Categories
Betraktelser & Berättelse

Varför inte?

Tar igen mig. Kan inte annat. Dag 2. Skönt. Men hinner med en nattsession. I “studion“. I den värld jag älskar allra mest. Det är något konstigt med musiken. Där försvinner jag helt in i en annan värld. Det finns inga krav. Inga förväntningar. Bara lust att skapa. Jo, jo, jag hör. “Resultatet blir därefter också“. Men det skiter jag i. Det sämsta resultatet man kan åstadkomma är att göra ingenting. Alltid. Inom varje område.

Lyfts alltså av det där. Blir nog en fortsättning. En annan kväll. Eller en regnig dag. Man griper tag i de tillfällen som uppenbarar sig.

Sen är det den lilla mixern såklart. Vi är inte riktigt vänner. Men också med det är det som det är. Överlevnadsbart.

Men idag mest sittning på stol ute i trädgården. Kaffe. Några av den gamla damens körsbär nedsvalda med välbehag. Prat och funderingar. Gott liv såklart.

Imorgon blir det inte mycket mer. Men pridekonsert. LOOS PRIDE: Musik i regnbågens färger. Tal av Barbro Westerholm. Grillning efter det. Troligen. Vila före. Semesterliv.

100 dagar kvar i morgon. Det är väl värt att fira med en tårta?

Categories
Betraktelser & Berättelse

Mattegrafitti

Categories
Betraktelser & Berättelse

Vernissage

Vernissage utan champagne. Mer franska än en vanlig dag bara där. Men trevligt att se lite folk. Skolungdomarna har jobbat med att ta fram pridelogga för Lo(o)s. Bra. Hugger mig en näve chips mot bättre vetande. Hur slutar man äta sådant när man börjat? Jo, man går därifrån. Den enda lösningen på ett sådant problem.

Bosse och Pia är där. Känner igen. Bosse 2 också. Andra med. Känner inte igen. Så är det för en backstugesittare. Man ser folk så sällan att de hinner förändras så pass mycket med år tillagda till sina liv att man inte längre vet vilka de är. Och jodå. Jag har alltid varit dålig på ansikte kopplat till namn. Blir inte bättre med år som går.

Pridefanor vajar över byn. Trevligt tycker jag. Det känns som om vi befinner oss i samtiden. Så känns det inte varje dag annars. Jag gillar.

Själva nöjer vi oss med en handflagga här på kullen. Det bästa vi kan åstadkomma. Länge leve kärleken nynnar jag så det hörs över hela byn. Nästan. Liksom. Hur-som-helst och upp-och-ner.

Men semester och ledighet fortsätter. Livet är enkelt. På väg mot enklare. Alltså är allt gott. Ja i alla fall om jag får ett solvarmt rött körsbär fört över mina läppar in i en längtande mun om en liten stund. Glädjeämnen i juli månad. Svårare än så behöver det inte vara.

Fläder ger blommor till två satser saft i år. Hade nog kunnat blivit två till. Men någon måtta får det allt vara. K står för saftningen. Jag för barfotatrampandet och uppdrickandet under vintermånader när iskalla vindar jagar oss in i varma rum.

Såhär ser vinnarloggan ut

Finemang om du frågar mig. Hej och hallå liksom.

Fast nu… Ja, nu, skall jag greppa hammare och såg igen. För en skrivbordsstillasittare finns det glädje i att hålla de där jordnära tingen i sina händer. Till och med att få stickor tas emot med tillfredsställelse. Det är på riktigt alltsammans. Liksom. På riktigt på ett sätt som ettor och nollor aldrig kan bli hur än skönt de förpackas.

Så varför sitta här inlåst på ett låtsaskontor alltså. Nej, ut, ut, ut, – frihet.

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Den gamla damen”

“Den gamla damen” skämmer bort oss i år också. Mängder med körsbär bjuder hon oss alla som älskar henne på. I år trotts att vintern var svår med sina isstormar med seg kall is som kletade sig fast på sköra grenar, blev tunga och förstörde och bröt av. Men livet vinner alltid över smärta och döden. Man lär sig det av dagar som går.

