Category: Betraktelser & Berättelse

“Det är bara en katt” för det är det ju. Precis som en myra bara är en myra. Har man sjutton år tillsammans så är det såklart inte “bara“, varken i relationen med en katt eller en myra som man kommit nära. Man älskar. Kärlek kostar på. Det är det där unika hos en annan varelse man älskar. Ja jag är säker på att man kan hitta det där unika hos en höna, mask eller en myra också. Hos en katt är det enkelt. Personligheten, vad det nu är. Det är väl den man lär sig älska. Den som definierar varelsen som är föremål för kärleken. Djur eller människa.

Petitê hette hon. Vi har kamperat ihop i sjutton år. Vid årsskiftet upptäckte vi en knöl på ena frambenet. Den växte sakta och vi besökte en veterinär. Jo det var en tumör. Inte lipom som man kunde hoppas på. Men eftersom hon mådde bra så fick hon hänga med ett tag till.

Men det gick snabbt på slutet. Tumören växte. I fredags började hon få svårt att stödja på benet och foten växte till en björntass. De gick inte längre. Man hade hoppats på en sista sommar.

Idag tog jag med henne på den sista resan. Det är så professionellt alltsammans. Pengar överförs. En spruta lugnande. En infart. En överdos av lugnande, väntan tills hjärtat slutar slå. Sen finns hon inte mer. Jag en gubbe står där och försöker hålla masken. Ingen hade brytt sig ett dugg om jag brutit ihop. Kämpar för att hålla ihop. Men jag släpper taget först efter att jag satt mig i bilen efter att ha tankat. Gråter. Gubbgråter. Saknar. Ser varma ögon, minns en varm kropp som vill ligga nära på kvällen innan jag somnat. Känner katten som trängs med datormusen när jag jobbar. Vi har kommit varandra så nära de sista åren.

Men bara en katt. Fast det gör ont ändå. Man känner sig så ensam. Fast kärlekens pris såklart. Släpper man lös känslor så sänker man sköldarna och öppnar den största sårbarheten av dem alla. Man blir ett lätt offer. Han/hon/det/gud ser sin chans. Vet var det går att göra mest skada. Sadisten. Ja, jo ett försök där. Att hitta någon/något att skylla på. Men det är bara livet och det gör ont att leva. Man lever och man dör. Man kan nog inte klaga ens på han/hon/det/gud. Men försöka duger tänker jag och förbannar högt och argt. Gudarna ler åt mitt patetiska försök.

Så vi begraver Petitê under att av äppelträden. Lillkatten kommer fram och är med när vi skottar igen. Hon, så full av liv, finns kvar. Älskad hon också. Vi som är kvar måste leva vidare fast det gör så jävla ont. Räddare efter varje död att älska någon fullt ut igen.

Man lever, men har gått ner på sparlåga, låg låga, nära slocknad. Fast skönt. Men har väl egentligen inte fattat. Att man är ledig. Har grejat med saker nära kontoret de dagar som varit. Avståndet är kort.

Men försöker komma i ordning i källaren idag. Allt i en enda röra där sedan bergvärmeinstallationen. Man vill hitta grejer i verkstaden. Vill ha öppna ytor. Försöker fixa det. Men allt går på halvfart.

Slänger iväg några jobb till CoPilot agenten. Vill inte låta månadens token bara diffundera ut. Inte bra såklart. För man måste tänka jobb när man väl satt igång grejerna. Skall försöka bättra mig.

Hur som helst är ledighet inte alls så dumt, inte ens efter så här få dagar i varandet. Hade svårare för det tidigare. Har blivit slöare och nästan normal. Ordet var “nästan“.

Vattna lite kanske…

“Beda” tittar in. Tamefan om jag inte känner igen honom också fast han åldrats lika mycket som jag har. Det är inte så ofta jag känner igen -40 års bekantskaper när jag träffar dem IRL. Men vissa bevarar något och har det där kvar trotts tilltagande rynkighet.

Men som vanligt är det på sommaren som det händer. Gamla lärare som jobbat här på skolan, elever som har gått här, kamrater från förr, de poppar in, ofta på väg till någon annan plats. Los är sällan slutmålet. Men minnen pockar på och man stannar en stund och pratar lite. Kul tycker vi.

“Beda” är Skåning numera. Men Edsbymålet kommer fram när vi sitter och pratar. Det går aldrig att undvika. Jag brukar hamna där i tungotalandet jag också så fort man träffar några vänner från förr.

Annars försöker jag jobba mig fram till att förtjäna lite semester. Känns lite segt nu men ser ändå lovande ut. Händer inget alldeles uppåt väggarna så borde jag bli “klar” imorgon. Men “klar” mener jag då såklart, tillräckligt “klar” för att kunna lämna ifrån mig grejer utan att skämmas allt för mycket.

Imorgon skall den nya gitarren levereras. En underlig känsla. Köpa gitarr i min ålder liksom. Men vafan alla andra leker ju så varför skulle inte jag leka. Titta bara på alla farbröder i cabbar som befolkar våra vägar. Ja och då skall man inte börja titta under hjälmarna på alla motorcyklister.

Skäms inte ett dugg. Känner folk som har tjugo stycken. Var och en tio gånger eller några gånger till dyrare än den jag köpt. Skillnaden mellan dem och mig är också såklart att de kan spela. Den lilla petitessen är ofta med och bråkar.

