Author: Åke Hedman

Nordanvindar genom byn idag. En sån där dag när man skruvar upp alla element ett hack. Kanske två. Särskilt om man nu vill sitta där och fundera. Det finns mycket att fundera på i min ålder. För att inte tala om att minnas. Tack och lov så blir man mer och mer glömsk också. Mycket skit far ut ur huvudet och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaks. Men det räcker gott att ha några få bra saker kvar. Det är underligt att det aldrig är dom där stora grejerna som stannar. Ni vet, första kyssen och sånt. Det som man kanske skulle förvänta sig. Istället kan jag minnas, eller rättare sagt se tydligt framför mig, och känna dofterna från, en sommareftermiddag liggandes på gräsmattan tittandes på dom molntussar som sakta rörde sig fram över himlen. Inget annat än att ligga där på gräsmattan men ändå kanske ett av dom lyckligaste och fullständiga ögonblicken i mitt liv. Känna förnöjsamhet över att bara få finnas till där i tiden en varm vacker sommardag utan större bekymmer i livet.

Men jag kan också minnas flera år en vecka före jul med femtio spänn på kontot. Oron över om man skall kunna köpa presenter till suktande barn och mat att fylla dignande julboard med. Kunder har inte alltid samma uppfattning om brådska i den tiden och kanske framförallt egna barn att köpa julklappar till och egna julbord att få dignande av mat. På något konstigt sätt har det alltid löst sig till slut. Med kreativitet och tur och en fru som alltid haft magiska förmågor att få till jular utav lite.

Ett år fanns det inte ens fakturabetalningar att förvänta så det såg extra nattsvart ut. Då ringde en Tysk snubbe tidigt på Lördagmorgonen. Han hade problem med installationen av sin produkt som innehöll en av mina komponenter. Kunde jag ta en taxi och flyga över under eftermiddagen. Jodå han betalade taxi till Arlanda från Los och flygbiljett. Det var kris. Jag bad att få återkomma. Vi ändrade tid till Söndag istället. Med 500 spänn på fickan, alla pengar vi lyckades skramla fram. En vecka före jul gav jag mig iväg till Tyskland till någon jag aldrig träffat förut. Nurnberg och den tyska mannen tog emot. Jag installerades i en tobaksaffär i ett rum bakom själva affären. Satt där dygnet runt i en vecka och löste problemet. Fri tillgång till godis, som kom plasthinksvis, och kakor, och litervis med starkt svart kaffe. Fick betalt med en bunt kontanter och kunde resa hem dagen före julafton. Jul det året också och det kändes extra skönt att kunna handla lego och dom andra obligatoriska leksakerna det året.

Dom svarta åren. År efter en konkurs som tog allt sitter naturligtvis kvar både i huvudet och känns i magen när det minns. Väntan på att få elektriciteten avstäng, få vattnet avstängt. Letande efter tio kronor att använda till kaffet på föräldramötet. För inte så många år sedan stod företagare helt utanför trygghetssystemen. Fråga mig jag vet hur det är. Att numera befinna mig inom det är den största tryggheten jag känt i mitt liv. Det finns så mycket avundsjuka på företagare som det går bra för. Man ser sällan den tid företagare lägger på sitt företag eller dom risker som finns med att vara företagare. Dom som går med skyltar “Arbete år alla” har helt enkelt noll koll varifrån arbete och välfärd har sitt ursprung.

Men en bild av metspön, två fiskesugna ungar och en i själen förnöjsam farsa på en sten vid någon av Los många sjöar med en sol som värmer och ljumma härliga vindar som krusar vattnets yta är ändå bilder jag hellre tar fram. Visst en gammal bil. Inga miljoner på kontot men räkningarna betalda. Mat på bordet. Hopp om ett liv dom närmaste veckorna. Svarta perioder har det goda med sig att det lär oss uppskatta det stora i det lilla. Att känna glädje över fågelsången den där morgonen vid ett öppet fönster eller lyckan här inombords med metspöet i hand vid en sjö mitt i skogen. När det här livet är slut är det i alla fall förnöjsamhetens läxa jag har lärt.

