Categories
Betraktelser & Berättelse

Värme

Växthuset sköter sitt jobb under vinterhalvåret också.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Såhär jobbar vi

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det krävs en bok

Jag pratar uppskattande med julkaktusen som står där i norrfönstren här på kontoret. Den sträcker på sig. Stolt. Den har alltid gillat beröm. De uppskattande orden går genom tidsåldrarna. För antagligen har morsan sagt samma vänliga ord till den när hon levde. Ja och mormor under hennes tid. Samma växt. Inte lika. Och vem vet var den stod innan mormor tog hand om den? Tänk om den kunde berätta allt den sett och hört?

Men det kan den såklart. Det är bara att lyssna. Jag hör historierna. Men dom får jag återberätta en annan gång. Om jag skulle finna den ro som krävs för att skriva den boken. För en bok krävs det för att få plats för alla dom där historierna om högt och lågt. En tjock. Ömsom glad och ömsom sorglig.

Bär pellets här på morgonen. För en sitta-på-rumpan-hela-dagarna-person är inte där så oskönt. Det är rent utav skönt och uppfriskande. Man tror att man gör något nyttigt. Ja och det gör man väl. I alla fall då. En stund.

Fast nu sitter jag alltså här igen. Tror att jag har en helt obruten dag framför mig. Har alla chanser att få något gjort. Förberedelser krävs. Så jag sätter på te i vattenkokaren a’la fyrtiofem spänn från Erikshjälpen. Tänder ett ljus inköpt på Willys vid förra månadshandlingen. Sätter mig på stolen inköpt på auktion i Gävle för länge länge sedan. Ja och skriver det här. Orden. En hel radda. Lite som att prata för sig själv. Men terapi. Övertrycksventil. Att få ur sig.

Så nu skall jag snart ta tag i mitt. Ett enda telefonsamtal kan stjälpa alltsammans. Det förstår sällan dom som ringer. För dom är det bara att lägga på luren och fortsätta som vanligt. Inte så här då. Inte så för de flesta med kreativiteten som bensin.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En avstickare

aerial view of buildigns
Photo by The Lazy Artist Gallery on Pexels.com

Ett villaområde. Sjutton hus på rad. Alla ser lika ut. Men med personlig touch. Luftvärmepumpen sitter på olika väggar. Sopkvasten står på olika ställen och har olika färg på sopdelen. Fönstren avslöjar skillnader där inne. Två bilar framför ett garage. En bil framför ett annat. Noll bilar vid ett tredje. Jo. Fler rader av hus. Efter en annan gata. Snarlikt. Samma. Men också några “fria hus” bland alla dessa hus i samma snitt. Kvarterets riking bor där på kanten. I ett nästan lika stort hus som vårt. Eller hälften så stort åtminstone. Vändplan där gatan tar slut. För det gör den efter alla huslängor. Tar slut. Blir gång och cykelbana som leder ner mot staden. En väg att fly efter. Eller fyllecykla hem på efter en blöt kväll på Bishop Arms. Om nu Bishop Arms finns i Hudiksvall. Inte vet jag.

Hur hamnar jag här. Jo affären jag skall till har inte öppnat. Det finns tio minuter att fördriva. Jag svänger in efter den väg som står till buds för tidsfördriv. Viollaområde. Okänd mark för mig. Jag som bor på en kulle. Fast en kulle är ju det här också. Utsikt över Hudiksvall. Kanske kan man till och med se havet om man anstränger sig. Precis som vi kanske hade gjort också här, fast för tiotusen år sedan.

Jag ser för mitt inre mannen eller kvinna komma hem til sitt hus här på kvällen. “Hej, har du haft en bra dag“. Ja ungefär samma i huset bredvid. Ja lite trevligt faktiskt. Känns tryggt på något vis. Är det det här som är folkhemmet? Är det det här som egoismen i landet håller på att montera ner? Synd isåfall. För jag tro att folket här, de som lever sina liv i de här husen, ja, dom har det bra. Lever ett gott liv. Visst död och elände slår ner i de här hemmen också. En del av livet det där. Men mellan såren och kratrarna i ett liv. Ja då har man det bra här. Tror jag.

Här svälter ingen. Alla har det varmt inomhus. Bredband. Mobiltäckning. Ja frågan om dagen varit bra besvaras såklart med “jodå, men det är skönt att vara hemma”. Ett leende. En kram kanske. Eller en puss. Om allt inte gått i stå och avstånden blivit för stora för det.Men laga mat. Lägga ungar eller få halvuxna ungar att göra sina läxorna. Se på TV. Lägga sig i den gemensama sängen på rätt sida. Inte byta. Nej. Inte det. Och så samma nästa dag. Hela vägen fram till helgen. Abrott. Frihet. Njut i två dar. Om det inte är storhelg. Njut fem dar. Njut så in i helvete.