Planen är att plantera en liten syster åt henne i år. Våra planer blir kanske aldrig kanske riktigt till verklighet i den tid vi placerar dem, men i så fall får det bli av nästa år eller året efter det då. Det där är bara tid. Körsbärsträd växer nämligen inte på träd. Man får hosta upp en hel del kronor om man vill ha ett.

Men jag gillar verkligen det här trädet. Skatorna gör det dom med. Trastarna likaså. Vi delar broderligt och systerligt varje sommar på det som serveras. Allt annat vore såklart ett skämt. Men sommar utan att få stoppa in ett solvarmt och sött körsbär i munnen blir ingen sommar. Ja, det tycker vi alla. Skatorna, Pica Pica, mest. Jag önskade att alla gamlingar på ålderdomshem haft en stor trädgård nära sig med äpplen och päron och körsbärsträd så att de kunde njuta som jag en dag som den här. En oas där man kunde få dö i en solstol under ett äppleträd om man så ville en dag när alla orkars ork lämnat en.

Men för mig är det alltså gott att leva också denna måndag. Den som ändå hade något att klaga på.

Lekte i studion igår under kvällen. Gjorde “klart” en låt som legat och ruttnat ett tag. Eller kanske… , snarare, blev den “klar”. Gick till sängs med en känsla av missnöjdhet över resultatet men vaknar på morgonen och lyssnar och tror att jag ändå kan stå för det som sägs och hörs. Vi får väl se vad det blir till slut. Någonstans får man ju bestämma sig. Här är det ändå så att det blir lite vad det blir det där som kommer fram. En känsla av frihet och ickeinlåsning ingår i hela processen. Sätt på mig bojor och ge mig en att-göra-lista och jag dör.

Idag, 2014, tog en älgkrock Lars Jonsälls liv. På väg hem efter en Scorpions konsert. Scorpions spelades på hög volym i bilen. Tjoff. Tiondelar av sekunder. Jag har själv varit med om det. En älg, en bil. Tröghetskrafter. Det känns som om det var igår det hände. Det kändes bra att få sjunga på hans begravning. Tacksam för att jag fick det. En bra människa han Lars.

Skulle egentligen behöva en låtskrivarhelg i Orsa. Har varit fantastiska möten med andra musiker med ny insikt i hur egen musik skapas. Första gången. Första dan. Efter att vi presenterat oss. Slängde man in oss i olika rum och sa “gör musik”. Jag och en tjej. Man får släppa hämningarna då och bara köra. Ja och musik blev det. Peter Lundblad peppade oss all med sitt lugn, sin vänlighet och sin respekt. Magnus Carlsson (en av gråtarna) nästa gång.

Men vill köra ett projekt där jag vänder på min musikskaparprocess. Nu – beat, musik, sen motvilligt text. Istället. Vill skriva text, sen göra musik. Jag gillar ju båda men av någon anledning inte tillsammans. Varför det? En knut där som behöver knytas upp. Helt säkert. Ja, ett projekt till att hinna med innan man dör alltså.

Inkorgen i mailen har nått 2361 mail. Då har jag såklart hanterat en del också. Om två veckor är det dags att ta sig igenom det där. Känns långt borta just nu. Men vet ju hur fort det brukar gå. Trivs faktiskt ganska bra med läget som det är just nu. Avspänt är sammanfattningen. Gott alltså.

Nu skall jag gå ut och leta mig ett riktigt rött och läckert körsbär. Så det så.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nope – Inte är det jag!

Den hårdast arbetande gubben i världen? Nope, inte är det jag. Åtminstone inte just nu. Definitivt inte så. Lata dagar fortgår här på kullen. Men varför inte? Man får unna sig. Denna sommar som är som de man minns som barn. De som egentligen inte fanns ens då utan bara är filtrerad och skapad drömtillvaro.

Två veckor till. Sen femtio i selen. Om man så vill. Hundrasex dagar kvar till pension. Så man gör som man vill efter det såklart. Ja och jo, jag vet vad jag vill. Det valet är hur enkelt som helst. Egentligen finns det väl inget val.

