Category: Betraktelser & Berättelse

En “snow blizzard” har slagit till, alltså den första riktiga snön för året damp ner inatt.  Inget märkvärdigare än så egentligen. Ja “snow blizzard” för att det låter lite häftigt sådär. Nope, det är inget fel på “snöstorm”, men jag vet inte om man ens kan kalla det vi hade för det. Amerikanska uttryck passar bättre för överdrifter. Men tre decimeter blöt snö. Tungskottad. Klistrar vid spaden. Axel klagar. Såklart. Dum vore den väl annars. Men man biter ihop. Stor brummande traktor tar det mesta ändå.

Fast tre decimeter är kanske två. Det är med snöfall som med fiske. Det överdrivs. Men det är svårt att riktigt avgöra för det regnar tämligen kraftigt när jag skottar där ute. Ett riktigt sommarregn. Just det är man ju inte van vid i slutet av November. Ja och hade man haft någon att prata med så skulle vi väl stått där och ojjat oss och refererat till klimatförändringar. Men med väder är det nu ändå sådär. Det är aldrig normalt. Åtminstome har det inte varit det en endaste dag under min livstid.

Men nu är jag alltså inne igen i stort gammalt skolhus. Det är Thanksgiving i USA. Tyst. Mailkorgen tom. Skönt. Jag plockar upp livefeeden från Times Square, New York. Klockan är tre där. Ganska tomt. Men en och annan vandrar runt, gapar, poserar. Det har blivit som ett gift ATT TITTA PÅ det där. Löjligt egentligen såklart. Jag har den uppe så ofta jag kan numera. Bandbreddspollution. Var till och med tvungen att titta vad en veckas vistelse där skulle kosta för några dagar sedan. Jodå, för mycket. Men det är gratis att drömma. Och att titta. Det får bli sen. Som så mycket annat.

Det är nästan nollgradigt i New York. Hos mig en och en halv grad plus. Snabb stigning från -10 igår. Tänk vilka energier det ligger i det där. Wow liksom. Fast jag fryser såklart mer idag. Det är alltid så. Det är värst kring nollan för oss fryslortar. “Badkrukor och fryslortar” skulle kunna vara en bra titel på en bok förresten. I alla fall på en sådan där bok som aldrig blir skriven, eller åtminstone aldrig blir utgiven.

Fast nu skall jag sätta på mig ett par hörlurar med Thåström i och sen städa där uppe i lägenheten. Det där med att förändra världen får alltså vänta till eftermiddagen.

Äldste sonen läser högre och högre matte. Jag slutade fatta vad han håller på med för flera år sedan. Jag stolt farsa såklart, men kan inte låta bli att tänka på hur min egen farsa skulle ha skrutit över barnbarnet som tagit sig så långt, som gjort det så bra. Själv har jag ingen att skryta för. Det finns ingen som lyssnar. Så jag tar till bloggen, alltid den som en sista utväg. Utloppet, ibland avloppet.

Att ha barn som hittar sina vägar känns bra. De skall ändå leva när man själv inte längre lever. Ja och jag tror på passionen. Att göra det man älskar före det man hämtar hem största möjliga sedelbunt på. Men alla har sin väg till lyckan.  Det är bara det att jag aldrig träffat en enda en som tog sig hela vägen fram  till det där leendet över tillvaron som satsade på sedelbunten.

Ljusdal idag. K har möte. För omväxling skull så har jag det också. M från (väldigt) länge sedan ringer. Är hemlighetsfull. Har son med projekt. Jag åker motvilligt dit. Oftast handlar sådant där om att jag skall koda något mot framtida vinster (de som aldrig kommer) eller laga en radioapparat eller tv eller en radaranläggning. Jodå… Men det här är annorlunda. Jag får ett spännande och innovativt projekt presenterat för mig. Jag får ge input på det utifrån den jag nu är. Det är skoj och upplyftande och det bjuds på kaffe och kaka. Ja och sen åker jag därifrån och känner att det är roligt med unga människor med ideer. Den här kommer säkert ni andra också att få höra om i en nära framtid. Jag skall i alla fall följa den med spänning. Fast på avstånd.

