Categories
Betraktelser & Berättelse

Spara

För hushåll med kommunalt vatten, kostar det ca 20-25 kr/m3. En dusch på 15 minuter drar ca 180 liter vatten. 50 liter varmvatten kostar ca 2-3 kr i en elberedare beroende på hur varmt du duschar. Totalt sett kan man räkna med att det kostar ca 5-7 kr för 15 minuters dusch beroende på vad du betalar för din el och ditt vatten.

Köp hälften så mycket godis till helgen och duscha på som vanligt skulle man också kunna göra.

En 800lm (7W) lampa som är på i i ett helt dygn kostar en kvarts krona att lämna lysande. Lämna den på i sex dagar för en spänn eller två. Kanske inte den kostnad som sänker en.

Uppvärmningen däremot är allt. Smarta system som sänker värmen när ingen är hemma och på natten är grejen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nope och nej och tjohej

text on chalkboard
Photo by cottonbro on Pexels.com

Det blir helt enkelt inte så mycket gjort den här helgen heller. Man får planera för nästa. Hoppas på mer energi i kroppen finnes tills dess. För det finns att göra. Saker som måste göras, ordans, fixas. Innan minusgraderna. Helst

Men höstdagjämningen gjorde sitt. Det ser ut som höst ute. Ja det noterar man. Men jag gillar alltså hösten. Den är lika sorgen som jag själv. Vi vandrar hand i hand varje år. Mot solnedgången som två övervintrade men färggranna cowboys.

Nu på kontoret. Min vecka har börjat. Glädjen finns här. Lillkatten är med mig. En glädje hon också. Ja båda katterna. Hur skulle man kunna leva utan katt? Jag tänker på alla kattägare som tvingas in på institutionerna. Saknaden. Efter katten som inte får följa med. En galen värld vi lever i idag. Löpande band först. Trivsel sen. Må man falla samman för att aldrig vakna innan man hamnar där.

Drömmen om hönsen finns kvar. Kanske kan det fungera nästa år. Man hoppas. Mer man inte kan ta med sig till ålderdomshemmet. Men en stor glädje innan. Att hämta varma ägg på morgonen. Lyx och lycka. Som nu med tomater och gurkor. Eget. Symbiotiskt leveande. Som det är tänkt.

Sätter min tilltro till den kommande veckan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Höstdagjämning

photo of path in between woods during autumn
Photo by Artem Saranin on Pexels.com

Idag höstdagjämning, yes. Helt OK. Det är vintern som är problemet. Två veckor så är den första snön över oss. Om tidplanen håller. Det brukar den. Men förhoppningsvis inga större mängder. Det smälter bort. Världen blir inte helvit innan november. Men alltid då. Alltid efter. Fram till maj. Lång tid.

Fast nu höst. Lite mysigt ändå. Har ännu inte lyckats tända några ljus här på skrivbordet. Eller mitt ljus. Ett. Glömmer att ta med mig. Svårare än så är det inte. Men rätt vad det är kommer jag ihåg. Mysfaktor som stiger. Lugnet från det där ljuset. oOnstigt egentligen Elden. Den största fienden som inte skonar någon. Men där i veken, i öppna spisen, i ugnen. En vän. Går att leva med som tyglad. Löässläpt. Skräcken.

Backuper avklarade. Te upphällt. Min dag har varit igång ett tag. Nu in i spåret. Skall testa det sista på de nya korten sen försöka få fram en plan för att fixa firmware till dom. Det finns nämligen en massa annat att göra också. Jag är i allt en ensaksmänniska. Men med många projekt. Alldeles för många. Alla behöver min uppmärksamhet mellan varven. För att överleva och frodas. Jag måste alltså försöka fördela resurserna. Men fastnar nästan alltid i det jag håller på med. Har försökt med hårdvara i två dagar, mjukvata i tre. Ja och tvärt om. Men aldrig lyckats. Fast tror på det där Hur jag kommer dit vet jag dock icke alls. Men skam den som ger sig. Man får försöka och försöka och försöka.

Men pensionär såklart. Med rätt att vila.