Men fantastiska dagar är det här på kullen. nedanför pågår Lo(o)sveckan. Den berör mig inte mer än att jag skall bevista pridevernissage och hejar på prideveckan som tagit sig ända hit upp till skogarna. Önskar bara att vi haft en flaggstång här på kullen så att vi kunnat hissa en stolt prideflagga över byn. En hyllning till olikheterna. Ja och kärlek. Varför kan man inte få älska den man vill? Varför skulle det vara fel men vald kärlek? Självklart är ingen kärlek felaktig. All kärlek är vacker. Är du kär i en hammare. Go for it. I alla fall om hammaren är med på noterna.

Flaggstång förresten. Staffan tog ner en ståtlig gran i sin skog och forslade upp den hit. Jag barkade den, hyvlade och målade den. Men fick aldrig upp den. Vem skulle man be om hjälp med det liksom. Flaggstängernas Viagra? Så den låg där och ruttnade upp. Då var Staffan redan borta. Prostatacancern hade tagit honom. Han var en av de första männen som vågade tala offentligt om det helvetet. Räddade många liv genom att få iväg gubbar till provtagning.

Kroppen har det svårt med att stå hela dagarna. Van som den är att sitta. Jag inser att det måste tillföras träning efter den här semestern. Det här går inte. Inte om jag skall försöka hålla ut ett tag till. Men för en stillasittare som mig är det skönt att vara ute och röra på sig. Konstigt nog känna alltid det man gör med händerna som ett riktigt arbete. Aldrig samma känsla med det man gör framför skärmarna. Fast insatsen definitivt är högre i det senare fallet.

Har förresten också förstått att jag kissar som en god muslim. Bara en sådan sommarinsikt. Vi blev helt plötsligt många fler.

Det finns folk som inte hejar på mig här på byn. Ja till och med inte ens ser mig. Men ser gör de såklart. Men låtsas att de inte gör det. En är en offentliganställd man som en gång stod här och flinade efter att ha stängt av vårt vatten. Svåråren efter konkursen och vi klarade inte vattenräkningen. Jag glömmer aldrig den där glädjen han verkade känna över det där. Storgubbe numera enligt egen syn. Ja då också med säkert. Men en piss i havet innehåller såklart mer substans än vad han presterar ett helt liv. De som själva tycker att de är förmer är alltid de minsta, ofta mikroskopiska, krypen som rör sig på planeten.

Sådant där stör mig inte speciellt mycket. Jag känner inte så många här ändå. De jag hejar på och som hejar tillbaks är inte nära. Kanske skulle jag ha ansträngt mig mer för att bli en del av de här människorna. Men egentligen har jag väl aldrig varit just det.

Men jag skall greppa hammaren igen. Tamefan vad gott och tillfredsställande ett enkelt hantverk ändå kan vara. En hammare, lite spik och några återanvända plankor. Bygga något. Ett växthus t.ex. Som blir “klart” till slut. Härligt.

Njut av livet kamrater. Jämvikten är din broder. Den ökande entropin, din syster.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Som vanligt

Jobbarskorna packar ihop. Sulan lossnar. “Flipp”. “Flapp”. “Flopp”. sådär. Bara att kasta. Men använda som “finskor” – alltså för daglig användning – ett år och sen kanske sex år som jobbarskor är inte dåligt för tre hundra lappar i inköp. Mer ger jag sällan för mina skor. Sliter ut dom tills de verkligen inte går att använda. De flesta skulle ha kastat dem efter första årets användning såklart. Ja eller ännu hellre inte “köpt sådan skit”.

Som tur är har jag ett par Birkenstock ESD skor. Skitdyra. Men inte köpta av mig. Jobbskor på riktigt. Konstruerade för användning i lokaler där känslig elektronik tillverkas och hanteras. Tjugo år gamla vid det här laget. Outslitliga. Nästan. Ett minne från tiden på CC Systems i Alfta.

Man halkar omkring i dom alltså. Swish, swish swish.

Får svänga in på Erikshjälpen och leta i hyllorna.

