Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-26

Som tekniker har man fokus på problem. Så till den milda grad att man oftast inte kan förstå hur någon ens skulle vilja köpa den där produkten man håller på och utvecklar. När deadline närmar sig så jobbar man häcken av sig för att få ner antalet fel till ett minimum men det finns ingen produkt som skeppas utan att det sitter ett gäng ångestfyllda tekniker som bara ser dom där felen som är kvar och definitivt inte kan fatta hur någon kan köpa sån skit. Jag lovar att det här gäller varje ny Iphone, Marshallförstärkare och häftig Lamborghini.

Det som gäller för oss tekniker är att ha fokus på problem och sen lösa dom. Göra ickeproblem av dom för att sen ta tag i nästa. Dom tar nämligen aldrig slut dom där problemen. Det finns hur många som helst. Hur många man ser beror bara på hur noga man tittar.

Vad man i industrin har lärt sig är att, när produkten är någorlunda felfri, flytta över den till en annan grupp. Säljare. Säljare har ett annat fokus. Dom vill tjäna pengar. Fokus flyttas från problem till fördelar som främjar säljande. En lyckad överföring tydligen. Annars skulle det inte sålts lika mycket produkter i världen.

Så har man då skolan. Man letar bokstavskombinationer. Man tittar på taskigt språkbruk. Dåliga mattekunskaper. Är dom inte fulare eleverna i år? Man letar fel utav bara helvete. I skolans fall talar man till och med om för själva produkten att han/hon har brister. Många, och man säger det tydligt. Skriver ner det på papper med officiella stämplar och signaturer till och med.  En stilla undran.  Borde inte fokus vara på fördelarna, de positiva egenskaperna också här. Fast det kanske är dumt. Tar tillbaks.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Prylar

Läser en artikel i Svenskan där en vuxna man bedyrar sin sanna kärlek till sin Iphone, Ipad och några andra I’n och bara måste ha den nya versionen av telefonen. Några sidor längre fram, en helsida från en av elektronikkedjorna, med en kärleksförklaring till den kommande telefonen. För mig har det alltid varit svårt att förstå det här med kärlek till grejer. Ja, möjligen kan jag förstå om man har skapat den där prylen för då är det ju en kärlek till just skapandeprocessen. Men att smeka sin bil, sin gitarr eller sin telefon verkar fattigt på något vis. Som om man försöker ersätta en mamma eller pappa som inte brydde sig om en som barn eller nått sånt analytiskt. Jag blir uppriktigt sagt lite ledsen av att se det. Jodå, jag gillar att köra bil och uppskattar en bil som brummar och tar mig från A-B, jag klinkar på min gitarr och pratar nog med den ibland också och javisst pillar jag på telefonen. Men känner för någon av dom? NEJ! Inte ens den där svindyra whiskyn får mig att falla på knä – möjligen innehållet.

Är det är väl det här som är de nya avgudarna? Totempålarna`Tröstarna för meningslösa liv? Opium för folket?

LP skivorna var möjligen vackra och mysiga på alla sätt men CD’n har bättre ljud (för dom flesta och definitivt över tid), ett bättre format. Själv vill jag helst inte ens se en fysisk skiva. Den är ju för tusan bara en förpackning till musiken som är den viktiga. Att vinylerna dyker upp igen är bara uttryck för sjukdom om du frågar mig. Jodå skivkonvoluten var många gånger spännande och konstnärliga men det är ofta de webplatser som dagens musiker har kopplad till skivor av också. Dom erbjuder dessutom mer. En rikare upplevelse om det nu är den man är ute efter. Om det nu inte återigen är just själva den där grejen man egentligen gillar.

Ibland undrar jag om det inte till och med är så när det gäller andra delar av musiken. Tror tyvärr det finns allt för många som älskar “Justin Bieber” mer än hans musik, liksom “Bob Dylan” eller valfri annan artist. Att lyssna på det som är “rätt” är viktigare än att lyssna på det som tilltalar. Trams helt enkelt. Det gör dig inte ett dugg coolare bara mer korkad.

