Categories
Betraktelser & Berättelse

I helvetet

river flowing in between trees and rocks
Photo by Enrique on Pexels.com

Städning och bokföring på samma dag. För många ett besök i helvetet. Kanske inte det roligaste jag vet heller. Men normaldag. Överlevnadsbart. Har varit med om värre dagar. Mycket värre. Vissa saker är det bara att göra. Gärna hålla käften medans man gör dom också.

Det är något lustigt med bokföring. Något slags ordningssinne man inte visste man har triggas igång av den. Nu speciellt så in i hellskotta såklart eftersom jag byter bokföringsprogram till moderna grejer. ALLT är annorlunda. Det som förr tog två timmar tar nu alltså två dagar. Men man får inte ge sig. Väl inlärt går saker kanske fortare. Man hoppas det. På hoppet lever mänskligheten.

Annars är livet gott här. Vaknar vid fem. Gammelgubbevaknar. Men dennna morgon somnar jag om igen och dår gör ju inte det något att ägonen åker upp vid okristlig tid.

Korthårig som fan. Bad om “inte så kort“. Undrar lite hur det hade blivit om jag inte bett om “inte så kort“. Men ingen förstod ju vad jag sa i alla fall såklart. Men hår växer ut. Har i alla fall gjort det hittils. Det man har kvar. Inte så viktigt. Jag ingen påfågel. Ingen har blivit attraherad av mig de senaste fyrtio åren. Det lär inte börja nu.

Allt drar sig ner mot noll. Till och med bloggen. Den har annars tickat på stadigt under alla år. Man är liksom på väg ut ur tiden känns det som. Bortglömd är bara förnamnet. Men om man nu är en som har haft som högsta önskan i livet att bli lämnad i fred så skall man såklart inte klaga. Här och nu är man nära nirvana i det avseendet. Lever man blir det bättre ändå skulle jag tro. Jag blir väl en sådan där man hittar i en stol mumifierad efter sex månader. Död sedan länge. Hoppas bara attd et sista jag gör är att få igenom en ren kompilering. Skämmigt om det är några errors så där i slutet. Man vill sluta på topp.

Har inte riktigt hämtat mig efter sågklingeincidenten igår. “Grejer som man använde på 40-talet“. Ja jävlar. Man borde ha blivit ryss.

Skit samma. Jag var väl bäst på 70-talet jag med. Troligen. Eller också är det nu. Alltid bäst i ögonblicket. Jo så är det såklart. Vill man tro i alla fall. Åtminstone sikta på det. Alltid göra så bra ifrån sig som man kan.

Men nu telefon i fickan. Öronsnäckor in. Musik och dammsugare på…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Åke reser.

The International Space Station orbits toward another sunrise as it orbits Earth traveling more than 17,500 miles per hour.
The International Space Station orbits toward another sunrise as it orbits Earth traveling more than 17,500 miles per hour. by NASA’s Marshall Space Flight Center is licensed under CC-BY-NC 2.0

En ocool gubbe far till Ljusdal, sen till Färila och sen till Ljusdal och sen hem till Los. Man reser. Man skall skjutsa fru på möte. Passar själv på med uträttande av ärenden. Klippa sig. Frisör från Ukraina. Kan varken Svenska eller Engelska. Halvkort blir kort. Punkt. Blir glad eftersom jag inte blir erbjuden pensionärspriset. Betalar gärna de extra fyrtio för den upplevelsen.

Men jord, bark, blommor, mat till hemresa, handling, om-igen skrot. Konsoler. Perfekt till nytt packbord. Pengar ut. Inget in idag.

Tänker mig att lämna in sågklingan på vedkapen för slipning. Anar rean innan hur det skall låta. Och så låter det. “Det där är ju klingor man använda på fyrtiotalet….“, slutade användas på 60-talet upplyses jag rodnande om. Det är antagligen därför jag har två. Dyrare att slipa än att köpa ny. Antagligen är dessutom axeldimensionen så helt fel att man lika gärna kan köra alltsammans på skroten. Men det där får undersökas. Farsan bygde den där sågen åt oss. Inte bara en grej.