Högern kör arbetslinjen. Hårt. Arbetar man så får man också del av välfärdskakan. Men har man låg lön över tid så kan du glömma det där. Just det är inte bara typiskt för undersköterskor. Det är också typiskt för småföretagare. De flesta tar inte ut jättepengar räknat i nedlagd tid från start till sitt företags avslut. Minimilöner. Men vad är småföretagare för det där packet? Ja och då skall vi inte talat om alla som satsat och förlorat. Vad är en insatts för landet egentligen.

Blir inbjuden att prata på en sensorkonferans. Men nope. Man skall ha råd att åka också. Har tackat nej fler gånger än man kan räkna. Ett sätt att se världen som går mig förbi.

Fast det är sannerligen inte så dumt här i “min cell” heller. Nu skall jag dyka ner i mitt. Långt ner. Åkes värld. Ingen annans.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nästa steg

Den härliga röran. Att verifiera att det fungerar. Det gör det aldrig direkt såklart. Gör det det ja då blir man misstänksam. Bör bli det. För enkelt innebär (alltid) att man förbisett något. Som vanligt är det av misstagen man lär sig av trotts den allmänna föreställningen om att det är tvärt om.

Men japp. Det fungerar. Vilket såklart gör min dag. Som många andra dagar. Lyckligt lottad på det viset. Men det är alltid en seger. En man får arbeta sig till. Varje gång. De serveras inte på fat. Segrarna. Fråga Gunde Svahn.

Tråkigt nog är det nu som själva arbetet börjar. Ja mjukvarudelen. Fast firmware heter det väl här. Fast såklart inte tråkigt alls. Den delen tar bara en hiskelig massa tid. Ikväll skall jag fixa några grejer till på de kort jag lött så de blir smidiga att använda när mjukvaran fixas till.

Måste nog köpa en labbrock förresten. Visst borde det se seriöst ut. Hänger man en lödkolv om halsen ser man ut som en…

Dags att åka ner på byn och hämta hem lite Järvsöpotatis. En obesprutad lyx är vad det är. En man får unna sig. I alla fall om man gillar potatis. Det gör jag.

Ett sammansatt liv.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lyckan

Det jag gillar allra mest. En tanke som tar sig hela vägen fram till något man kan ta på. Lite som att få ett nytt barn.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En lödde, en inte

close up shot of a person repairing a device
Photo by Tima Miroshnichenko on Pexels.com

Löder kort. Då går strömmen. Hela vägen från Mora, Orsa, Voxna och hitåt blir det mörkt. Inte lätt att löda då. Inte lätt att placera pyttesmå komponenter på brädor heller. Det är svårt i fullt ljus. Omöjligt i mörker. Man misströstar. Lödpasta torkar. Obra på alla sätt.

Men det kopplas om av elnätsbolag. Ström kommer tillbaks. Teknikens under. Allt sker remote från något kontrollrum långt bort. Jag plockar på dom sista komponenter och stoppar in grejerna i ugnen. Håller tummarna såklart. Vill inte börja om och vill inte förstöra pengar.

Allt går bra. Strömmen håller. Fanfarer ljuder.

Försöker få igång en dispenser av lödpasta under dagen. Kräver kompressor och slang dragen från källaren till den här uppe. Det där eländiga kompressorljudet kan gott stanna där i källaren. Men det läcker och sitter fast. Tänk vad fem år kan göra med grejerna. Bara fem år. Jo, en evighet i den här världen. Men laga grejer innan man kan använda är väl lite mitt liv. Beställer reservdelar från Kina. Man får passa på före deras nationaldag. Hoppas på att det går att lösa. Måste gå att lösa. Det går att lösa.

När jag monterar komponenter tänker jag att man kanske skall skita i det där med hårdvara. Dyrt är det och besvärligt. Speciellt om man ser dåligt (som jag). Men sen när jag ser korten efter att de kommit ut ur ugnen känner jag stor glädje. Det går ju ändå. Inte kan man släppa det där. Nope. En alldeles för tillfredställande syssla. Följ det där som känns gott i magen. Nog har man lärt sig det nu allt.

Nära noll i natt men både växter ute och allt i växthuset klarade sig. Allt är dödsdömt nu såklart men man gläds så länge växterna överlever och håller kvar en liten bit av sommaren in i hösten. Hösten som jag faktisk gillar. Det är min tid verkligen. Fast kylan kan gott gå bort såklart. Fryslortar har svårt för den. Jag ordförande i den föreningen. Fryslortarnas förbund. Definitivt. Kylan vinner såklart ändå till slut. Men en vecka till på el, sen skall Hulken få hoppa igång.

