Month: November 2018

Natten mot lördag. Fullmåne. Därmed också oljus. Eller blåljus. Svagare i år än andra år eftersom det nästan inte finns någon snö, men tillräckligt ljust klockan tre på natten för att jag skall kunna se oknyttet pila fram där halvsynliga mellan stammarna i skogen. Varelser som inte hör hemma i den verklighet som vi känner. Varelser som staden saknar. Inte förstår.

Jag står där en stund där i fönstret. En gammal ocool gubbe iklädd endast kalsonger. Skogen är det okända precis som mörkret är det just nu även om jag egentligen känner det mesta av den där skogen. Men oljuset fascinerar. Just det här speciella ljuset får fart på fantasin. Man kan se vad man vill. Men för mig är varje strimma ljus, om än så liten, god. Jag har alltid varit mörkrädd. Visserligen mindre så med åren. Men som ung red maran mig hårt. Vild i blicken och med piskan höjd både i mörker och i drömmarna släpade den med mig bland universums hemskheter. En del säger att det där är rester efter tidigare liv.  Ja, och vad vet man. Det är bara idioten som är fullständigt säker på sin sak.

Söndag här på kullen. Det har mest varit vilohelg. Vi gör inte sådär jättemycket K och jag. Jag gissar att världen står kvar imorgon i alla fall. Men ny vecka. Nya tag. Man får liksom anstränga sig lite.

Men första advent nästa helg. Tänka sig. Snart jul. Vi gillar jul här i huset. Hysterin finns inte längre på samma sätt. Vi tar det lugnt och har det gott fram till nyår. Det är sen, under januari och februari, som är vinterns prövningar kommer för en sådan som mig. Då skulle jag mycket väl kunna dra iväg till plusgrader. Oftast är det låtsasjobbet som räddar mig.  Man får dyka ner och glömma bort. Det brukar fungera. Åtminstone skapligt. I alla fall om man får inmundiga en semla då och då.

Klockan är inte tolv ännu så jag antar att det fortfarande går att få sig en bra deal. Mailboxen har svämmat över idag. Deletefingret gör ont. Men allt det där är inget för mig. Har inte varit det om jag hade en mer välfylld plånbok heller. Men jag förstår ju såklart att Amerika behöver det. En belöning för familjemiddagar man egentligen inte vill ha. Leenden som gör ont att få på plats. Konversation som skaver. Hemresor man helst varit utan. Och javisst, tycker man det är roligt, behöver man handlandet materia som tröst, visst, då skall man ge sig hän. Åtminstone tänker jag inte sitta där och vara domare. Det där med att kasta första stenen ni vet. Nope, inte min grej.

Men glad att tystnaden lägrar sig över min mailbox är jag. OM den nu verkligen gör det. Black Friday har en loooooong tail. Ja och många versaler och utropstecken.

Men jag antar att just idag finns det många som är nöjda över nya inköp. Silarna i armvecken. Imorgon… nåja en annan dag. Något annat. Paradise Island kanske. Trösta oss så vi inte börjar att gråta. Bara inte det. Snälla.

Själv har jag ägnat det mesta av dagen åt Javascript. Blir nog aldrig en fena där. Antagligen till stor del beroende på att jag egentligen inte vill bli det heller. Men gör ingen annan det man vill göra så är valet lätt.

Fast kanske är jag bara en gammal hund numera.

Tråkigt isåfall.

För det blir tyngre. Allt det nya. Att ta in och förstå.  Sorgligt eftersom det är det, det där att lära sig nytt, som jag älskar allra mest. Men försöker man så går det i alla fall hjälpligt framåt. Kärlekslågan brinner åtminstone flämtande. Altid något liksom.

Jag sitter i alla fall upprätt i grön IKEA-soffa ikväll. En bedrift. Men snart tänker jag ge mig. Bok, Spanskt inbördeskrig. Liv i Gävle. Väcker frågor. Ger svar på frågor man aldrig ställt. Gillar. En timme. Inne i den världen innan sömn. Hulken är redan matad. Honom behöver jag inte tänka mer på. Jag behöver bara gå de där trappstegen upp till övervåningen. Inte mer. Men… sitter alltså här på kontoret. Dansar pekfingervals. Nästan åtminstone. Ja… men man går väl upp. Imorgon får man sova ut. Ingen klocka. Ingenting. Lugn. Gott liv på en kulle mitt i skogen. Här i ingenstans. Ja, det är väl där jag bor. Inte illa det. Serrö.