Som varje sommar så tittar gamla lärare eller skolelever in under sommaren. De har minnen härifrån det gamla skolhuset. Bra och dåliga. Igår ett trevligt äldre par från Stockholm hit där hon hade ett ursprung i Nyby och han från Edsbyn. Alltid skojigt.

Ledigt alltså. Snickrar lite. Hasar runt i trädgården. Det är inte så dumt att leva. Så tycker man. Även såhär och i det här. Man är en enkel själ med enkla behov.

2055 mail i inkorgen stressar lite. Borde sätta mig en kväll och ta mig igenom dom för att lämna alla frågetecken bakom mig. Men från “borde” till “handling” är det ibland väldigt långt. För långt. Nästan alltid.

Ulf Lundell har hittat en kvinna att älska. Är väl bara att gratulera. Lycklig blir han inte. Inte hon heller. Men journalist så hon kan alltid tjäna en ordentlig hacka på “Året med Lundell”, sen efteråt. Den avslöjande boken nu på allas läppar och utgivningskontrakt med lämpligt förskott redan garanterat. Alltså, inte lätt att vara kändis. Stackars, stackars, gubben Lundell.

Gissar att det finns mer än en som tillbringar dagarna på en väl vald strand under den här sommaren. Njutningen. Svårt att förstå det livet för mig. Ger myror i kroppen av att bara tänka på det. Fast kan man ligga och läsa och sova i en soffa borde det väl fungera att göra samma sak på en badstrand också. Man borde prova alltså.

För tio år sedan gjorde vi resan “Sveriges kust”. Tanumshede upp till Norrköping. Småvägar. Hela tiden så nära kusten som det gick att komma. Inga planerade stopp. Det fick bli övernattning där man hittade sådan. Mat där man hittade mat. Stor frihet. Alltid på väg. Jag lever fortfarande på minnena och känslan från den där resan. Men vill sträcka ut den till Europa. Några veckor utan mål i en bil man kan lita på. Jag hoppas vi kan realisera den resan innan slutet. Ja kanske göra samma sak i USA också. Östeuropa.

Farsan ville alltid till Island. Men kom väl aldrig iväg. När man dör bör man i alla fall ha så få “synd att jag inte…” som möjligt m,ed sig i bagaget. Det vet jag. Men hur man än försöker blir det några som hänger på en som inverterade medaljer. Det går inte att komma ifrån. Det finn sju så mycket man vill. Men “lycka”. I grunden handlar det väl om att göra det man vill. Inte det som andra vill eller det som förväntas av en. Hur enkelt som helst. Boken om att bli lycklig. En sida.

“Gör det du vill”

Hade jag pengar skulle jag ge ut den.

Men det har jag alltså inte.

För att jag för det mesta gjort det jag vill.

Fast just nu säger viljan att jag vill ut och snickra lite. Dag som skall gå. Lite fredag hela veckan här. Känns åtminstone så. Det enda problem man har är “vad skall vi äta”. Valet av en film eller serier att titta på där på kvällen. Noll storverk. Noll världsförändring härifrån. Noll – noll. Ja, och noll.

Den vackra sommaren fortsätter hur som helst enligt alla prognoser. Jag tänker INTE klaga. Bara njuta. Hämta in och suga i mig all energi som svirrvlar runt där i luften. Samla på mig en del av det där och spara tills Hulktider och bilrutskraparmorgonar är över oss igen.

Det är gott att leva.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Gösta Hedman

Han ansågs väl lite besvärlig sådär. Gösta. Eller Gösta Hedman. Farsans bror. Min “besvärlige” farbror. Ofta var han helt enkelt för mycket. Eller för litet. Manodepressiv. Med djupa dalar och höga toppar som nådde hela vägen upp till Mount Everest. Dalarna var besök ner till helvetets förgårdar. Fast jag gillade honom. Såklart gjorde jag det.

Tavlorna på väggen i vårt sovrum är hans verk. Den ena målade han i vår lägenhet. Jag var med när han gjorde den. Målade nog jag med på mitt eget blad. Motivet är Voxnan som söker havet utanför vår lägenhet.

