Categories
Betraktelser & Berättelse

Releaselåtsasjobb

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

När jag går förbi

Ute, fast inne ändå, i det jag fortfarande kallar “studion”, hänger dom. Gitarrerna. Ostämda. Oanvända. Lämnade. Ensamma. Ledsna. Rummet är kallställt. Här är det inte ombonat. Här hamnar allt som inte används.

Jag ser dom varje kväll när jag går och lägger mig. Det där suget i magen suger alltid till innan jag som vanligt tvingar mig att titta bort. Varje kväll, samma sak, innan sänggående. Det finns ett liv där också. Det jag gav bort. Jag valde bort det där att bli den där gamle långhårige gubben som fortfarande går kvar där i byn som “rockstjärna” – som en rest från en annan tid – fast han bara var det en eller två eller kanske fem gånger på skoldanser som ingen längre minns. Jag är tacksam för det valet. Till och med att det inte ledde in på mer framgångsrika vägar. Jag var inte skapad för det där. Hade gått under. Åkt hela vägen ner i mitt eget helvete. Eller är det där jag är?

Fast glädjen. Den jag känner när jag lyfte ner en av de där instrumenten och spelar. Jag borde unna mig den oftare. Ta mig tid. Jag älskar ju det där. Det är fortfarande en del i mig fast jag inte har en publik.

Men jag rörde inga instrument under många år. Inte ens nära. Men det fanns tillfällen av musikupplevelser då också. En konferans. Han som är hög chef i Ljusdal nu plockade upp en gitarr. Han och jag sjöng en Beatleslåt. Ett sådant där magiskt ögonblick när man blir ett med låten. Till en början sjunger alla andra med också. Men jag hör i fjärran, helt inne i min bubbla, hur de tystnar efter ett tag. “Chefen” tar tag i andrastämman och vi kör på. Och så tar låten slut och det blir helt knäpptyst. I en evighet tycks det. Sen börjar alla tjoa och applådera. Jag går därifrån. Jag fylls av en stor sorg att jag vill gråta. Men vem har längre några tårar kvar?

Eller konserter. Där bandet är bra och publiken är med. Allt i mig säger att jag skulle ha varit där på scen. Jag ser ut över publiken lika mycket som mot scen. Ja det är såklart löjligt. Oerhört löjligt. Men jag kan inte hjälpa det och kanske känner alla sådär. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det?

Man har några sådana där ögonblick bevarade i minnet. När man befinner sig i en musikalisk samklang med något högre utanför sig själv. I något som det finns en total lycka och harmoni i och något som är högre och större än man själv är. I “det där” som när man ramlar ut ur det längtar tillbaks till med hela sitt hjärta och hela sin själ med en saknad som gör ont. Men som man såklart vet att man inte kan tvinga fram som en simpel beställning när man själv så önskar. Det som han/hon/det/gud/jämvikten serverar sparsamt och bara när universums stjärnor står absolut rätt i sina positioner. Det man måste lära sig att mildra den smärtan av som uppstår efter att ha befunnit sig där, utan att på en och samma gång förgöra sig själv. Balansgången. Den slaka linan i den starka vinden över det avgrundsdjupa stupet.

Innan jag flyttade från Edsbyn och började plugga så började jag bygga en studio i vår sommarstuga. Det var väl ett sätt att ta sig över den där övergången från rockstjärnedrömmar till annat. Den blev aldrig klar innan jag drog iväg och lämnade allt med en tanke i mitt huvud om att utbilda mig till studiotekniker. Vem kunde drömma om något större då?

För några år sedan byggde jag upp den där drömda studion här. Men fann till min förvåning att inget av det där var det jag sökte. Det blev helt enkelt för tekniskt. Visst. Det var roligt med alla knappar och rattar. Det såg till och med häftigt ut. Men det var teknik till 99%, bara en ynka procent musik, och det är i den där musikskaparprocessen min kärlek finns. Den som fungerar på precis samma sätt som nu när jag skriver de här orden eller när jag kodar ett program. Det som tillhör det här som jag måste göra. Som jag gör BARA för att jag måste. Som egentligen är ett och samma. Ett. Jag.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om ifall någon gillat det jag åstadkommit. Det har funnits många gånger i mitt liv där jag kunde valt den väg som andra älskade, den enkla, eller den svårare, den som jag älskade, och där jag alltid valt den som betytt något för mig. Det har inte ens varit svåra val. Men sen såklart sett de som valt den där andra vägen dra förbi, älskade, prisade och i applåders dån, med pengar på fickan, och såklart frågat sig om man valde rätt. Avundsjuk till och med när det varit lågvatten i livet.