Men sommar är det. En dag kvar av juni. Mycket sommar kvar. Man måste passa på att njuta. Fast krisstämningen hänger som ett mögligt skynke över alla vackra dagar idag. Det är alltid kris. Regn. Blåst. Värmeböljor. Nope, inte klimatförnekare. Men vet skillnad på medelvärden och toppar. Några grader plus eller minus i topparna spelar mindre roll. Det är medelvärdet som är “the killer“. Men människorna verkar älska undergången. Vad handlar det där om egentligen?

Tur att vi har Facebook och Bonde söker fru. Annars skulle folk… ja vadå… bajsa på sig eller reagera. Ja inte vet jag.

På kontoret igen. Lite som det skall vara känns det som. Fast är här på övertid. Semester skulle ha börjat i fredags. Nu ser det ut som om det blir några dagar till vid skrivbordet. Bara de snabba och alerta får ta ut sin semester i tid. Jag då som aldrig tillhört den skaran får jobba på lite till.

Klipper gräs större delen av dagen idag. Eller mer korrekt är väl att jag gör det under eftermiddagen. Men den går åt. Det finns en hel del gräsmatta här på kullen och gräset har växt till sig.

Varje gång jag går där så upplever jag mig som en mördare. Fattar inte riktigt det där med att köpa dyra blommor på plantskola och sen köra ner andra – lika vackra – med gräsklipparen. Jag är och blir aldrig en bra gud heller. Att bestämma vem som skall få leva och vem som skall dö är inget som bör falla på min lott. Skulle inte bli långvarig på jobbet som han/hon/det/gud. Måste vara kämpigt så in i helvete.

Men klipper gör jag. Stänger av de sensibla delarna hjärnan och kör. Försöker gira för en fjäril där och en humla där och en skalbagge på ett annat ställe. Ja paddor har vi också. Turligt nog har jag ännu inte lyckas ha ihjäl någon av dem ännu. Förresten brukar inte paddor sjunga? Tydligen inte här. Har i alla fall inte hört någon nattlig kvääääääk konsert ännu. Men kanske hålls de till annorstädes när de koncerterar.

Nu sitter jag alltså här. Gräsmattan är i OK skick. Räcker väl en vecka som bäst innan det är dags att starta den vrålande maskinen igen. Jag har det standardiserade dåliga samvetet som kommer med en gräsklippning. Svettigt var det också. Fast det svettiga gick i alla fall ordna med en andra dusch. Samvetet behöver några timmars tankar och bearbetning och en natts sömn innan det lugnar ner sig. Går icke att duscha av sig.

Har i alla fall finfin musik i högtalarna

Återkommer med jämna mellanrum i mina högtalare. Såklart.

Gräsklippning är annars som handdiskning, det finns tid att tänka på annat. Fast inga revolutionerande tankar ramlar genom skallen idag. Men en tanke värd att dela med sig av poppar upp ändå. Priser ni vet. De brukar delas ut till dem som förtjänar dem. Och i de flesta fall gör ju mottagarna det också. Bra med uppmuntran såklart. Inget att bli upprörd över även om man är en sådan där som jag och de flesta andra som inte når upp ens till nomineringarna. En (stor) fara däremot när man kommer upp i min ålder är att man kan få tröstpriser. Ni vet för lång och trogen tjänst inom branschen. Ja någon tycker synd om en och hosta ur sig på ett möte att “…borde inte x få ett pris, hen har ju aldrig fått något. Hen är ju y år nu och kommer dö snart…“. Ja ni har sett det där på olika branschgalor. Men vafan, vem vill vara mottagare av ett tröstpris. Hellre är man utan. Ja så att man åtminstone kan få vara lite bitter där på ålderdomshemmet. Åtminstone bitterheten borde man väl få behålla hela vägen i i döden. Fast sen tänker jag att man borde kunna vara lugn nu. Var nog större risk för sådant där för tio år sedan. Nu existerar man knappt. Sannolikt dessutom med rätta. Jag låter alltså risken fara hela vägen vidare till någon yngre som fortfarande befinner sig i riskzonen för tröstpriser. Stackare…

Priser förresten. Diplom och check. Alla har väl minst ett. Hängde på väggen här ett tag. Men besinnande mig till slut och slängde alltsammans i soporna. Den egna storheten är väl ändå inte så viktig att man har behov att skylta med den om man nu råkat bli lite vuxen och trygg som människa.

Alla fönster öppna här på kontoret. Det doftar nyklippt gräs. Eller så luktar det blödande grässtrån och blommor om man nu vill se det så. Hmmm… Man behöver bara byta perspektiv alldeles så lite så ser man allt helt annorlunda. Gäller allt och alltid.

Men arbete återstår alltså, liksom ett antal timmar som ligger där och väntar på att fyllas med det. Så det är väl lika bra att jag gör lite nytta. Eller “nytta” förresten, vore väl förmätet av mig att slänga mig med sådan epitet. Finns det någon “nytta” med sandkonst? Måste det finnas “nytta” med det man gör? För vem skall det man gör vara till “nytta“? För att hitta svaren måste man formulera frågorna först. Svaren är dessutom egentligen inte så viktiga.

Vettu!