Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Oljuset

Inatt lyste det upp igen, blåljuset. Inte ett uns av vitt fanns i det ljus som lyste upp natten i vargtimmen. Ändå var det så klart och upplyst att man kunde se allt där ute, hur tydligt som helst. Det är snön såklart. Den vita värld som nu hjälper till att reflektera det solljus som strömmar in på studs på månen. Det vita ljuset som förvandlas till det blåa ljuset när exciterade elektroner faller till andra energinivåer. Fotoner. Studsande åt alla håll som biljardbollar på bordets gröna matta. Vågor på samma gång, Som havsvågor som reser sig och bryts när de når grundare vatten.

Fascinerar mig detta ljus och kunde jag måla så skulle jag använda resten av mitt liv till att fånga det. En kamera kan omöjligt göra det rättvisa. Det kan jag inte tro. Jag kan inte måla, men en duktig konstnär skulle nog kunna fånga nattens eget ljus. Oljuset. Magikens timmar i vinternatten. För den som vill och har tid finns det där att se. Inga bokningar behövs. Inga dyra biljetter. Lika för fattig som för rik.

Åtta grader kallt här uppe på kullen betyder tio grader nere i byn. Under snön minus fyra. Det är vinter och jag står där länge och bara förundras. Är glad att jag fortfarande är en sån som kan det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Nestor Nilsson

Farfar, taget med självutlösare omkring 1919-1920 skulle jag tro. Full av framtidstro någonstans i Klara i Stockholm. Han ville inte bli skogsarbetare eller bonde så han drog till Stockholm tidigt precis som vi alla gjort i min släkt. Hade bott här uppe i Los några år innan jag fick reda på att han faktiskt föddes här. En slump som är häpnadsväckande och inte blir sämre att min farsa och morsa hade sommarstuga två kilometer från där farfar föddes. Inte heller dom visste. Men cirklar sluts.

Farfar drog när farmor födde farsan. Alla barnen och tvånget blev nog för mycket för honom. Han blev sjuk. Jag har läst journalerna där läkaren skriver att han läste för mycket. Han som ändå till slut var tvungen att bli bonde för att kunna försörja familjen men egentligen ville så mycket annat. Han fick ge upp sina drömmar eller vad vet jag, kanske fann han dom igen. Levde många år på gatorna i Stockholm med demonerna i famn. Vad jag vet träffade min pappa honom bara en enda gång, tidigt femtiotal.

En sorglig historia alltså. Men på det här kortet är Nestor Nilsson full av framtidstro när han testar sin nya kamera.

Den här låten Hedman – Nestor Nilsson är berättelsen om honom.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Vicks Blå och Landsbygdspolitik.

Visa dagar fungerar det bara inte. Idag en sån dag. Försöker mixa en låt. Det låter bara jävligare och jävligare. Försöker med en annan. samma resultat. Försöker lägga på sång men rösten bara kraxar. Det är nu man borde lägga ner. men jag är ändå en envis jävel så jag sitter ändå där hela dan. Försöker med texter, försöker med en ny låt. En påse halstabletter blir ändå en liten belöning i det hela. Har ett beroende av vicks blå. Lite löjligt sådär men passande för en o-cool gubbe från Los. Jag menar rockstjärnor åker in på rehab för kokain och sponken medan jag får ta mig ann ett vics-blå beroendet. Det är olika.

Såg ett hus till salu vid Ljusnan i Järvsö som drog igång flyttkänslorna igen. Men bor man i ett sånt här schabrak till hus är det inte bara att sälja och flytta. En köpare skall ha speciella behov för att ha användning av huset. Har man det så är det ju perfekt såklart. En lägenhet på 190 m2 med två öppna spisar uppe och drygt 200 m2 kontorsyta nere. Perfekt om man har ett företag. Knepigt om man inte har det. Men gillar det här huset också. Lagom avsides kontra byn men tillräckligt nära. Men kunde som sagt helst ha legat någon annanstans än i den här gudsförgätna hålan. Då när vi ville köpa huset och kommunen inte ville sälja var det nära att vi hamnade i Alfta. Där skänkte man nästan bort lokalerna. Men kommunen ändrade sig och vi blev kvar, Tyvärr idag. Livet hade sett annorlunda ut annars.