Men nu allt avklarat. Hemma. Slut av upplevelsen. Klingor avlämnade i idrottsföreningens skotinsamling. Suck…

Nu sitter jag alltså här som mitt korthårige jag. Men det växer ut. Ja och jag har lyckats hålla efter innan både axellångt och hästsvans har uppstått. Man är nu bara en gamal gubbe. Som iof fortfarande kottlas av livet. Men det är säkret en sjukdom det med. Men lyckas hålla mig innanför ramarna ibland.

Nu momsrapportering i sista minuten. Första efter paus. Måste skärpa mig där och lägga mig på färdigställande långt före sista-dan. Men det är det där “jag gör det imorgon“. Om metoden tillämpas kommer man alltid till en dag när det inte finns en till “imorgon”. Tur såklart. Annars tog man väl aldrig itu med vissa saker.

Vaknar fem imorse också. På tok för tidit såklart om man betänker mina sänggående tider. Men bättre såklart än veckans tidigare fyror. Fyra är inte heller en bra tid att gå upp vid. Men allt går. I alla fall tills det inte gör det längre.

Men sett och pratat (inte med den Ukrainske frisören då) med folk idag. Det är inte varje dag. Hela vecklan har varit unik på det sättet. Känns avklarat nu. Jag kan knappa på. Åtminstone efter att momsen är avklarad. Så mycket tranasktioner sker det inte här just nu. Men nytt bokföringssystem oroar lite där. Drägglar avundsjukt efter dem som lämnar in en hög papper till revisorn och har glömt dem allesammans så fort dörren stängs efter avklarad inlämning. Ut kommer “fixat” därifrån. Här sätter vi istället en heder i att ha allt klart och avstämt för egen motor. Eller segel då. Revisorns jobb är bokslutet. En försäkring (nästan) värd sin peng känns den som. Men hittils inga linjaler på fingrarna varesig från skattemyndighet eller revisor.

Skulle kunna somna på min post här och nu. Inte otroligt att jag gör det heller snart. Men orkar hur som helst intre svamla mer i denna kanal.

Applåder på det?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kommer på…

Kommer helt plötsligt på att jag inte varit till Ljusdal en enda gång idag. En bedrigt! Eller hur? Visst va?

Categories
Betraktelser & Berättelse

På stegar

wine glass with red wine
Photo by Posawee Suwannaphati on Pexels.com

Så jag ser lite av världen idag. Synnerligen lokalt dock. Men ändå. Byskvaller. Björnar. Flyttifrån och flyttihop. Allt det där som gör liv. Lite trevligt. Inte mycket gnäll har hörts. Uppskattat.

Men jag mest på stegar. Ner i hörn där ingen varit på länge. Värme. Varmt under tak. Kabeltattarliv. Nätverksslav. Mer fysisk arbetsdag än vanligt. Gör mig nog gott. Kanske.

Gitarren vilar här bredvid mig. Gråter. Viskar “spela på mig” mellan snyftningarna. Hennes snyftningar. Men jag orkar inte. Inte idag heller. Vi skall dock mötas igen. Material finns i telefonen. “Snart” viskar jag tillbaks. Snart…

Det blir mer av det här imorgon. När solen går upp. Men förhoppningsvis halvdag. Att det får räcka md det. Men allt kan hända.

Har annat att göra . Mycket. Är för snäll. Jag som trodde jag lärt mig att säga nej på riktigt. Men dumt såklart att säga “OK då” när man redan har mer att göra än man klarar av. Lärde jag mig det denna gång?

Knappast… Men blir gärna överraskad där.

Men liv är liv och lever, ja det gör jag. Mitt liv. Ett liv. Ej till salu.

Borde väl misströsta i allt. Men misströstar inte i allt. Har en lite bergsklättrare inom mig fortfarande som vill uppåt. Som är beredd och väl medveten om att topp väl nådd bara innebär en ny topp att bestiga. Resan och allt det där. Jag kan njuta i det som sker. Lyckans ost borde folk tänka när de ser mig istället för stackare. Kunder man tycka. Som när de ser vilken som helst annan dåre. Men det fungerar visst inte så. Nope.