Den andra fanns kvar som lösblad efter hans systrar. Eller “Lilly och Anna” som vi alltid sa. Som om de var en oskiljbar enhet. Ja i mycket var de väl det också hela vägen in i döden. Men den där bilden fanns där någonstans. Hans hand känns igen så väl. Vi ramade in den och hängde den bredvid den andra. Vi gillar dom där bilderna både K och jag.

Gösta var musiken också. Vi delade den passionen. Två dragspel som var hans ligger här i “studion” och väntar på att någon skall visa dem lite kärlek. Vispråmen Storken. Sid Hansson. Jeja Sundström. Cornelis, Finn, Evert. Och så Gösta då såklart.

En tid ägde han en karusell på Skansen. En annan tid en musikaffär. En idiot och dumskalle gjorde sig av med hans röda Italienska sportbil. Borde ha varit kvar. Det fanns mycket glädje i Gösta. Han kunde dyka upp. Alltid på topparna. I dalarna var livet inte så roligt såklart. Utan syster Lilly, som tog ett större ansvar för sina syskon än man kan begära av en människa efter att deras mamma, min farmor, dog, hade det nog gått helt åt skogen. Kanske gjorde det det ibland också. Jag känner så lite av historien.

Senare i livet försökte jag närma mig honom. Jag hade hittat farfar och hans liv. Förstod att Gösta var den ende som haft någon slags kontakt med farfar. Men han svarade aldrig på mina närmanden. Morsan tyckte nog det där var “väck inte den björn som sover“.

Men bilderna hänger där såklart. Inte värda en krona. Jo ramarna kanske. Men älskade. Synnerligen sorglig är den vars livsnjutningar mäts i dollars.

Categories
Betraktelser & Berättelse Meterologi

Århundradets storm

Det är dags att reva segel och söka en skyddad hamn här på kullen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jämlikhet, frihet, broderskap

Kvavt. Annat väder på gång. Allt säger att det är på väg. Till och med Meteorologerna. Fast tillfälligt. Supersommaren verkar fortsätta. Att man inte sett det på Aftonbladets löp ännu förresten. Dom brukar ju vara snabba med superlativen. Jag njuter. Svettas mig genom nätterna. Svettas mig genom dagarna. Dricker däremellan. Snickrar lite. Ser mycket saker på Netflix. Tar min blodtrycksmedicin.

Det är nästan så att man kan börja vänja sig vid det här. Skulle väl också egentligen kunna leva det här livet. Pensionärstillvaro. Men mer än en månad. Knappast. Inte som frisk. Jag är ännu inte klar med det som måste göras. Passionen är riktsnöret i mitt liv.

Jag ser att en av de influenser som tackat ja att delta i serien om influensers har hundrasjuttiotusen följare. Tack och lov att jag tackade nej till att delta i det där. Jag skulle ha framstått som ännu löjligare än vad jag är. Ja även som anti-influenser. Fast fundera kan man ju. En ung kvinna med fillers där det tydligen är nödvändigt vs. en gammal ocool gubbe. Behöver det ens vara en tävling? Vilket är våra respektive budskap? Vad är viktigt?

Fast gubbar, speciellt inte ocoola, står väl inte speciellt högt i samhället. Jag kan leva med det. Ytligheten är dock svårare att leva med. Folk läser bara rubriker. Folk kastar sig över andra och ägnar sig åt personangrepp bara för en åsikts skull. Det hatas, ojas, och hålls prisutdelningar i vem som kan vara mest rädd för det man inte känner igen från förr. Fån min horisont så har sociala medier blivit ett monster som tar tugga efter tugga av det goda i samhället. Tystar röster som bord höras. Spär på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. Förminskar det goda och höjer det onda.

För…

Det enda som vi har gemensamt är att vi är olika.

Serrö.

Och japp, flockdjur och så. Osäkrat högstadietänkande. Vi försöker skapa grupper av de få likheter vi har. Sverigedemokrater, Moderater. Hat och jag först. Eller mitten. Ingenting. Eller vänsterut. Vi som egentligen också är jag politikern. Pengar och makt.

