hon. Portugal har liksom hittat in i hjärtat. Just därför blir kanske nästa resa någon annanstans. Grekland kanske. Ingen av oss har varit där. Om och hur vi skall ha råd har jag ingen aning om men det hade vi väl egentligen inte när vi drog till Portugal heller, men det fixade sig. Man får bestämma sig ibland bara. Bestämma sig och göra. Lida ett tag för att realisera. Men Malmö är inplanerat i sommar. Ja Malmö innefattar väl Köpenhamn, Österlen, och lite annat såklart.  Räcker kosingen kan man kanske tänka sig en dag på Öland på hemvägen. Den ön har sannerligen sin charm den också.

Om handen som en gång ville smeka dig inte längre vill det är du illa ute, ja det är samma sak såklart om ögonen som inte kunde sluta se på dig förut inte längre vill se dig. Då är det dags att söka upp närmaste skyddsrum innan demonerna tar dig. Köp inga fler blommor för de är bara blommor som är nedklippta fångar, och som snart vissnar och dör numera. Inte symbolen för det goda, kärleken, passionen, som de var förut när handen ville smeka dig.

Men jag är inte ens rädd för döden längre.  Jag VILL verkligen leva längre. Men kan tamefan tycka att kampen kan få att slut snart också. Känner mig trött.  Nope, jag inbillar mig inte att min kamp är värre än någon annans. Alla har sitt, också de som till synes tillhör de evigt lyckliga. ja och är man inte rädd för döden så kan man lika gärna släppa svartsjukan, ångesten, mörkrädslan, inte duga till känslan och allt det där andra som tynger ned också. Gräva ner allt det där i trädgården och äntligen vara fri.

Men huden värker såklart. Värst just där handen smekte så kärleksfullt förut. Men vad kan du göra åt det? Du är inte en gud, du är bara en människa. Beröringen och den längtan efter mer beröring den skapat får klinga av till den efter ett decennium faktiskt nästan inte anas och efter två decennier kan tas för en gammal dröm. Var det verkligen så det var? En annan hand på min rygg, arm eller på min vad? Nä det drömde jag nog.

Men jag smeker min mammas varma mjuka hand när hon drar sitt sista andetag. Smeker hennes panna och håller hennes hand i min. Kanske hör hon varken mina ord eller känner min hand där och då. Men å andra sidan gör hon kanske det ändå. Jag vet ju inte. Hon som smekte och vaggade mig när jag var liten. Där fanns också en far som smekte min rygg när jag var lillgrabb och låg där framför tv’n, han som också höll min hand tills jag somnade, mörkrädd och skräckslagen som jag var nästan varje kväll när mörkret omslöt mig. Var kom den där rädslan ifrån? Monstren? Ondskan som låg där och lurade under skåp och sängar. Som skulle ta mig om jag blundade. “TA MIG INTE!!!” hjälper det liksom inte om man skriker där i natten till monstren. De hittar en bara lättare där man kallsvettig ligger och kikar över täckeskanten. Ja och jag upplevde det där i en sjukhussäng på sjukhuset i Hudiksvall också som vuxen. Morfinberusad. För mycket sprutor. Ormarna krälade långsam ner efter vägarna. Ned mot mig i sängen. Mängder av ormar. Vackra men skrämmande och i alla möjliga färger. Jag vågade inte stänga ögonen på hela natten, för där fanns ingen som ville hålla min hand. Först på morgonen, efter att jag vägrat fler morfinsprutor kunde jag somna in. Då fortfarande med skuggorna av ormarnas färger, nu matta, avklingande, kvar på näthinnan.

