Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Hälsingland

Vi snurrar runt 47 mil i Hälsingland under gårdagen. Den där årliga turen. Men så mycket hinner man egentligen inte med. Fast man startat i ottan och kommer hem sent på kvällen. Det finns mycket att se. Många vägar att klara av. Alla dessa stora vackra hus att säga WOW till. Hälsingland är verkligen vackert. Det är inte bara några få områden som är det. Det finns massor med smultronställen som har sin egenhet att bjuda på. Precis som det skall vara. Jo jag vet att en och annan Järvsöbo har svårt för det där. Men som vanligt är navelskådning ett problem för den som navelskådar men inte för de andra.

Men konstutställning i Moviken bevistas. Fantastiskt som vanligt. Senare… Vi känner doften av havet långt innan vi ser det. Kor finns det många av i landskapet. Gamla hippies finns det många av i Delsbo. Kanske i ungefär samma mängd som det finns cyklister i Järvsö.

Men härligt såklart. Älskar det här landskapet. Dock gör det inte att jag tycker mindre om något annat landskap. Det bör man notera. Och förstås.

Liksom!

Fika vid Sördellen. Ryssarna och vi
Hej Moviken
Categories
Betraktelser & Berättelse

Just idag

Just idag skulle farsan fyllt 98. Man undrar hur han skulle pallat med ett förfall som följer med en sådan hög ålder. Nu blev han bara 70. Dog i sin prime i mångt och mycket. Det sista han sa till mig var att han börjar bli gammal nu och att det nog var dags snart. Det sista jag sa till honom var ett förnekande av det och ett “hej så länge”. Två timmar senare var han död. Men inte mycket blev osagt. Vi han med en del viktiga ord före den stunden. Jag lärde känna en far som i själva verket var en mycket liten och rädd person under ett starkt och självsäkert yttre. Så som man såklart kan bli om man växer upp utan en far och mister sin mor som ung. En glipa in till sitt verkliga jag, den verklige människan, som öppnades upp under korta stunder och som man kunde ta del av om man vågade se det för vad det var, fanns där några gånger.

Nu är brorsan 71 och jag snart 64. Vi står på tur. Alla i den gamla generationen har redan vandrat vidare. Tiden hinner man liksom aldrig ikapp. Man ligger alltid ett steg efter. Våra söner och döttrar kommer att undra vilka vi var och hur vi skulle blivit om vi fått leva några år till. Eller kanske blir vi bara den där belastningen. Den som gör att man drar en lättnadens suck när det är över och man går vidare. Den där sucken som också lämnar dåligt samvete efter sig.

Att vår tid har ett slutdatum måste man leva med. Göra allt för att livet skall vara så härligt som det bara går från födsel och fram till den dan. Det är liksom hela grejen just det med att leva. Inte ens svårt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Listorna

bloom blooming blossom blur
Photo by Pixabay on Pexels.com

Listorna. Både K och jag ägnar tiden åt att ta oss genom listorna. Alla de där sakerna som bör fixas men som man aldrig hinner med till vardags. Det är nästan jobb på riktigt allt det här. Trotts semester. Den enda belöning man får är att punkten försvinner från listan. Fast det finns en glädje i det. Jodå. Lite fånigt såklart. Egentligen. Men ändå. Man fungerar tydligen så. Fast listorna är långa. Punkterna fler.

Fast det förekommer vila också. Före och efter. Såklart gör det det. Njutning och arbete. Böcker, film, serier, sova.

Återstår idag gör bara vattning av blommor. Ingen stor uppgift. Men viktig. Backa-Jan brukade pika mig för mina taniga pelargoner med ett flin. Men jag gillar dom. Mina tanter. Japp, det är det dom är. Vi har dagliga konversationer här på låtsaskontoret. Vissa av dem har funnits i släkten sedan tidigt 1900-tal. Hört skvaller i bondkök. Ibland får jag höra någon liten historia. Det hände mycket i gamla bondkök i Roteberg, Ovanåker kan jag lova. Allt kan inte återberättas här. Men någon historia kanske kommer med en dag. Vad vet man?

