Category: Betraktelser & Berättelse

Det är ett riktigt sommarregn där ute när jag vaknar strax efter sex. ja om det nu kan sommarregna innan det är sommar. Hemtrevligt låter det hur som helst. Man vill stanna kvar där i sängen. Ja och gör det en stund. Det är ingen brådska. Inte nu som mitt liv blivit.

Men solen tittar fram när jag kommer ner. Finväder gör att också +100 kvadrat låtsaskontor känns som en fängelsecell, man vill ut, ut i friheten,ut till D vitaminer och UV strålning. Men man håller igen såklart. Behärskar sig. Blir tråkig. Drar för persiennerna. Sätter på musik högt. Låtsas som om det inte är helt underbart där ute.

Plotly skickar två dekaler i världens minsta brev. Men fram kommer det. Det måste vara struligt att hantera stort, smått, knubbigt, smalt, långt osv för postens system. Men de lyckas ändå nästan jämt. Man kan möjligen klaga på annat, som avgiften på Kinapaketen, men leveranserna är det inget fel på. Inte servicen heller, åtminstone om man har lantbrevbärare som vi. Allt fungerar klockrent. Tror en del gnäller för att gnälla.

Fast jag undrar varför jag år de där dekalerna. Men tack ändå. Liksom.

Sällsamt oinspirerad just nu. IIla. Finns väl hur mycket som helst att göra. Men det är kanske just det. Att det finns för mycket att göra. Tyngden på axlarna blir för stor. Man behöver bortse från elefanten och fokusera på tuggan. Ni vet, skall man äta en elefant så gör man det genom att ta en tugga i taget. En programmerare, som inte lär sig det, ja, ger snart upp, eller mår skit. Men ibland måste man också ta sig til den där holistiska positionen. För att bekräfta att man går i rätt riktning.

Plommonträdet har fortfarande lite att jobba med. Ja det har ju jag också. Så …

• Effektiviteten i vårt energinät ligger på omkring 56%
• När kol och kärnkraftverk genererar el är effektiviteten ungefär 65%
• Var effektiviteten t.ex. 10% högre i Tyskland så skulle man kunna stänga de två största kolkraftverken. Det skulle spara 63 miljoner ton CO2, 12% av kraftutsläppen i Tyskland.  Jämför med de 11 miljoner ton CO2 ekvivalenter som Svenskarnas totala internationella flygande 2014 genererade. (Naturvårdsverket).

Källa Miltronik Nyttigheter 1/2018

“Varning, gubbe på ingång…”

“Nåja, så snabb verkar han inte vara” hörs det från annat håll.

Sen går det på sådär. Korparna. De hånar mig. Hånkraxar. Känner sig säkra här  i storskogen. De bor här. Jag är på besök. Jag gillar korpar. Gillar att man ser mer av dem. jag vet att de inte menar så illa med det där.

Solen lyser. Det är skönt att gå här. Att kasta bort en timme på det här. Den som stärker. Som hjälper tanken under resten av dan. Allt sitter ihop. Hör samman. Jag vet ju det. Annars är jag mest huvud. Kroppen har fått ta många smällar. Blivit eftersatt. Så borde det såklart inte ha varit. Men det blev så. Promenaderna är eftergiften åt det där. Egentligen är de påtvingade. Av läkare Monica. Högt blodtryck konstateras. “Ut och gå”. Och jag gick. Fick det i blodet. Fick ner blodtrycket. Ja då i alla fall. Nu räcker inte promenader för det där. Det behövs tabletter. Varje morgon. Promenaderna är mest för välmåendet. För att orka tänka.

Jag tror förresten att Monica stack till s:t Monica. Rätt person på rätt plats. Liksom. Om hon blev kvar har jag ingen aning om.

Tystnaden råder här i huset. Jo kaffebryggaren puttrar, några datorer susar sitt sus. Men annars är det tyst. Men tystnaden skrämmer inte mig. Visst, jag längtar efter larmet ibland. Neon, larm och avgaser och folk som tycker att man skall rusa i rulltrapporna. Men det är framförallt i tystnaden och lugnet jag helst bygger mitt bo. Där tankarnas maskineri får ro att just tänka.Vad det nu skall spela för roll. Om en sådan som jag funderar. Rösten tillhör de snygga och de som skriker.

Men också idag känns det gott att leva. Det är märkligt. Hur det alltså kan vara så. Ja har inget av det där som folk längtar efter. Eller de de tror de längtar efter. Ändå känns det sådär. Underligt är det.

Det är värme där ute. Det håller i sig. Det smälter. Man väntar på bakslagen som alltid kommer. Men det hindrar såklart inte att man njuter av det som är nu. Förbered dig för morgondagen men lev nu.

Kaffe hälls upp ur bryggarens kanna ner i en kopp. Den lortiga. Men som är ny för veckan. Ny i anglosaxisk vecka. Åtminstone det.

