Category: Betraktelser & Berättelse

Inget inplanerat idag heller. Det brukar som mest vara sophämtning i den där kalendern. Ibland något annat. Ibland något spännande. Men oftast noll. Den sägs ju att den där kalendern visar hur viktig man är som person. Ja och man kan väl tro att just det stämmer om man tittar i min. Den skriker “nolla” och “oviktig”.

Välter en rosenpelargon när jag skall vattna den. Krasch, boom, rakt ner i golvet. Såklart planterad i lerkruka, bristvara här. Den får nytt hem i hängampel som skall få komma ut vad det lider. Kanske var det avsikten med det hela hela tiden. En rosenpelargon som längtar bort, ut, på upptäcktsfärd. Vill den det där riktigt mycket så står den på Times Square en dag. Allt börjar med viljan. Resten får man jobba för. Sådant känner pelargoner. De har redan gjort resan från Sydafrika.

Jag är härligt blå i sinnet idag. Det där sammanfaller med kreativiteten och är inte helt ovälkommet här. Ja av förklarliga skäl eftersom kreativiteten är en viktig del av mig och mitt liv. Visst, den där sorgklumpen i magen – den som längtar efter att  krams bort – som följer med det där kanske man ville slippa. Men botemedlet, eller kanske bara undanflykten, är att dyka in i uppgifterna. Hittills har det alltid fungerat. Jag undrar ibland om det var därför farsan arbetade jämt också. Han som levde för sin fabrik. Dygnet runt. Året runt. Man skulle ju inte bli lik honom var det meningen men blev ju det i alla fall.

Men måndag är det. Det finns mycket tid kvar av veckan att göra storverk på. Det älskar jag. Man får akta sig för att bli för glad för det bara. Behålla det blå som en skör porslinssak inom sig. Det nödvändiga.

Men nu så. Jag har kaffe i min kopp. Det smakar inte alls för jävligt. Jag vet vad jag skall låtsasjobba med. Så varför inte köra? Jo så får det bli. In i det bara.

Vackert. Sommarväder. Fågelsång. Växtlighet som drar igång. Ja och så snöhögar som ligger kvar som strandade döende valar mitt i alltsammans.  Men varmt. Vi värms upp någonstans där till strax under tjugo idag. Men vindarna, de som letar sig runt snöhögarna och drar fram över isarna som ligger kvar, kyler ner. Det blir aldrig riktigt varmt. Men ljuvligt ändå såklart. Vi stannar ute. River lite gammal koja. Tappar sav ur två björkar. Tjugo liter på en dag. Ytspänningens magi. Sitter där på uttagna utemöbler medans hinkar fylls.  Dricker kaffe. Äter glass. Mår gott. Drömmer om fem månader till med detta. Wow. OK fyra i bästa fall. Men åtminstone och sannolikt inte snö under fem. Liksom.

Kaffe ute… Visst är det gott?

Frasse, på bilden, en gamling på 82 kattår, släpar in sork stor som en kanin. Orkar såklart inte äta upp, trotts den tydliga stoltheten över det fällda bytet. Jag får den tvivelaktiga äran att kasta ut bakdel. Det är ganska äckligt vill jag meddela, men man vänjer sig vid sådant med åren som katt-“ägare”.  Vi har enorma sorkangrepp här i år. Man skulle kunna tro att det är mullvad vi har. Högar med uppskyfflad jord i trädgård och på gräsmatta. Men mullvaden skall inte finnas här.  Så det måste alltså vara vatttensork. Rätt vad det är faller man väl ned i ett hål och kommer aldrig mer upp igen. Japp. Sådant är livet på en pinne. Spännande också till vardags.

