Category: Betraktelser & Berättelse

Soffan i helgen. Bok. Hosta. Snorande. Det tar visst aldrig slut. Men nu på kontoret. Med hjälp av Fru Alvedon. Det känns OK. Japp. Tro jag skall klara ett pass. Behöver bara förpassa en soptunna full med snytpapper ut till soptunnan ute tills den stora gröna för kontorstrevnadens skull.

Att ropa “i’m back” för högt är det kanske för tidigt att göra. Så jag låter det där utropet stanna inom mig och tar vid där jag slutade i fredags. Inget får en att glömma krämpor som att krypa in i projekt. Hittills har det alltid fungerat. Nåja, som riktigt sjuk blir det inget. Det är det här småfebriga som man klarar att glömma och dölja. Men inser såklart att det där döljande och glömmandet också innebär att man bränner ljuset i båda ändarna.

Kanske är det såhär det skall hålla på nu som varande gammal man. Man pallar inte med som förr. Suck. Förhoppningsvis räcker ändå vrångheten en bit. Har alltid litat till vrångheten. En egenskap som man dessutom verkar få mer utav i stigande ålder.

Nio grader varmt ute. Ser generellt positivt ut resten av månaden. Förhoppningsvis är den här den där vändningen man har väntat på och längtat efter. En tjock koltrast hoppade i alla fall omkring i tallen i fredags. Bergfinkar med. Tydliga vårtecken och löften om bättre tider.

Nu skall jag debugga en drivare. Ett av de goda glädjeämnena i mitt liv. Hoppla gubbe!

Jag är inte bäst på något. Har inte vunnit speciellt många priser. När jag försöker berätta något så brukar folk inte höra vad jag säger. Det händer att jag ibland undrar jag om jag ens existerar. Ja och frågan är om jag ens kan räknas som en medelmåtta. Troligen når jag inte ens upp till den nivån i de flestas ögon.

Fast en sak vet jag. Några gånger (fyra tror jag) har jag fått ett mail eller träffat någon på stan. Gamla elever. Typiskt har man sagt “utan dig så hade jag inte börjat på högskolan i x”. Och dom gångerna det där händer då tänker jag att kanske är just det där som är meningen med livet. Att man några gånger i sitt liv stöter ihop med människor som behöver höra just det man har att säga, höra, fast det egentligen inte alls är något viktigt eller märkvärdigt som kommer ur ens mun. Det är bara tiden som står rätt. Att man trotts att man är en rostig, lite skev, ganska onödig och oansenlig kugge i det stora maskineriet ändå kan påverka helheten. Om inte direkt så i alla fall indirekt. En lärares/människas belöning. Som man spar som osynliga icke klirrande medaljer på en frack man inte äger.

2024-1982 = 42

Antal år jag programmerat. 42 är ett bra tal.