Min älskade humle ville inte längre sträva uppåt, uppåt upp mot han/hon/det/gud och utlovade himlar i år. Fast år andra sidan så… om det nu finns en himmel, och humle plantor har tillträde där så kanske den växer där då nu. Kan man få önska att den växer ner hit mot oss möjligen? Eller är det för mycket begärt? Troligen. Humlens strävan uppåt har varit en del av somrar länge nu. Saknas alltså. Måste inhandlas ny. Helst tre eller fler för ett humleskepp. Men finansiella resurser saknas för det just nu. Dyrt. Man får längta och återkomma en annan sommar. Det fungerar det också. Jodå, vi har listor för sådant också. Såklart.

Men nu. Vattna blommor.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Badväder

Fast det var denna dag för ett år sedan iof.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Borde bett om ursäkt

photography of woman s red lip
Photo by Oleg Magni on Pexels.com

Gågatan i stan. Han kommer cyklande. I min ålder. Kanske några år till. Eller tio plus till kanske. Han skall till banken. Jag skall rakt fram. Han ser mig inte. Vill inte se mig. Jag får gå åt sidan för mannen och hans cykel när han svänger in mot banken och lätt hoppar av sin sportiga cykel.

Den här mannen har inte ett uns extra fett på kroppen. Jag kan själv såklart inte hävda detsamma. Han är medveten om hur han ser ut. Hans skjorta är uppknäppt ned till magen. Brösten är sådär manligt krulligt hårigt. Grått av ålder. Saknas gör de där guldkedjorna som den här typen av man brukar ha om halsen. Kanske har han glömt att ta dem på sig just idag. Kanske har han faktiskt inga. Vad vet jag. Jag har varken guldkedjor eller speciellt mycket hår på bröstet. Tänker på apor när jag ser någon som har det. Förstår inte den djuriska fascination ett hårigt bröst tydligen kan frammana. Men det är mycket jag inte förstår.

Jag är helt säker på att den här mannen, när han klarat av sitt bankärende och cyklat hem igen till sitt, tar av sig den där skjortan. Han går gärna i bar överkropp där hemma. Han vill bli beskådad. Vill bli åtrådd. Ja och varför inte såklart. Det är hans kropp. Hans värld. Han måste såklart göra det som han gillar. Jag accepterar det. Men ser tomma huvuden framför mig.

Han har i alla fall inte färgat det där håret på bröstet. Inte på huvudet heller. Jag måste ändå ge honom det. De som fallit hela vägen tar till alla medel för att hålla åldern och döden stången.

Jag ser honom framför hans kvinna eller en av hans älskarinnor. Han behöver inga smekningar och förspel. Det räcker med den där kroppen. Han tränger in. Juckar på. Dyrkas för sin platta mage och orgasmerna sköljer över alla han möter som om han var en orgasmernas kung Midas. Varje gång.

Fast egentligen vet jag ingenting om den där mannen såklart. Han är bara en okänd människa som kommer cyklande i sina egna tankar en dag efter en gågata. Det är bara mina fördomar som jag släpper fri såklart. Fast å andra sidan har jag känt ett gäng av de där självupptagna. Kvinnorna och männen. De har alla burit på samma attribut som den här mannen. Det är väl därför jag ser det jag ser. Men fel kanske. Jag har oftast fel. Borde be om ursäkt innan jag går vidare. Ja det borde jag nog ha gjort. Men för sent nu. Möjligheten har passerat.

Categories
Betraktelser & Berättelse Bilder

Nakenbilder

Fans har hört av sig och önskat nakenbilder på undertecknad. Jag levererar naturligtvis utan tvekan.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Tesla

Tesla Model S. Parkerar bredvid en. Den är skitig. Skitigare än vår bil. Oj. Svårt att åstadkomma det faktiskt. Får en målbild av han som kör den. Polokrage. Svart kavaj. Svarta byxor. Rakad. Troligen Arkitekt. Men han dyker inte upp. Vi går in på ICA. Försöker spotta den där personen. Det finns definitivt några kandidater där inne. Men ingen som riktigt passar in på målbilden. Möjligen en man där ute. Han med stripigt långt hår och glasögon. Antitesen liksom. Han köper jordgubbar. Det har bara Teslaägare som har råd med det i dessa tider. Tänker man.

Men vi handlar vårt. Ja och lite till. Inga gubbar. Det här är Bollnäs så vingummin finns i ettkilospåse. En sådan slinker med. Sen ut. Den ljushåriga damen som just köpt jordgubbar går före oss mot bilen. Sen tjugoårsålder kanske. I alla fall är det hon som hoppar in i Teslan Model S och ljudlöst kör iväg. Om hon är advokat vet jag inte. Men “man” är hon definitivt inte. K. och jag, som delar målbild i det här fallet, skäms lite (läs ganska mycket), och åker vidare vi med.

