Category: Betraktelser & Berättelse

Min telefon. Ja jag har väl inte upplevt den som ett direkt problem men visst börjar den närma sig pensionering. Som synes är glaset “mer än sprucket” men “lagat” med Biltema snabblim och lite kartplast “så man inte skär sig”. Ja den fungerar. Lite streck och så på displayen, en lite gultonad bild, men lite don efter person. Duger åt mig. Går att tillverka och testa appar på. Om man är på det humöret. Ja det mesta annat man gör på en telefon nu för tiden, till och med ringa, fungerar dessutom. Ja, åtminstone tillfredställande.

Jag köpte den för ett drygt år sedan från Kina. Billig såklart.  Jodå, en “Samsung S4”. Nu var det kanske inte en original dito, men nära nog. Jag är ett original så varför måste också telefonen vara det. Liksom. Men telefonen var köpt för att ha en Android att testa på och jag har en gammal Ifåne som jag kan använda för dagligt bruk istället, så tanken var nog att pensionera den innan sommaren. Ja, alltså bara ha den till test här på skrivbordet.

Men…

Idag fick jag ett brev. Jo jag får det ibland med posten fortfarande. Allt platsar inte i de digitala lådorna. Anders från Vallentuna är avsändare. En VSCP kamrat. Duktig kille. Ja och jag har fått lite imponerande hårdvara från honom tidigare så jag förväntar mig lite sådant. Ett nytt spännande bygge. Men vad hittar jag? Jo en telefon. En Motorola. En trevlig rackare. Fin som fan. En som han haft liggande oanvänd i sina lådor och snäll som han är skickar upp till Los.

Man blir tamefan gråtfärdig.

Men just det där är en av de viktigaste delarna av open source världen. Man bryr sig om varandra. Delar. Hjälps åt. Det där tänket att hjälper jag hen där så får jag tillbaks det från något annat håll.

Visst det finns många gamar i open source världen också. Som tar, tar och tar. Som sen skall ha mer, mer och mer. Men de där människorna, även om de är i majoritet, är lätta att bortse ifrån. Det är folket som bryr sig, som slänger iväg ett uppmuntrande ord, jobbar sig svettig med något, rapporterar buggar och egenheter, testar, bidrar och som därmed blir livslånga vänner som man minns och bryr sig om som är det viktigaste med hela grejen. Viktiga människor. Ja och de finns runt om i världen. Härligt helt enkelt. Tamefan är det inte så att om jag inte känt det här gänget av människor så skulle jag ha tappat tron på världen för länge sedan. Det finns så förbannat många giriga och beräknande där ute. Färre i den här världen. Jag lovar. Massor av förbannat bra människor helt enkelt.

Man får säga tack helt enkelt och sen hoppas att man kan ge igen något en annan dag. Tid och kod är liksom mitt bidrag.

Upplyft blev jag idag.

Mätt. Nöjd. Åtminstone ganska nöjd. Måste besluta mig för om jag skall sätta på den där andra koppen kaffe eller inte. Svåra beslut här på kullen alltså. Jo, jag vet ju att jag aldrig mår riktigt bra av den där andra koppen. Den suger liksom musten ur mig. Tömmer istället för att pigga upp. Borde kanske ta en Alvedon istället.

Just för den skull drack jag tre koppar kaffe igår. Snacka om att bli ursugen till sista skvätten som en god och populär milkshake. En som K skulle skaka hårt för att få ur det sista ur. Precis på samma sätt som hon dricker sina cappuccino. Det skakas frenetiskt på slutet. Allt skall ur muggen. Inget skum förfaras. Valuta för pengarna skall erhållas.

Trotts utsugningen, jag fick till lite kod igår i alla fall. Mest för att jävlas med det där utsugna. Jodå, jag kan var vrång när det behövs. Det behövs nästan alltid.