Jodå grejer kan vara vackra. Såklart kan de det. Samma kärlek som en musiker känner till sin musik, eller en konstnär känner till en tavla känner en industridesigner till sitt verk. Men det är aldrig meningen att en telefon skall hamna på väggen som ett åskådningsobjekt lika lite som det är meningen att tavlor skall ligga i kassavalv. Prylar skall användas. Är dom användbara är det himla bra. Är dom vackra så är det också bra. Men dom är bara en samling ihopsatt skrot som skall användas till det dom är tillverkade till och knappast förtjänar någon kärlek. Möjligen gör designern det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Tvivlar du?

Vad är det som gör att en enda negativ kommentar sätter sig rakt in genom huden som den största fetaste sjukhusnål fylld med självlysande grön sörja och går in i kroppen och fastnar med hullingar i ett vibrerande nervsystemet, medan tio, tjugo, hundra eller kanske tusen positiva kommentarer bara liksom fladdrar förbi nästan obemärkta där ute i periferin av ens medvetande. Dåligt självförtroende kanske. Tvivel på sin förmåga. Eller djupare freudianskt, bristande sexuell förmåga eller en pappa som inte såg en. Jag vet inte, noterar bara att det bara är så. Att det är så för dom flesta av oss. Till och med dom man ser upp till som dom riktigt stora, och lyckade känner sådär. Kanske bara mer.

Varför är det så att man till och med, på det som man har lagt sina +10000 timmar, och följaktligen är bra på, är rädd för att man plötsligt skall bli avslöjad som en charlatan. Det där som sitter där inom oss och talar om för oss att vi nog inte är så bra som vi tror. Som vill förminska oss och hålla oss tillbaka. Kanske är det helt enkelt så att vi behöver det här för att fortsätta utvecklas. Kunna gå vidare till nya nivåer och upprätthålla den utveckling vi uppnått. Behålla utvecklingskraften. Minns hur jag som ung fysikstudent tyckte mig vara en ny Einstein men ganska snart efter studierna insåg hur oändligt långt borta från den självbilden jag egentligen befann mig. Hur oerhört mycket mer det fanns att lära och förstå. När man tycker sig vara fullärd, känner världen till fullo slutar också utvecklingen, och man slutar lära sig nya saker. Det är därför som det alltid är dom imbecilla och obegåvade som vet mest om världen. Dom som redan har alla svar, redan har allt klart för sig och aldrig behöver tvivla på svarens korrekthet. Dom besitter sällan på kunskapen som krävs för att ge svaren.

Om man nu inte är bäst i världen så får man försöka göra det bästa av det man har. Att ge allt i alla lägen trots att världen kanske inte är med. Känner du att du har rätt så har du säkert det. På en Iron Maiden konsert på Stadion i Stockholm för en massa år sedan spelade ett dödsmetallband som förband. Dödsmetall gick inte riktigt hem hos publiken och buropen var många. I bästa fall ignorerades dom. På scen körde man dock på för fullt. Gav hundra procent, nej 150%. All energi. Levererade sin show. Gjorde det man trodde på. Jag kommer aldrig att glömma känslan. Så rätt. Jag är inte heller så förtjust i dödsmetall men dom imponerade mer än vad senare Iron Maiden gjorde som plockade fram sitt nummer från lagret. Jag minns bandet än idag, kanske tio år senare, fast jag inte ens gillade deras musik. Känner stor respekt för deras prestation. Om man inte kan få gillande så kanske man i alla fall kan få respekt.