Man har alltså idag sett sin första Tesla i verkligheten och fått sig en välförtjänt smäll på käften. Precis som alla gånger någon förr (jo det är ett tag sedan nu) sagt “läkare” och man sett en man för sitt innre. Så är det inte längre. Det där händer dessutom på färre och färre områden. Tack gode han/hon/det/gud för det.

Men bara för att man nu sett en Tesla så åker en annan, vit, ren och nytvättad, den här gången, ljudlöst förbi när vi inmundigar lite mat. Man adderar alltså en till, till samlingen. Om det var en man som körde den är jag osäker på. Troligen inte. I Bollnäs är det kvinnorna som kör Tesla.

Vi tar vår röda Renault och far hem. Renaultförare vet man ju vilka de är i alla fall. Fungerar den så låter den dessutom. Inte dåligt det.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Today is the day

Idag fyller min bäste och äldste (möjligen också den ende) vän 60 jämt. Omöjligt att fatta såklart. Vi var tonåringar alldeles nyss. Han har såklart fått en låt. Kanske inte något att vara stolt över såklart, men ändå.

Liksom.

Han grattas följaktligen med ett SMS, helt Coronamässigt här på morgonen.

Idag har jag två öron att höra med. Åtminstone hör jag någotsånär. Marshallörat är ju som det är såklart. Högerörat tjular fortfarande en aning. Men bättre. Färre “Va?” alltså. Firar det hela med att klippa gräsmattan. En hel klippning utan minsta servicestopp. Vilken dag!

Liksom

“Tjular” är möjligen Ovanåkersmål. Men ungefär “piper högt” för någon som inte förstår denna ädla och lite uråldriga dialekt.

Allt godis uppätet nu. Sextio spänn. Men delat på tre. Så kanske inte så farligt ändå. Både K. och jag lägger oss dock smått illamående framåt nattkröken. Syftet med inköpte alltså uppnått.

En del av gräskmattsklipparturen går förbi den gamla damen. Vid varje varvning kan man alltså plocka åt sig några röda solvarma körsbär. Smakexplosioner. Sommaren rakt in i munnen. Idag behövs följaktligen inte någon mer godis för att glädjas över tillvaron. Skatorna har redan gottat sig där i toppen av trädet. Deras avdelning. Vi delar varje år systerligt och broderligt med kullens fåglar såklart. Det finns nog med bär åt oss alla även år när mängden är något begränsad. Det är den dock inte i år. Det finns massor. Körsbärssaft blir det nog. Sommar sparad på flaska till vinterdagar när iskalla vindar ylar runt knuten.

Vi går in i den sista semesterveckan nu alltså. För K. Trist. Men med det är det som det är. Tiden tickar på. Det är det tiden gör och har till uppgift att göra. Man får helt enkelt hänga med.

Vid klippningen idag stannar jag gräsklipparen när en humla, eller en fjäril, eller en spindel riskerar att bli skadad. Den Spanska snigeln brassar jag bara över. De vackra har det lättare än oss andra. Det har man ju lärt sig. Det är en enklare tillvaro som vacker. Men ändå, gott samvete har jag inte över de där gärningarna. Fast där handlar det väl också om att skydda sig. Mördarsniglarna äter upp allt de kommer åt om de får chansen. Men onda? Det gör väl bara vad de skall göra. Det de finns till för. Inte stor skillnad mot en ljum sommarvind egentligen.

Fast nu skall jag äta. Stoppa i sig måste man ju. Två timmars gräsklippning ger aptit. Ut lär det komma vad det lider det som åker in genom munnen. Som det gör när allt fungera. Massor av varelser (liv) är beroende av och är involverad i allt det där. Man är tacksam. Bör vara. Aldrig ta för givet. Nope!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Lördagsgodis

MÅSTE ha lördagsgodis trotts att vi bestämt annat. K sjuk och i karantän så jag får åka ned till affären och inhandla diverse sött. Turister, turister, överallt turister. Trevligt tycker man. Mycket trevligt till och med. Fiskekort och grillkol skall alla ha. Fast helt säker skall man såklart inte vara att de där jag tror är turister verkligen är det. De kan ha bott i sju generationer här i Los fast jag inte känner igen dem eller vet vilka de är. En solitärs världssyn det där. Man vet att dom finns men man bryr sig inte om dem så mycket. De där – de andra. Fast jo, det gör jag ju. Är ju en nyfiken jäkel. Vill veta allt om deras liv och leverne egentligen. Vill förtälja deras historier. Fast… ja… det är någon ekvation där som inte går ihop för mig då alltså. Trasig (jag) antagligen.