På promenaden hör jag åtminstone tre Amerikaplan susa iväg mot landet i väster. Jetströmmarna far fram där uppe nu ovanför oss tydligen. Bränslebespararna. Det har varit så ett tag. Storcirklar med kurs mot olika städer i USA. Människor med drömmar som trängs i aluminiumtuber. Folk på väg hem och folk på väg bort. Jag skulle gärna följt med. På en resa utan mål och slutpunkt. För att träffa dem man inte vet finns. Resande handlar ofta om att träffa nya människor. Inte bara om att se nya platser.

Men nu så. Orden tar slut. Jag har annat jag vill göra. Idag skall säcken sys ihop.

Mikroorganismer är fantastiska saker. Har man en kompost  så inser man snart det. Man fyller den där komposten och man fyller och man fyller men mängden i den ökar ändå inte. Ofta minskar den snarast. Magiska saker sker. Det vill säga om den fungerar. Om mikroorganismerna trivs. Det har dom inte gjort den här vintern för oss. För första gången på många år har vi varit tvungen att kasta matavfall och rester i soptunnan. Något som svider såklart.

Men nu har den ena av våra komposter satt fart. Direkt syns det på temperaturerna i den, ja och naturligtvis på att innehållet sjunker samman.  Finemang liksom.

Resultatet kommer till hösten. Fin kraftfull jord till blommor och andra odlingar för nästa säsongs utsäde.

Den andra komposten har inte riktigt startat och där ser det ut såhär

Men den kickar nog också igång endera dan nu.

Live kan man kolla in dem här.  Om man nu är lagd åt det hållet…

Det är gott att leva. Måndag morgon, solen lyser på promenaden, det finns en hel vecka med dagar att göra saker på. Låtsassaker såklart.  Vad kan man annat vänta sig av en sådan som jag (vill skriva “mig” så det gör ont). Det finns förresten redan tillräckligt många allvarsamma och tyngda män och kvinnor i den riktiga världen. Alltså utan att jag skall sälla mig till den skaran.

Men det är verkligen skönt att gå ut såhär när solen lyser och det är varmt. En elcykel far förbi och föraren säger godmorgon. Trevligt det också liksom. Hackspettar sitter i snart varenda träd som har bra akustik och tjippar. Men inget trummande idag. Inte under min tur efter magiska vårvägar i alla fall.

Men annars tranor, koltrastar, bergfinkar, bofinkar och en hel del annat. Det sjungs för våren. Ja och man fattar nästan åt vilket håll vi är på väg åt nu. Riktigt hela vägen in i centrum av hjärnan tar den sig inte den där insikten men en bra bit in i alla fall. Barfotadagar. Grillkvällar. Koltrastserenader. Oj. Snart liksom.

Sa jag att det är gott att leva. Om man tänker på den saken alltså. Ja inte behöver man fundera så länge heller.

Lasse, byns bilmekaniker, byter däck som en iller. En födkrok. Jag vill ha hjälp med en bromwire och det lovar han att hjälpa till med på hantverkarvis. Jo han är en av de bästa i sitt gebit. Så är det bara. Hur man klarade sig innan han etablerade sig här har jag ingen aning om.

Annars träffar jag inga människor på promenaden. Två är väl lite av rekord ändå. Mitt liv är sällsamt människofritt om man bortser från familjen. Faran med det är såklart att man står där och bygger sig ett Babels torn om dagarna. Ja där är jag nog. Tyvärr.  Jag tror dock på samarbetet och  interaktionen människor emellan men har sällan funnits där i den i alla fall. En del av oss är väl helt enkelt för konstiga, eller kanske bara kompromisslösa, för att finnas där. Inget att gråta över dock. Också byggandet av Babels torn håller folk sysselsatta.  Ja och inte är det väl mindre viktigt och mindre på låtsas det där än mycket av annat som sker på de stora IT scenerna idag.

Så skit samma.

Sa jag att det är gott att leva…

Om man nu har en, nej två, nej fem… låtar som ligger där på disken sedan något år, ja, och är halvfärdiga, ja och det äntligen är varmt där i studion, så vill man ju komma igång. Då precis när suget infinner sig. Köra.  Men så har man då Windows 10 på den där maskinen. Har den sen stått där ostartad sedan förra hösten, ja då skall det uppdateras och ha sig. Fem timmar senare sitter man fortfarande där och väntar på att de där uppgraderingarna skall landa.

Suckar. tappar sugen. Såklart.

Men man är man. Det är rätt ofta tekniken mer är ett hinder än en hjälp. Jodå så är det aktiskt.

Men nu, OJ,  hördes ett pling där utifrån. Möjligen är uppdateringarna klara alltså. Eller också misslyckades allt. Det skall nyinstalleras. Fast skit samma. Vem orkar börja greja med det där nu. Eller orkar man?

Troligen inte jag.