Så vad du än gör där ute. Kör full gas hela vägen. Tryck ner pedalen i botten. Det är bättre att krascha med full kraft in i bergväggen än att stå parkerad och drömma om att trycka pedalen hela vägen ner i botten. Du vinner självrespekt och kanske respekt från andra. Kanske kommer dom inte ens se dig som det ser ut från ditt perspektiv. Skit i det. Då har du små människor i din omgivning. Människor som är så självupptagna av sin egen storhet att dom inte ens orkar erkänna att dom faktiskt ser dig. Avundsjukan smaskar med god aptit på deras hjärnsubstans. Låt dom fortsätta med sin självupptagna livsstil. Låt dom vältra sig i sitt stillastående uppblåsta jag medan du färdas framåt mot nya världar, trotts tvivel på din egen förmåga, trotts att ingen kanske ser dig. Till slut kan du inte ignoreras och man kommer att minnas att du var en som fanns.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Stockholm

Storstad. Går i Stockholm en höstdag. Slinker in på ett fik, tar en cappuccino och en färsk syltmunk. Middagsrusningen har lagt sig och det är bara jag och två mammor som sitter på fiket. Hornsgatan utanför. Folk på väg bort och på väg hem. Ständig rörelse. Jag älskar just det här. Att bara sitta och iaktta. Undra var den flintskallige mannen i den blå Volvon skall göra ikväll? Har den lilla flickan med den randiga jackan snälla kompisar? Hon ser lite ensam och kanske ledsen ut där hon går. Har den äldre ensamma tanten med sin rullator någon som besöker henne och vad har hon gjort i sitt liv? 

Och jag då? Finns jag i allt detta? Knappast. Ingen lägger märke till mig. Jag har inget som gör mig synligare än någon annan.  Men just detta är också det som är det sköna med storstaden. Anonymiteten som gör att man kan ta ut svängarna och vara mer sig själv. Älskar det. Älskar den här staden. Oj, vad jag längtade hit som tonåring. Bort från trångsynthetens Edsbyn. Han inte uppleva den som jag borde när vi senare bodde här. Jobbade, jobbade, jobbade. Men kärleken till Stockholm består.

Minns promenaden genom Vasastan strax före jul förra året. Att det skulle vara just här jag verkligen upplevde julstämning det året förvånar mig fortfarande. Men husen, ljusstakarna, dekorationerna och det varma gula ljuset från lägenheterna gick rakt in i hjärtat. Kanske var det för att jag kände mig ensam. Ensam i en stad som kändes så stor just den dan. Jag en vinnare där i natten men som inte kände glädje utan bara utanförskapets gnisslande snålhet.

I den här stan har jag vandrat full och lycklig. Olycklig också för den delen. Civil och i sjömanskostym. Skjutit salut för en nyfödd prinsessa. Tjugoen skott. Väntat ut natten på röda rummet tills morgonens första pendel skall gått. Jäktat fram till fots och i bil. Pissat med kändisarna på Berns. Sett bra musik som etsat sig fast. Mött mjukvaruindustrings internationella giganter och bara kunnat konstaterat att dom är som vi. Mött industripamparna och konstaterat samma sak.  Mött stjärnorna som inte heller är annorlunda. Alla bara självupptagna. Som jag. Suttit i dags och kvällslånga möten som varit bra, som varit dåliga. Druckit gott och ätit gott. Jag har vandrat efter paradgatorna och i gränderna tills benen värkt från stortå till ljumske. Sett ut över Stockholm från Söder. Vackert. Känt snålblåsten vid Riddarholmsbron. Utpumpad, tagit tåget hem. Hit där jag finner ro. Här där jag måste finnas för att kunna överleva. Här, där jag hittar lugnet jag behöver. Men alltid, alltid längtandes tillbaks till staden. Alltid längtandes bort men för svag, för påverkbar, för naiv för att finnas allt för nära pulsen utan att förgöras. Stockholm äter upp mig och spottar ut kärnan om jag stannar för länge. En tugga, inte mer, är det jag kan bjuda på. Men Stockholm är ändå mitt. Bara mitt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-14

Jag har något blått inom mig. Något sorgset, uppgivet och ensamt.  Det blåa frågar ofta “varför är inte jag älskad”,  kräver “se mig”, suckar “varför just jag”.  Där finns sorgen, minnen av svek, det lilla, lilla, lilla ensamma barnet. Men det är också här som skatterna finns. Inspirationen, idéerna, kreativiteten. Jag kan njuta av det där blå men är försiktig. Vill inte fastna i det för evigt. Dörren ut till ljuset måste alltid hållas öppen. Låter glädjen vara dess motpolen. Skrattet. Oändlig lycka över att få leva. Att få se dagar gå. Att känna det som är gott. En del av varje. Inte ett utan två men i jämvikt.  