Kommer i alla fall hem med lite sötsaker. Det är alltså fortfarande inte mycket bevänt med karaktären. Men skit samma. Ett liv. Ett! Har man alltså. Det gäller alla.

Igår brassar jag musik. Tre av fyra tänka låtar ligger där nu. Fem timmars musicerande får fart på höger öra ganska bra. Tjulandet tilltar. Men hörsel med det. Hör lite bättre idag faktiskt. Tror på en framtid som tvåöronhörande igen.

Naturligtvis är livet som bäst där framför studiodatorn. Hur kunde jag släppa det där under trettio år? Inte ens komma när det? Underligt. Fast bättre sent än aldrig såklart. Har några låtar kvar fortfarande som skall ut tror jag. Innan jag dör alltså. Det där får bli mitt arv. Utan värde är det såklart, men det gäller väl å andra sidan vilken annan gravsten som helst.

Tror jag skall ta min ann det där med musiken imorgon kväll också. Bara för att jag kan.

Fast suget efter att koda en eller två rader tilltar. Gillar ju det där att dyka djupt in i det där också. Men bristen på “klart” och “slut” är svårare där. Jag har lättare för det där med musiken eller när jag skriver. Är sällan riktigt nöjd där heller, men kan avsluta. Säga “klart” men bevara inställningen att nästa låt/text får bli en bättre låt/text. Att det som ligger där nu får duga fast det inte är perfekt. Det går ju fila hur länge som helst med allt. I kodandet finns inte det där. En release är bara ett steg på vägen. Det går att få till bättre. Hela tiden. Utan slut. Eftersom utvecklingen rusar framåt utan minsta pardon.

Men det är det liv man valt. Det finns en kraft som driver mig vidare i det där. Den kraften är större än mig. Jag antar att det är samma kraft som styr mordbrännare och pedofiler och andra dysfunktionella. Några framgångsrika 12 stegs avvänjningsprogram för programmerare har jag dock inte hört talas om.

Nu är det 464 dagar kvar idag av de 1797. Tänka sig…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Under

I undervegetationen. Allt liv som finns där. Tittar man nära så ser man det. Tittar man sen ut över skogen så inser man hur mycket liv det finns bara där man precis står. Det liksom hissnar inom en. Är man sen lite ödmjuk i sitt sinne så inser man snart att man bara är ett till liv i den där mängden av liv. Att man får leva med den tanken. Märkvärdiga är vi alla eller ingen. Helt OK tycker jag.

Är ner på affären och handlar lite nödvändigheter. Jag finns knappt till där nere. Hejar på ingen och ses av ännu färre. Om det nu är möjligt. Tidigare har jag nog gärna velat bli sedd, velat finnas. Men nu. Tycker det är skönt att vara bara en skugga utan nämnvärd betydelse i världen. Tänk så det kan gå.

Halvdöv är jag fortfarande. Dock kan en liten förbättring kanske skönjas. Sitter ändå och fabricerar lite musik. Man får väl behålla den inom väggarna tills man hör igen. Roligt är det hur som helst.

K. är den förkyldaste idag för omväxling. Men det finns en soffa och en brasa och ett gäng olästa böcker, så jag tror att hon skall överleva dagen och kanske även helgen. Det är bra.

K. har sin sista semestervecka nu framför sig. Det innebär troligen att även min låtsassemester tar slut snart. När saker är på låtsas vet man liksom aldrig hur det blir egentligen. Men det visar sig väl fram mot nästa söndag om reset-knappar släpps upp eller inte.

Livet är hur som helst rätt bra här på kullen. I alla fall kan jag inte komma på mer som måste till för att jag skall känna mig nöjd. Förnöjsamhet. Ett ord som är nästan lika vackert som solidaritet. Man kan alltså inte klaga. Finns bara till och vandrar på. Nöjd med det.