Ellevio meddelar precis att felet är åtgärdat. Ingen där och ingen här har någon aning om vad som hände. Eller som Ellevio uttrycker det “Orsaken var inte möjlig att fastställa“. Jag tror på Putin och hans anhang. Ner med dom. Allt är deras fel. Gift ditåt. Tvångsintag. Världen blir en bättre plats.

Fast elens stabilitet här idag är inga större problem. När vi flyttade hit 1986 och framåt var det mer än tio strömavbrott per år. Ofta tjugo. Långa. Folk skulle transportera sig hit och undersöka vad som hänt. En timme bara där. Man reagerade knappt när det hände. Nu mer sällan. UPS tester. Nyttigt nästan.

Gammelkatten har tagit stolen vid lödbänken i besittning så jag sitter vi datorn istället. Man får anpassa sig. Winnerbäck tröstar. Fast ingen tröst behövs. Men drar med mig i det blå det gör han nästan alltid. Och det är ju där jag vill vara. Konstiga människa när man kan facebookflabba sig igenom livet istället. Lyckliga de människor som kan och vill det. Låter livet rinna förbi. Bonde söker fru och kattvideos är väl ganska samma egentligen som att vara mantainer av ett open source project. Sand i timglas. Väl genomrunnet är den bara sand bland annan sand. Allt jag rör vid blir till sand. Sahara och jag. En kärlekshistoria utan oaser.

Allt är gott!

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Tisdagsuppiggande

Categories
Betraktelser & Berättelse

Edvin

alphabet blur books close up
Photo by Pixabay on Pexels.com

Edvin hette han. Efternamn kan göra detsamma. Edsbyn. 1973 skulle jag tro. Han var uråldrig. Led av kärlkramp. Storväst och storstövlar varje dag. Fast han borde ha varit yngre än vad jag är nu. Eftersom han fortfarande jobbade kvar. Sådant som slår en alldeles för långt efteråt.

Träförädlingen. Jag blir satt i jobb tillsammans med Edvin efter att jag hoppat av gymnasiet efter ett alldeles misslyckat år. Jag är under arton och får inte stå vid maskiner. Så sa och säger ju lagen. Får olika sysslor. Skotta spån. Gräva gropar. Vattna isar. Trädgårdsmästare åt chefen och ekonomichefens familjer. Edvin gick på de här jobben som en utfasning skulle jag tro. Lite ofärdig sådär. Man tog hand om de sina hela vägen förr. Ingen spark ut i tomheten när man inte längre dög.

Edvin var totalt sexfixerad. Ja och enligt honom själv den störste mästaren i sängen som någonsin funnits. Ja och störst kuk hade han också. Visa den för oss andra det ville han dock aldrig. Men allt det där passade såklart bra för en i det närmast okysst snubbe på sjutton. Man sög åt sig. Trodde på en del. Mindre efter hand som man fick egna erfarenheter. När Edvin berättade hur han klarade åtta gånger efter varandra samma natt t.ex. En orgasm för honom. Fler än tio för partnern troligen. Till saken hör det inte alls. Men Edvin hade de fulaste kvinna som någonsin levt i Edsbyn. Ett medvetet val enligt honom. “Dom är bäst i sängen dom, vet du“. Vi runt omkring skrattade. Jag mötte henne ibland. Hon var trevlig och inte fulare än någon annan. Edvin var med all säkerhet en helt annan människa hemma.

Men jo, mest sexprat blev det under rasterna. Raster som ofta blev långa. Väldigt långa. För Edvin hade mycket sex att prata om han. Och hittade han inte på nytt så kunde han alltid börja om från början.

De där långa rasterna kunde bli ett problem ibland. Vi klippte alltså gräs åt cheferna. Irma, chefens fru irriterade sig på de där rasterna, skällde på sin man, Le Boss, som skällde på vår chef som skällde på oss. Befälsordning. Skit som rinner nedåt. Fast Edvin han pratade på. Vi tog bara rasten bakom en bättre och mer undanskymd buske. Jag kan undra nu varför Irma inte gick ut och klippte de där gräsmattorna själv, eller ansade alla buskarna på egen hand. Hon gick ändå bara där hemma. Men hon var väl för fin för sådant där. Det finns ju fortfarande folk som är det. Fanns fler då. Irma var definitivt en av dom. Helt utan anledning som alltid.

