Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Söndagsmorgon

Vaknar min vana trogen halv fyra på söndagsmorgonen. Det finns lite Coca Cola kvar i kylen så jag häller upp ett glas och ställer mig framför “mitt fönster” och dricker. “Mitt fönster” ligger i vårt kök och vätter mot öster där det bara finns djur den här tiden på dygnet, inte det vi kallar människor. I alla fall inte vad jag förväntar mig och definitivt inte dom som vandrar odöda bland oss. Dom andra bryr jag mig inte om just nu. Trött. Min dryck är söt, kall och god. Silverljuset spelar mellan träden där ute. Det är fullmåne från en helt klar kall oändlig himmel. Ljuset är så starkt att man skulle kunna tror att grannen har en strålkastare påslagen och har riktat den mot vårt hus. Men man ser lätt att det är månen som är upphovet till trädens skuggor. Just det här ljuset är inget vanligt ljus. Det är en blandning av svartaste natt och glödgande sol. Egentligen är det varken ljus eller mörker där ute. Bara både och på samma gång.

Senare när snön kommer så skall samma ljus få snökristallerna på grenar, på marken på dom få strån som sticker upp ur snötäcket att tändas och lysa med ett blått ljus som färgar allt i natten i ett iskallt överjordiskt magiskt blått ljus. Ett ljus för snöprinsessor att leka i och för iskungar att krönas i. Första gången jag såg det. Första vintern vi bodde här upp i skogen bara gapade jag och stod i flera timmar och bara njöt av det vackra. Men min Cola är slut nu och jag är fortfarande trött så jag drar mig tillbaks och vandrar genom en mörk hall in till sängen för att sova några timmar till. Söndagsmorgonsova.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Turne

Idag skulle man kunna ge sig ut på en månadslång turne. Det är liksom en sån där dag som det skulle vara perfekt att packa bussen, lämna vardagen, och dra ut mot Europa. Visst, trött på resandet redan nere strax utanför Malmö men efter ett första gig i Köpenhamn så är man på igen. Kan sitta där och skumpa efter motorvägarna hur många mil som helst. I alla fall de två dygn giget sitter i. Äta vägkrogsskiten några dar till. Spela, sjunga och ge allt genom Europa i en månad. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag drar till ICA och handlar lite ost istället. Säkrast så. Vill man ha extra kul kan man ju alltid stoppa den i öronen…

http://open.spotify.com/track/5PF5R8hHvSNFm6zRbA1cmI

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Kärlek

Du låter hennes namn sakta röra sig runt i huvudet som ett mantra. Smidigt rör det sig runt där som kristallklar ljummen gyllengul olja. Om och om igen kommer namnet till dig. Når in i varje skrymsle. Du smakar på det. Gillar hur det smakar. Låter namnet fylla hela ditt sinne och känner en stor varm zon i närheten av solarplexus varje gång, varje varv namnet tar i dina hjärnvindlingar.

Du tänker dig doften av hennes gyllengula hår. Lenheten. Lättheten i det. Att ha näsan där bakom hennes öra. Under håret. Fylla den med hennes dofter. Låta allt i dig uppfyllas av just henne. Bara henne. Låta universum bara bestå av denna enda kvinna, flicka, varelse. Nu, hon och du.

Du ser hennes ansikte framför dig. Du behöver inte längre några fysiska bilder, för ansiktet har för länge sedan etsat sig fast i din hjärna, så hårt att det aldrig kommer att förblekna. Du kan se hennes lilla uppnäsa. Munnen, smultronröd och varm och inbjudande, som du vill smaka på. Som du vill kyssa, Aldrig sluta kyssa. Kinderna med dom små fjunen. Dom du vill smeka med mjuka lätta fingrar. Aldrig sluta smeka. Ögonen. Ögonen som du vill dricka och drunkna i. Som du vill ses av. Känna gensvar från. Stora pupiller som slukar dig hel. Dränker dig. Fångar dig. Hakan som du vill hålla mellan tumme och pekfinger och låta dig förundras av dess litenhet. Halsen. Dina läppar som smakar på henne just där i gropen mellan hals och kropp.

