Category: Betraktelser & Berättelse

Så sitter man då där i det stora rummet igen. Luft. Frihet. Utrymme att tänka i. Kurt får såklart hänga med.

Han liksom jag trivs ändå bäst här ute. Här där vi kan se ut på världen genom stora fönster. Söderut såklart. Man byggde skolorna så. För att få ljus in genom fönster till flitiga barn. Fast nu, här, blir rummen som växthus soliga dagar. Är man en fryslort så gillar man iof såklart det. Svettas och försöker se vad det står på skärmarna.

Skönt liksom är det såklart. När man är utflyttad. Då är det vår. Koltrasten och jag är indikatorer. Osvikligt blir det också alltid kallare efter att jag flyttat ut i det större rummet. Så har det varit under alla år. Men van nu. Tar det som det kommer. April skall vara lite “bakslagig”. Fast kanske är det förmätet att kalla sig själv indikator. I alla fall när man är en “ingenting”. Men märk väl, en glad “ingenting” dock.

Men att flytta tar sin tid. Det blir liksom inte mer än det idag. Då återstår ändå massor. Men resten får bli utplockat efter behov. Det kommer att ta sin tid. Det är ändå låtsasjobb alltihop handlar om. Inget är på allvar längre. Allt är på låtsas numera här på kullen.

Såhär ser det ut live i kylen just nu. OK inte så spännande alls såklart. Men lite typ slow TV kan man ju använda det till. “Tänk om det skulle bli minusgrader?”  Bäst att titta liksom.

Fast man bör nog vara en idiot för just det. Fast det är ändå inte alla som delar med sig av temperaturen i kylskåpet live på Internet. Tror det kalas IoT det där. Men märkvärdigare nu än innan det hette IoT. Knappast. Användbart. Nope inte det heller. Men här internt har det där såklart ett värde. Det kan yla när kylen pajar nästa gång. Eller skickas mail. Eller skickas SMS. Eller yyyyyyyyyylade, SMS och email på sama gång. Fast så jävla skoj är ju inte det heller om man tänker efter.

Hursomhelst. Det är där det är.

Sju grader kallt här på morgonen, det är helt tomt vid fågelbordet, det är först när solen börjar värma som fåglarna kommer fram och kampen om att få sig ett solrosfrö har startat. De har ätit en halv hink med solrosfrön på tre dagar nu. Dyrfåglar är vad de är den här tiden på året.

Kylen håller sig i området 4-6 grader. Skall kanske sänka en grad. Vi får se. Perioden är nästan 60 minuter. OK. Japp den skulle kunna stå vid vitvaruinsamlingen också. Stå där och anses vara trasig. Nu lever den ett tag till. Jag antar att det gör att jag anses som knasig. Ingen byter ut elektroniken i sin frys och sin kyl mot sig egen. Eller!? Hur som helst är det en bra test av mina moduler. Moduler jag antagligen aldrig kommer att sälja i någon större skala då när det är som det är med saker och ting. Men det är som det är med det där. Man får ta det för vad det är och vandra på. Nästa projekt är en ny styrning av varmvattenberedaren och lite annat i källaren. Har en flödesmätare på varmvattnet redan och en omonterad ligger och väntar på att monteras på kallvattnet. Det har det gjort några år. Det har varit så mycket annat. Men nu i vår skall de på plats. Sen kanske väderstationen kan komma på plats i vår också. En dröm jag närt länge men som också legat där och bara väntat och väntat.

Men utflyttad i stora rummet tänker jag bli idag i alla fall. Måste få komma igång med lite knappande igen för att överleva mentalt. Utan det, problemlösningen, vägen mot en förverkligad vision, så vet jag inte hur det blir. Läser om lite startups som beklagar sig över hårt liv. Japp välkommen till egenföretagarnas liv och värld. Det ser ut ibland som egenföretagare verkligen skor sig. Men räknar man alla år man ligger på låg lön i ett nytt företag och timmar man arbetar också sen när ett företag går bra så blir det nästan alltid en lägre lönenivå totalt sett över ett liv än det man har som anställd. För det handlar nästan alltid om 12/14/16 timmars dagar också när det går bra. I alla fall om man har anställda.

Men det är såklart svårt att värdesätta saker i pengar. Glädje, hur sätter man ett pris på den. Den där glädjen som fick mig att gå ned för trapporna för en timme sedan. Jo jag blev erbjuden hundratrettiotusen drygt för halva VSCP. Det går att titta på det från två håll. Hundratrettiotusen är en bra värdering för ingenting. Men en dålig såklart om man ser på potentialen. Sen om man ser då på sjutton års utveckling som det är idag. Säg att man har trettiofemtusen i lön. En låg lön för en seniorprogrammerare inom embedded men skaplig då ändå.  35 * 12 * 17 = 7140. Ja det är sju mille som man plöjt ner i bara utebliven lön. Nog borde man ha någon krona i vinst också? Ja så tio mille är väl priset? Fast jag brukar ju ange 200 miljoner dollar. Fast det är såklart bara om Microsoft frågar. Deras Europafonderadepengar måste ändå göras av med, jag vet ju att de har problem med det, så där kan man inte komma dragande med 10 mille SEK. Felräkningspengar där.