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

2012-09-13

Snögudinnan, i sin vita böljande gnistrande skrud, andas på vår gräsmatta för andra gången denna höst. Ännu är hennes andetag långsamma och svaga, men hon har vaknat. Om en snar framtid kommer hennes lungors andetag åter att bli starka och bestämda. När hon tar kommandot över sitt rike, reser sig och sätter sig på sin drottningtron av is, sveper med sin isstav över landskapet och öser vinterns vita, vackra kristallformationer, mängder av dom, alla unika, över oss nordbor. Över fattiga och rika. Då målar hon sin abstrakta vackra snirkliga konst på fönsterrutor och på vattendragens isar. Lugnar ner tiden. Låter livet sova, drömma, hämta kraft för att födas till nytt liv.

Vi människor har som uppgift att bevittna detta. Vi tillåts inte vila helt. Liksom galaxerna, solarna, planeterna, molekylerna och atomerna är rörelsen en del av våra liv. Vi måste se bortom det vita och se varje liten snöflingas unika formationer för att påminna oss om det oändliga och vackra. Förstå att det är döden vi ser och att den är vacker. Att den inte är tomhet. Att den inte är brist på rörelse och att den leder fram till nytt liv igen när snögudinnan åter lägger sig att vila. När hon andas allt långsammare och till slut inte alls och låter livet vakna på nytt. Då först kan vi jubla över livet, över odödligheten, över den oförgörbara kraft som livets innersta väsen är.  Men nu skall vi alltså rofyllt vila.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-12

Jag skulle ha gett allt för att bli rockstjärna under 70-talet. Nej, inte kompromissa med min musik. Det var hårdrock som gällde. Stolthet. Spela i dansband var grejen under 70-talet. Då fick man massor med spelningar och kunde ofta leva på musiken. Dom flesta tog den. Kompromissade. Inte jag! Jag ville skriva egen musik redan från början. Hellre få taskiga recensioner för eget material än bra för andras. Men rockstjärna ville jag bli. Spela på Royal Albert Hall en dag som Deep Purple. Komma hem till Edsbyn i limousin och, ja ni fattar. Det blev ju inte så såklart, som för dom flesta andra.

Jag la av med musiken i nästan 30-år. Såg ut över publikhaven under många år på andras konserter och fick tårar i ögonen. Fattade aldrig riktigt varför för scenerna var inget jag direkt saknade.  Gjorde en reunion spelning 2003 på Voxstock som mest gjorde ont. Varför väcka gamla spöken? Jag hade glömt “aldrig bakåt, bara framåt”. Men något vaknade igen. Jag började taffligt klinka lite på frugans akustiska. En egen hade jag inte. Det tog nästan tio år att få till något att spela in på . Då vaknade alltihop igen. Jag var hemma igen.

Nä, jag vill inte bli rockstjärna idag. Verkar alldeles för jobbigt. En hit skulle liksom förstöra det liv jag lever idag. Jag har nämligen ett ganska gott förhållande till musiken nu. Jag skriver fortfarande eget. Sätter mig i studion och leker när jag känner för det. Har förbannat roligt.  OK jag kan inte tekniken riktigt än och det behövs några tusen timmars gitarrträning till innan den sitter igen också. Men jag lär mig. Börjar knyta kontakter med andra musiker och kanske kan det bli någon live grej till våren/sommaren också i samband med tredje skivan. En sista gång liksom. Spela eget material med folk som kan spela. Det skulle vara roligt för jag tror att några av låtarna jag gjort skulle funka bra live.