Du tänker dig en hand som rör sig ner mot hennes bröst. Känner den mjuka rundningen, en styv bröstvårta. Men du går inte längre. Inte ens i tanken. Visst vill du ha henne. Men inte än. Du vill inte att den mer krävande åtrån skall ta över. Du vill hålla kvar den första skira känslan, upptäckandet av en älskad. Den känsla som kan förundras över dom fem fingrarna. Som kan se kärlekens hela väsen i en liten fot. Som ännu inte upptäckt allt och vet om det, som längtar efter att göra just det. Upptäcka, känna, smaka, lukta och se en annan människa. Överraskas. Men inte allt än. Du dra ut på det. Njut av allt du ännu inte vet. Låter dig uppfyllas av dina känslor, alla känslor med kranarna fullt påskruvade, i varje ny upptäckt.

Du är femton. Hon kunde lika gärna vara på Mars. Ni tillhör och kommer aldrig tillhöra samma kretsar. Det blå inom dig ökar i styrka när du tänker på det. Men just nu är hon din. Bara din. Lämnar dig aldrig. Älskar dig mer än någon annan pojke – eller är du man? – i universum. Du får nöja dig med det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Hat

Han slog. Såg rött. Slog igen. All kraft bakom slagen. Hat. Det skvätte blod från en bruten näsa, men han fortsatte att slå. Hårdare. Slog. Tryckte på. Ville skada. Bryta sönder, döda. Ingen skulle någonsin försöka sätta sig på honom. Han skulle visa dom jävlarna vem som bestämde. Så kände han en hand på sin axel. Någon rykte i honom. Vad i helvete. Inte nu. Han ville fortsätta slå. Men handen var obeveklig. Skakade uppfordrande. Han hörde en röst men inte vad den sa. Var fotfarande uppfylld av ursinnigt hat. Ville fortfarande slå. Hårt. Men rösten var där igen. Tydligare nu.
-Vakna…
– Vakna, du drömmer mardrömmar…

Categories
Betraktelser & Berättelse Status från just idag Swedish

Frost

Margeriterna  har inte frusit ännu. Dom står där finare än någonsin, trotts att frosten redan tagit de flesta andra blommor vi har här kring huset.  Normalt brukar dom explodera i vit prakt tidigt under sommaren och sedan vara översållade med blommor fram till nu ungefär. I år är det alltså först nu som dom kommit igång på allvar. Kanske är det överlevnadsinstinkt. Att fröa av sig och möjliggöra nytt liv innan vintern. Jag kan inte sånt. Blommor är bara vackra för mig. Något jag vattnar, pratar lite med och  ibland plockar med.

Amplarna får hänga lite till. Nog har dom frusit allt, men det finns något vackert också i det där vissna. Vissnandet, det som händer överallt runt omkring oss under den här årstiden. När livet går ner på lågvarv. När man själv får tillfälle att vända sig mer inåt.  Hösten är en tid jag ägnar mycket åt mig själv. Njuter av brasor och tända ljus. God mat, bra filmer och bra böcker. Det finns liksom inte samma panik över hösten som under sommaren. Normalt en klar favorittid på året. I år med inslag av oro inför framtiden.

Snart kommer höststormarna. Älskar dom. Träden tappar sina blad och det finns ingen återvändo. Om en månad ligger antagligen snön här i Los. Då skulle jag vilja fara långt härifrån och inte komma tillbaks förrän de första talgoxarna börjar sjunga och dagsmejans första solglittrande droppar faller. Faller för att ta sig till bäckar, åar, sjöar och till slut hav. Då kommer jag tillbaks och inväntar vår och sommar och vatten som solen värmer för oss att bada, leka och segla i.  Men så blir det inte såklart. Skrapa rutor, frysa, lasta pellets är min lott några månader framöver. Jag böjer min rygg och accepterar.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-26

Som tekniker har man fokus på problem. Så till den milda grad att man oftast inte kan förstå hur någon ens skulle vilja köpa den där produkten man håller på och utvecklar. När deadline närmar sig så jobbar man häcken av sig för att få ner antalet fel till ett minimum men det finns ingen produkt som skeppas utan att det sitter ett gäng ångestfyllda tekniker som bara ser dom där felen som är kvar och definitivt inte kan fatta hur någon kan köpa sån skit. Jag lovar att det här gäller varje ny Iphone, Marshallförstärkare och häftig Lamborghini.

