VSCP fyller sjutton år idag. Jag antar att man skulle kunna uttrycka det såhär
En besatt som kör ett projekt till framgång kommer att hyllas som en hjälte, en besatt som kör ett projekt utan att nå framgång kommer att ses som en dåre.
Ja och sjutton års jobb för att realisera något måste väl ses som en besatthet. Alltså kan man bara låta historien ge svar om hur den där domen, dåre kontra hjälte, till slut blir för VSCP. Ja och över mig.
Men besattheten behövs för att slutföra de flesta projekt. Det vet gitarrvirtuosen, det vet romanskrivaren, det vet simmaren, ja alla som någonsin velat något väldigt mycket. Ja och alla de här utom ett fåtal, de som verkligen snabbt når framgång, som upphöjs, bärs av andra, vet också att utan den där besattheten går det inte. Gitarrvirtuosen sätter sig inte sina tre timmar varje dag för att öva, romanskrivaren skriver inte sina fem sidor om dan eller korrekturläser sitt manuskript för 87’e gången, simmaren går inte upp klockan halv fem och tränar sina vändor innan simhallen öppnar och återvänder igen på kvällen. Det krävs galningar för det där. Det går inte annars.
Men såklart, vore det stundtals inte roligt så vore det inte värt det heller. Jodå, de där små stunderna, kanske några promille av den totala tiden man lägger ner, är faktiskt de som bär hela den där besattheten att nå fram till den där visionen, eller snarare realiserandet av den, det där målet man har med sitt “projekt”. Det som ingen förstår. Som det inte ens är någon ide att försöka få någon att förstå.
Så idag, sjutton år, besatthet, så jävla många timmar, så mycket liv som gått åt till det här. Kanske till ingen nytta alls. Fast kanske spelar inte det någon roll egentligen. Kanske finns det inte ens något val för sådan som oss. Vi måste göra det här vi gör. Ja och de flesta av oss blir inte ens ett kommatecken i den nedtecknade historieskrivningen. Det hjälper inte ändå. Vi kör på ett år till.
Så
Flyg lilla humla flyg.
