Det är måndag och jag har varit med ett tag. Första oktober drar sig ner under minusstrecket. Såklart. Men vi är inte ens i närheten av temperaturer för HULK-start. Fast kontoret är såklart inte varmt när jag äntrar det. Hur skulle det kunna vara det?
Men på med den där värmefläkten som hängt med i så många år, snart är vi uppe i medelhavstemperaturer och sköna rum. Dragspelarens strumpor, de han inte längre behöver, sitter på mina fötter, hjälper till att hålla ocoola gubbar på gott humör.
Fredag. Jag står i Falun, i en affär jag aldrig tidigare besökt, ser alla människorna. Förstår att här finns en del som man skulle kunnat gilla, ja som rent av gillade den man själv är. Kamrater. Ovänner. Livshöjare. Livssänkare. Låtsasarbetskamrater. Som vanligt fascinerar jag av alla dessa liv, historierna som döljer sig bakom dessa kroppar och ansikten i rörelse. De som förbereder sig för veckoslutet. De flesta verkar ha bråttom. Vill hem. Vill påbörja helgen. Eller kanske är det bara Falupulsen som ser ut såhär. Vardag. Lite fart. Som i Stockholm. Man springer innan man har hunnit ta sig hela vägen under (eller över) Vasagatan när man äntrar stan med tåg. Hur skall jag veta? Falun är verkligen inte min hemmaplan. Jag är bara här på tillfälligt besök. Inte ens långt hemifrån. En som ingen känner i den här affären. Som kanske skulle skrika “Älska mig”, “Se mig” där vid fruktdiskarna om han bara vågade. En som inte hör till den här stan, den här affärens stamkunder, de här människorna. Inte dem heller.
Att komma bort från låtsakontoret en dag lyfter mig hur som helst. Det är därför vi ofta gör de där sprången. Iväg. Bort. Om så bara för en dag. Det kostar lite extra bensin i bilen men tankar åtskilliga litrar bensin till själen. Det är inte avståndet som avgör. Det är bytet av miljö. Vi har tjugo mil till Borlänge, Gävle, Sundsvall och Östersund. Därför får alla de här platserna besök då och då när de orter som finns på sju mils avstånd, eller tolv mils avstånd inte längre släcker törsten efter myller av människor.
I Borlänge samma dag. Vi äter pizza. In kommer två grabbar som är höga som hus. Personalen på pizzerian blir uppenbart oroade. Vi äter klart. Det är inte vår stad, vi känner ingen här. Fast sorgen. Jag har haft kamrater som funnits i det där. Döda nu. Såklart. Jag vet att det kunde lika gärna varit jag som var en av de där som måste fly från världen med hjälp av kemiska underverk. Fast att dra sig undan på samma sätt genom att gömma sig i programmeringen är antagligen inte mycket bättre. Flykt. Vi betalar alla goda pengar för att fly från oss själva. De värsta missbrukarna är de som inte ens förstår att de flyr och de återfinns ändock oftast i de finaste salongerna.
Kaffet smakar skit igen denna måndag. På den punkten är sig i alla fall allt sig likt. Man blir lugn av likformigheten. Dagar när det smakar bra eller åtminstone bättre, anar man misstänksamt att det är rackartyg på gång. Är det en hjärtattack på väg? En stroke?
Man får försöka planera in ett däcksbyte. På med vinterdäcken. Nu när man får. Olja bör man väl byta en gång per år också. Ja och se till att man har vindrutetorkare. Glykol kanske. Och fungerar motorvärmaren? Det är liksom hög tid. En ny snöskyffel inhandlade vi i alla fall i fredags. Den är så blank och fin och ny att man nästan inte kommer att våga använda den när det är dags.