Nu. Vill bara krypa till sängs. Vaknade vid fyra. Men det går såklart inte. Vaknar pigg vid tolv om man försöker det tricket. Testat. Man får hålla ut till åtminstone elva.

Frasse skulle alltså ha blivit tjugo idag. Vän katt. Aldrig glömd. Känns som han fortfarande är med varje dag.

Nu

Categories
Betraktelser & Berättelse

Inte så pjåkigt ändå

Masterpieces never sleep! Souvenirs for Rijksmuseum.
Masterpieces never sleep! Souvenirs for Rijksmuseum. by Lesha Limonov is licensed under CC-BY-NC-ND 4.0

Pysslar om tanterna idag. Pelagonerna har blivit eftersatta den här vintern och våren. Nu idag får får de lite kärlek och lite prat och en frisering. Men vintern har varit hård för många av dom. Tanterna har längtat efter sommartider precis som jag. Men lite gödning nu bara sen är jag säker på att dom skämmer bort mig med blommor i mängder i år också. Man är en bortskämd ocool gubbe. Varje år och jämt och ständigt.

Sen bärs det. Rensar ut lite av det som samlats i studion under vintern. Måste försöka få till fria golvytor så att jag kommer åt med städverktyg. Just nu är kontor + studio en mancave ^ 2. Det kan inte fortsätta så. Nope. Lite självrespekt har till och med jag.

I allt annat vila. Influensa har hållt oss båda här i huset i shack under en full vecka. Därtill sover jag förbannat dåligt. Har alltså varit rätt sega dagar. Men idag känns förkylning åtminstone i det närmaste överstökad. Man hoppas att den goda sömnen också återvänder. Inte ofta jag sover dåligt men även jag har mina perioder såklart. Står ut. Åtminstone hittils.

Man lever liv. Under ett liv så har en massa människor velat ha saker av en. Ha men inte ge. Jag tror det stora undantaget är just Backa-Jan. Han gav bara. Var nog en livs levande ängel. Fler sådan har jag inte träffat. Och när man tänker på ett liv som har varit fullt av tillfredställande av andra. Då tackar jag all himlens stjärnor åter igen för att jag inte blev den där stjärna som jag en gång drömde om att bli. Som känd person ökar det där med en faktor tusen och mer. Allt och alla blir utsugare som bara vill ha en bit av en – mer om möjligt. Som en obetydlig ocool gubbe på en kulle ute i ingestans kan man i alla fall hålla sig gömd och hävda att det enda man egentligen önskar sig är bara att få vara i fred. Inget mer. Gott där. Fast helt i fred lämnas man såklart aldrig. Det finns alltid någon som vill ha något av en. Som kräver och kväver.

Till salu blev jag i alla fall inte. Aldrig någonsin.

Imorgon skulle Frasse ha fyllt tjugo. Gammelkatten. Men blev nitton i alla fall. Alla våra katter har nått en ålder nära tjugo. Några har råkat ut för olyckor i och för sig. Men dom andra har alltså hängt med länge. Lillkatten som ligger här bredvid mig är bara året. Överlever antagligen mig då. Om man nu inte råkar blir riktigt gammal. Men det ser jag inte som en trolig utveckling. Men lever tills jag inte gör det längre. Inga halvmessyrer eller give up’s här inte innan dess. Vi kör så länge det går och håller. Liv skall levas.

Liv skall levas” hummar någon hör jag. Vad lever den där göken för liv? Bara jobbar ju. Och sant då kanske. Men det här är mitt liv, min väg, den jag valt.

Det är alltså gott så.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hopplösheten

blue skies
Photo by Pixabay on Pexels.com

Försöker komma på något att gnälla på. Men hopplösheten härskar idag. Det går inte att komma på något som inte redan har klagast och gnällts sönder. Så vad skall man ta sig till Ta en hammare och slå sig på tummen kanske. Då borde man väl få anledning att klaga. Tycker man. Liksom.