Fyra grader kallt när jag går ut och hämtar tidningen. Jacka på. Dragkedjan uppdragen ända upp till halsen. Första vintermorgonen. Inversionen ligger över dalen och röken från alla vedkaminer orkar inte riktigt upp i atmosfären. Det luktar skogsbrand med en dragning åt kokkaffe kokat på vedspis där ute. Inte helt oangenämt ändå. Tidningen har i alla fall lyckats ta sig hit idag. Kalla dagar och snöiga dagar är det inte alltid så. Inget som irriterar men som man konstaterar. Solen är på väg upp där bakom berget där Ryssar och Asiater sett den före mig. Blir röd innan dess strålar träffar marken kring vårt hus. Rökpartiklarna skickar de blåa och ultravioletta till andra för att dom skall kunna förundras över en klarblå himmel just nu någon annanstans. Här är den sådär ljust kallblå. Men solen lovar en vacker dag med luft som är ny och inte känner unkenhet och sträcker sig hela vägen upp mot stjärnorna.

Jag går runt en isfläck men halkar ändå till lite på väg tillbaks. Vid fågelbordet är det nästan tomt. Kanske är det skiftbyte där helt enkelt. Dom kommer i perioder fåglarna. I grupper. Någon har planerat vilka som kall ha mat vid bestämda tidsluckor under dan verkar det som. Oklart vem. Kanske hackspetten. Han som väckte mig imorse med sitt hamrande på sovrumsväggen. Han flyger inte ens när jag stiger upp och knackar tillbaks på andra sidan. Verkar bara bli mer upphetsad över möjlig föda dold där i husets vägg. Så vi står där och knacka till varann ett tag. Kanske förstår han vad jag knackar fram för budskap, själv är jag omedveten om det och förundras bara av att ha honom några decimeter från min hand.

Jag sätter på tekokaren. Här får kaffe vänta till mitt på dan. Har blivit känslig på gamla dar. Tar min Svenska Dagbladet och en ostmacka. Ser att en koltrast – som borde vara söderut nu – tittar hungrigt på anordningarna utanför fönstret som enda gäst vid fågelbordet. Inte mycket mask idag. Läser om det Amerikanska valet. Vi är tydligen oerhört intresserade av just det valet här i Sverige. Bläddrar färbi. Läser om det lilla istället. Människorna och deras gärningar och ibland ogärningar. En ny dag har börjat. Bra tycker jag. Jag kräver inte mer.

Perfektion. Jag hör det från olika håll runt omkring mig. Han eller hon strävar efter perfektion. Ofta då i meningen “till skillnad från dig din klåpare”. OK, jag kan ta det. Jag har för länge sedan lärt mig att ingenting jag någonsin kommer att göra kommer att bli i närheten av perfekt. Jag vet också att ingen annan levande eller död människa heller kommer att åstadkomma det perfekta “vad det nu är”. Det är nämligen omöjligt att nå perfektion. Omöjligt att ens komma i närheten av perfektion. I alla fall om man nu inte är gud. Jag antar att han/hon/den borde kunna skapa det perfekta. Vi andra får snällt nöja oss med det mediokra. Det är bra så!

Så du som sitter och skriver på den där boken som skall bli bättre än alla andra böcker. Den perfekta boken. Sänk kraven lille vän och se till att den kommer ut istället. Shakespeare och Strindberg och hela bunten har brister som gjort dem till just det dom är. Till och med dom idag kulturupphöjda omvärderas imorgon. Allihop skulle ge en månad av sina liv för att få en chans att ändra den där meningen i stycke åtta i kapitel 5.

Du som sitter och skriver låt efter låt, text efter text och letar det perfekta ljudet, orden, soundet. Bestäm vad det är du vill nå och stanna där. Det räcker. Hur mycket du än jobbar och hur bra det än låter idag så kommer du att hitta felaktigheter om du lyssnar på ditt verk om ett år eller två. I alla fall om du utvecklas. Gör du klar saker så gör du antagligen också det.

Du som letar den perfekta partnern inse att tiden främjar andra värden. Det finns ingen perfekt partner. Kommer aldrig att finnas.

osv, osv, osv, osv osv, osv, osv, osv.

Världen byggdes av dom som levererade. Mediokra saker, men levererade!

Jag är Svend. Spejare åt Röde. Hövdningen över oss i Mellanlandet. Röde är rik och jag är fattig men vi som finns nära honom får smulorna från hans bord. Därför behöver jag och min fru och mina tre barn aldrig gå hungriga till sängs. Det överblivna från en rik mans bord räcker till många fattiga. Vi är krigare, jägare och bönder som försöker överleva i en hård tid. Tillsammans är vi starkare och det är därför vi bor i den här byn. Nyfors. Belägen nedströms Mellanlandets största fors. Här finns tillräckligt med lax om hösten för att föda många byar men nu kontrollerar Röde forsen. Bara vi i hans by får nyttja den. Död väntar den utifrån som försöker hämta fisk här.

