Category: Betraktelser & Berättelse

Bäste Janne är hit och hälsar på. Det är alltid en högtidsstund när han tittar in. Konstigt är också att mitt förråd av VIC’s blå ökar markant efter att han har varit här.  En bra människa helt enkelt är denna man. En jag uppskattar och har lärt känna genom min blogg. Såklart.

Fast det är en massa bra människor runt omkring mig just nu som är så snälla så jag inte riktigt fatta. Magnus igår. Ingrid och Ragnvi idag, de som skänker K en fin vävstol, ja och så bäste Järvsö-Janne nu då alltså här på eftermiddagen. det är liksom inte någon riktig hejd på det goda.

Nu kan det se ut som jag uppskattar människor efter vilka presenter de lämnar. Inget kan vara mer fel. Människorna är de viktiga. Gåvor kan möjligtvis vara ett resultat av att det här helt enkelt handlar om finfina människor. Det är det där med att saker ges utan baktanke som jag uppskattar.

Ragnvi håller på att flytta härifrån kullen. Det är synd. På något vis så är det en generationsväxling som händer här uppe. De gamla lämnar för de nya. Hus efter hus går till yngre. I grannhuset kommer en f.d. Bulgarisk familj med barn. Sådant blir man glad för i Los såklart. Bofasta och barn. Det behöver vi här. Blir utmärkt. Nytt blod på kullen. Men Ragnvi och hennes familj kommer vi självklart att sakna. Bra folk. Men avsked är en del av livet. Man kan det där nu. Vandrar vidare.

På låtsasjobbfronten hackar det lite ändå alltså idag. Det blir annat istället. Men det är väl just det där “låtsas” i låtsasjobb som alla dagar skall handla om här. Så förbannat noga är det nu ändå inte. Världen klarar sig utan det jag gör och tror på. Tur för den förresten men lite synd för mig. Det kommer förhoppningsvis fler dagar. Att räkna in. Att försöka få världen att förstå på. Eller något.

Fast Gott liv här på kullen alltså. “Just idag mår jag bra…” eller hur sjöng han Kenta?

Läser den här artikeln och minns farsans vattenjet i Plywood. 1967 kanske? En plywoodbåt för havsgång, en Renaultmotor och en pump. Hej och hå vad det gick undan i vassen. Projektet las ner när slangen mellan pump och utlopp sprack under en test där både farsan, brorsan och jag var med och vi fick simma i land. Båten fanns dock kvar i många år också efter det men kom aldrig i vattnet igen.

 

Jag hinner knappt posta min senaste lästa bok och gå ut sen stannar en okänd bil och han vandrar ut. K och jag binder om växter som skydd inför vinterns rådjursattacker och är därför ute. Jag ropar. Han viker av. Jag känner inte igen. Som vanligt. Jehovas vittne kanske? Men, nä… troligen inte. Tuffare. Känner igen gör jag så sällan när kontexten är fel. Människor och deras namn kopplade till ansikten  finns i en kontext för mig. Han räcker över en whiskypava. Jag fattar ingenting. Tackar för det jag skriver. Ja och “klick” säger det. Kontext. Jag fattar vem det är.  Magnus Trogen Pahle’n. Hamra och Stockholm eller snarare Stockholm och förr Hamra. En man med en gudabenådad penna. En man med en penna som han ger en egen röst. Jag väntar bara på boken som skall komma från den där pennan en dag. Jag vet att jag kommer att gilla den, ja älska den, precis som alla hans andra texter. Ja och jag vet att den där boken kommer en dag. Att andra kommer att gilla den också. Har man en gammelmormor som var klok gumma ser man sådant. Vet.

Han är en av mina bloggföljare precis som jag är en av hans. Här gör han sig alltså besväret att inhandla en flaska god whisky, stanna till och lämna över den till en gammal värdelös gubbe. En som definitivt inte är värd den där vänliga gesten. Ja och whisky, denna gudabenådade dryck, jag har inte inmundigat något på ett halvår och mer tror jag, den kommer att rinna lätt nerför min törstande strupe. Ja och jag kommer att höja glaset neråt där mot storstaden där han finns med barn och fru. Höja det med stor tacksamhet för den här gesten.

Men kanske ännu mer översköljs jag av det där goda. Att någon tar sig besväret och tar sig tiden att utföra en sådan där gest. För mig, i min värld, finns hoppet för världen i det där på något vis. De existerar verkligen de där människorna som bara gör gott för just  gott. Som inte gör saker bara för att höja sig själva. Ja och där fylls jag av en oändlig glädje. För då måste det nu ändå finnas hopp för världen. Eller hur? Ja om de bara är en på miljonen så gör det det också. Ja jag tror det. De bär ljuset. Och tänk om vi alla gjorde sådär. Drack kaffe med den där till synes sure grannen på våning ett.  Handlade mat till en arbetskamrat vi egentligen tycker rätt illa om men som nu ligger hemma och är sjuk. Hjälper grannen som står där med motorhuven öppen fast det är bråttom så jävla bråttom. Uppmuntrade, sa ett extra gott ord när det gick att säga ett gott ord.

Ja jag blir upplyft alltså. Ångrar att jag inte ber att få ta en bild hit till bloggen när Magnus är här.  Men glömmer såklart det eftersom jag blir häpen också i det upplyfta. Någonstans inom mig så får en eld som lever på just sådant här näring igen och jag fylls av en värme som inte går att beskriva.

Anglosaxisk vecka har börjat. Den kunde knappast starta bättre. Tack så hemskt mycket Magnus. För hoppet. För “godrickat”. Idag hoppas jag verkligen att  Karma fungerar. nej fel –  tror. Skriv!

 

 

Ett kallt kök

 

‘

Hulken har vaknat

Och lever.

 

Jodå.

 

En överentusiastisk Hulk.

En frys som får månadshandlingen inpackad i sig.  Japp det är arbete för en frys.

Kylskåpet som har två delar, en sval där nere, har det inte lika lätt med regleringen när den där övre sensorn säger “hej kyla häråt” och den nedre säger “men ge dig någon gång då”.

Hela dramat kan följas live här.  Men beware, känner man ett sådant behov har man redan passerat gränsen för vad som egentligen är passande och vettigt.

 

Måste börja leta på vinden…

Hur många har man låtit försvinna ner i soptunnan…