På morrgonen rullar det upp storbilar på kullen. Mer folk än jag sett det senaste halvåret också. Jag hör aldrig när de kommer. Måste ha smugit sig upp hit. Hur man nu gör det med flera ton tunga lastbilar. Men herrarna ringer. “Kan du flytta bilen så att vi kommer fram gubbjävel.” Nåja, det där “gubbjävel” la jag själv till. För att det låter bra. Förattarens privilegium. I verkligheten var herrarna från Ljusdals Energi vänligheten själva.

Tydligen är det rötter och rötter och rötter i avlopsledningarna ner från kullen. Har väl legat där i sjutti år kanske. Det skall spolas med spolbil. Ja och inte ens en gubbjävle kan hindra sådant. Man vill ju kunna klämma ur sig fekalier av valfri storlek utan att det blir stopp. Det kanske fungerar nu. Ordnat nu alltså.

Annars knappas det. Jo, frenetiskt. Men har en del av tankekapaciteten avdelad åt byns affär. Nätverk skall dras. Jag drog nitlotten för genomförandet. Eller jag och Karl Tores orkester. Som det skall vara. Karl Tore har förresten troligen hittat livets källa. Han ser yngre och yngre ut för varje gång man ser honom. Det är bara på Ratsit han åldras den mannen. Lever kanske bara på älgkött. Skall visst vara nyttigt det. Jag åker ner och delar en banan med honom. Han har gjort sitt nu. Mitt är kvar till måndagen. Monday bloody monday. Jo, det var ju söndag. Men då tänker jag helga vilodagen. Inte blöda.

“Nya” monitorer har anlänt till studion. Tradera. Men var så bra att jag fick ta dom till utvecklingsmaskinen. Flytta gammalt till studion. Men fick “en repig” med på köpet. Men jag ser då inget av reoan när jag tänder den. Använder. Så nu har jag en för mycket. Tror jag har köp alla montorer här på kontoret på Tradera sedan urminnes tider. Ja fått från annat håll också. Får pengar över. Kan köpa plåster för dom. Ja, utifall man skulle börja blöda. Liksom.

Förresten. Klar gubbvarning. Vaknar halv fem i morse. Går upp och börjar med morgonbestyren. Det är först när jag lägger upp kattmat som jag noterar att klockan bara är halvfem. Ingen vettig människa går upp då om det inte finns speciella anledningar som flyg-går-snart-till-afrika eller liknande. Inga sådan anledningar idag. Så jag går och lägger mig igen. Men inte går det att somna. Upp igen vid sex. Inte helt utsövd. Men tar igen det hela ikväll på grön IKEA-soffa. Vad finns annat att göra. Lite stödsömn för ocoola. Risk för fortsättning imorgon på samma soffa.

Men en vecka til har alltså gått till ända. Åtminstone i princip. Inte helt nöjd. Mycket störningar av koncentration. Hamnat på 20% istället för 90%. Ja och det när det varit mycket att göra. Blodtryckshöjande. Inte bra.

Men det är som det är. Man får ta det som kommer. Vara glad åt deet man har. Förnöjsamheten är den största gåvan.

Nu skall jag knappa några sista rader innan jag ramlar ihop som den trötte jag är. Trevlig h(e/ä)lg på dig min vän! Se dig för ikväll. Trotoarkanterna är höga där du går…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Noll – noll

The International Space Station above the Pacific Ocean
The International Space Station above the Pacific Ocean by NASA Johnson is licensed under CC-BY-NC-ND 2.0

En riktigt noll – noll dag. Det blir inte så mycket. Fast löser ändå lite problem såklart. Debug av extern arm processor som jävlats några dagar får liv. Problemet med bildläsande/bildsparande fixat. Ja några andra saker också. Men borde ha städat idag. Inte gjort. Borde ha avverkat andra saker på jobb-att-göra-listan. Inget av det gjort.

Störningar i luften som får mig ur balans.