Men man skall inte tro att man är någon. Djupt rotat i morsans bondsläkt. Överfört under generationer, Men jag har aldrig trott på det där. Vetat att jag är någon. Åtminstone i mina egna ögon. Åtminstone där. Men kanske tittade jag avundsjukt ibland på kamrater som hade en bror eller syster som stöttade och uppmuntrade. Som stod där på en spelning för att “brorsan lirade”. Ja eller när deras mammor och pappor gjorde detsamma de få gånger spelningar var på dagtid och i “ofarliga” lokaler. Jag var alltid själv i allt det där. Men inte ledsen i just det. Nej, jag tror inte det. Var nog blå jämt då. Gjorde min grej. Gav allt jag hade. Gick hem. Startade Amazonen och körde hem senare. Jag skulle ju bli någon. Ja om jag nu inte redan var någon. En lokal “rockstjärna” kan inbilla sig mycket. Ja och en del växer ifrån det där och drar, andra stannar livet ut. Lever i det där. Möjligen är det dom som är de lyckliga.

Men märkligt är det. Där i det där skulle jag nästan kunnat sälja min själ för att bli berömd. Jo, jo, jo, det handlade såklart om “ÄLSKA MIG!”. Jag är väl inte ensam om att längta och känna så varken i den åldern eller i den ålder jag lever i idag. Men nu då? Jag skulle aldrig överleva ett liv i offentligheten. Antagligen hade jag inte gjort det då heller. Det hade då som nu blivit min största olycka. Där finns inte kärleken jag sökte. Jag vet ju det så väl idag. Där i det där finns bara helvetet. De som hamnar där får lära sig det.

Så man får tacka omständigheter och brist på talang och allt vad det var som inte bar mig dit fram. Tänka sig att man skulle komma till den insikten Som tjugoåring vore den så långt borta att man inte trott på det ens om man sett sig själv ha den där insikten här i framtiden. Men gott så såklart. Det visar att man åtminstone lärt sig något.

Fast den som inte drabbats av den där insikten tror såklart att det koketteras. Att den som misslyckas i livet försöker rädda upp situationen. Ja och kanske är det också så.  Till och med räven skyllde ju på att rönnbären ändå var sura. Man känner aldrig sig själv tillräckligt väl för att säkert veta. Men å andra sidan gäller den självinsikten den som tror saker om en också.

Men medans beröringen av den där handen som smekte din hud och inte längre gör det klingar av får man ägna sig åt andra nöjen. De som får en att glömma. Lägga patiens. Facebook. Instagram. TV. Ja och tjohej såklart. Söka uppskattning var helst den går att finna. Börja med att le mot främlingar käre vän.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Motigt

Motigheter brukar ge lite skjuts på besöksantalet. Så här kommer lite. För lite motigt är det allt idag.

Först och främst så är undertecknad seg som en uttjänt hästsko. Mosigt. Förkylt. Eller något. Vill helst stanna i soffan. Hela dagen. Japp.

Men…

Så blir det inte. För är nu inte bredgott’et lite mjukt där vid frukosten? Jaha. Ändå lite beredd på det. Lite redo sådär. Den som läst bloggen har hört om nattliga problem med kylskåp tidigare. Jodå. Tempen i kylen är nästan uppe på tio grader. Japp det är dags. Sanningens ögonblick.

Låt mig direkt tala om att i dagsläget har vi inte råd att köpa en ny kyl här i huset. Definitivt inte. Möjligen finns det resurser för sådant under icke uppvärmingssäsong men inte nu under uppvärmningssäsong, ICKE!

Men den kanske går att fixa. Hos en sådan som mig är det alltid utgångspunkten.  Den springande punkten är kompressorn. Snurrar den, ja då “fixar jag biffen”. Snurrar den inte, då är det inte ett kylskåp längre, utan skrot. Ja och ett problem har uppstått.

Men en jäkla massa kablar kors och tvärs i ett kylskåp. Två säkringar hinner smälla innan jag lyckas lista ut vad allt är. Två lampor, två dörrsensorer, en tempsensor och ingående kräm samt fas till kompressor. Så koll där. Bort med kretskort. En kabel mellan fas och kompressor får den att brumma igång ja och så står den nu. Förhoppningsvis med resultatet att kylskåpet är kallare när jag vandrar upp och kollar om en stund. Nope känner mig faktiskt inte orolig där. Jag hör att den går. Då brukar det vara OK. Får mig att stilla undra hur många kylskåp som kastas fast det bara är skitfel på dem egentligen.