Jo jag måste nog greppa en av de där gitarrerna igen. Jag har väl egentligen inget val. Precis som jag skriver den här texten för att skriva, ja det älskar jag och kan inte låta bli, av samma anledning så kommer jag att koda några rader imorgon. Men musiken är också det en livsavgörande del av mitt liv. Tillsammans är det där delarna som gör mig till en hel människa. Hur patetisk den människan nu må vara i sitt ensamma torn på en kulle ute i ingenstans.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vindarna

Vindarna drar fortfarande fram över kullen här och saftar i riktigt ordentligt ibland som synes ovan. Hade man en trekantig hatt fick man alltså hålla i den. Hårt stundvis.

Lågtryck. 999 hPa justerat. -3 grader. 92% luftfuktighet. Nordvästliga vindar. Ja osv.

Som barn flög vi med drakar på våren efter ån (Voxnan) när det blåste. Vi byggde dom av brun makuleringspapp. Pappersrosetter rivna av papper från tidningen Ljusnan i en rad som svans där bak. Lånad varptråd av morsan som lina. En del hade fiskelina. Stark. Gick aldrig av som varptråden. Sen upp med dom. Den som kom högst vann. Fast egentligen var det väl ingen tävling. Högt gick dom. Nästan hela vägen upp till himlen. Eller ända dit till det som fanns bakom och ovanför. Rymden.Eller så långt varptråden tillät. Enkel lycka en blåsig dag.

Men minnen från längesedan får saker att verka märkvärdigare än vad de var i verkligheten. De var säkert riktigt fula och taffliga byggen det där. Och inte flög de så högt heller. Man minns det bara så. Precis som den eviga solen om sommaren som endast avbröts av några få åskskurar då man kunde rusa ut i regnet och frigöra sig i häftiga runouts mellan husen medans blixtarna for över ens huvud och eftermullret dundrade som tusen trummor.

För något år sedan besökte jag en plats där bredvid Voxnan som vi lekte vid som barn. Det fanns en grop där och vid den gropen stod en liten gran. Nu när jag var dit var granen mäktig och fullvuxen, gropen nästan igenväxt. Man insåg att man själv såklart måste ha åldrats lika mycket som det där trädet. Vi är ju i princip jämngamla. Och då blev det en större upplevelse mentalt av det där besöket. Man vet ju hur sakta träd växer. Sen dess har träd blivit mina tidsmarkörer. Det finns träd här som sattes när barnen var små. Dom är stora dom också nu. Sen andra träd som vi satt när släktingar gått bort eller annat viktigt har hänt. Det blir så tydligt hur tiden går med de där träden som markörer i tidsväven. Tar en hela vägen ner på jorden definitivt om man råkar sväva iväg.

Här på berget står några riktiga jättar. Tyvärr sågades de flesta ner för några år sedan. Men mäktiga är dom. Måste ha stått där långt innan det här huset fanns. Ett frö från en kotte som slår rot före sekelskiftet till och med är en möjlighet. Trodde att de hade ett extra värde också räknat i kronor (pengar) de där grova träden. Men så är det inte. De passar inte i maskinerna. Ratas. Lite som människor. Som sådana som mig. Som dig? Vi lever i likformighetens tidevarv. Jag hatar den aspekten av vår tid. Vet att en framtid kommer att fördöma den hårt.

Fredag snart. Mindre än en kvart kvar. Mycket återstår att göra av det som var planen för veckan. Men sällan går det som man hoppas. Tidsoptimister och lagarna om alltings tendens att jävlas med oss är där och pillar. Man får ta det där. Rulla på i den riktning man bestämt att rullandet skall ske i. Också om det är uppför. Återstår idag gör bara fyllandet av några säckar pellets. Sen bok och säng. Livet är inte så pjåkigt ändå på en kulle i Los. Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Älskar Europa

Följer ST life augmented. Engelska med tysk brytning. Engelska med fransk brytning. Engelska med italiensk brytning… Experter från olika länder i härliga Europa. Man känner sig som en del av allt det här fast man sitter här i Los. Tack vare fiber kan man vara det. Fantastiskt.