Ja nu är jag lite orättvis mot Los också. Finns mycket som är bra här. Skogen, alla sjöar. Björn, varg. Bra människor som står vid sitt ord. Människor mer komplicerande än vad man kan tro, men bra. Min första granne här under dom första åren gav intryck av att vara en enkel man av skogen och var väl mycket det också. Graningestövlar, Helly Hansen och alltid en rinnande snus. Det visade sig att han var bibliotekets störste lånare. Läste kopiösa mängder. Man skall inte bedöma människor efter det yttre. Lärde mig det den gången. Men det är väl ofta så Los självt också bedöms. Utifrån. Som lite mindre värt. Har märkt det under hela min företagskarriär. Är liksom lite skillnad om man kommer från Los med en ide’ än från Gävle. Samma sak när företaget behöver kapital. Inte många vet att hela Dustins affärside kommer från ett företag som fanns här på bygden. Dustin fick tag på kapital, det företaget gjorde det inte.

Här i Los och Ljusdal pratar politiker sig blåa om att vi behöver få in jobb. Då genom företag som skall komma utifrån. Då helt plötsligt regnar pengarna in. Ofta handlar det om företag som saknar förankring i bygden och kan dra nästa dag. Det är skillnad om man bor och verkar på orten och driver företag. Man blåser ogärna sina grannar och vill gärna kunna se dom i ögonen. Jag har mött tillräckligt med människor i den här kommunen under mina år här för inse att det skulle kunnat skapas lika många kvalificerade arbeten i kommunen som telefonarbetsplatserna idag erbjuder. Dessa broilerfabriker som äter unga på löpande band med dåliga villkor och subventionsätande verksamhet. Det andra som finns förblir smått, det som inte finns startas inte och det som behöver växa flyttar gör det någon annanstans. Allt beroende på brist på kapital. Folk har inte sämre idéer (eller huvud för den delen) ute på landsbygden än inne i stan.

Därför komma Ljusdal att fortsätta tappa invånare. Liksom Edsbyn och dom andra orterna runt omkring. Det finns inte längre människor som vågar tänka längre. Orter som Los och Ramsjö har ingen framtid i det här eftersom man inte har arbetstillfällen att erbjuda så att folk kan leva där. Snart inget högstadie på någon av orterna och begränsade handlingsmöjligheter när de stora kedjorna börjar leverera dagligvaror direkt till kund i större omfattning. Nästa våg av effektiviseringar och sparande är på gång som kommer slå hårt mot orter som Los. Lägre invånarantal i kommunen, högre medelålder kan bara få den effekten. Det finns bara en möjlig väg ut och det är samarbete. Här har man mig veterligen samarbetet bara en gång och det var när gruvan pumpades ur. Ett succéprojekt men ingen lärde sig att samarbete är metoden och lösningen. Det kommer aldrig komma någon utifrån och rädda bygden. Allt måste skapas och dras igång genom samarbete lokalt. Det är alla människor som redan sitter här med sina idiotiska projekt som vi måste stötta allesammans utan att lägga våra egna värderingar på dom. Det är människor som skapar saker. Det går inte att sitta i kommittéer och möten och bestämma vad andra skall skapa. Man måste stötta dom som redan skapar. Det är bara dom som kan och kommer att förändra saker. Sen må vi andra kanske inte fatta ett jotta av vad dom håller på med eller för den skull ens tro på deras ideer. Det är ändå dom personerna som sitter på lösningen.

