Tittar på statistiken på siten och helt plötsligt så toppar Han & Hans Vänner bloggens statistik och då börjar man ju undra men kommer på till slut att… Javisstja, det var idag dom skulle vara med på radion. Alla vänner är visst med på radion den här sommaren. Det är något i görning. Man letar upp. Missar med en halvtimme. Men hittar, lyssnar och tycker att dom sköter sig bra. Ja ett litet HEJA också till P4 som uppmärksammar lokala artister. Varje gång det sker är det en seger.
Den som vill avlyssna Han & Hans Vänner live har en chans på tisdag nästa vecka i Hudiksvall. Klockan 19, Möljen, Glada Hudik Summer Week.
Andra vilar sig. Jag alltså. Ägnar mig på heltid till semester. Och det är inte så dumt. Detta trots att man är inne på andra veckan. Det borde normalt krypa lite i en. Men det kryper inget. Tror totalsumman av det hela blir bra.
Fast lite gör man ju också förstås. Skottar lite, lyfter lite, borrar lite och sådant där. Det är lite skoj att tänka sig att andra har det där som jobb, sen när de går hem eller har semester så kan de ha programmering som intresse och hobby. Lite tvärtom lek liksom.
Lästa vecka är det Loosvecka. Allt om den kan man läsa här. Som de flesta mindre byar så hyllas det gamla. “Det var bättre förr” är ledordet och det genomgående temat. Fast det har smugit sig in lite annat (positivt) i programmet också i år. Bra. Annars… Vill man till kyrkan igen kan man avlyssna Triol på onsdagen. Proffsiga och bra. Själv säger en liten liten gubbe som bor i magen att jag kanske överskridit min kvot av besök i kyrkliga lokaler redan. Fast möjligen går det för sig. Vi får se. Det som är bra ÄR bra. Så har det variit sedan gammal.
Herr Subäck med fru spelar på hembygdsfesten men den har jag inte besökt på +30 år och det är högst tveksamt om ens deras hedervärda insats får mig iväg dit. Men hejjar på utav bara helvete på avstånd det gör jag däremot.
Ja ja ja en man i exil. Det är jag. Men det spelar liksom ingen roll var min stol står eller vad min hatt ligger. Jag kommer alltid vara mannen i exil. Har alltid varit. Hemma är borta och tvärtom. Tror faktiskt att jag vant mig vid det. Att jag inte kan leva på annat sätt. Det är mig det är fel på inte platsen där jag bor.
Serier och filmer har betittats. Två avsnitt av en serie per kväll. Sen ett avsnitt av en annan eller en film. Så framlevs semesterkvällarna. Det där brukar stå en upp i halsen efter ett tag. Jag som är van att jobba på kvällarna. Men ännu så länge fungerar det faktiskt. Har lyckats hitta riktigt bra grejer att beskåda.
Sist ute bland folk pekar en äldre man på mig med en igenkännande min. “Det är ju du som är … los…” säger han med stor glädje. Kommer visst inte riktigt på vad jag är för en. Han försöker med några andra varianter på temat också. Van som jag är så hjälper jag till och säger frågande “dos i los“??? och han skiner upp som en sol av gamla minnen. Ja ungefär som alla andra som kommer ihåg det där gör. Det är 32 år sedan den förnedrande konkursen men det där sitter i folksjälen. Ja i alla fall hos dem som visste vad en dator var då. Själv vill jag av naturliga skäl bara glömma det där. Är nog dags att lämna den där sista lådan med minne till papperåtervinningen också.
Men nu så… skall jag äta lite lunch. Sen skall jag (efter att ha druckit kaffe) laga en dörr. Njuter av båda sysslorna.