Så nu skall alltså ny styrning byggas till kylskåpet under morgondagen. När jag gör det vill jag gärna göra ett demoprojekt för VSCP samtidigt. Det här är ju grejer som snurrar kontinuerligt och måste göra så och jag får därmed också en kvittens på att tänk och hårdvara fungerar. Därför kan lösningarna bli lite mer komplicerade än vad som skulle  behövas för att bara få saker att bara snurra, men två flugor i en smäll liksom. Det har ett värde.

Nu har ju frysboxen som står bredvid redan en sådan lösning redan. Man skulle alltså kunna använda de grejer som finns där också till kylen. Men jag känner att jag behöver fundera lite där. Möjligen kan man testa något nytt. Så det blir till att funderande till imorgon. Sen lösa eller skrota.  Men pust också såklart. Har annat att göra jag med.

Gillar hur som helst lösningen för kondensvatten (se bilden nedan).  Kompressorn som är varm (40-50 grader) får det att dunsta från koppen som omsluter den. Snyggt. Japp lorten bakom kylskåpen är ganska mycket blä. Kanske kommer nya organismer som tar över jorden att kläckas och växa upp just där en dag. Japp, det tror jag.

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vinterrutiner

Jag somnar i den gröna IKEA soffan redan under Rapport. Det är bara sådan jag är. Trött efter en veckas låtsasjobb. Jag som är ingenting. Men jag vaknar till Skavlan. Tittar sällan på det annars. Men vill se Banks. Som kommer efter. Så jag tittar klart. En norsk flicka utan byxor spelar orgel. Söt men tom. Spelande tom kanske för att inte skrämma dem som är rädd för de som tänker. Billgren, rik, kul typ. Knarkfarsans son. En annan. Inte Billgren. Men… Jaha ja. Suck. Man bär inte sin faders synder. Så de går alla fria. Lämnar noll efter sig. Billgrens ögon ropar Strindberg. Återfödseln. Reprisen. Nope, har aldrig gillat Strindberg. Jo, Hemsöborna kanske. Men resten. Pretentiöst.  Men Billgren. Honom åskar det om ibland. Fast en nedstigen gud. Knappast. Men han har en som berömmer det som kommer ur hans händer. Det och bara det är jag avundsjuk på.

Det finns lite kalla pommes i kylskåpet. Jag äter upp dem allesammans. Det fungerar. Ibland. Oftast mitt i natten. När man vandrar upp och tömmer gubblåsan. Blir hungrig när det är gjort. Måste ha något. Men lika ofta blir de kvar i skålen. Fest åt maskarna i komposten dan efter. Som man själv kunde bli en dag om man inte skulle brännas. Jo man vill nog brännas. När det är dags. Så alltså måste man se om maskarna nu. Betaa priset. Se till så de får sin del sen. Men inte idag alltså. Jag äter upp deras del också. Hämnarmasken tar mig en dag. Glufs, glufs.

Min farsa byggde ett växthus till min fru. Inte till mig. Det kostade en slant och timmar som kunde använts till eget liv. Ett sätt att visa kärlek. Vi uttalar den inte inom vår familj. Jo jag sa det en jul när jag var hemma under studietiden. “Jag älskar er”. Till morsan och farsan. Det blev helt tyst i köket. Sen gick de båda ut därifrån. Jag stod själv kvar. Men det var så det var. Det blev sagt i alla fall. Det gick ju inte säga osagt efteråt och det var ju ingen lögn. Men man kan bli inkluderad i en annan familj. Eller också blir man inte det. Aldrig någonsin. Det är så det kan vara med ett växthus också.

