Flugan och evigheten av Håkan Nesser, Albert Bonniers förlag

Uppriktigt sagt är det väldigt nära att jag lägger ifrån mig den här boken. Jag har helt enkelt svårt att ta mig in i den. Men Nesser är en av mina favoritförfattare. Det är inte likt honom att inte leverera. Jag kämpar mig vidare och javisst, blir rikt belönad för det.

Det här är en höjdare. Som vanligt har vi Nessers fantastiks bildspråk. Att läsa hans böcker är alltid som att se på en film. Scenerna, beskrivna som ord i boken blir till levande filmsekvenser när de når hjärnan. Instantant sker det. Som en självklarhet. Sen kan Nesser som en av få slänga sig med konstiga, svåra ord utan att det känns krystat. Varför fungerar det där för en del? För de flesta får de bara effekten att man försöker verka märkvärdig, som grus i en bulle, knaster mellan tänderna, ja, men kanske handlar det om sammanhang. Att orden skall stämma med den omgivning (ord, miljö och berättelse) de befinner sig i. Ja och de gör de här. Gillar nya ord, Finne en glädje i att upptäcka sådan också som +60 nämligen.

Men sen handlingen. Livsfrågor. Ett djup. Man känner och man tänker och man minns och allt det där som rullar i det egna huvudet tar inte slut bara för att man läst ut boken. Japp, precis som en bra bok skall vara. Uppriktigt sagt så känns det som om jag velat haft den här boken oläst, ja, så att jag hade den kvar att upptäcka, Som en pärla i en flodmussla är den. En fantastisk upptäckt. En  midsommarpresent.  Härlig läsning.

ps I de två senaste böckerna jag läst refererar man till Stäppvargen av Hermann Hesse så jag har inget annat val än att reservera den genom biblioteksarbetande fru. Jag tror nämligen att tillfälligheter har ett högre syfte. Det är dags för den nu. ds

Alla andra böcker jag läst finns här.

Majken minröjare av Karin Brunk Holmqvist

Två sammanvävda historier varav den ena är väldigt bra och den andra lite väl “puttenuttig”. Men det är en “puttenuttig” bok och man vet det redan när man väljer att läsa den så allt det där må vara hänt. Det är lättläst, roar en stund, och diffunderar sen iväg. Jag behöver det just där. Trött som en trasig cykelpump.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling

Det här är väl en sådan där bok som man måste läsa. Nu kändes ändå inte så, som något jobbigt alltså. Men faktum är att flesta av de där “måsteböckerna” är mest luft och inget att ha. Men här finns faktiskt mycket substans. Jag lyfts av den här boken som jag alltid också lyfts av Hans själv.

Ni vet de där människorna som får oss att se saker på ett annat sätt, “jaha” upplevelsegivarna. Hur många sådana får man möta under ett liv? Inte jättemånga. Inte ens för den med tur. De är som hittade pärlor de där mötena. Om man orkar lyssna. Är nyfiken. Är vetgirig. Hans var en lysande estradör och pedagog som tvingade människor att lyssna. Det gick liksom inte att inte göra stanna upp och lyssna på honom. Ja och han förändrade synen på världen. Det är också arvet efter honom. Synen på den fattiga delen av världen kommer aldrig att bli densamma igen. Att vi är desamma. Var vi än finns. Människorna.  Att vi måste tänka i fler steg än ett. Alltid.

Ett solklart “LÄS!” är det här.

Alla andra böcker jag läst finns här.

Att Skriva av Stephen King

Man skall nog se sig själv mer som en blivande (stor) författare än vad jag gör för att få verkligt utbyte av den här boken. Att som mig, inte kunna låta bli att skriva, räcker inte. Men visst, vi delar tydligen den känslan också Stephen och jag. Dock inte ambitionsnivån och talangen då. Den där likheten får mig dock inte att höja ambitionsnivån i mitt skrivande. Orden räcker. Stephen och de andra får ta hand om pengar, pappersförbrukning och publik.