Men det kommer aldrig att ske. Därför kommer byar som den här att dö. När det inte längre går att få tag på vicksblå så drar jag. Antagligen saknad av ingen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Blåljus

Halv fyra Söndagsmorgon. Ja, egentligen halv tre eftersom här har inga klockor ställts tillbaks vi den tiden. Mitt vanliga fönster mot öster. Några kex i näven. Fönstret som vätter ut mot skogen och ingenting. Eller snarare mot det liv vi inte ser. Österut. Måste stå där en stund. Få någon nytta av en alldeles för stor prostata som på gamla o-coola gubbars vis får upp en mitt i natten. Oftast mer än en gång. Det är fullmåne och snötäcket ligger. Jag blir inte besviken. Blåljuset finns där. Träden lämnar markanta, inte helt svarta, snarare mörkblå, skuggor i detta ljus. Gnistrandet, som av miljarder och åter miljarder ädelstenar finns inte riktigt där inatt dock. Min skatt. Så som den kan fylla natten längre fram i vinter. När det är kallare. När det är mer och lösare snö. Jag är säker på att jag också kommer att få se också det senare i vinter. Andra nätter när jag står här och rofyllt ser ut över blånatten. Älvors och andra varelsers värld. Bara ett fönster som skiljer en nästan naken gubbe från en annan värld utanför fönstret. Jag är nöjd över att få stå där en stund. Upplyft av det jag ser. Upplyft av det jag kan ana mig till. Kexen är slut och jag kan gå och lägga mig igen. Månen lyser in mellan en springa mellan gardinerna i sängkamraren. En liten punkt av koncentrerat månljus, intensivt vitt, på min del av sängen. Som om universum tar i med hårdhanskarna och säger “lägg dig ner och sov i natten gubbjävel”. Och som gammal o-cool losgubbe lyder man universums röst.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Status från just idag Swedish

Liv

Så Lördag. Jodå mixerborder är påslaget. Pellets fyllt. Där, i studion, tänker jag tillbringa dagen, men också kvällen eftersom frugan skall ut på lokal och fnittar med tjejkompisarna. Men först har jag några mail att svara på. Förundras fortfarande av att världen där ute är så nära numera. Dom sitter där i Australien, Tyskland, Indien, Tjeckien, Kina, Brasilien osv och vill ha svar på en fråga från någon som sitter i Los av alla ställen. Dom använder grejer som jag gjort och tänkt ut. Och gillar det dessutom. Känns bra liksom. Speciellt om man är en o-cool gubbe i Los.

Igår var det svårt att somna. Trotts bra bok. Misstänker att element uppdragna ett hack under stormandet, nu när det inte längre stormar, bidrog till det hela. Det var varmt alltså. För varmt. Men också ett huvud som snurrade av uppslag, historier och tankar. Full fart liksom. Det som läsandet av en bok normalt brukar trolla bort. Att ha läsandet som buffert mellan arbete och sömn har hjälpt mig att kunna sova i många år nu. Utan den mal det bara på. Fantasier avlöser tekniska uppslag i en ständig strid ström. En galnings hjärna antagligen som producerar allt det där. Nån cool snubbe inom mig som definitivt bör hållas fängslad kvar där inne och bara släppas ut portionsvis. Ett av dom tankespår som dök upp tänker jag återberätta här innan jag sätter mig med min gitarr.

Det blev tyst. Det tog en stund innan Anna förstod att det var hennes egen rosslande andhämtning som tystnat och att det var hennes eget hjärta som slutat slå sekunden innan. Hon såg sin son som satt med huvudet sänkt vid hennes bädd på det gamla ålderdomshemmet. Han höll hennes hand. Såg ledsen och trött ut. Hade vakat många nätter där bredvid henne, när hennes kropp förtvivlat försökt hålla sig kvar i livet. Kroppens som försökt göra det alla organ var programmerade att göra. Leva. För henne hade det kvittat. Hon hade levt ett fullt liv. Det var ändå dags.