I och med att jag fyllde arton så fick jag stå vid en maskin och min kontakt med Edvin försvann. Vi sågs väl ibland på området och då fanns väl gärna en ny sexhistoria att berätta. Men för mig blev det lumpen och när jag kom tillbaks jobbade andra på maskinen jag varit på. Jag blev skickad till “sågen“. Sågverket som ingick i bolaget och låg bredvid. Där jobbade numera Edvin också. När jag tänker på det nu så har det alltså gått några år här. Edvin har fortfaran inte gått i pension. Han var antagligen alltså inte mer än sextio när jag först mötte honom. Men i mitt minne är han en riktigt gammal snubbe redan då. Hämtad som bild ur minnet, 87 ungefär. Men betydligt yngre än vad jag är nu alltså egentligen. Perspektiv. Ja, det får man där.

Vi jobbade ihop på sågen tills jag började plugga. Här var det mobbing på hög nivå av verkmästarens son. Jag. En drivande. Två medlöpare, Edvin en av dom, som det brukar vara. När jag efter ett år pratade om att börja plugga så försökte man dra ner självförtroendet allt man kunde. “Det går inte“, “Du blir galen” för det kände man många som blivit när man försökt. Fast jag stack ändå. Måste bort. Tänk om jag fått ett bättre mer trivsamt jobb efter lumpen. Det hade gått åt helvete. Jag hade blivit kvar. Hemsk tanke.

Jag såg aldrig Edvin igen efter att jag stack. Men minns honom och hans kärlkrampsanbitna ansikte och hans inåtvända leende och hans ohämmade liderlighet. Han var ingen ond man. Men jag minns också hans tystnad när det religiösa aset på övervåningen försökte pissa på oss där uppifrån. Må han hamna i helvetet den mannen. Brinn din jävel brinn ditt as. Hans skratt när farsans slog huvudet i en balk när han var där och tittade på en maskin kommer jag aldrig glömma. Aldrig har ondskan varit tydligare närvarande i mitt liv än i det skrattet.

Sensmoralen är väl egentligen enkel. Det som är dåligt för en kan många gånger bli avstampet till det som är bra för en. Och var det då egentligen dåligt ens.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Hej framtiden

high angle photo of robot
Photo by Alex Knight on Pexels.com

Bloggen hostar på kring hundra besökare om dan. Har gjort så sen sommaren började. Mest elmätarintressenter. Dom måste väl vara välkomna dom med.

Vilka alla de andra är vet jag inte. Den andra hälften. De som verkar sakna riktiga liv. Läser svamlet som finns här. Jodå, jag har högst uppsatt journalists ord på att det är det. Att det är svammel. Högt uppsatt enligt sig själv såklart. Har varit med i radio. Position följer med. Fast rätt har han såklart. Det är jag den förste att erkänna.

Musiken lyssnas det såklart inte så mycket på. “Min musik”. Det är jag van. Det kan jag leva med. Ju äldre man blir ju mindre spelar det någon roll vad andra tycker. Skönt tycker jag som kände det där alldeles för starkt under en uppväxt i lilla Edsbyn. Kände mig sammanpressad och nermald av det där. Men gjorde saker ändå. Andra gav upp.

Men en blogg. Den har väl inte så stort värde. Men lägg den i en tidskapsel och plocka fram den om trehundra år. Då helt plötsligt får den ett värde. Ja det tror jag. Så det är väl det man får hoppas på. Att orden man sitter och skriver här som på sin höjd skummas av några enstaka når någon i framtiden som undrar “va fan!” hur var det ställt med folk på den där tiden. Fast chansen är såklart större att alla de här orden blir glömda. Att det är Ulf Lundell och hans upplevelser som blir ihågkomna där om trehundra år.