Förkylning uppe på det. Snörvlar och hostar. Som en idiot.

Fan liksom!

Resultat: noll – noll. Ingenting.

Fast nu finns ju några timmar. Man får försöka härifrån. Så att det blir 0.0002 eller något istället för noll. Lite bättre som det heter. Finns en dag imorgon också. Kanske. Helt säker kan man aldrig vara.

Måste byta till sommardäck i helgen. Är nog på tiden. Troligen ingen mer is och snö på den här sidan av oktober. Hoppas man. Första året här snöade det rejält på midsommarafton. Gröna löv och snötäckt mark är surialistiskt. Det är då man skulle ha dragit. Men gjorde inte det. Idiot! Varningar är varningar. Ju! Note to self: Hör upp! Lyssna! Se!

Annars är allt gott. Hoppas hitta en dag för studiopillande snart. Själen käner behov påtalar den då och då. “Hörrö du” säger den. “Det är dags“. Man hör. Fast gör, det gör man inte. Tänker senare. Alldeles för ofta. Dålig vana.

Fast nu knappa. En glädje i det också. Serru½!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Fel fel fel

Kom på att det antagligen redan är 2022… Övergången måste ha hänt medans jag var upptagen med annat.

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Jag”

body of water and green field under blue sky photo
Photo by Matthew Montrone on Pexels.com

Jodå, hinner med en tur fram och tillbaks till Bollnäs också igår. Livet på vägarna. Orkar inte räkna antalet mil. Glesbygdsmil. Men får en hamburgare för besväret. Lägger ner mina vapen efter det. Väl hemma somnar man och sover som om man aldrig sovit förut.

Valborg. I Edsbyn och Uppsala var det stort. I Edsbyn var det kasen. I Uppsala festen. Här är det mest gäsp.

Men imorgon är det första maj. Arbetardag och hopp. Hopp för att sommaren är nära. Koltrastsång hör man redan. Bara varma vindar saknas. Men första maj handlar mycket om att man kan åstadkomma saker om man gör dom tillsammans. Enad styrka. Viktigt i den tid av “jag” och “kan själv” som vi lever i nu.

Dagen blir nog en dag i vila. Gudarna vet att den borde ägnas åt arbete. Men har lärt mig värdet av en dag borta från det man längtar till för att hitta energin att njuta mer när bortavaron är avklarad.

Allt är sand…

Categories
Betraktelser & Berättelse Swedish

Grattis kompis

dangerous crime safety security
Photo by Pixabay on Pexels.com

Jodå. Klarat av en tur till Ljusdal idag på morgonen också. Vem vill inte se Ljusdal en gång till om man har chansen, liksom?

Mer åka på eftermiddagen. Sen lugnt till måndag, tidsdag, ondsdag… Fast inte på måndag visst… Kanske inte på…

Det är som det är.

Nästan sist på Hälsingetoppslistan. Det handlar om följare som man inte har. Ja lyssnare också såklart. Men följare är väl någon slags popularitetsfaktor. Jag ha aldrig excellerat i personlig popularitet. Ja och om “musiken suger” sen så blir det som det blir. Inte av det där hindrar såklart min glädje i att tillverka de där låtarna. Fast sidan är å andra sidan en av världens minst besökta sidor.

Allt jag rör vid blir till sand. Som en omvänd Kung Midas. Situationen är ungefär lika illa varesig det är sand eller guld som uppstår när handen når det. Man kan misströsta. Men gör icke det. Dum i huvudet antagligen.

Kodandet håller mig sysselsatt. Då tänker man inte på all osynlighet och sista platser och allt som blir till sand. Hinner inte fundera så mycket. Räddningen antagligen. Utan det revolver upp och skott upp i gommen. Som Lidman. Lite tufft sådär. Men har aldrig haft det bättre än nu. Så hänger kvar tror jag. Det finns tid för ättestupor senare.

Janne, Backa-Jan, världens snällaste människa, har födelsedag idag. Grattis kompis var du nu befinner dig någonstans. Saknar dig och dina hummanden din gamle filur.