Day: 1 February 2017

Fältcom säljs till Telia. Däri ligger döden. Stackars dom. Fördelen med att stå oberoende och inte ägas till 97% av kapitalet är att man kan säga nej till sådana försäljningar. En del kan det.

Men Fältcom skulle såklart inte finnas på min karta ens om det inte vore för SEB Venture Capitals. Eller snarare för VD’n på nämnda institution. Det var på historiska museet i Stockholm vi möttes första gången. Jag hade precis vunnit 10K och var en av de tio nominerade till “the grand prize“. Jo jag var såklart väldigt nöjd med tillvaron just där. Men på minglet efteråt så pratar jag med denne herre alltså. Han har stöd av en kollega också såklart. Dyra kostymer. Jag i nörd t-shirt. Ja och han gör ner mitt livsverk fullständigt. Det är inget att ha.

“MEN Fältcom de har riktiga grejer. Där har vi satsat stort.”

“Jaha vad kul säger jag har du alltså tittat på VSCP?” Men nej det hade han såklart inte. Inte mer än att läst de två raderna i programbladet. Men dåligt är det. Det kan inte vara annat än dåligt. Såklart.

Ja sådana där gubbar gillar jag nu då ändå. Läser man inte på och tycker ändå så pratar man bara skit och det sa jag åt honom. Ja och då räckte han över sitt visitkort.

Sen träffades vi på finalen och har träffats några gånger till. Jag hävdar fortfarande VSCP’s förträfflighet och han säger att Fältcom’s system är det som kommer att erövra världen. Längre än så lär vi inte komma. Men får väl skicka ett mail med en smiley nu då.

Japp, mer Fältcom kontakt finns inte i min värld och kommer antagligen inte att finnas.

Det är -12.94 Celsius där ute (jo jag överdriver antalet siffror ganska ordentligt).  Vinter. Kallt fast det är mildvinter. Jag vaknar klockan tre. Kan inte somna om, är här nere på låtsaskontoret till halv åtta. Segligger. Lillkatten ligger bredvid och försöker lugna med sitt kurr och sin mjukhet. Det är som det är med det, fredagssoffan får kompensera för det där. Gissar att jag sover sött i den gröna IKEA soffan då innan Rapports slutvinjett ens har börjat klinga.

Men inatt tänker jag sova hela natten. Kopplar bort det där tågsättet för evigt. Inget jag behöver ligga sömnlös för. Så blev det med det. Tack och bock och avkopplat. Skönt.

Den där längtan att dra iväg tar tag i mig igen. Någonstans inom mig måste det finnas en luffare. En som vill ut ensam på vägarna och ut i världen. Vandra mil efter mil i friheten. Men i nästa liv kanske, då när jag skall vara fjäril, om jag nu får som jag vill, då kan jag väl fladdra iväg i någon riktning där i sommarvinden. Vissa saker måste man planera på sikt helt enkelt.

Men längtan får stå tillbaks för sten på sten på sten. Just nu i alla fall. Någonstans där framme har jag en punkt där jag kanske omprövar det där. Där jag sätter slutstenen. När mitt bygge har en skortstensflöjel. Då kanske. Om jag lever då. Jag skulle vilja skriva mer. Men det krävs ett annat lugn för det. Programmeringen är lite mer som att boxas. Slugga på. Ta tag nerifrån skosulorna varje morgon och låta det där man fick tag i sitta i till midnatt. Skrivandet är mjukare. Som att ligga på ett moln och iaktta och skriva ner det man ser, Man måste hitta det där lugnet. Samma sak i musiken. Länge sedan jag gjorde något av det där nu.

Jag sätter på kaffe. Bara doften som fyller rummet skulle räcka egentligen. Men häller upp en kopp. Jannes “Extra Starka” Vics Blå tillsammans med kaffesmaken får bli smakackordet som föder den här dagen. Konstigt att två så olika smaker kan gifta sig så bra. Men det gör de. Ja jag borde sluta med Vics Blå. Det stoppas in för många här under veckorna. Det är nog inte bra. Ja minska på kaffetkonsumtionen också kanske. Det räcker med en lunchkaffe. Egentligen.

Halv nio. Någonstans här börjar jag vänta på ett skuldsaneringsbeslut. Den där väntan håller i sig till tretiden eller om jag ser postbilen komma tidigare. Över nio månader nu då alltså och före det lite överklagande tjafs med samma myndighet. Riktig koncentration blir det alltså inte förrän efter tre. När man vet. Inget eller ja eller nej. Halvkoncentration och knappande för att helt enkelt överleva fram tills dess. Det är jobbigt mentalt att gå och vänta (riktigt liv framöver eller inte) och man anar hur asylsökande måste ha det.

Men sitta på en stol rakt upp och ned är inte min grej. Jag knappar på. Håller rutinerna igång. Dag efter dag, sten efter sten. Idag kanske det händer saker, annars imorgon eller i övermorgon eller i höst eller nästa år.