Men växthuset blåste ut till skogs under en stor storm under 80-talet till slut. Inget är beständigt. Tusen bitar. Ja det var verkligen så. Den kom också från Norge med kraft upphämtad från Atlanten storstormen. Tryckte på. Sen en annan igen under 90-talet. Ja byggde upp det två gånger till. Nya storm fick mig att till slut ge upp. Det var ändå fel rutor. I sommar skall jag bygga ett nytt. Om jag får råd med några brädor och en näve spik. Det är aldrig helt säkert.

Men helg här i huset. Jag har en Nesser att läsa. Kan läsa en timme eller två nu innan jag somnar. Japp och en stund på soffan imorgon också. Helgrutiner. Vila. Vinterrutiner. Sommaren är mer ute. Mer göra och rörelse. Vintertider är mest väntan på det där. En lång jävla väntan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Från “klar” och framåt.

Det tar en vecka att få ihop den där koden så att den fungerar. När den gör det, när man säger “klar” där i huvudet, när Google-, Microsoft-, IBM-, folk lämnar över koden till andra, sugna, utvilade, ja eftersom man själv är helt slut vid det där läget, så skall jobbet dokumenteras. Två dar är ingenting där. Dokumentation tar tid. Men till slut så. Nu finns det inte mycket energi kvar. Men det finns mer att göra. Exempel. Utvecklare måste ha klipp och klistra exempel, idag läses ingen förklarande text, åtminstone inte så gärna. Gör man inte de där exemplen så blir det alltså inget gjort för någon endaste en. Så exempel blir det alltså efter dokumentationen…

Är man inne i det där kommersiellt så skall man sen sälja sina grejer också. Alltså när man själv är som tröttast på det man skapat skall man försöka övertyga andra om att det här är det är det bästa som finns. Olyckat egentligen om man tänker efter.

Leker man som jag gör så behöver man i alla fall inte tänka på det där sista. Åtminstone något.

Ett (ganska) äckligt tangentbord orkar man inte åtgärda. Man knappar på istället…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Skiftnycklar

Jodå, jag längtar efter att få ta mig ner för trapporna, äntra låtsaskontoret och sätta igång. Varje dag. Jag antar att det är samma sak för hen som håller på att renovera den där fina gamla bilen där i garaget. Vi drivs av samma sak.

Vad gör vi då? Jo vi försakar annat vi också velat göra för att skriva kod, testa och dokumentera i  mitt fall och svetsa, klippa och böja plåt och mäta och felsöka i garagepersonens fall.

Tittar man på det här utifrån och är lite dum i huvudet så ser det ut som personen där i garaget verkligen gillar att svetsa, har ett intresse för skiftnycklar, trivs med att bli skitig. Eller i mitt fall. Att jag verkligen älskar programspråk, datorer, programmering.

Ja och var nu mekande i en verkstad lika fint som programmering så skulle det naturligtvis in som ett obligatoriskt ämne i skolan. Helst från ettan. Men nu är det inte det. Men det är däremot programmering. Tydligen.

Så gillar en sådan som mig programmering? Innan jag svarar på det så titta på hen i garaget. Tror ni hen gillar skiftnycklar? Alltså GILLAR skiftnycklar! På riktigt. Inte att använda dem alltså.. Utan alltså ÄR intresserad av skiftnycklar. Är man dum i huvudet och studerar hen där i garaget så ser det ju faktiskt så ut eftersom hen hela tiden håller på med de där skiftnycklarna. Ja, hen har faktiskt en skiftnyckel i handen mer än hen har något annat i handen. Måste ju helt enkelt vara passionerat intresserad av skiftnycklar.

Men tänk er nu en fotbollsspelare som är intresserad av bollar. Alltså intresserad av bollar. Japp. Hen är inget att ha helt enkelt. En fotbollsspelare bör vara intresserad av att göra mål. Helst i motståndarens kasse. Japp, det finns en skillnad där. Men alla fattar såklart inte det heller.