Hon ville lyfta sin hand och klappa honom på kinden. Tala om att allt är bra. Men handen rörde sig inte. Han såg ändå upp, precis som om hon ändå faktiskt smekt honom på kinden. Han sa “lilla mamma” och en tår rullade ner från hans öga. Fortfarande med hennes hand i sin sträckte han sig fram och slöt hennes ögon. Först tyckte hon inte det var konstigt att hon fortfarande såg honom. Men det gjorde hon. Förundrades. Hon såg klarare än hon sett i hela sitt liv. Hela hennes unkna rum där på hemmet var plötsligt så tydligt och ljust. Det doftade friskt. Sommar efter regn. Hon han tänka “krama honom” och utan ansträngning eller rörelse höll hon honom som när han var barn. Tröstade utan ord eller fysisk beröring. “Allt är bra.” Hon såg hans anletsdrag slätas ut där han satt men tårar fortsatte att rinna fritt över hans kinder.

Något drog henne uppåt. Hon såg rummet uppifrån. Den kropp som hade burit henne genom ett liv låg slapp och livlös där på en sjukhussäng i ett standardrum på ett ålderdomshem i mellansverige. Den hade tjänat henne väl. Njursten och några återkommande ryggskott var det enda. Kroppen hade gjort ont och varit mer orörlig dom siste åren men på det stora hela en bra kropp. Nu var hon klar med den. Cellerna i hennes kropp hade fått stoppsignalen och skulle också börja dö precis som henne. Det som var själva livskärnan, hon, hade frigjort sig. Hon förstod att varje cell skulle uppleva samma sak som hon gjorde nu när deras tid var kommen. Egna liv.

Sonen som satt där böjd bredvid hennes döda slappa kropp hade plockats ihop molekyl för molekyl inuti den nu döende livmodern. Där, i livets vatten, med samma sammansättning som urhavet, hade hans liv börjat. Också en annan son. Han som inte var här. Som nu tyckte sig var för stor för vakande i dödens väntrum hade också fötts och skapats i den livmodern. Hon kände att hon kunde ge också honom en kram. Gjorde så. Förundras hur hon som fanns här i mellansverige kunde krama någon som fanns i USA. Accepterade. Kramade båda, samtidigt. Tog sina barnbarn i famnen. Sina svärdöttrar, sin syster och sin man, död sedan flera år tillbaks. Kramade dom alla hårt. Höll en älskad man från för längesedan. Honom hon aldrig fick känna på riktigt. Han som gjort den här resan före henne. Kände hans varma glödande kyssar. Förlät ovänner. Förstod varför människor handlar som dom gjort. Såg att Stalin, Hitler, Moder Theresea och Lennon alla var ett. Så Självklart. Jämnvikten.

Det drog i henne. Uppåt. Hon visste att det var dags för henne att lämna den här begränsade världen. Så hon lät sig lyftas. Som en ballong. Köpt och förlorad igen på ett tivoli när hon var barn. Hon svävade uppåt genom taket. En kråka lyfte från ett vårdträd och flög bredvid henne i samma stund som hon såg det gamla ålderdomshemmet högt uppifrån. Huset hon levt sitt halvliv i under de senaste fem åren. Hon strålade. Hon såg andra stiga upp från andra ställen i staden. Allt levande dog till slut. Miljarder dödsögonblick hela tiden. Överallt. Som strålande ljuspunkter steg dom alla mot solen, förbi solen mot stjärnorna, galaxerna, hoparna och vidare ut i tomheten. En tomhet som ändå var fylld i varje kubikmillimeter med det viktigaste av allt. Livets strålglans. Såg åter andra stiga upp från andra städer i Sverige. Ännu djupare in eller ut eller hem eller bort. Från hela världen kom dom. Möttes och beblandades med andra som redan fanns här. Hon förstod alla språk. Förstod att intelligens och liv genomsyrade och fanns i allt. De berättade om världar hon aldrig hade hört talas om. Om liv som varit glädjerika, om liv som varit hårda, om liv som varit meningslösa. Stora liv. Små liv. Elefantens liv och blommans liv. Hon förstod syftet. Någon hade svar på alla hennes frågor. De svävade tillsammans. Alla del av det gemensamma. Allt i fullständig jämnvikt. Inga straff eller belöningar behövdes här. Ingen förslavande gud för tillsammans utgjorde dom redan den ende guden i all evighet. Amen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik Swedish

Skivsläpparfredag!

