Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Sjuårspresent

Höstregnet faller med stora kalla droppar. Skogskyrkogården, Stockholm. Jag är barn och åker med pendeln förbi eller är det tunnelbanan? Ljuspunkter i allhelgonakvällen. Hundratals, tusentals, döda som någon minns. Var och en symboliserad i ett fladdrande, flämtade ljus. Där emellan alla glömda, de som inte har ett ljus tänt för sig. De som ingen saknar. Det är vackert. Jag fyller år. Tittar så länge det går på ljusen där när tåget rör sig vidare in mot stan. Känns som om alla var tända för mig, födelsedagsbarnet. Förstår ännu inte sorgen, bara glädjen. De fladdrande ljusen som snart ersätts av stadens mer påträngande ljus. Ljus som kräver att bli sedda istället för att inbjuda till betraktade.

Snart i bilen ut från Stockholm, norrut, på väg mot vintern. Pärlband av lyktor i natten. Köer på vägen in mot staden. Som lysande halsband ormar de sig fram långt bort i fjärran, förbi, och iväg. För barnet, som är jag, ter det sig som om kyrkogårdens alla ljuspunkter trätts upp på ett halsband och satts i rörelse. Det är vackert. Det vackraste jag sett i mitt hittills korta liv och på barnets vis är naturligtvis alltsammans där bara för mig. Men de tunnas ut till slut. Blir till korta ormar och sen till enstaka bloss. Så jag somnar. Glad att ha fått denna vackra present på min sjunde födelsedag.

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Swedish

Godnattsaga

Tjena! Jag heter Tumpe. Troll du vet. Bor i berget där borta strax under stupet. Inte i någon spindelfylld håla eller fuktdrypande grotta såklart. Trodde du troll bodde så? Så bodde gamla tiders troll. Pappas pappa och mammas mamma du vet. Sa Du nått? Nehej. Du är en tyst en. Släkte med en fladdermus?

Nu har vi lite snygga hus där inne i berget, ja, ja dom ser ut som stenar såklart men inuti. Du skulle se själv. Lyxigt! Och, javisst vi bor inuti dom stora bergen men vi använder el grabben. Är du tjej. Va? Ingen ordning på människobarn nu för tiden! Hade tjejer inte kjolar förut?

Ellampor – vet du vad det är? – lyser upp hos oss precis som hos er. El kostar ju dessutom inte något. Det går en massa stolpar förbi vårt berg som vi kopplar in oss på och sen lyser det som om det var dag där inne i hela berget. Härligt må du tro. Vår skattkammare glittrar sådär härligt guldgult när ljuset är på. Guldet du vet. Ibland gnistrar det till och med från någon av dom stora diamanterna när dom skakas fram men oftast är dom täckta av allt guldet så, ja du fattar. Vi har massor av skatter vi vettu. Men det mesta kommer från förr alltså, för längesedan liksom. Ligger bara där. Nu för tiden är det ju inte ens någon som är ute och letar våra skatter under midsommarhelgen. Brukar du göra det? Nehej! Hursomhelst så vi får ha dom i fred. VA! Visste du inte ens om att vi inte kan skydda eller gömma våra skatter under midsommarnatten? Har ni människor inga skolor? Det är ju då människor kan plocka på sig så mycket dom vill av våra skatter utan att vi kan stoppa dom. Det enda ni måste tänka på är att inte se er om när ni går hem igen. Men det måste du ju ha hört talas om!? Gör ni det, tittar er om alltså, så glömmer ni direkt var skatten finns och vi brukad också hinna snappa åt oss allt ni tagit. Snabba vi när vi vill. Ja, glömmer platsen man hittade skatten på gör man ju i i vilket fall som helst dan efter såklart. Så fort midsommarnatten är över så fungerar ju våra trollformler igen. Massor av trollande den natten må du tro.

OJ! Nä nu måste jag dra iväg. Verkar som om solen håller på att gå upp. Har inte pådagenutedräkten på mig vettu. Du vet väl att vi troll blir förvandlade till stenar om solen lyser på oss? Inte!? Du vet ju ingenting du. Lite dum kanske? Släkt med en mask? Kom tillbaks hit imorgon så skall jag berätta lite mer om troll för dig grabben, eller tjejen var det ju. Tjejer med brallor… Tjenamors!

Categories
Betraktelser & Berättelse Noveller Poesi & Dikter Swedish

2012-09-13

Snögudinnan, i sin vita böljande gnistrande skrud, andas på vår gräsmatta för andra gången denna höst. Ännu är hennes andetag långsamma och svaga, men hon har vaknat. Om en snar framtid kommer hennes lungors andetag åter att bli starka och bestämda. När hon tar kommandot över sitt rike, reser sig och sätter sig på sin drottningtron av is, sveper med sin isstav över landskapet och öser vinterns vita, vackra kristallformationer, mängder av dom, alla unika, över oss nordbor. Över fattiga och rika. Då målar hon sin abstrakta vackra snirkliga konst på fönsterrutor och på vattendragens isar. Lugnar ner tiden. Låter livet sova, drömma, hämta kraft för att födas till nytt liv.

Vi människor har som uppgift att bevittna detta. Vi tillåts inte vila helt. Liksom galaxerna, solarna, planeterna, molekylerna och atomerna är rörelsen en del av våra liv. Vi måste se bortom det vita och se varje liten snöflingas unika formationer för att påminna oss om det oändliga och vackra. Förstå att det är döden vi ser och att den är vacker. Att den inte är tomhet. Att den inte är brist på rörelse och att den leder fram till nytt liv igen när snögudinnan åter lägger sig att vila. När hon andas allt långsammare och till slut inte alls och låter livet vakna på nytt. Då först kan vi jubla över livet, över odödligheten, över den oförgörbara kraft som livets innersta väsen är.  Men nu skall vi alltså rofyllt vila.