Mitt jobbande i den värld där man jobbar på riktigt innebär alltså att jag gör det mesta med vänster arm. Om ni försökt spetta bort något med bara väster arm så fattar ni ungefär vilken nivå det handlar om. Jag är alltså rätt värdelös som arbetande person. Bättre på låtsasarbete. Definitivt. Kan såklart inte låta bli att hjälpa till lite med höger arm också vilket innebär värk såklart. Det är så löjligt och förnedrande så jag blir förbannat. Japp, jag blir förbannad av att inte klara sådan där saker som var standardgrejer förut. Jag har aldrig varit rädd för att ta i. Ja och så kan man helt plötsligt inte.  Skit är vad det är. Men kanske rör jag mig i den där kön. Nittio dagar har passerats, vårdgarantin, men å andra sidan har jag gått tio år såhär nu så någon omedelbar brådska är det inte. Jag kan fatta att det finns andra som behöver åtgärdas före mig. Men gnäller för att jag känner mig lite hjälplös och värdelös i vardagen. Blir irriterad med stort “I”.

Kortvecka föröver. För mig kanske inte helt bra. Behöver låååååååånga veckor. Men jag accepterar såklart det där lediga sen när det då verkligen inträffar. Så om torsdagen bjuder på fint väder så skall vi väl kunna hitta på någon uteaktivitet. Beskära träd kanske. Spräcka stubbe. Spika lådor. Eller dylikt. K jobbar jag handräcker.

Nu skall jag ge mig in i Åkes värld. Där är jag en av dem som är älskad och vacker. Alltid något liksom.

 

 

Ganska ofta när jag skall in genom automatiska dörrar så öppnar de sig inte. Det är som de där sensorerna ser alla andra, men fan att de ser mig. Jag får snällt backa några steg och sen försöka igen.

Detsamma har gällt hotellbokningar. Någon bokar rum på hotellet för mig och mitt sällskap. ja och så kommer man fram och

“Någon Åke Hedman finns inte bokad”.,,,

Har hänt mer än en gång. Och då räknar jag inte bara till två. Det där är lite sagan om mitt liv.  Jag finns nästan inte. Tydligen.  Just hotellbokningar höll på sluta ila i Las Vegas när det faktiskt fanns ett rum, men när vi kom in på rummet så låg ett äldre par och sov i sängen. Förvånade och rädda såklart när vi flygtrötta dundrade in mitt i natten genom dörren. Ja man tänker ju på Amerika och snabbheten att ta till pistoler. Nåja det gick bra. Vi fick ett annat rum. Utan folk sovandes i sängen.

Men när jag läser notiser som den ovan undrar jag verkligen om jag inte skall satsa på spionyrket. Finns jag ens? Syns jag?

Jag körde nämligen också på en älg för några år sedan. Ny hyrbil. Totalkraschar den. Men kan kliva ur. Man ringer 112. Det är natt jag ser inget. Det regnar. Jag är blöt i nacken. Blod eller regn. Jag vet inte. Glas över hela mig. Är jag skadad. Ingen aning egentligen. SOS svarar. Jag berättar.

“Finns det några andra skadade?”

Ja det ör det ju inte. Så jag mumlar väl något. Fem sekunder senare är jag kopplad till polisen.

“Polisen”

“Jag har kört på en älg”

“OK vi skickar eftersöksjägare”

Klick

ja och där står jag i mörkret. Darrandes. Älgen ligger i diket och dör. Jag är fortfarande blöt i nacken. Blod? Regnvatten? Borstar av mig glas. Försöker i alla fall få bort så mycket det går från ögonen. Men det kommer ta veckor innan allt är borta. Fryser. Ringa bärgare. Dom skall komma. Väntar på eftersöksjägare.

Ja och så läser jag notiser om när andra krockar med älgar. “Polis och räddningstjänst ryckte ut”. Det står nästan alltid det. Blåljus och full fart. När folk syns och finns.

Men alltså. Finna jag? Borde jag bli spion? Obemärktare än vad jag går omkring i världen kan väl ingen annan ändå gå.  Liksom. Jag kan säkert gå in i vilken byggnad som helst, hämta lite papper ch sen gå ut igen. Ingen noterar det. En bra egenskap för en spion kan tyckas. Nåja. Fallr väl på att man skall se ut som James Bond.

Nu klämmer vi den här fredagen. Leendes.