Känner mig helt sliten efter denna skivsläppardag. Eller sliten och sliten. Slitnare har man ju varit. Hursomhelst så tar dom på en dom här skivsläppen. Nä, inte så att man får slå ifrån sig när det gäller inbjudningar till TV intervjuer, radiointervjuer, glassiga magasin intervjuer, eller livespelningsförfrågningar för den delen heller, men ändå liksom. Det slitna kommer mer av själva firandet. I mitt fall en godisskål och två IKEA koppar kaffe alltså. Fan vad det tar. Man blir ju helt slut när man inte är riktigt van. Får nog återgå till bananer och en kopp kaffe under veckan. Så här kan man ju inte fortsätta.

På radion säger Marie precis att det är Charlie Granberg som är Ljusdals rockstjärna nummer ett idag också – trotts mitt singelsläpp (;-O). Shit! Eller, ja, ja det var kanske inte förvånande. En o-cool gubbe i Los lär inte vara den som utmanar på det planet. Så här på ålderns höst får man vara nöjd om man får uppmuntrande pip från småfåglarna när man hasar ut i gummistövlarna och fyller på mat åt dom små liven. Fansen liksom. Riktigt söta också vill jag bestämt mena.

Det som är viktigt är att varje ord jag skriver i mina texter och varje ton jag får fram i mina låtar och varje regeldrag jag gör på mixerbordet egentligen är för min egen skull. Är på riktigt!!! Det finns inga baktankar om att bli älskad eller omtyckt eller för den skull berömd eller att nå den högsta nivån, den att få gå före i kön på ICA i Los. Det enda som verkligen betyder något är att få skriva och göra dom här grejerna för att kunna leva fullt ut. Nå jämnvikten, den grundprincip jag tror på och lever efter. Allt det där finns inom mig (på precis samma sätt som det tekniska jag använder resten av dagarna åt) och det är så här jag ser på världen och mitt verkliga jag kommer ut också på det här sättet. Möjligen naivt skit för “dom flesta”. Det köper jag. “Dom flesta” behöver ändå någon som talar om för dom vad som är bra, seriöst eller dåligt, oseriöst och dom som gör det lär inte peka på en o-cool gubbe från Los även om det nu inte var skit. Du kan välja att respektera mig eller inte respektera mig för att jag gör min grej. Jag kan bara hoppas på det första. På respektplanet blir man liksom ändå luttrad av att bo I Los. Här är man ingenting om man inte skjutit en björn och minst en femtontaggare och kört fast hårt, jävligt hårt med skotern vinterns kallaste dag. Vi andra är liksom bara utfyllnad och jag som är vegetarian, och som dessutom aldrig ägt en skoter, är bara, i bästa fall, sanden där emellan. Sånt härdar och sätter en på plats.

Egentligen är alltihop som den här texten. Jag skriver fortfarande flera meningar längre ner fast jag vet att 99% slutande läsa efter första stycket. Dom flesta efter första meningen. Likförbaskat skriver jag det som finns i mitt huvud just här och nu. Varför i helvete då kan man undra. I bästa fall läser tre fyra personer hit. En fredag som idag kanske till och med det är en grov överdrift. Dom flesta som ändå gör det och kommer ner till den här meningen kommer dessutom inte tycka att det var värt det. Ja, nu när ni ändå inte hade något annat för er så. kan ni ju klicka “like” för att visa att ni läste ända hit. Så tänker man efter så borde man väl egentligen be om ursäkt för att jag sitter här och skriver en massa ord. Till er dom där tre, fyra som läste. Eller två. Eller noll. Om det nu var någon som läste hit så är jag är skyldig dig tre minuter liksom. När du istället kunde ha förändrat världen eller något sånt istället för att sitta här och läsa. Kunde t.ex. klicka like på något Einstein citat eller något annat viktigt och medvetandehöjande istället för det här “ordblöddrandet”. Ja, till och med jag tycker det idag. Men så är det ibland.