Svenskar är ofta lite väl oroliga för att bryta för mycket när de pratar Engelska. Men alla andra gör ju det. Det viktigaste är nu ändå vad som sägs.

Tar mig an en ny fransman med “multiprotocol wireless solutions”. Skulle kunna lyssna hela dagen på repeat på hur en fransman uttalar de där orden. Men får såklart fokusera på innehållet.

Drivkraften är att lära sig nytt.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Det saftade i en stund

Det saftade i en stund. Men det har lugnat sig lite betydligt nu. Blåsten. UPS’en hickar dock till lite då (den piper frenetiskt då) så strömavbrottet är kanske inte långt borta. ctrl+s är alltså mer flitigt använt än brukligt idag.

Blåst under natten. Har använt ett dygnsmedelvärde fram till niotiden, därav de låga värdena under natten. Momentant värde på den övre nu. Proffsmodellen bangar vid sjutiden kan man se. Tittar man på temperaturerna för samma tid

Så ser man att det är ungefär vid den tiden som temperaturen kryper under nollan. UTC tider på denna så man får addera en timme för Svensk tid. Gissar att grejer frusit fast alltså. Intressant är det rejält snabba droppet vid sextiden (UTC 5) som SMHI spådde skulle ske en timme senare. Effekten när världen fryser ser man tydligt när temperatursänkningen planar ut under iskristalluppyggnaden.

Frysboxen den jobbar såklart på som om inget har hänt.

Men vad den har att göra med det hela, ja, det kan man ju undra.

Jag en nörd? Näääää….

Nisse min granne skrev väderobservationer i sin almanacka varje dag ända sedan 60-talet. Död nu sedan många år. Jag har alltså tagit över hans “arbete” i det där. Han kallade dessutom alltid skogen här på berget för sin skog. Jag trodde det faktiskt var så i många år innan jag fick reda på att det är kommunen som äger den. Min också alltså. Fast kanske ändå alltid mest Pytt-Nils skog.

Dom där almanackorna borde man såklart ha sparat. Kanske gjorde någon det. Man hoppas.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Måste

Slut. Sitter och stirrar på skärm ett. Borde inhandla kraft för att gå upp och lägga mig. Men gjorde av med det sista genom att fylla pellets i Hulkens ständigt hungriga mage för en liten stund sedan. Kanske orkar jag ta en titt på skärm 2 också om jag vilar en stund. Att vrida på huvudet orkar man inte alltid.

Ute blåser det. Byigt. Men inte så jävligt ännu som man hotat med. Men kanske det kommer. Det prognostiseras byar på 21 m/s under natten, Trädknäckarväder. Snö på det.

Fixar i ordning lite SMS larm under kvällen. Men måste tänka igenom det där lite mer innan jag aktiverar. Någongång skall man ju sova också. Är man för ambitiös får man meddelanden från systemet hela tiden. Är man å andra sidan för slapp kan det hända allvarliga saker utan att man får reda på det. Men mycket smidigt att få till både röst och SMS genom seriell GSM enhet. Telegram och email också såklart.

Låtsasjobb.

Har lillkatten med mig under kvällen. Hon sover mest såklart. Katter har ett oerhört behov av att vila. Men kanske är det just under sömnen som de rör sig i andra världar. Åtminstone de gamla Egyptierna ansåg väl att katterna kunde färdas fritt mellan de levande och de döda.

Sova blev det dåligt med i natt för min del. Var omöjligt att somna. Vet inte hur länge jag låg där och försökte. Men trägen vinner såklart. Till slut slocknade jag. Men trött idag alltså. Fem timmar är liksom gränsen. Blir det mindre sömn än så börjar laddningen ta slut på kvällskvisten. Gubbar som jag skall väl egentligen lägga sig vid åtta och stiga upp tidigt och vänta på tidningen. Måste börja anpassa mig till det där. Snart. Innan det blir för sent.