Ja. Jo. Jag skulle vilja sätta mig på en stol här under julhelgen och iaktta livet som pågår. Ännu hellre se allt det som händer innanför de stängda dörrarna. Men det går ju inte. Då är jag inte här. Jag får fantisera. Jag tror att människorna har det bra här. Att de är nöjda med sina liv. Skapligt åtminstone. Kan det bli bättre än så?

Men mina tio minuter i främmande land har passerat. Jag åker därifrån. Alltid som en främling. Jag blir smått avundsjuk på den här gemenskapen. För visst måste den stå att finna här?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Smällkall vinter i paradiset

photography of trees covered with snow
Photo by Radu Andrei Razvan on Pexels.com

Minus femton, tydligt sjunkande, och då befinner vi oss på en kulle. Kallare ner i dalgångarna. Eller efter floderna. Nope, gillar inte kyla, Gillar inte kyla alls. Inte ens här sittande inne i värmen i ett hus på en kulle.

Men man får gilla läget. Har man något val. Icke?

Men nästan obefintligt snötäcke får man räkna med att en hel del av de där växterna man vill skall komma upp nästa år inte kommer att komma upp. Det är också en av spelreglerna. Flädern som växt sig stor och stark under några år brukar ta stryk men kommer igen i de kraftigaste delarna.. Vi får hoppas att det gäller nästa år också. De svagaste grenarna brukar gå förlorade också ett snörikt och relativt milt år.

Fast egentligen handlar det såklart bara om eget oförstånd. Vi planterar sådant som hör sydligare nejder till. Hoppas att det skall fungera också här. Minus femton är definitivt inte extremt på något sätt. Vanlig Svensk vinter. Man får stå ut. Måste stå ut.

Inte en fågel vid fågelbordet ännu. Noll. Inte ens ekorrarna. Har aldrig tidigare hänt. Vi började mata för sent gissar jag. Men hoppas att de dyker upp vad det lider. Man hoppas också såklart att de har hittat bra matställen någon annanstans de där vännerna och dinosaurieavkommorna. Djupt saknade nu i alla fall. Speciellt talgoxen Kurt. När de är här så är det liv och rörelse på kullen och dessutom gratis underhållning för småkatter kan man gissa.

Om inget oförutsett händer så skall jag sätta mig i min studio på söndag. Gör jag upp sådana planer så händer iof nästan alltid något oförutsett som måste få förtur. Men jag gör ändå upp de där planerna. Lever på hoppet. Behöver hur som helst lindra det där suget efter att sitta där som mullrar inombords. Så blir det inget på söndag måste det bli saker en annan dag. För att överleva.

Jo det handlar om överlevnad. Dom här nedknappade orden också. Dom som måste ut. Ja och programmeringen också såklart. Lödrökens barn hör väl till det där dom med. Kretskort och komponenter. Tillsammans det som definierar mig som den här gubben. Som gör mig till en överlevare. Passion. Jag har alltid känt en sorg för dom som aldrig gett efter för passionen.

Passion är viktig. Lika viktig som kunskap. Om nu inte viktigare. Men vi har ett utbildningssystem som är dysfunktionellt. Tänk bara på Kemi som ämne., Vad finns du? H2O antagligen. Lackmuspapper kanske. Men inte så mycket mer. Samma med Fysik och andra ämnen. Så lite kvar. Av det som det sattes betyg på. Vad säger dom betygen? Noll. Bättre då att få en översikt av allt det där. Jag gillar verkligen fysik och kemi. Men det är mina områden. H2O och lackmuspapper räcker för de flesta andra. Behöver man det där så läser man snabbt in det. Eller googlar. Däremot Matematik. Grunderna. Superviktigt. Iite specialgrejerna. INte viktigt. Läsa och skriva. Superviktigt. Samhällskunskap. Superviktigt. Kritisk granskning. Superviktigt. Men mest viktigt. Att hitta sin väg. Att hitta passionen. Att hitta självförtroendet att följa sin passion. Viktigare än allt annat tillsammans. Med dom som verktyg fungerar det andra som en dans. Just in time.