Nån sa att man måste ha bilder i sin blogg för att få läsare. Jag skiter i det. Jag skriver inte för att få läsare. Då skulle jag lägga in en vitsig bild och skriva en mening. Nån sa att man måste skriva engelska texter för att spelas på radion. Jag skiter i det jag gör inte musik för att spelas på radion. Nån sa att man … Ja ni fattar. Det finns liksom olika sätt att göra saker. Man kan göra det man vill göra med hjärtat eller man kan göra det där som folk vill ha. Hur som helst. Det enda jag med säkerhet vet är att texter gärna vill bli lästa, dataprogram exekverade, musik lyssnad på. Det gäller den som görs av o-coola gubbar i Los liksom den som görs av stjärnorna för dagen. Häller upp en virtuell whisky – eftersom jag inte har den våta sorten – och skålar denna fredag med alla världens stjärnglimrande superstars som inte har en aning om att det ens existerar o-coola gubbar i Los. Lika bra det!

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Monsterkatter

Kallt som i helvete ute. Hmmm… eller är det tvärtom. “Varmt som i helvete” brukar man ju säga. Men “Kallt som i himlen” hör man ju aldrig. Ja, hur som helst håller jag på att förfrysa tummarna när jag hämtar tidningarna. Löningshelg. Då får man fem ex av Ljusdalsposten (“läses” på mindre än en minut, fem minuter för alla alltså om man måste), Dagens Nyheter (29 spänn för en månad – har förblivit mestadels oläst – en dålig ide alltså) och Svenska Dagbladet (läser). Känns lite överdrivet. Ja dom två sista kommer ju varje dag. Nästan. Om vädret är någorlunda kommer dom i alla fall med någon slags periodicitet. Ljusdalsposten alltså bara fredagen före löningshelger. I fem exemplar. Oklart varför. Men jag plockar in dom och lägger dom i pappersinsamlingen. Alltid något.

Såg katten från helvetet (eller om det nu var från himlen också) innan jag la mig igår. Rusade iväg när jag låste ytterdörren. Ja, jag vet är inte alltid man gör det här på landet. Låser alltså. Stor som en hund var den. Stor lång svans – tror jag. Troligen inget lodjur alltså. Men monsterstora kattspår över hela gården nu på morgonen. Hoppas att det inte var den som ätit upp all kattmat som borde funnits i dom tomma kattskålarna som mötte mig i morse. Jo, bättre att monsterkatter smyger in genom kattluckan och äter upp i kattskålarna än äter upp o-coola gubbar i Los men undrar stilla vad som händer om man på gubbars vis behöver upp och pissa för tredje gången denna kalla natt. Halvslumrande kan ju monsterkatter skrämma livet ur en gammal gubbe. Ja vidare rapportering kommer.

Mycket till pulsande blev det inte. Ja har man tygskor fungerar det nog. Mig gör det inte mycket. Jag skall hålla mig inne hela dagen. Inte helt rätt slår det mig dock. Försöker förtränga ett besök i byns affär. OK jag skall skrapa rutor, starta bil, åka ner kilometern till affären handla och sen gå in igen och inte gå ut något mer så länge det är så här jävla kallt.

Nu skall jag städa – på gubbars vis.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Pulsa imorgon?

Ser att alla säger godnatt på fejjan och jag skall väl inte vara sämre. Ute stormar det. Säkert ännu mer snö på väg ner. Imorgon skall det pulsas eller också inte. Pulsa förresten finns det ordet på Engelska? Google translate säger “pulsation” men det känns ju inte helt korrekt. Om det blir pulsande imorgon för ny-vakna trötta människor det får man se imorgon. Nu bäcksvart och jävligt kallt ute så jag tänker inte gå ut och titta efter. Fredag redan. Eller med lite mer entusiasm. Fredag, jippi! Men för sådana som mig är det bara ännu en dag. Förhoppningsvis ändå en bra dag. Utan pulsande helst. Men nu dags för en god bok och för en gammal o-cool gubbe från Los att krypa ner i värmen under täcket. Godnatt på er var ni nu befinner i världen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Hänga tvätt

