Day: 2 November 2018

Det är en stor dag idag. Japp. Två år av totalt fem i skuldsaneringsprocessen avklarade. Ja och det har gått bra. Det finns inte utrymme för några utsvävningar men livet fungerar. Åtminstone det. Framförallt är överraskningarna färre nu som kreditorer och kronofogdemyndighet så gärna bistod med då. Osäkerheten har varit det värsta. Varje dag kunde något nytt som slog undan benen  på oss igen komma. Just det, det slumpvisa, har varit jobbigast. Jag har rest mig halvvägs flera gånger under åren men slagits ner igen av något beslut som tittat kortsiktigt på saker istället för långsiktigt.

Men tre år till nu alltså. Det skall nog gå. Tamefan.

Totalt sett handlar det om 25 år plus de fem skuldsaneringsåren alltså sedan konkursen 1992. Några av de där åren kallar jag “svåråren”. Då var de riktigt jävligt. Under en tid smälte vi snö på en vedspis för att få vatten. Föräldramöten på skolan kändes svåra att gå på för vi hade inte den där tian som fikat kostade och det var svårt att tacka nej till fikastunden där  i föräldragemenskapen. Ja och så allt det andra. Fem, sex riktigt tuffa år. Tjugo lagom jävliga. Nu mer eller mindre en räkmacka i en utförsbacke i jämförelse.

Man brukar säga att fängelser är fulla av oskyldiga människor. Det finns helt enkelt ingen, eller få, som anser sig skyldiga som sitter där. “Det är någon annans fel”.  Detsamma gäller i företagarnas värld för de som gjort en KK. Det finns alltid yttre orsaker. Ja och naturligtvis gör det alltid det. Som i mitt fall att vi växte för fort, att det kom en lågkonjunktur. Men är man utan skuld? Knappast. Man borde ha sett det där komma. Borde ha konsoliderat i tid. Letat kapital på andra ställen än man gjorde.  Nu gjorde man inte det. Man ÄR skyldig. Det går inte komma ifrån.

Så då får man alltså skylla sig själv? Japp, så är det väl. Men ser man till att det i varje ort bara finns ett fåtal som kan tänka sig att skapa arbetstillfällen så är det såklart korkat att de som vill driva företag inte gör det. Nu har såklart allt det där förändrats idag. Nu kan en företagare skuldsanera på tre år istället för fem. Smart. Man kan alltså komma igång igen. Mycket lidande förhindras på det viset och statskassan får många fler kronor på köpet i skattekronor som en följs av det. När mitt företag gick i konkurs så var företagare fuskande bovar som inte fick a-kassa, socialbidrag och definitivt inte hjälp av det sociala skyddssystemet.

Men tre år alltså. Det känns utmärkt. Inte lugnt. Jag skulle ge mycket för den känslan. Lugn. Antagligen kommer jag aldrig mer komma dit igen. Ner i det.  Man har gått med ett stresspåslag i så många år att det blivit en del av en. Det är synd. Men priset att betala.

Jag har gömt mig i jobbandet för att överleva under de här åren. Där har min fristad funnits. Utan det skulle jag kanske tagit revolvern, satt den mot tinningen och tryckt av. Nä förresten. Det hade varit för fegt. Jag står för den jag är och vad jag gjort. Dessutom lovade jag han/hon/det/gud en dag en gång i forntiden att leva hela livet och inte en timme mindre.

Men har man lärt sig något då? Såklart. Det är av misstagen man lär sig saker. Sista halvåret före konkursen gick jag upp och spydde det första jag gjorde, sen stack jag till jobbet. Men man får trolla under den där tiden. Försöka få saker att fungera igen. Betala löner, löpande utgifter och allt det där andra som måste fortgå. Värst såklart att ta de där samtalen från leverantörer som väntar på betalning. Såklart att man lär sig saker. Uppfattningen att den om inte har varit med om det där är den fullärde är såklart absurd. Man har tur helt enkelt när det går vägen för en. Allt annat tänk är självbedrägeri.

Så, det är en stor dag idag. Jag firar den såklart med att låtsasjobba. Lycklig i det.