Category: Betraktelser & Berättelse

Sitter och tittar på en trollslända. Jag vet inte om det är riktigt sant att dom bara har en dag i sitt flygande tillstånd (dagsslända) men idag är i alla fall en sån dag som man själv skulle önska att det var om man bara hade en dag att flyga omkring på i världen. Sol, sol, sol. Skön härlig värmande sol. Jag klipper gräsmatta och njuter. Tar en paus. Plockar upp en glasspinne ur frysen och sätter mig ute och äter den stilla för mig själv. Det är just då den flyger förbi den grönskimrande trollsländan. Metalliclackad skulle väl vara den moderna termen för dess skimmer. Det är en vacker varelse. Uråldrig dessutom. Dom såg dinosaurier och deras föregångare. Ändå flyger den nu här runt körsbärsträdet, över den klippta gräsmattan. Till synes utan mål men sökandes. Jag har inte kunskap att avgöra om det är en hona eller en hane men vet att trollsländan är här för att hitta en partner. Det är kärlek det handlar om. Att fullända livscykeln. Den är vacker just nu eftersom idag är det dans och fest i trollsländans värld. Examensfest. En trollslända under en av dom sista skälvande sommardagarna som gör mig glad att vara bara ännu en varelse som bara finns och lever.

Dagens kaffe går till trollsländorna.

Jag har träffat ganska många människor i mitt liv. Många har kommit nära trotts att jag nog mest kan betecknas som en ensamvarg. Ja, ensamvarg men en social sådan. Hur går det ihop? Ja helt enkelt så att jag gillar människor, olikheterna, svårigheterna, sorgerna, glädjen, kärleken. Jag kan sitta i timmar och observera människor. Fantisera om historierna alla bär på, var dom är på väg, vilka dom i sin tur möter.  Jag gillar att lyssna på människor, att bli stimulerade av mänskor, att få stimulera mänskor. Tycker det är spännande med varje nytt möte och att få öppna den bok som varje människa med sitt liv besitter. Samtidigt har jag ett stort behov av att vara för mig själv. Låt mig förklara.

Jag trivs med att sitta och lyssna på mitt eget. Fundera lite. Försöka förstå. Lägga ihop ett och ett och få åtta och tycka det är OK fast än det är fel. Jag tänker ofta på svåra grejer fast jag inte är ett geni. Jag känner mig nöjd ändå med dom naiva svar jag lyckas resonerar mig fram till. Jag tycker om mig själv. OK från utsidan må jag vara dryg, självgod, fet, gammal, dålig och usel på massor av andra sätt. Det inser jag ju själv. Men hur det än är så är jag vän med den där som finns inne i mig.  “Vi” pratar och vi trivs ihop för det mesta. Ibland överraskar “vi” till och med varandra genom att göra saker som ingen av oss förväntade sig. Där ligger min trygghet. Om allt annat är fel så kan jag alltid gå in i mig själv och då blir det alltid OK. Där på insidan är mina låtar lika bra som andras låtar, där är också jag värd att lyssna på. Ja ni förstår säkert. Men det finns också en blå ton i allt detta. Där inne finns en ensamhet därför att dit kan ingen annan komma. Det finns ett avstånd till dom där människorna som måste finnas för att livet skall vara värt att leva. Ett helvetesgap som inte går att överbrygga ens med den längsta brokonstruktion.  Dagens kaffe är för människor och nya möten och tryggheten där djupt inom oss.

I nästa liv skall jag bli fjäril. Gyllengul, spröd och vacker. Inte jättestor men lagom stor. Nästan genomskinlig men ändå med klara färger. Först får man naturligtvis ta sig igenom larvstadiet. Det får bli på en ek. En ek som minns vikingar. Där skall jag knapra löv med svaga minnen av avlägsna julbord tills jag är mättare än någonsin tidigare i mitt universella liv och är redo att dö metamorfose
ns död. Förpuppad på ett säkert ställe skall jag förbereda mig. Varm, nästan kokande skall jag omvandlas, förfinas och blir fjärilen. Där uppe i eken på en av dom högsta grenarna skall jag sen en solig morgon när solen precis tagit sig över kullen och belyst rapsfälten som omger eken spräcka min puppa och sakta veckla ut mina vackra gyllegula vingar. Låta dom torka i solens medan den värmer mig och världen mer och mer. Sen när det är dags skall jag ge mig ut över rapsfälten. Vingla fram i ljumma vindar söka efter henne som skall förs släktet vidare. Hitta henne. Dansa med henne en halv dag där i solen. Knulla henne och förverkliga min del av livsprocessen som hon sedan skall förverkliga åt oss båda. Sen skall jag flyga tillbaks till eken och vila en natt för att nästa dag vakna upp i solnedgången. Lyfta flyga högre högre tills vingar inte bär längre och sedan glida ner mot rapsfälten och dungen där flugsnapparen bor. Då när jag vet vad jag vill bli i nästa liv skall jag flyga så nära att flygsnapparhonan inte kan undgå att se mig och avsluta denna men fortsätta min universella resa.

Det är precis en sån här dag man skall starta den. “Resan”. Krångla på sig överlevnadsdräkten och starta motorn i den redan bunkrade segelbåten och ta sig ut genom Hudiksvallsviken. Ut på öppet hav. Sätta segel, låta vinden fylla seglen och låta resan börja.

Först mot Stockholm. Bara för att känna att nu har det börjat. Känna på folkvimlet. Äta lite gott. Ordna det sista. Sen ner mot Köpenhamn. Njuta av att inte förstå ett ord av vad våra närmaste grannar pratar om. Sen Kattegatt, Skagerack ner mot Ijmuiden i Holland. Se upp för sandbankarna. Åka in till Amsterdam och hälsa på vänner. Åka över till Dover för ölen och klippornas skull. Det är ingen brådska, Följa den Engelska kusten och sen ta sig till Jersey. Uppleva den första riktiga höststormen och behöva stanna en vecka. Fatta att det här är på riktigt.

Snedda över djuphavsgravarna i Biscaya bukten. Ingen landkänning på flera dar. Det finns bara stjärnorna om natten och jag. Dimmorna, himlen och jag under dagen och vatten. Vatten så långt ögat ser. Bunkra i Lissabon och stanna en extra dag för matens skull. Segla in genom Gibraltar-sundet. Känna de varma vindarna från Afrika och fortsätta in i medelhavet. Resans mål och det kommande årets farvatten. Angöra Denia just när den första snön singlar ner över Sverige.

Dagens kaffe är för drömmarna.