En trasig torktumlare gör att tvätt torkas på vinden här i huset. Det är en jävla massa trappor att vandra upp för när man skall släpa tvätt från källaren upp till vinden i det här huset kan jag få be att få tala om (http://www.eurosource.se/akhe/wiki/lib/exe/fetch.php?media=brattberg1.jpg). Nu är det inte trapporna som är det värsta. På vinden finns nämligen tvärbalkar (och spöken vilket som nu är värst, troligen de förstnämnda). Tvärbalkar som går precis i huvudhöjd för en nästan tvåmeters o-cool Losbo som mig. Så där försöker man hänga tvätt med ryggen dubbelvikt. Nån gång måste man ju resa på sig för att inte fastna sådär dubbelvikt och funderar man då på gubbars vis över livet och hur det är med prostatan idag, alltså ouppmärksamt, så slår man ofelaktigt huvudet i någon av dom där förbannade tvärgående bjälkarna. Hårt. Vanligtvis, men inte alltid, så hårt så man ramlar baklänges bland all bråte man samlar där på vinden. Har man tur så ramlar man i alla fall på ovassa saker och har man ännu mer tur blöder man inte ens från huvudet.

Eftersom man har tvätt att hänga så reser man sig ju igen. Vi gubbar har ju slagit huvudet förr. Svärandes över vilket jävla helvetes as som tillverkade den nu trasiga termostaten till torktumlaren och över svårigheterna att hitta en ny och passar samtidigt på att ge en känga till politiker och annat löst folk också för lite skyldiga är säker dom också. Speciellt moderater. Det är dom alltid. Sen går man ner igen och bävar för morgondagen när tvätten är torr och skall hämtas ner igen.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

En åldrande framtid är vår

Det är vid närmare femtio dom börjar dyka upp. Männen med för tighta brallor och paketet nogsamt hopplockat till vänster eller höger som tillsammans med den förhoppningsvis av byxorna sexiga rumpan skall utstråla sexighet a’la tjuren från Bronx. Magen kan dras in vid behov. Gärna något guld om halsen och åtminstone en guldklocka på handleden. Håret är kammat över den begynnande flinten och lite gele’ döljer det hårfäste som dragit sig tillbaka för att aldrig återvända. Eller varför inte den slöare hårvarianten. Helrakad, blankpolerad skalle. Skjortan är i alla fall uppknäppt en extra knapp för att visa ett manligt hårigt bröst. Gärna också med lite färg i håret, på de välansade ögonbrynen och på den obligatoriska mustaschen. Redo att stå där längst fram när Jill Johnsson spelar med en fortsatt kväll på stadshotellets dans.

Kvinnorna som börjar med smått desperata dekolletage ner mot upphissade, vissnande bröst. Som aldrig någonsin visat någon springa mellan brösten tidigare i livet. Då för att inte verka vulgär nu för att till varje pris fånga blickarna och leda dom rätt nu innan det är för sent. Färgat hår, gärna rostrött och en några decimeter upphissad kjol med de underliggande färgade tightsen över feta lår som förevändning för god smak. Bjärt färgade progressiva designglasögon inramar trötta ansikten med uppspärrade stirrande ögon där sminket och framförallt mängden av det tagit över framför stil och känsla. Unken andedräkt från krökta uttorkade munnar som gärna skrattar desperat högt och småflicksaktigt och med jämna mellanrum utbrister “gud vad kul vi har flickor”. Helst då och med en något högre frekvens – och volym – så fort man befinner sig på lokal. Helt enkelt en kvinna i medelåldern redo för att bli lite uppkåtand av Chipendales eller Ladies night med fortsatt kväll på stadshotellets dans.

Ja, jag bara observerar vad jag ser som gammal o-cool gubbe. Vi ägnar mycket tid åt sånt vi äldre män.Kan inte hjälpas. Har för mycket tid helt enkelt. Men vi dömer sällan. Nä, det gör vi inte. Vi kan tycka det är lite sorgligt men det är också allt.