För jag är säker på att det finns många Sverigedemokrater som är bra människor. Till och med moderater. Det är åsikterna som är problemet. Det är dem man måste bemöta. Påverka. Man är ingen idiot för att man har en åsikt som inte delas. På samma sätt som man inte är en stjärna för att man har en åsikt som gillas. Folk – ja det är vi alla alltså – verkar ha glömt det där. “Tycker du fel skall du dö“. Ungefär så sägs det.

Det värsta med allt det här är att de där som ligger där i bakgrunden och hatar. Det är dom som släpps fria i ett Jugoslavien i krig, i ett Nazityskland. Ja i något av Afrikas eländiga och låga religiöst influerade massakrer. Eller nästa gång när det händer här. Då de kryper fram från sina trygga platser bakom tangentborden och släpps ut i det fria för att våldta, plundra och döda. Troll.

Fast själv försöker jag hålla mig borta från allt det där. Skriver här såklart. För att jag gillar att skriva saker. Enbart därför. Det mesta läses väl inte alls. Rubrikläsare som de flesta är. Det har man insett sedan länge. Men egentligen gör det väl inte ett dugg. Väl skrivet finns det där. Sen kan det diffundera ut i jämviktens evighet precis som allt annat jag gör. Guldmedaljer och tacktal är nog inte min grej ändå. Jag trivs ganska bra här på min kulle ändå. Eller för den delen. Någon annanstans där jag lagt min hatt.

Liksom.

Categories
Betraktelser & Berättelse

1966 -> 2021

Det har gått femtiofem år mellan att de här bilderna togs. Platsen är Ejheden. Släktträff för Törns på den första bilden. Den andra tagen igår. Tittar man på tallarna bakom människorna på den första bilden så ser man att det är samma som på den nedre. Lite grövre. Men inte mycket. Träden har inte människornas brådska (och glömska) i sig. Sjön är såklart också densamma. En dröm för sportfiskaren. Tänk om naturdyrkarna nere i Centraleuropa ens anade att den fanns. Helt tom på folk som den är också under en av de vackraste sommardagarna som denna.

Men av människorna på den första bilden är det bara jag kvar. Åtminstone en dag (eller ett tag) till. Ja och levandes till namnet. På femtiofem år hinner man bli en annan. Man har ömsat skinn många gånger. Men nio år är jag där på bilden. Liv ligger framför mig. Morfar. Lill-Karin och dom andra i Törns släkt borta sedan länge.

“Släktens hus” finns inte kvar nu idag som då 1966. Bara en bild i ett fotoalbum återstår och resterna efter en grund. Men platsen är utmärkt med skylt och allt där det låg. Törns väg heter vägen som går förbi. Också markerat. Snyggt och prydligt. Törnshansberget heter berget strax bredvid. Namngivet för evigt på alla kartor. Sicken “minnessten” en förfader fick kan man tycka.

En gren som startar med att Törns-Hans deserterar från den Danska armen (Norrman som han var i ett Norge som styrdes av Danmark) under en tid när Napoleon härjar i Europa. Men en gång soldat alltid soldat. Hälsinge regemente sen under resten av sitt liv. Bocken ni vet. Den som Gävle stal. Eller fick. Vi har alltid varit givmilda av oss vi Hälsingar. Ja tog dom inte hela regementet förresten och kallade det I 14 till slut? I den “nya tiden”, den som redan är den gamla.

Fast jag blickar hellre framåt såklart. Hässjaberg, Ejheden, Ämnebo, Stockholm och Orsa är grundpelare jag står på när jag tar mina steg här i framtiden. Den jag lever i. Inte mer. Inte mindre. Men såklart skulle man lyssnat mer då den där gången på de gamla. Lagt historierna på minnet. För att ha fått en ännu stabilare grund att stå på. Men nu är det ändå så så att man måste bli äldre för att på allvar börja blicka bakåt. Hitta något nöje i tillbakaskådandet. Självklart förstår man människosläktets korta tid på jorden först då. Men som nioåring. Det gamla intresserar inte. Man vill in i framtiden. Helst så fort det bara går. Ja och fort gick det ju. Sett härifrån perspektivet framtiden.

Liksom