Men för den med ambitioner att bli publicerad innehåller den nog en del tips ändå. Kanske är den lite Amerikaniserad. Men vad är annars att vänta?

Grammatikkapitlet, som är förnämligt kort, ger mig (som väntat) ändå kalla kårar och hemska rysningar. Adverb är en styggelse tydligen. Det går in. Jag gissar att hela mitt språk är det också för en utomstående granskare. Jag önskar jag orkade ta det där till mig. Men blockar hårt. Har alltid gjort. Det är nog försent nu ändå. Gammal hundar och så vidare. Grammatikignorant == Jag.

Men vill du bli författare. Ja läs. Ja faktiskt hellre än att gå på en skrivarkurs. Det tror jag. Det där handlar ändå i slutänden om hårt arbete, träning och lust. Vill man så kan man få till en (bra) bok. Sen om någon vill ge ut den är inte lika säkert. Men idag kan man ju lösa det själv också. Två böcker utgivna och sen är man väl de facto författare, eller hur är det?

Alla andra böcker jag läst finns här.

Vardagar av Ulf Lundell / Fint förlag skall det vara.

Man kan ju tänka att det här, det här gnället, de här fågelobservationerna, de här trasiga bilarna, de här ändlösa vardagarna i Österlen, vill väl inte en jävel läsa om. Ja så jäkla stor skillnad är det inte mot den här bloggen. Gubbar som nedtecknar och gnäller om tillvaron, ja och känner sig ensamma i världen. Jag har fyrtio läsare per dag i genomsnitt ungefär, och UL , ja han skrattar hela vägen till banken med alla sina. Skillnad finns alltså.

För visst finns det läsare som är beredda att hosta upp de tvåhundra spänn som boken kostar. När det här skrivs toppar boken försäljningslistorna. Men det ÄR Ulf Lundell såklart. Det finns skvallerfaktor. Men så spännande är det nu inte. Det är verkligen gråmulen skilsmässovardag det här materialet.

Jag blir faktiskt förvånad över den där första platsen. Själv gillar jag att läsa om det där vardagliga, slow TV, men gör verkligen så många andra det också? Ja jag blir förvånad. jag vet att förlagen översköljs av vad de kallar “Ulf Lundell manus”. Man borde alltså hoppa av glädje. Men man gör inte det. Man hatar de där manusen. Det är tydligen bara EN “Ulf Lundell” som fungerar.

Men jag gillar den här boken. Läser den med glädje. Hela vägen till sista sidan. OCH. Tjoff. Slut. Precis som jag läst de flesta andra av hans böcker.  En ligger visst fortfarande och väntar efter vad jag förstår. Men jag gillar. Känner igen mig i mycket. Fast min ekonomiska situation såklart är en helt annan.

En vän får sig en känga i den här boken. Knappast välförtjänt såklart. Men han, Ulf,  ÄR per definition en sur gammal gubbe. Det är så sura gamla gubbar fungerar. Jag om någon borde veta. Så det går nog att överleva också för min vän

Jag känner att man borde skriva till den där U.L. Som en vän. Idoler ger jag inte mycket för. Men vi har mycket att “prata” om. Men inser såklart att ett svar från honom inte är att vänta. Inte för att han är den store stjärnan utan för att han såklart inte ens kan svara. Det spelar ingen roll vilka brev som når honom. Det svar han skickar kanske säljs till en tidning, eller når avvägar och säljs då. Som kändis kan man aldrig lita på någon där man sitter i sitt höga torn. Där finns priset man betalar för sitt kändisskap och pengarna.

Så det blir inget brev till Ulf Lundell. Monologer kan jag skriva här. Och  U.L. kommer aldrig läsa en rad som skrivs här. Han är för fast i kända tänkares tankar för att fatta att det är fiskargubben i byn bredvid som sitter på livshemligheterna. Men det där måste han alltså komma på själv. Jag tänker inte tala om det för honom.

Men läs för helvete!

Alla andra böcker jag läst finns här.

Det är ganska tydligt vem som är boss här. En bold, två försiktiga.