Det som gäller för oss tekniker är att ha fokus på problem och sen lösa dom. Göra ickeproblem av dom för att sen ta tag i nästa. Dom tar nämligen aldrig slut dom där problemen. Det finns hur många som helst. Hur många man ser beror bara på hur noga man tittar.

Vad man i industrin har lärt sig är att, när produkten är någorlunda felfri, flytta över den till en annan grupp. Säljare. Säljare har ett annat fokus. Dom vill tjäna pengar. Fokus flyttas från problem till fördelar som främjar säljande. En lyckad överföring tydligen. Annars skulle det inte sålts lika mycket produkter i världen.

Så har man då skolan. Man letar bokstavskombinationer. Man tittar på taskigt språkbruk. Dåliga mattekunskaper. Är dom inte fulare eleverna i år? Man letar fel utav bara helvete. I skolans fall talar man till och med om för själva produkten att han/hon har brister. Många, och man säger det tydligt. Skriver ner det på papper med officiella stämplar och signaturer till och med.  En stilla undran.  Borde inte fokus vara på fördelarna, de positiva egenskaperna också här. Fast det kanske är dumt. Tar tillbaks.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Prylar

Läser en artikel i Svenskan där en vuxna man bedyrar sin sanna kärlek till sin Iphone, Ipad och några andra I’n och bara måste ha den nya versionen av telefonen. Några sidor längre fram, en helsida från en av elektronikkedjorna, med en kärleksförklaring till den kommande telefonen. För mig har det alltid varit svårt att förstå det här med kärlek till grejer. Ja, möjligen kan jag förstå om man har skapat den där prylen för då är det ju en kärlek till just skapandeprocessen. Men att smeka sin bil, sin gitarr eller sin telefon verkar fattigt på något vis. Som om man försöker ersätta en mamma eller pappa som inte brydde sig om en som barn eller nått sånt analytiskt. Jag blir uppriktigt sagt lite ledsen av att se det. Jodå, jag gillar att köra bil och uppskattar en bil som brummar och tar mig från A-B, jag klinkar på min gitarr och pratar nog med den ibland också och javisst pillar jag på telefonen. Men känner för någon av dom? NEJ! Inte ens den där svindyra whiskyn får mig att falla på knä – möjligen innehållet.

Är det är väl det här som är de nya avgudarna? Totempålarna`Tröstarna för meningslösa liv? Opium för folket?

LP skivorna var möjligen vackra och mysiga på alla sätt men CD’n har bättre ljud (för dom flesta och definitivt över tid), ett bättre format. Själv vill jag helst inte ens se en fysisk skiva. Den är ju för tusan bara en förpackning till musiken som är den viktiga. Att vinylerna dyker upp igen är bara uttryck för sjukdom om du frågar mig. Jodå skivkonvoluten var många gånger spännande och konstnärliga men det är ofta de webplatser som dagens musiker har kopplad till skivor av också. Dom erbjuder dessutom mer. En rikare upplevelse om det nu är den man är ute efter. Om det nu inte återigen är just själva den där grejen man egentligen gillar.

Ibland undrar jag om det inte till och med är så när det gäller andra delar av musiken. Tror tyvärr det finns allt för många som älskar “Justin Bieber” mer än hans musik, liksom “Bob Dylan” eller valfri annan artist. Att lyssna på det som är “rätt” är viktigare än att lyssna på det som tilltalar. Trams helt enkelt. Det gör dig inte ett dugg coolare bara mer korkad.