Så jag då. Programspråket och koden liksom datorerna är bara verktyg för att göra det där jag vill göra. Jag är inte mer intresserad än jag måste vara av själva programspråket, kodprocessen eller datorerna. Jag har en vision. jag har ett mål, något jag vill åstadkomma. Allt jag gör i min kod där vid datorerna är för att nå det målet. På vägen dit lär jag mig vissa vissa saker som främjar förmåga att ta mig mot det där målet. Men inte är jag intresserad av mina verktyg i mer än att de skall fungera.

Ja och jag är helt säker på att det är samma sak med hen i garaget. Svetsen skall fungera, skiftnyckeln med. Men anledningen till att de där grejerna används är att den där bilen hen håller på att jobba på en dag skall rulla på crusingen på Classic car week i Rättvik. Verktygen är ointressanta i allt annat än vad de går att använda dem till. De är bara prylar.

Skolan har aldrig fattat det där. Eller snarare är det så att de som bestämmer över skolan aldrig har gjort det. Har man varit programmerarlärare så lär man sig en sak. En del har det andra har det inte. Jo visst fan. Alla kan koda. Det är inget magiskt. Inget konstigt. Men när man lär ut programmering till nybörjare så har man alltid den där förvirrade första fasen. Det fås till loopar, det fås till beslut och så där hos somliga låter det KLICK. Det händer något i huvudet. Japp det nästan hörs det där klicket. Man fattar. Vad man kan göra. Och sen börjar de göras saker. Läroprocessen sköter de helt själva efter den punkten. They learn as they go. Precis som det skall vara. Som lärare blir man nästan överflödig from den punkten för de här personerna på annat än ett filosofiskt, existentiellt plan.

Men sen andra. Det klickar aldrig. Kanske vill de inte det heller att de skall klicka. Men de förstår aldrig tjusningen. Jag är säker på att en gitarrlärare (läs musiklärare eller “lärare” om du vill) ofta upplever just det här också. Och javisst, de här eleverna får ändå ofta godkänt på kursen. Det går att göra saker utan klickandet. Men två månader efter kursen har de glömt allt de lärt sig. Som jämförelse, är det någon som minns mer än H2O och lackmuspapper från skolans kemilektioner? Vad är värdet med att använda tid på något som man aldrig tar till sig på allvar. När det finns annat som man borde ha i babaget men inte har där. Saker man behöver.

Min point här är alltså att man slösar med värdefull tid för människor genom att lära dem saker som de inte har någon som helst nytta av. Det vore bättre att använda den energin till att hjälpa människor att hitta sin passion. Ja och det är inte så svårt heller. För de flesta har en passion. Problemet är bara att den ofta är undertryckt av krav från omgivningen sm sänker människors drömmar och passioner. MEN när man låter en människa jobba med det hen är passionerad av så händer det alltid saker av sig själv. Att lära sig är inte problemet. Se bara på makerrörelsen. Vad handlar den om om inte just det här. Percy Barneviks ord.

“Här sitter folk på kontoret och vänder papper hela dagarna, sen går de hem från jobbet efter dagens slut och så bygger de en båt…”

Han träffar så rätt är glade Percy. “Båtbyggarna” som aldrig utbildades till båtbyggare är en jävligt viktig resurs. För den där trötte snubben som sitter där på mattelektionen, hen som läraren ofta gett upp på, går verkligen ofta hem och gör fantastiska saker där hemma. Det är där man borde börja. Se till att ALLA hittar det där området där de gör fantastiska saker. Sen anpassa kunskapsbuffe’n efter det. Se till att de kan göra ännu mer fantastiskt, växa, gå vidare, växa, flyga. VAD, området, spelar ingen roll. Fint och fult kan bara bestämmas av den som älskar.

Hade jag nu varit “Helene von cellvägg” kunde jag såklart skrivit ett debattinlägg i DN eller Svenskan om det här. Och mötts av de vanliga  buu och bää av broder duktig och Nisse räv . Men nu är jag inte Helene. Inte ens nära. Så jag skriver inte ens ner det. Tänker det bara där i duschen en morgon i Mars 2017.  Struntprat. “Klart vi skall ha programmering i första klass. Nu lever vi i en digital värld ju.”

Jaha liksom.