Som spejare är min uppgift att först upptäcka våra fienden innan dom vet att dom är upptäckta eller att smyga mig fram till deras läger – utan att synas förstås – och skaffa mig en uppfattning om deras antal och vilka vapen man har. Det är en farlig uppgift och jag måste vara mycket noggrann. Om jag inte är det tas fel beslut och våra liv hänger på att rätt beslut tas. Rätt beslut som tas vid rätt tidpunkt.

Men nu är det fred. Eller stillestånd. Alla hövdingar runt omkring oss är besegrade eller också har vi nått överenskommelser som är till nytta för oss båda. Så nu plöjer jag vår åker så att vi kan så till våren. Min fru och min äldste son, sju år, drar plogen. Det är tungt arbete men skall vi ha bröd nästa år är det ett arbete som måste göras. Vill man överleva krävs hårt arbete varje dag så länge solen ger ljus. Hårt arbete så länge dina ben bär. Nu inför vintern skall vi också snart hämta hem bränne som vi la upp i skogen för tork i våras så det finns tillgängligt att elda för våra familjer under en kall lång hård vintern. Dom gamla, våra fruar och barnen skall kanske överleva den i år också här i byn. Det är inte alltid så. Många faror förutom kylan finns i himmelspelens och de klara stjärnorna tid. Vi krigare ger oss iväg på vårt långskepp så fort den första snön faller. Plundringar i den södra världen. Vi är vilda fria män i varmare trakter under vintern, belastar inte matförråden och kan frakta hem rikedomar som gör vår hövding mer mäktig. Om vi kommer hem vill säga. Många möter döden. Men jag har rest ut elva gånger och kommit hem elva gånger. Fraktat hem guld, pärlor och pälsar till Röde och hans far. Ibland också kvinnor. Avsedda som slavar eller som fruar till krigare. Som min fru. Irena. Hon jag nu snart skall lämna för sjunde gången.

Men den historien tänker jag inte berätta för dig just nu för nu skall jag sova.

Jag hade en elev som hade det väldigt jobbigt en tid och som försökte förklara hur det vara att lida av depression för mig. För någon som mig som på sin höjd omger sig av någonting blått och ganska skönt deppigt så var det en nyttig bild han gav och som jag alltid kommer att bevara. För i alla fall jag fick en mycket större insikt i det man som drabbad har att jobba med/mot. Ingen vet när eller om det blir ens egen tur att gå ner i detta mörker och då kanske det kan hjälpa att i alla fall ha en liten insikt i vad det handlar om. Hans beskrivning lät såhär.

Tänk dig att du vaknar av klockan på morgonen. Du är så trött att du nästan inte orkar slå av signalen, men efter mycket ansträngning lyckas du. Nu skall du resa dig ur sängen. För att göra det måste du först putta undan en sten som är så tung att du får använda all den energi du har i kroppen och i själen för att få bort den. Helt slut i både kropp och själ så sitter du då där på sängkanten. För att sätta på dig kläder så har du en ny sten som måste bort. Tyngre än den förra. Återigen måste du använda all din energi och viljestyrka för att putta bort den. Nu är du helt slut. Vägen till toaletten är som en lång vandring upp för det högsta berg. Benen är blytunga. Kroppen känns febersjuk. Allt du har inom dig måste användas för att klara av den. Frukosten smakar sand så du avstår. Tandborstningen är ytterligare en uppgift som kräver allt av dig. Och så fortsätter det. Hela vägen från påklädning, fixa håret, öppna dörren, gå ner för trapporna, gå till busshållplatsen, gå på bussen, leta pengar osv osv.

Den här eleven uppbådade den här viljestyrkan vissa mornar men ibland inte. Av alla jag känner så är han ändå en av dom människor jag känt i mitt liv som jag respekterar mest just för att han klarade av dom där morgnarna. Inser att jag själv skulle legat kvar eller möjligen bara kommit upp i sittande. Min viljestyrka skulle inte räckt längre. Att se någon resa sig ur detta. Att bit för bit kämpa sig upp är att bevittna något som, bara sanna hjältar gör. Inga andra klarar av det. Sådana som vi andra, med en mycket lättare resa, har att lära av detta som av alla hjältar. CSN, rektorer kanske värdesätter hundraprocentig närvaro och höga betyg mer än personlig utveckling. Själv lärde jag mig att inget av detta är något värt jämfört med att ta sig ur detta det svartaste av mörker. Det är också där premierna och ovationerna borde finnas. I alla fall mina.