Benny Andersson ringer på dörren idag. Det börjar bli en vana. I bil med hostande mullrande motor på sitter rester av Orsa Spelmän. Älgjägare. Han frågar om Sone, “Bor han inte kvar?”. Ja och man får alltså berätta. Sen tack och hej och adjö. Sista gången jag ser honom antar jag. Han har bara ringt på för att han velat träffa dragspelaren. “Jag då” vill man säga. Men inser ju att det är befängt.

Man träffar alltså folk idag. Ovanligt. Oftast gör jag det inte. Om det nu var Benny förstås. Lik var han i alla fall. Men såg inte Frida, Agneta eller Björn. Så ABBA hade definitivt inget med det där att göra. Men dom har såklart inte mycket att göra med något alls nu för tiden.

“Hej” sa jag. “Hej” sa han. Sen for dom. Jag stannade kvar.

Fast sopbilen var hit idag också. Nejdå, det var den inte. Det var igår. Ja så roligt kan man ju inte ha det på en och samma dag. Benny Andersson och sopbil. Då hade man väl tuppat av.

Men sova nu. Men måste leta bok också först. Välja en i högen. K avverkade högen i somras. Jag behöver mer tid på mig. Men har ingen brådska. Ord skall in och ord skall ut. Helst skall ett och annat av dom fastna inne i hjärnbarken också. Så flyter tidens flöde på.

Godnatt!

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Skarpt skifte

Skarpt skifte i temperaturer imorgon mellan 6 och 7 enligt prognosen. Dessutom en bra dag för väderstationstest.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Behövs ord

Nope, inte vissa morgnar.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Det bidde en väderstation

Categories
Betraktelser & Berättelse

Om en backe (och om livet)

Man kan lära sig mycket om livet av en backe. Ni vet den där branta. Den som man nästan inte tar sig upp för utan att vila på mitten av den. Men den som man till slut besegrar om man fortsätter att springa eller gå upp för den dag efter dag. Vilja och lite envishet är det enda som behövs. Eller kanske bara förmågan att bestämma sig.

Man kan såklart skylla på en massa saker för att slippa. Man har ont i det där knäet. Det är kallt ute. Eller kanske regnar det. Ja man kan till och med glömma bort den där backen, eller helt enkelt skita i den.

Med det där gör man såklart som man vill. Det är bra att man kan det. Inte dåligt. Och utför är skönt. Kan man undvika uppförslut så är väl det en ynnest. Men alla som åkt sidor i en skidbacke vet att till slut måste man upp igen, om man vill uppleva den där känslan av att snabbt och lätt färdas nerför. Japp, liftar är bra. Då sliter man ihop pengar först för att slippa gå upp för den där backen. Allt har ett pris. Jämvikten kräver att man betalar om man skall få. Kräver arbete.

Men backen då? Ja man kan ta sig upp för en backe på många olika sätt.

1.) Jävla förbannade backe sättet. Det enda man tänker på, både innan och i den där backen, är hur jävla äcklig den är. FÖRBANNADE BACKE liksom. Jobbigt såklart. Det där förbannade sitter i ett tag efter att man tagit sig upp också. Ännu jobbigare.

2.) Fokusera på målet sättet. Man tänker hela tiden på hur skönt det skall bli att komma upp för backen. För bara man kommer upp för den så blir allt bra. Ja ibland kanske man har tre, fyra fem backar att ta sig uppför innan allt blir bra igen. Skönt när man nått målet men jobbigt innan man är uppe.

3.) Skit i backen sättet. Man kan gå uppför en backe utan att tänka så mycket på varesig backen eller krönet av backen. Likställa de där två. Man går/springer bara på liksom. Man kan lyssna på andningen medans man gör det. Hjärtat. Titta på löven och de vackra stenarna i backen. Njuta av att sätta en fot framför en annan. Förundras över att man kan det. Förvånas över hur lätt det går.

Nu är jag såklart ingen guru som sprider livsvisdomar omkring mig utan bara en gammal ocool gubbe. Promenadtankar är va det här är. Man får ta dem för vad de är helt enkelt. Carpe Diem i en svank liksom. Men man skall också vara medveten om att det inte ofta är i det stora och skinande man hittar guldkorn och diamanter. Det vackraste och värdefullaste hittar man längst ner i smutsen och skiten. Ja och man måste gräva.

Nu kaffe…