 

Jag är trött som en nedlagd skofabrik. Det är konstigt såklart. Jag har bara låtsasarbetat. Hur kan man bli så trött av det. Men det är såklart så att jag var trött redan innan jag inledde mitt låtsasarbete. Det måste vara orsaken. Javisst. Så måste det vara.

Regn här idag. Jippie får man väl säga. Det kunde vara snö. Men låtsasjobbarväder är det väl, åtminstone brukar det vara det. Dåligt väder gör det lättare att koncentrera sig. Det finns inget som drar och drar med hårda tag ut och ut och ut.

Det är blått. Det älskade blå. Också det borde gynna inträdet i det där flytet, zonen, men allt är okoncentrerat idag. Till slut är jag tvungen att åka ner och inhandla en chokladkaka. Den håller mig flytande ett tag, men ganska snart infinner sig “äiigheten” igen. Jag “älig” för er som inte kan Ovanåkersmål är ungefär mitt emellan rastlös och nervös. Man vill vandra omkring istället för att sitta framför en skärm. Eller varför inte åka iväg med bil, tåg eller flyg. Långt bort helst. Tills det där går över. Jodå, jag har lätt för att bli att bli “älig” (grovt “l”). Men sällan när jag låtsasjobbar. Fast idag alltså.

Men lite får jag ändå gjort. Jag stålsätter mig. Tvingar mig. Knappar på. Lägger stenar, om än små lätta, uppe på andra stenar. Små stenar räknas också i det stora hela vettni.

Söker desperat i vänners bloggar efter läsning. Men det skrivs inte mycket. Det finns säkert ursäkter för det också. Men man kan konstatera att det r svårare att hålla en blogg igång än vad man kan tro. Det tror jag de flesta som har börjat skriva i en har fått erfara. Sen kan man ju tycka att andra, de som uppdaterar sina bloggar har det så mycket lättare för att xxxx eller något annat. Men det handlar lik förbaskat om disciplin och att ge sig fan på att uppdatera. Det är som de där ursäkterna man kommer med för att INTE skriva den där boken man så gärna skulle vilja skiva. Det finns mer än en författare som skrivit både sin första och andra bok genom att gå upp två timmar före det ordinarie jobbet och knacka tecken på en skrivmaskin. Sten på sten är det enda sättet att få något gjort. Inget gör sig själv. Ja det är väl därför bloggarna är tomma kanske. Brist på sten. Eller liv att berätta om. Fast troligen det trötta. Eller också är de bloggar som uppdateras tre gånger per år man vill ha. Folk är olika. Men synd idag när jag gärna velat läsa om andras (lyckliga) liv.

Men Svenska Dagbladet kommer i lådan idag. En femtiokronorsperiod. Fem veckor. Massor av läsning. Fast idag kom den lite sent eftersom jag inte visste att den fanns i lådan. men imorgon. Långfrukost. Gillar verkligen den där moderattidningen. Bra journalistik. Bra innehåll. Sorterar bort ledarsidor så går allt bra. Men mer än fem veckor blir det inte såklart. Ingen har väl råd att ha en tidning till fullpris idag.  Jo några såklart.  Önskar man var en sådan. Fast man kan läsa på mjölkpaket och i reklamblad också. Lusläsa allt som har bokstäver. Min vardag.

Men skall ge mig. Kasta in handduken. Stänga av skärmarna. Vandra upp för trapporna. Borsta tänderna. Lägga mig och läsa. INTE fylla pellets.  I N T E alltså. Jo jo.

Drömmer mycket just nu. Vet inte varför. Men det är spännande. I min drömvärld kan man aldrig känna sig helt trygg. Det är nästan alltid en otrygg stämning. Som huset jag var i igår. Där kunde man förvänta sig att hitta vad som helst. Som tur var gjorde jag inte det. Men känslan var otäck. Varför kan man inte drömma vackra drömmar med vågor, turkosa hav och underbara landskap?  Sådant har aldrig funnits i mina drömmare.

Men dagdrömmer om sånt istället såklart. Jag har alltid varit en drömmare.