Huset går på el från och med nu. Et vårtecken om man så vill. Varmvattenberedaren har ett trefas relä från en gammal stordator som en gång skötte affärssystem för Oscaria’s skokedja. Det dundrar till när det där reläet slår till. Styrningen har en gammal ARM. En Philips, ja NXP numera. Inte från Oscariadatorn den dock. Skänkt av Philips till VSCP projektet. Allt det där skulle ha bytts mot mina egna grejer vid det här laget. Fast nu har det inte blivit gjort. Ännu. Liksom. Sånt är livet. Det finns så mycket att göra. Det finns så lite tid att göra allt man vill göra. Men måste försöka ta tag i det där. Har en väderstation att få upp också.

Ute är det vår igen. Det känns hoppfullt. Prognosen säger finare väder framåt. det stärker också. Men begravning imorgon. Inte alls lika skoj. Men ett måste. Skall dock klaras av. Av oss. Vi som lever skall leva vidare så länge våra egna resor skall pågå.

Min kamrat från New Delhi kämpar på han med. Har långa dagar långt bort från familjen. Men jobbar för att överleva som alla andra men har såklart helt andra drömmar än att befinna sig i försörjningscirkeln. Vill antagligen finnas hela tiden där uppe på världens tak där hans familj finns. Det är hårt att leva borta från sin familj. Det vet jag också, men jag kunde i alla fall åka hem åtminstone nästan nästan varje vecka. Min Indiske vän kommer bara hem under storhelger.

Men nu så. Drömmar om sommar och blommor får vänta. Nu sover… nej, nu låtsasprogrammerar vi en stund. Ja, eller nått.

En gång i livet kunde väl en sådan här vara sann…

Fast man skulle väl bara klicka iväg den då också såklart…

En osedvanligt bra dag. Japp, för att inträffa den här månaden som varit ineffektiv utav bara helvete. Tror till och med det är idag det händer. Djupdykningen. Fuck the world! Liksom.

Jolly Roger rullar dessutom. Ett gott tecken. I alla fall här.

Hemma i Los igen. Åker i snäväder a’la vinter och kommer hem i sol a’la vår. Ja det är väl april det. Som april alltid brukar vara. Jag höjer inga ögonbryn för den skull.

Det här med att skriva veckodagar och månader med små bokstäver svider fortfarande. Det tar tid att lära gamla hundar sitta. Jo jag lärde mig att det skulle vara “Du” inte “du” också. Svensklärare får man förresten passa sig att skriva som “svenskalärare” utifall en språkfascist får syn på det. Gör man det är man tydligen dum i huvudet enligt dem.  Som om det inte fanns viktigare saker att lära in.

Men K lär sig “juijutsi”, jo jag vet att det heter jiujitsu men försök att skriva det själv får du se. Hon kommer att vara farlig när hon kommer hem. Jag håller tyst och gör som hon säger och då borde man väl klara sig hoppas jag.

Dagarna blir sönderhackade numera. Nästan varenda en. Det är alltid något.  Vill man få något gjort som kräver någon djupare koncentration är det stört omöjligt. Ser ut som hela månaden blir sådan. Nu när jag skulle behöva djupdykningarna som mest. Illa är vad det är. O-liv.

Snart skall jag ner till Ljusdal igen, ja imorgon med, sen begravning på fredag och Bollnäs på lördag. När låtsasjobbar man alltså? Jag bara frågar?

Är man ung är det inga problem med det där såklart. Men i min ålder är det lite mer bråttom med saker. I alla fall om man vill få något gjort och har insett att en år inte är så lång tid. Tänk året i lumpen. Som tjugoåring. Det kändes som ett liv. Eller när man började bygga Öresundsbron. “Skulle den verkligen bli klar någon gång?” Synen på åren var en annan. Tiden gick långsammare. Den bästa förklaringen jag hört är att man upplever dess gång relativt de antal år man levt.  Finns ett visst mått av sanning i det tror jag.  Men tiden varierar i den ålder man är i också med stora mått. Det är just det som är problemet med att ha roligt och fördelen med att ha tråkigt i livet.

Men nu mat. Mat behöver man fast man egentligen inte behöver det. Just det är konstigt. Borde man inte kunna tala om för kroppen att nu får du fan i mig ta av reserverna ett tag för nu vill jag spara några spänn på matkontot. Ta i på skarpen liksom. Säga ifrån. Men tydligen talar vi inte samma språk min mage och jag.