Fast sannolikheten för att det skulle rama in mer än några hundratusen på mitt konto av det här ens i slutänden är såklart förbannat liten.

Äran då? Ja, den ger jag blanka fan i. Den har aldrig mättat en enda mage.

Man får låtsasjobba på. Hela vägen in i väggen eller ner i jorden.

Nu skall jag stänga ned alla datorer och lyfta ut allt i den gamla solsalen där jag kan se våren komma. Det, ett vårtecken i sig.

Jag skulle blivit utflyttad från litet till stort idag men det kom annat emellan. Jodå, lysrör bytte jag i alla fall. Och jag överlevde. Ännu en gång. Har snart förbrukat mina “kattliv” i det avseendet. Yngre krafter får ta vid. Som på taket av huset. Men flyttandet får väl bli imorgon då. Den här veckan krymper oroväckande vad gäller utfört låtsasjobb. Men det finns väl ingen som bryr sig om vad en gammal gubbe som jag gör egentligen så länge han håller sig någorlunda lugn och inte visar sig ute för ofta.

Skrämmande nöjd med livet just nu. Trotts att det väl inte finns mer att vara nöjd över nu än annars. Det värker och det gör ont och jag är väl inte rikare nu än förr. Men lik förbannat känns det gott. Ja och det räcker att bara finnas. Men snart är jag säkert i det blå igen. Det här tillstånd är utflykten ut i det ovanliga, det där buttra och blå är mitt hem. Men kan finnas där i det med ett leende på läpparna. Ja med ett skratt också. Alla tror att blått bara är gråt men så är det inte. En del av oss deppiga ler hela tiden.

Kanske är det Pavarottis ankomst som har lockat fram det där flinandet förresten? Jag ligger hur som helst ofta i sängen om mornarna under försommaren och leende lyssnar på hans sång genom ett öppet fönster. Bland det bästa stunder jag har.

Att flytta grejer från ett rum till ett annat förresten är ingen barnlek. Mycket att koppla ihop blir det. Det tar ett tag. Blir väldigt lite låtsasarbete.

Pill har med sig lite datorskrot när han kommer. Jag är ofta mellanledet mellan elektronikinsamlingen och slutanvändaren. Ändå är det jag som betalar naturvårdsverket. Det borde vara tvärtom. En del blir ändå kvar här i lokalerna. Måste påtala det. Så mycket skrot som jag har borde det blir en rejäl utbetalning.

Så fort jag börjar läsa min bok om Leonard Cohen så tar K hem en bok som är bättre och som genast måste läsas. Jag vet inte vad hon har emot denne Cohen. Men jag anar att utläsandet av hans biografi kommer att ta ett tag. I alla fall om det fortsätter såhär.  Men det gör inget för den är rätt tråkig hur som helst. Säger väldigt lite om vem Cohen egentligen är och hur han tänker. Amerikansk framgångssaga mer. Lite tröttsam. Men jag skall läsa ut den i alla fall eftersom jag har köpt den. Ibland är jag vrång. Ja, ganska ofta faktiskt.

Men allt det där får vara till imorgon nu. Ja om man får en sådan alltså. Man hoppas såklart. Men vet man? Icke.

Pill, the man who lost his job without having one in the first place, tittar in. Har med sig en påse semlor. Gott. Men också tre timmars prat. Som alltid filosofi till dokusåpor. Trevligt ibland. Hes nu.

Jag brukar inte vara känslig för de här omställningarna av klockan vid vintertid och sommartid men i morse vaknar jag pigg vid sex, klockan är satt på sju, men somna om det går det inte. Men skit samma. Man låter dagen komma. Eftersom man nu fick ännu en. Glad över det är jag och tar tag i det som skall bli en tisdag i ett liv.

Våren har liksom en vilodag idag. Det kan den behöva. Den har mycket att ta tag i fortfarande. Den är följaktligen välförtjänt av den här vilan.

Varje “skall” jag skriver blir “skal”. Jag går alltid tillbaks och ändrar. Undrar vad det beror på. Begränsningar i tangentbord eller något motoriskt fel i mina händer. “Gammeln”? Vem vet!

En kvinna är försvunnen. En kropp hittas. Kvinnans katter springer runt på byn förvildade och vill in hos andra. “Hon har varit borta i flera månader” säger en granne. Man anmäler kvinnan för vanvård av katter flera gånger i byn där hon bor. Det tar sin tid innan någon anmäler kvinnan som försvunnen till polisen. Bryr vi oss om varandra i samhället idag? Ja min fråga såklart. Har vi tid med sådana trivialiteter? Ocool gubbe undrar.