Fast utifall

Hej framtiden. Ja just du där borta i sen. Jodå, jag skriver från förr. Tycker det är rätt ok här nu också fast det är förr. Jag hoppas du inte är en sådan där som tänker att det var bättre förr. För det är det inte. Eller vad vet jag. Ni kanske har ett helvete där i framtiden. Regn och blåst och torka och översvämning och vinter utav bara fan säger våra vetenskapsmän. Ja och vi tror såklart på dom. Han/hon/det/gud har vi mestadels skippat. Utom när det går åt helvete. Då duger han/hon/det/gud också alldeles utmärkt. “Snälla hjälp mig” sitter vi då där och viskar med böjda nackar. En del har försökt det där med vetenskapsmännen (som består av rätt många kvinnor) men medkänsla finns det ingen att hämta där.

Har ni vatten? Vi har massor. Men ingen energi. En byteshandel där vore ju bra. Fast något är skumt i allt det där. Det känner ju jag också nu då såhär i forntiden. Energi är ingen bristvara. Det har till och vi i den här tiden lärt oss. Det är det där omvandlandet som vi inte har fått grepp om. Men det har säkert ni. Ja och om så löser det sig väl med vatten också. Ja med det mesta. Jag hoppas ni kom på det där. Plockade bort mellanhänderna som spekulerade och samlade på hög i samma veva.

Jag är ganska säker på att ni har det bättre. Fast alla ropar att det blir sämre här just nu. För stod de där gubbarna som pratade om jordens undergång i gathörnen och man skrattade åt dom. Nu blir man utfryst och inlåst om man inte gör det. För gubbarna i hörnen har blivit stora gäng. Det är en vetenskaplig sanning nu att allt går åt helvete och det är ingenting att göra åt den saken. Så du där i framtiden, ja, du kanske inte ens finns. För hur skall du kunna göra det om det inte finns någon framtid. Men om du ändå finns. Ja då finns du ju. Och jag skriver ju till dig. Så vem skriver jag till om du nu inte finns. Va!?

Hur som helst var det roligt att ta ett snack med dig där borta i framtiden. Läser du Ulf Lundell också så tycker jag du kan sluta med det. Han är en synnerligen sur gubbe av sin tid och inte alls representativ för oss andra. Girig dessutom. Bränn. Men spara musiken. Lyssningsbart en hel del. Min “musik” går att förbise. Det är OK. Om bloggen får leva. Åtminstone då. Jo…

Vi hörs. Ja om några hundra år alltså. Firar ni födelsedagar med tårta fortfarande? Äter ni glass? Semlor? Ja hur är det med dom?

Tjena!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Surström

ostrich in close up photography
Photo by Anthony on Pexels.com

Med lite Alvedon så går allt. I alla fall mycket. Så jag tar en tablett till kvällsmaten, vilar en stund och blir ganska pigg. Där ser man. K däremot helt däckad. Hemma från jobbet och allt. Det händer väl sisådär var tredje år. En dag högst då. Men man får kämpa på. K med. Katter bistår. “Sjukkatt” är ett fungerande begrepp här.

En förträfflig dag ända tills jag upptäcker att jag har fel på ett footprint för en transistor på ett av de nya korten. Gör rätt – gör om gäller. Surt som fan. Kina applåderar. Inte jag.

Fast en dag som den här får man väl vara nöjd om man är bland de levandes vid dagen slut. Ibland får man helt enkelt sänka kraven på livet och stå ut med den nya nivån. Oj vad många gånger man varit där.

Inga björnar utanför fönstret ännu. Men det kommer. De drar sig snart in mot byn och betar. Fet och fin behöver man bli till vintern om man är björn. Själv är jag fet och fin mest hela året. Oftast mest efter vintern. Omvänt alltså. Är troligen alltså ingen björn. Men vad är jag då? Hörde jag “idiot“? Va!

Men måndag. Måndagar har mycket energi i sig. Det finns ju så mycket vecka föröver på måndagarna. Tid som går att förbruka. Det är som att tanka full tank. Sen kan man dra iväg lite varstans. Iväg bara.

Natten serverade dock ett gäng mardrömmar. Typiskt sjukdomssymptom här. I värsta fall ropar platsen jag kom från innan livet på mig på riktigt. Man hoppas såklart istället att det bara handlar om en sjukdomsutmattad hjärnas stolliga spratt

Rush bjuder på underhållningen här ikväll. Jag tackar och tar emot.

Ähhh… nu skall jag jobba. I alla fall så länge jag orkar.