Imorgon är det slut på veckan. JÄVLAR. Liksom. Det kunde hellre får vara tisdag. Men inte då alltså. Man får tugga i sig. Ta ledigt. Ge sig ut i finvädret i helgen. Njuta. Skaffa inspiration. Så ungefär.

Ja, världen blev väl inte varken gladare eller bättre av det här blogginlägget heller. Att tala är silver, att tiga är guld heter det ju. Så de tomma bloggsidorna vinner såklart i längden. Bättre att tala när man har något att säga.  Fast lite är det såklart kanske att ta sig själv på lite väl stort allvar såklart Att tro att man alltid kommer med stora och läsvärda ord då när man äntligen kommer till skott. Åtminstone det har jag aldrig gjort mig skyldig till. Tror jag. Här svamlas det enligt PO Tidholm, ja, och jag är benägen att hålla med den gode landsbygdssvartmålaren. Ambitionsnivån är inte speciellt hög. Såklart. Hur skulle den kunna vara det.  Jag är ingen upphöjd människa. Bara en vanlig snubbe.  Ingen tv personligt.

Fast nu, nu får det vara nog. För idag alltså. Lever man imorgon får man väl ta en sten och lägga på en annan sten. Jodå, backar man och tittar, ser man det jag ser. Nehep då, det är verkligen inte stenar. Men vem fan orkar backa. Sten är sten även när de ligger uppe på varandra. Så resonerar rejäla människor.

 

Vitsippor och tussilago i all ära men riktig vår är det inte förrän jag slutar mata Hulken med sin daglig pellets. Så det så.

Idag är dagen. Bara några smulor kvar nu. En uppkopplad varmvattenberedare får ta över. Varmvatten vill man ju ha. Japp hemmabygge. Åtminstone kontrollogiken. Uppkopplad i säkert tolv, tretton år nu, fast det är nog längre, arton tror jag. Långt innan dagens uppkopplingshype. Men ombyggd bara för att  den gamla styrlogiken brann upp. Ny kostade tre tusen. Inte för att det är skoj.

Det är torsdag här. Men svårt att inse att det är det. Jag antar att det är fler som känner så den här veckan. Hur kan veckan nästan vara till ända när den precis har börjat? Men jag vet såklart att vissa gläds åt det där. Jag tillhör inte dem.

En princip har jag trott stenhårt på. Den om rätten att tala. Så jag har alltid hävdat att nazister skall få tala, japp, vräka ur sig sin skit, därför att då kan man bemöta den, slå ner på den, och man har framförallt inte sänkt sig till den nivå som de här människorna befinner sig på.

Men nu vete fan. Vill man riva demokratin, är beredd att göra det med våld. Har man då också demokratiska rättigheter? Förr skulle jag tveklöst svarat ja på den frågan. Men efter att ha hört nazister i Ludvika uttala sig så har jag nog ändrat åsikt. De är människorna förtjänar inte den där rätten. Lås in hela bunten och kasta bort nycklarna.

Fast kanske inte SD anhängare heller. Ja och fanns inte dom så skulle jag säga det om Moderater. Fast de där gängen uppträder i alla fall demokratiskt. Fast mycket skit kommer det ur deras högljudda munnar.

Jag skickar in en novell till en tävling. Jag som lovat mig tiotusen gånger att aldrig tävla igen. Skäms. Japp, verkligen. För att jag gör det där. Blir bara besviken. Det är ju lika roligt att skriva utan att tävla. Men det är väl det där med att finnas till. Man sitter här och känner att man inte finns till. Då kryper man till korset. Skickar in. Vill finnas till. Önskar jag kunde hålla igen. Alltså på semlor, Vic’s Blå och novelltävlingsinskickande.  Den sista var det länge sedan nu jag föll dit på. Men de andra ständigt.

Jag är en dålig människa.

Fast det visste åtminstone jag förut.

Fast nu, en ny dag, en att ta tag i. Jag älskar nya dagar. Ser var och en av dem som en gåva. Se där, en högvist, att ha fått det sinnet. Det behövs inget tävlande för det där. Man har redan vunnit.