Men innan en dysfunktionell skola omformas för en ny tid kommer det behöva rinna mycket vatten under världens alla broar. Utantillfolket bestämmer och sätter reglerna. HAr gjort så sedan skolor blev ett begrepp. Minneskunskap framför iderikedom och kreativitet. Jämvikt mellan båda dessa är den enda vägen.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

En hälsning

Jag lastar in pellets och får liksom en hälsning genom tiden från min far. De där numrerade blocken på bilden var nämligen min far inblandad i. Han fick på tidigt sjuttiotal pengar av Svenska Träforskningsinstitutet för att ta fram dom där. Jag minns när han jobbade med dom på verkstan. Ett stålrör, hans (åtminstone den första versionen) var runda. Högt tryck sen på det. Vips ett gäng sådana där.

Jag vet inte om han fick patent på det där. Skam att sägandes har jag bara koll på ett av hans patent. En matta som användes som löpbana när man tillverkade spånplattor. Mattan var kanske hundra meter lång, Vävd av metalband av ungefär samma typ som man använder till att spänna varor med på en pall. På den där placerade en maskin spån och bindemedel. Sen åkte alltsammans framåt och in i en jättepress. Sen vidare till sågar som kantsågade och sågade till plattorna. Vips spånplattor klara för putsning.

Det gjordes vävstolar också till dom där såklart. Används antagligen fortfarande på varje spånplattefabrik som finns runt om i världen.

Det lite roliga med det där är väl att iden säkert kommer från morsans vävande. Allt sitter ihop.

Om de briketter av spån som säljs idag har något med dom där palldelarna att göra vet jag inte. Kanske fanns de före. Hönan och ägget.

Anledningen till att man ville göra de där i spån handlar såklart om pengar. De där smala brädorna på en pall är gjort av billigt spillvirke och sekunda grejer. Men den grövre dimension som användes till “fötterna” var såklart svindyr. Ändkapningar och sekunda virke kunde säkert användas till viss del där också men om det inte räckte till fick det bli 2:a sortering eller ännu värre prima virke. Spån == superbilligt och en överskottsprodukt då. Perfekt.

Apropå spån förresten. Pellets tillverkas ju enligt samma teknik som ovan. När vi började elda pellets, det kan handa om 94/96 då köpte jag ett ton för ungefär sjuhundra kronor. Hämtade gjorde jag själv med släp på samma Träförädling där farsan var verkmästare. Man hade helt övergått till pelletstillverkning då. Idag kostar samma ton två och ett halvt tusen. Tiden läker inga sår.

Man tänker alltså att man borde bygga sig en pelletsmaskin. Men den där processen är svårare än man tror. Så det blir nog till at köpa i fortsättningen också. Med uppvärming och alla kostnader så betalar vi inte mer i månaden än man gör för en trea i närmaste stad. Då handala det om ett hus på femhundra kvadrat här. Det går liksom inte att klaga. Fast det gör man såklart ändå.

Nu skall jag arbeta i mitt anletes svett.

Nåja.

Knappa På*

Categories
Betraktelser & Berättelse

Brummandet

pexels-photo-1545743.jpeg
Photo by Yurii Hlei on Pexels.com

Jag brukar såklart se mig själv som rationell. Men samtidigt inser man ju såklart att det är illa med det där rationella när man är mer rädd för resultatet av en besiktning av en bil än magnetröntgen av en knöl man hittar på sin kropp (huvud (själva knölen) undanräknat). Det ena är något som löser sig, det andra också kanske, eller inte, möjlig död, slut, stopp (jo det löste sig).

Men det är det där med kontroll. Livet har man kontroll över. I mitt fall lever jag tills jag dör. Mer med det är det inte. Man föds och man dör. Båda har varit mina följeslagare under ett liv. Läs närvarande.

Men bilar. Motorer. Rostiga grejer. Det är inte min pryl helt enkelt. Och nej jag har inte grejer för att fixa med det heller. Grop. Lyft. Verktyg. Och inte har det såklart blivit bättre med det där sedan axelskadan. Så pengar skall halas fram. Bilfixande kostar så förbannat mycket (onödiga) pengar. Och rulla måste det. Så fram med pengarna bara eller sitt där på kullen och rosta bort.

Jo bil behöver man. Liv vill man ha. Men tar det slut så är det slut. Högst troligt finns inget att oroa sig för efter den punkten. Fast bilar kan man oroa sig för hur mycket som helst. A – B kräver bil. B – A också. Förvånande kanske för stadsbo. Tunnelbana. Buss. Taxi. Sällan så långt mellan A – B. Men här. Långt. En buss på morgonen. En på kvällen. I bästa fall. Ingen tunnelbana. Taxi otänkbart.