Jag är oerhört stolt och glad för att det finns dom som lyssnar på Spotify, Soundcloud och allt vad det är. Dom där små “plupparna” betyder allt. Genom dom finns man också i sin musik. Har du inte lyssnat så finns dom två utgivna albumen här.

Mina drömmar är inte till salu – Hedman – Mina Drömmar Är Inte Till Salu
Bara för att jävlas – Hedman – Bara För Att Jävlas

Inser att det är det här som kommer att bli det jag lämnar efter mig en dag. Ett protokoll och en bunt låtar. Tycker det känns OK för allt har skapats med passionen hos en som alltid gjorde det han själv ville.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-11

I skolan skulle man springa sextio meter antingen man ville eller inte. För oss icke tävlingssugna var det här en pinsam tillställning och knappast något som gynnade vårt självförtroende. Möjligtvis då en idrottslärares sadistiska sida. Men det stod säkert i läroplanen att momentet skulle finna med. Just det får mig att vilja kräkas. Folk som hänvisar till att det står i någon regel som man måste följa. Spelar ingen roll hur dum och ofattbart idiotisk regeln är, man måste följa den. Personen, den regelföljande alltså, svär sig fri. Han eller hon följer bara “regeln”.

Men herregud vart tog civilkuraget vägen. Lite jävlaranamma som för mänskligheten framåt vore på sin plats. Ja, visst, man kanske kan få sparken för att man bryter mot en regel som är helt åt helvete men hellre det än att vara dummare än en datamaskin. Tro mig, hur dumma dom är det vet jag. Det är liksom lite “skicka judar till utrotningsläger utan eget ansvar” över det hela. Inte lite förresten, mycket! Dom här människorna skulle gjort det också med samma entusiasm. Jag är helt säker.

Det är viktigt med lite lätt civil olydnad. Tänk dig natt mitt Stockholm city. Klockan är fyra. Inte en bil ute. Det är rött ljus vid korsningen men inte en bil åt något håll så långt man kan se. Står du kvar där och puttrar med din gamla bil? För att det finns en regel? Ja, då har du drabbats av den där sjukan helt enkelt. Då låter du dig styras av ett relä. Låter en elektronisk krets bestämma över ditt liv. Är helt tom i huvudet!  Ja, säger du det är bara fem minuter. Ja säger jag hade du åkt iväg istället för att vänta så hade du kommit fram fem minuter tidigare och den häftigaste grejen i ditt liv, den livsavgörande,  hade kanske hänt. Nu kommer nu fem minuter efteråt. Regelföljaren. Den duktige medborgaren som får en guldstjärna i boken för att du låter ett relä tala om för sig vad du gör. Men jag kan ju få böter säger du. Polisen är alltid vaken och alert. Ja, det kan du få. Men rama in böterna som ett bevis på att du lever och tänker. Eller överklaga upp till EU rätten och hänvisa till det korkade i det hela och vinn självrespekt.

Övergångsställen är ju samma sak. Stå där och vänta fast det inte finns en bil som kan mosa sönder dig på hundra meters avstånd. Jag säger gå! Tänk själv! Står det barn där så lär dom också att bli självständiga människor och gå då också. Dom skall fasiken tidigt lära sig att reläer och datorer inte styr våra liv. Dom skall tänka själv! Viktigare än någonsin i den tid vi lever i just nu och i ännu högre grad den dom kommer att växa upp i.

I skolmiljö så kommer diskussionen ibland upp om man som manlig lärare kan lägga en hand på en kvinnlig elevs axel. Eller klappa en tjej på ryggen som gjort något bra. Precis så där som man gör med grabbarna. Anledningen att man inte skulle göra det är alltså för att man är rädd för att anmälas för sexuella trakasserier. Rektorer, som är dom människor med minst civilkurage i världen, varnar med allvar i blicken för det här. Det där har jag aldrig brytt mig om. Skulle jag få sparken för att ta någon i handen, klappa någon på armen eller ryggen eller till och med kramar någon som gråter och blir ansedd som en pervers gubbe för den sakens skull så tar jag gärna det. I så fall  vill inte vara med i en värld där man inte längre får vara en medkännande människa.