Ibland känner jag att jag skulle vilja jobba med det där. Hjälpa andra att komma vidare. Ge input. Pusha på. Som lärare körde jag UF projekt och det var förbannat kul. Ja och jag tror att jag är bra på det där. Fast  det egna är nog ännu roligare. Ändå. Det går inte att komma ifrån. Eller är det roligt på ett endaste minsta vis egentligen? Om man tänker efter. Nehej. Obetalt arbete. Tänk materialare för hockeylag i division sju. Men vi kör på ändå. Både de där materialarna och sådana som jag. En skada. Kan inte vara annat.

Väl hemma får jag erbjudande att söka till EON’s accelerator i Köpenhamn. Låter roligt till att börja med. Tittar på detaljerna. Pitchtävlingar. Mailet åker i soptunnan. Fast några månader på Dansk mark hade kanske inte varit helt fel egentligen. Men mitt projekt är ingen jävla slagerfestival.

Snöoväderet hinner inte riktigt ikapp oss. Vi är hemma innan det slår till. Månne har märkesdäck något med det att göra. Fast om sanningen skall fram så har inte så mycket av de utlovade stormbyarna ens visat sig när det här skrivs. Jodå snön den finns där. Men den kommer i alla fall inte farande horisontellt. Inte ännu åtminstone. Men nu kan det få snöa. Jag kan sitta där jag sitter.

Somnar gör jag i den gröna IKEA soffan innan rapport har börjat. Natten var hård. Halv fyra stannade Hulken. Ja och jag la mig dessutom sent. Är det tio grader kallt ute så vill man att odjuret i källaren skall jobba på. Alltså håller jag inte ihop längre än dit där bort till Rapport. K suckar. Sicken man… Jag snarkar ovetandes vidare om den saken.

Fast nu då. Igång igen. Jag har inte ens en spänn på vare sig konto eller i plånboken. Men ler, ja det gör jag där jag sitter. Tänka sig egentligen.

Förresten. Såg att Fiber Optic Valley, som jag är med i,  har en kurs i  3D ritande i januari, 500 spänn om man är medlem. Det vore ju skoj att lära sig.  Ja så man kan få ut något av den 3D-skrivare som man inte har men vill ha. Definitivt. Gör mig redo att anmäla mig. Tills jag ser att man skall ha med sig sin egen dator. Hmmmm… det går ju inte. Jag skulle bli utskrattad. Så det blir inget. Nehejdå. Sen kanske, en annan gång.

Nuså, slut, over and out. Happy Thanksgiving på er som är inne i det. Black Friday går mig däremot helt förbi. Sådetså.

Taskigt skrivet men ändå om 1867, nödåren. Man tar mycket för givet.

…men le lite kan man väl åtminstone ändå få göra…

Så sitter man här. Tisdag. Tio grader kallt. Hulken hoppar där nere i källaren. Jag fryser. Såklart. Det är sex månader av frysande per år. Vi är där nu. I alla fall jag. Man kan klä sig för att motverka det där säger vissa. Men inte i mitt fall. Som ung rockstjärnewannabe spolade jag vatten på Ullungens isar i Edsbyn den här tiden på året. Borra hål, sänka ner en pump, lät den pumpa upp vatten på isen en halvtimme, borra ett nytt hål, upprepa, upprepa, upprepa, lunch, upprepa, upprepa… tills dagen är slut. Kylan och fukten som trängde in i min kropp där och då  har inte lämnat min kropp ännu. Alltså kommer jag att frysa tills jag dör. Men Black Sabbat i öronen (Kassettbandspelare i rem över axeln) och rockstjärnedrömmar  gjorde att jag överlevde. Någon undrar säkert varför. Varför detta spolande? Jo det var så att virke, stockar, las ut på isen med traktor under vintern. Man spolade för att isen skulle bära traktor och virke. Eller alltså,  jag spolade.

Annars är livet gott. Som vanligt alltså. Det kunde i alla fall vara värre. Mycket värre.

Det är +4 ungefär i New York, -6 här. HEJA GOLFSTRÖMMEN skulle man kunna utropa.