Så bil måste man ha. Fungerande. Alltså gäller det att hosta fram stålarna. Oftast på bekostnad av annat. Allt det där sammanräknat föder den där oron. Jag hatar det. Hatar att vara orationell. Men det kan inte hjälpas. Så mycket hänger på det där brummandet av en motor på fyra hjul som rör sig framåt och stundtals bakåt.

Nu löser det sig oftast dessutom, precis som nu. Och visst allt det där är lättare idag. Men känslan av katastrof när bilen fallerar eller bär besiktning skall utföras kommer aldrig någonsin lämna mig.

Av någon anledning så händer också allt sådant där kring juletid när man har andra utgifter. Vi har varit med om det där så förbannat många jular att det inte går att räkna. Det är nästan inte sant faktiskt. När morsan drev in i senilitetens dimmor och oftast inte ens kunde mitt namn eller kände igen mig så minns hon solklart alla fel vi haft på bilen.

Slutsats: Motorer och undertecknad är som olja och vatten alltså. Någonstans skär det sig. Helst om det är mörkt och kallt och ensligt och mobiltäckning saknas.

Fast relativt lugn nu alltså. Lite lätta reparationer sen återbesiktning som borde gå bra. Hoppas man. Till sommaren förhoppningsvis en bil av lite senare modell efter lite sparande.

Lugn var det här alltså. En stund. Tills nästa gång. Den som kommer snabbare än man hinner tänka att den kan komma.

Lugnet det jag behöver före att jobba. Det jag alltså hoppas känna imorgon. Så att jag kan dyka ner i Åkes värld. Telefoner får hålla sig lugna. Besökare hålla sig nedanför kullen. Jag har annat att göra.

Liksom.

Fjorton minus där ute. Huttrigt. Rätt behagligt här inne. Finns inget att klaga på där. Om man nu inte måste ut. Men det tror jag inte att jag måste imorgon. Möjligen då för att hämta post och senare hämta K. Men annars. Inne. Kodandes. Njutandes. Förändrandes världen… Eller skit i det senare förresten. Man gör det man skall. Det man måste. Det man vill. Man väljer sin väg. Berömmelse är för de starka. Sådana som mig dödar den. Så livet kan såklart inte bli bättre än att sitta där i huset på en kulle och göra det där man vill. En gåva. Ja och det är en gåva att man fattat att det är en gåva också. Vad kan man liksom mer begära? Jo en fungerande och rätt ny bil… Eller drömma om en åtminstone.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Andas ut

stainless steel close wrench on spanner
Photo by Pixabay on Pexels.com

Bara det vanliga. Bromsar och lyse. Skitsaker. Lättfixat. Man vill ropa HURRA! JA ropar HURRA. Men besiktning är en hemsk sak. Det hjälps inte.

Nu är frågeställningen om man skall krypa runt i snön själv eller höra med närmaste bilmekaniker. Tittar man på SMHI’s prognos lutar det definitivt åt det senare.

Har ni förresten inte testat DEKRA bilprovning så kan jag varmt rekommendera dom. Trevliga. Servicevänliga och har gott kaffe.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nytt och glögg

white feathers illustration
Photo by Aleksandr Slobodianyk on Pexels.com

Jag ser en film om J. D. Salinger på Netflix under Lördagen. Kan verkligen rekommendera den. Om man nu står ut med en långsam rulle. För långsam är den. K går och lägger sig efter halva.

Det mest givande är att den tar upp det jag ofta dryftar här. Varför skriva (programmera/göra musik)? Att göra det där av rätt (???) anledning. Alltså inte för pengar. Inte för att bli utgiven. Inte för att bli en kändis. Osv. Att skriva (programmera/göra musik) för att det inte finns något annat val.

Jodå ni som läser det som skrivs här har väl stött på just de där frågeställningarna tidigare. Något svar på vilken som är den rätta vägen får man kanske inte av att se filmen men man hittar åtminstone en medfånge i ett hörn i sin kalla cell. Ibland kan det räcka med att inte vara ensam.

Ny ruta på bilen. En upplevelse i sig. Sen en helg ned fixande av lite annat löst på samma bil. Besiktning imorgon. Jag är skräckslagen. Japp. Skräckslagen. Som varje besiktning skall tilläggas. Man är så förbaskat beroende av sin bil när man bor såhär. Speciellt i juletid när det finns så förbannat många måsten.