Så starta era hembränningsapparater och bränn lite för husbehov. odla nått farligt i växthuset. Ta upp några hundra mindre i självdeklarationen bara på chans. Kör med ett däck odubbat. Busa lite med myndighetssverige. Låt framförallt inte datorer och elektroniska kretsar styra ditt liv. Allt dom kan presentera är pseudovärldar och pseudobeslut. Skit in – skit ut. I grunden är det bara kisel och elektroner. Dummare än sand. Låt inte de vackra virtuella världarna och de förprogrammerade orden förvilla dig och glömma vem som har makten. Styr själv!

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-10

Jag har nio år kvar till pension. Frugan blir sur om jag skriver att jag är gammal. Det spiller liksom över. Farsan var gammal redan vid femtio. Undrar när det händer oss. Antagligen aldrig. Morsan kände sig som tjugo inuti ända upp i 85-års åldern. Och så är det ju naturligtvis med mig också. Inuti har man stannat kvar i de gyllene åren.

Förr kunde jag med lätthet jobba koncentrerat i två dygn när deadline spöket låg över mig. Standarddagar var jobb till två och upp vid åtta. Idag börjar jag gäspa vid tolv där framför datorn. Kroppen värker mer nu än förr. Jag börjar se fårorna i ansiktet framför spegeln, några grå strån vid tinningarna. Inte många men dom är där.  Jag är uppe och pinkar flera gånger varje natt och mins inte längre när jag siste sov en hel. Käkar blodtrycksmedicin. Alltså en massa sånt som unga inte gör. Jodå, nog fan är vi gamla. Det är ingen ide att försöka lura sig själv.

Men betyder “gammal” att man inte kan göra vissa sker? Betyder gammal att man inte kan leva som förut? Jo säkert. Prova att gå på ungdomsdisko så får ni se. Eller börja jaga 18-åriga tjejer. I vår ålder får vi nog nöja oss med att titta uppskattande på dom. Det är inte så dumt det heller för vad var det nu man gjorde med dom? Nån som minns? Men det finns fler saker som vi kan göra. Och för helvete känner du för att göra det du inte får göra så gör det i alla fall.

Det är ju lite trivsamt att vara gammal gubbe också. Man får var lite surare och gnälligare. Alla förväntar sig ju ändå en bitter gubbe. Så det är bara att gnälla på. Dessutom så man kan tycka det var bättre förr. Att maten smaker skit nuförtiden. Att det tillverkades grejer som fungerade förr i tiden och jävlar vad raketost var gott. Retas lite sådär. Berätta om ungdomsrevolter och parkas och popgalor. När långt hår var revolution. Sånt som dom unga idag bara kan drömma om. Dom måste liksom ta i lite till. Det var lättare för oss.

Det sorgliga är att kamrater blir sjuka och försvinner. Föräldrar dör och man liksom är näst på tur. Man får diagnoser som ger ångest, ser andra bli sjuka och ibland dö. Dags att bli rädd för sin egen död. Har man gjort det där man velat göra. Är det bråttom nu?  Vad finns kvar som man måste göra? För vem tänkte på döden när man var i tjugoårsåldern. Det händer oftare nu.