Idag tänker jag flytta ut i det stora låtsaskontoret. Just det ett vårtecken i sig. Den större lokalen lyfter sinnet. Jag har vant mig vid hundrakvadratskontor och tvåhundra till som jag kan växa i. Allt bara på låtsas såklart. Men det måste städas efter att ha stått tomt under en vinter först. Sen borde man väl byta lite lysrör medan man kan. Innan bord och grejer är i vägen igen. Just det är en balansakt. Stegen på tre meter är för kort. Den skulle behövt vara en bit till.  Så  lösningen är att man står där uppe och balanserar med sitt liv som insats när man försöker få i de där lysrören i sina fattningar. Nästa vinter blir jag kvar där om jag nu är kvar här.

Koltrasten sitter här ute. Ser ensam ut. Ser bortkommen ut. Lite som jag alltid känner mig på olika tillställningar. Koltrasten, Pavarotti,  är den enda sommarfågeln här på berget. Men bland fåglar är det en fördel att vara först. De flesta människor som är först med något  lär sig snabbt att just det inte gäller för människor och att de vägar de trampar upp för andra, där säger de andra, att där, där har de alltid gått.

Det där blå skåpet, ett Ericsson AXE skåp,  tänkte jag ha lite servrar i när fibern kommer. Men just nu gäller väl OM den kommer. “Det kommer nog bättre teknik än fiber om hörnet” säger de svagsinta här i byn. Jo, och tror på allvar att resten av världen har fel men att dom har rätt. Man suckar. Och misströstar.

Vinden har i alla fall mojnat idag. Träden rör sig visserligen men det är inte alls med samma swung som det var igår. Tjugo m/s i vindbyarna då. Nu några meter per sekund. Torkvindar. Vinden är den avgjort största faktorn för att smälta is och snö. Fukt skall torkas upp och förflyttas och kylan som gärna ligger stilla och lurar skal inte få en lugn stund i sitt stillaliggande. Så heja vinden säger vi som längtar efter sommar. Heja, heja, heja. De svagsinta förstår inte det där heller. De tror det bara är solstrålar som smälter.

Men man måste väl få vara svagsint också. Som hen med Edsbyn och Jesus och som hen med fiberförnekelsen. Fast nog borde de ha förmyndare båda sorterna. För sin egen inskränkthets skull. Det är liksom synd om.

Men nu så…

Klockan är elva. Jag tänker ge mig för dan. Tidigt i min värd. Oftast i alla fall. Beror lite på boken som ligger där vid sängen. Ibland drar den i mig. Måste läsas. Då ger man sig tidigare.  Med nuvarande bok är det inte så. Jag blir mest trött av den. Men läser på. Så den är den inte som drar. Men ögonen rinner, är grusiga, alltså är jag trött. För trött för att ens låtsasjobba.

Det här blev en sådan där dag i livet när inte mycket hände. Besiktning, handling, betalning av räkningar. Inga storverk precis. Men på det hela taget är det väl av just sådana dagar som ett liv består av. Ja till och med liv som levs av sådana som Mick Jagger och andra storheter. Klarar man inte av de vanliga dagarna så klarar man inte av livet.

Jag ser åtskilliga människor gå med blicken fäst i telefonen idag. I öronen hörsnäckor. Om man sträcker ut och interpolerar behövs världen alls för de här människorna. En skärm, ett tangentbord, näringslösning och sedan är allt perfekt. Vännerna behöver inte ens vara riktiga människor. De kan vara botar som ger lagom många likes så att tillvaron känns förträfflig. Nej, för guds skull inte för många så att storhetsvansinne skapas. Bara lagom många så att längtan efter “mer” finns kvar.

Jag blir lite rädd faktiskt. Rädd för sociala medier över huvud taget.  De håller oss socialt kvar på grundskolenivå, de gömmer en riktiga världen och de är beroendeframkallande med sin “uppmuntran”. Nope, det går bort. Eller minimeras i alla fall. I min värld. Den trånga Hedmanska.

Men jodå. Koltrasten dök upp. Jag såg Kanadagäss också. Så det är väl härligt. Hade jag låst blicken i min telefons skärm hade jag definitivt inte sett någon av dem. Men kanske finns de där med såklart. “Photoshoppade” så att de har bättre färger och skarpare kontraster än de har i verkligheten. Som höstens alla norrsken. Men såklart. Jag är en gammal gubbe numera. Vad vet jag?  Man skall inte lägga sig i det där man inte förstår.

Men det jag förstår och kan konstatera är att det är sällsamt gott att leva i denna tid. Ja inte i Sydsydan och i Syrien såklart. Ja och jag skulle velat hjälpa om kan kunde. Men hur kan en ocool gubbe göra det när inte ens en sådan som Mick Jagger verkar kunna det? Trots världens skit kan jag ändå inte låta bli att vara nöjd över en sådan här vanlig dag i livet. En som bara gått till historien. Nu skall jag sova på saken. Sen får vi se. Har man tur får man ännu en dag imorgon. Varenda en en gåva.