Men det går som det går som det alltid har gått. Någon råd finner man alltid till slut. Fel: Nästan alltid.

Men frusen efter utejobb alltså. Men värms upp av årets första glöggsippande. Den där årsglöggen vi köper varje år. Smak av apelsin i år. Omöjlig att inte älska. Låt oss dricka oss varma och glada. Ja, det skulle man kunna utropa. Men några centiliter får räcka.

Men somnar gör jag efter glöggintag. Hinner i alla fall läsa några rader i bok före det. Möjligen är det några kapitel. Men pensionärer får somna mitt på dan efter att ha druckit ett glas glögg. Det är helt OK. Det är så OK att det nästan är lag på det.

Nu sitter jag alltså på kontoret igen. Tänker inte bli allt för långvarig här idag. Mest gå igenom mail och förbereda för imorgon. Förhoppningen är att då, efter Ljusdalstur och besiktning, kunna dyka ner i alltsammans igen. Men mycket av allt den här veckan. Är en skräpvecka innan den ens har börjat. Man får liksom försöka ändå. Aldrig ge sig är mantrat.

Kallt har vi och kallare kommer det att bli. Allt detta har vi för våra synder skulle skriker prästerna i sina talarstolar. Vi andra, syndarna, vet att det är ömson kallt och ömson varmt. Att det jämnar ut sig. Som med plågorna. Det ordnar sig. Ibland? Ja till och med oftast. Ja kanske alltid. Med rätt perspektiv. Ja då ordnar set sig alltid. Men här och så och mitt uti det hela så blir man såklart inte hjälpt av det. Då är det bara skit. Eller bara bra. Holistiska perspektiv avlägsna.

Tillsammans. I solidaritet. Knäcker vi alla kodlås. Rädda. Osolidariska. Dör vi framför låsta dörrar.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Zumorgen

photo of train
Photo by Matheus Bertelli on Pexels.com

Imorgon, Bollnäs, Klockan sju. Ja start härifrån halv sex alltså. Man borde lägga sig. Nu! Fast egentligen inte stor ide. Lägger jag mig tidigt vaknar jag halv ett pigg som en mört och sen är den natten körd. Så man får köra på ett tag. Trötta ut sig. Sova får man göra på Lördag. Hämta igen. Återställa.

Byta vindruta på bilen står på programmet. Helt onödigt egentligen eftersom man ser hur bra som helst genom den men besiktning snart och dom håller säkert inte med. Dom bestämmer. Hatar när andra bestämmer. Lite. Jo, iland mycket. Men nästan alltid litet. Så hatar lite alltså.

Hatar besiktning däremot. Fast bra att det finns ändå. Såklart. Så kanske inte ändå. Jobbigt mest.

Men fördriva allt från halv till hel dag i Bollnäs alltså. Göra ingenting. Ja kanske fika, shoppa, äta sushi. Men annars. Meningslöst. Vill jobba. Kan ju inte det då alltså. En hel dag förlorad till gamarna.

Fast K hänger med. Har i alla fall någon att prata med. Favoritfiket öppnar sju. Det borde ordna sig. Där kan man hänga en timme till att börja med. Tröstäta. Eventuellt. Troligen.

Biltema kan få ta en timme av livet också. Finns alltid något att titta på. Sen får man improvisera. Julförberedelser. En massa. Jul är dyrt. Fast “all in” gäller i år. Det får kosta. Ett undantag visserligen. Men det får bli själva festen. Nästa år tillbaks till normaliteten. Men överflöd ändå. Som alltid. Bara lite mer i år.

Vindruta plockar man på försäkring. Tror aldrig jag har tagit ut något på en bilförsäkring. Har aldrig haft en skada. Så kanske dags. Självrisk 1500 spänn. Överkomligt ändå. Pengar man hellre använt till annat såklart. Särskilt om man räknar med att skrota bilen till sommaren.

Muraren hör av sig och vill komma och kolla på skorsten imorgon. Så typiskt. Vi är ju aldrig borta annars. Men det där projektet har det visst gått troll i. Vi får hoppas han har vägarna hitåt någon mer gång innan sommaren då tidsfristen där är över. Man får hoppas.

Ja så är läget. Helg här alltså snart nu. Besiktning på måndag morgon så långledigt. Ångest skulle man väl kunna kalla känslorna jag har för den. Fast mer åt oro hållet är det väl ändå. Går att överleva. Tror jag. K-sprit, två flaskor, vrålköra ner, trean hela vägen, sen lite tur på det. Då kan det gå…

Liksom.