Man har två sätt att tackla det här på. Antingen ger man upp sätter sig i ett hörn och surar eller också inser man att man har kommit i själva deadline läget. Det gäller att öka. Har man inte sett pyramiderna men alltid velat se dom så är det väl för i helvete nu man skall åka och titta på dom. Till och med om det innebär att man måste sälja farmor Agdas brosch som gått i arv i släkten i århundraden. Riktigt gammal är man bara om man sätter sig som förvaltare. Vaktare av arkiven och miljonerna. Inget kan man ta med sig i alla fall när det är slut. Lika bra att bränna allt. Till och med ungarna mår bättre av det. Vill man ändå ge barnen något så kan man ju bjuda med dom. En kompis till mig som var döende i cancer tog med sig hela släkten och reste bort en sista gång. Strax efter det dog han. Men minnet mina vänner, minnet finns där. Minnet av personen som en levande inte av en som dött i förtid. Så lev innan du dör.

När man gör dom där grejerna så kommer en massa människor klaga och oja sig och snacka om åldersproblem. Låt dom hållas i sina dammiga arkiv. Dom är bara avundsjuka för att du vågar förverkliga det DU vill göra. En och annan av dom kommer dessutom bli hjälpt till egen insikt  genom att du visar att man visst kan förverkliga drömmar som gammal gubbe också. Att ålder i år och kropp och ålder i huvudet inte är samma sak.

Så gubbar, ja ni som inte har fattat att ni är det också (räkna grå hårstrån och antal år sedan ni föddes vid tveksamhet).  Knäpp igen skjortorna, ta av er guldhalsbanden och lev som de gubbar ni är. Säger doktorn att ni kanske dör snart så lev i alla fall ända in i mål. Lev som en Kanadensisk hockeyspelare. Kör bara. Rakt in i sargen. Låt det bli en jävla smäll.  Och säger kroppen ifrån, skaffa en rullstol med motor och trimma den. Kör utav bara helvete och låt vinden vina genom ett glesnande hår. Det blir ingen mer chans att göra det på! Nog fan skall man väl få ha lite roligt innan man dör…

Mycket talar för att detta gäller kvinnor också men helt säker kan man inte vara…

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-09

Jag vaknar vid fyra. Min “vakna” tid. Vår och sommar är det runt denna tid jag brukar ligga och lyssna på fåglarna och se ljumma vindar leka med gardinen i det öppna fönstret. Tillfreds med att vara en av dom levande. Nu är det två grader varmt ute. Fönstret stängt. Fortfarande natt, Söndag morgon.

Jag går upp. Tar en banan. Ställer mig naken framför det stängda fönstret som vätter mot öster. Blickar mot Finland, Ryssland, Japan. Natthimlen är klar och stjärnorna gnistrar som diamanter där uppe eller nere eller därute. En riktiga klara natthimlen sådana som det kommer att bli många fler av under resten av hösten och vintern. Natthimlen är något alldeles speciellt här ute på landet. Det finns inte lika många ljus som stör upplevelsen som i staden och man blir ensam med universum på ett annat sätt. Liten, upptäckarsugen och fylld med vördnad över det stora ogripbara.

Jag är glad att jag kan stå där i mörkret utan rädslor för mörkret och se ut över världsalltet. Onåbar för spöken och småknyt genom ett inre lugn. Som barn kunde jag var livrädd för mörkret och det jag kände men inte såg. Inte längre. Jag har tillräckligt mycket liv och fantasi kvar inom mig för att förvänta mig att få se förunderliga ting.  Jag är glad för den sidan för även om den har mattats genom åren så kan jag fortfarande förundras över världen och tro och känna att där utanför fönstret finns det massor som vetenskapen inte känner eller kan förklara. Förunderliga världar, häftiga fenomen och skrämmande upptäckter. Kunskapsområden som bara väntar på att vi skall nå fram till dom och ta tag i dom. Att veta att den kunskapsresan kommer att fortsätta i  all evighet. Att allt det vackra vi ser och anar gömmer mer vackert och underbart.

Bananen är uppäten. Jag tassa in till sovrummet. Karin snarkar lite lätt, håller på att bli förkyld. Frasse katten som vill ligga nära väntar och jag kryper ner där i värmen mellan två jag älskar och somnar om med stjärnhimlar fortfarande kvar på näthinnan.