Jodå grejer kan vara vackra. Såklart kan de det. Samma kärlek som en musiker känner till sin musik, eller en konstnär känner till en tavla känner en industridesigner till sitt verk. Men det är aldrig meningen att en telefon skall hamna på väggen som ett åskådningsobjekt lika lite som det är meningen att tavlor skall ligga i kassavalv. Prylar skall användas. Är dom användbara är det himla bra. Är dom vackra så är det också bra. Men dom är bara en samling ihopsatt skrot som skall användas till det dom är tillverkade till och knappast förtjänar någon kärlek. Möjligen gör designern det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Tvivlar du?

Vad är det som gör att en enda negativ kommentar sätter sig rakt in genom huden som den största fetaste sjukhusnål fylld med självlysande grön sörja och går in i kroppen och fastnar med hullingar i ett vibrerande nervsystemet, medan tio, tjugo, hundra eller kanske tusen positiva kommentarer bara liksom fladdrar förbi nästan obemärkta där ute i periferin av ens medvetande. Dåligt självförtroende kanske. Tvivel på sin förmåga. Eller djupare freudianskt, bristande sexuell förmåga eller en pappa som inte såg en. Jag vet inte, noterar bara att det bara är så. Att det är så för dom flesta av oss. Till och med dom man ser upp till som dom riktigt stora, och lyckade känner sådär. Kanske bara mer.

Varför är det så att man till och med, på det som man har lagt sina +10000 timmar, och följaktligen är bra på, är rädd för att man plötsligt skall bli avslöjad som en charlatan. Det där som sitter där inom oss och talar om för oss att vi nog inte är så bra som vi tror. Som vill förminska oss och hålla oss tillbaka. Kanske är det helt enkelt så att vi behöver det här för att fortsätta utvecklas. Kunna gå vidare till nya nivåer och upprätthålla den utveckling vi uppnått. Behålla utvecklingskraften. Minns hur jag som ung fysikstudent tyckte mig vara en ny Einstein men ganska snart efter studierna insåg hur oändligt långt borta från den självbilden jag egentligen befann mig. Hur oerhört mycket mer det fanns att lära och förstå. När man tycker sig vara fullärd, känner världen till fullo slutar också utvecklingen, och man slutar lära sig nya saker. Det är därför som det alltid är dom imbecilla och obegåvade som vet mest om världen. Dom som redan har alla svar, redan har allt klart för sig och aldrig behöver tvivla på svarens korrekthet. Dom besitter sällan på kunskapen som krävs för att ge svaren.

Om man nu inte är bäst i världen så får man försöka göra det bästa av det man har. Att ge allt i alla lägen trots att världen kanske inte är med. Känner du att du har rätt så har du säkert det. På en Iron Maiden konsert på Stadion i Stockholm för en massa år sedan spelade ett dödsmetallband som förband. Dödsmetall gick inte riktigt hem hos publiken och buropen var många. I bästa fall ignorerades dom. På scen körde man dock på för fullt. Gav hundra procent, nej 150%. All energi. Levererade sin show. Gjorde det man trodde på. Jag kommer aldrig att glömma känslan. Så rätt. Jag är inte heller så förtjust i dödsmetall men dom imponerade mer än vad senare Iron Maiden gjorde som plockade fram sitt nummer från lagret. Jag minns bandet än idag, kanske tio år senare, fast jag inte ens gillade deras musik. Känner stor respekt för deras prestation. Om man inte kan få gillande så kanske man i alla fall kan få respekt.

Så vad du än gör där ute. Kör full gas hela vägen. Tryck ner pedalen i botten. Det är bättre att krascha med full kraft in i bergväggen än att stå parkerad och drömma om att trycka pedalen hela vägen ner i botten. Du vinner självrespekt och kanske respekt från andra. Kanske kommer dom inte ens se dig som det ser ut från ditt perspektiv. Skit i det. Då har du små människor i din omgivning. Människor som är så självupptagna av sin egen storhet att dom inte ens orkar erkänna att dom faktiskt ser dig. Avundsjukan smaskar med god aptit på deras hjärnsubstans. Låt dom fortsätta med sin självupptagna livsstil. Låt dom vältra sig i sitt stillastående uppblåsta jag medan du färdas framåt mot nya världar, trotts tvivel på din egen förmåga, trotts att ingen kanske ser dig. Till slut kan du inte ignoreras och man kommer att minnas att du var en som fanns.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Stockholm

Storstad. Går i Stockholm en höstdag. Slinker in på ett fik, tar en cappuccino och en färsk syltmunk. Middagsrusningen har lagt sig och det är bara jag och två mammor som sitter på fiket. Hornsgatan utanför. Folk på väg bort och på väg hem. Ständig rörelse. Jag älskar just det här. Att bara sitta och iaktta. Undra var den flintskallige mannen i den blå Volvon skall göra ikväll? Har den lilla flickan med den randiga jackan snälla kompisar? Hon ser lite ensam och kanske ledsen ut där hon går. Har den äldre ensamma tanten med sin rullator någon som besöker henne och vad har hon gjort i sitt liv? 

Och jag då? Finns jag i allt detta? Knappast. Ingen lägger märke till mig. Jag har inget som gör mig synligare än någon annan.  Men just detta är också det som är det sköna med storstaden. Anonymiteten som gör att man kan ta ut svängarna och vara mer sig själv. Älskar det. Älskar den här staden. Oj, vad jag längtade hit som tonåring. Bort från trångsynthetens Edsbyn. Han inte uppleva den som jag borde när vi senare bodde här. Jobbade, jobbade, jobbade. Men kärleken till Stockholm består.

Minns promenaden genom Vasastan strax före jul förra året. Att det skulle vara just här jag verkligen upplevde julstämning det året förvånar mig fortfarande. Men husen, ljusstakarna, dekorationerna och det varma gula ljuset från lägenheterna gick rakt in i hjärtat. Kanske var det för att jag kände mig ensam. Ensam i en stad som kändes så stor just den dan. Jag en vinnare där i natten men som inte kände glädje utan bara utanförskapets gnisslande snålhet.

I den här stan har jag vandrat full och lycklig. Olycklig också för den delen. Civil och i sjömanskostym. Skjutit salut för en nyfödd prinsessa. Tjugoen skott. Väntat ut natten på röda rummet tills morgonens första pendel skall gått. Jäktat fram till fots och i bil. Pissat med kändisarna på Berns. Sett bra musik som etsat sig fast. Mött mjukvaruindustrings internationella giganter och bara kunnat konstaterat att dom är som vi. Mött industripamparna och konstaterat samma sak.  Mött stjärnorna som inte heller är annorlunda. Alla bara självupptagna. Som jag. Suttit i dags och kvällslånga möten som varit bra, som varit dåliga. Druckit gott och ätit gott. Jag har vandrat efter paradgatorna och i gränderna tills benen värkt från stortå till ljumske. Sett ut över Stockholm från Söder. Vackert. Känt snålblåsten vid Riddarholmsbron. Utpumpad, tagit tåget hem. Hit där jag finner ro. Här där jag måste finnas för att kunna överleva. Här, där jag hittar lugnet jag behöver. Men alltid, alltid längtandes tillbaks till staden. Alltid längtandes bort men för svag, för påverkbar, för naiv för att finnas allt för nära pulsen utan att förgöras. Stockholm äter upp mig och spottar ut kärnan om jag stannar för länge. En tugga, inte mer, är det jag kan bjuda på. Men Stockholm är ändå mitt. Bara mitt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

2012-09-14

Jag har något blått inom mig. Något sorgset, uppgivet och ensamt.  Det blåa frågar ofta “varför är inte jag älskad”,  kräver “se mig”, suckar “varför just jag”.  Där finns sorgen, minnen av svek, det lilla, lilla, lilla ensamma barnet. Men det är också här som skatterna finns. Inspirationen, idéerna, kreativiteten. Jag kan njuta av det där blå men är försiktig. Vill inte fastna i det för evigt. Dörren ut till ljuset måste alltid hållas öppen. Låter glädjen vara dess motpolen. Skrattet. Oändlig lycka över att få leva. Att få se dagar gå. Att känna det som är gott. En del av varje. Inte ett utan två men i jämvikt.