Category: Internet of Things (IoT)

Jag köper en påse bullar här på morgonen för att fira. Ikväll när låtsasjobbet är över skall jag släppa ut en release av VSCP & Friends. Det har blivit några vid det här laget. Det spelar ingen roll vad det är, det vet inte de flesta Svenskar och inte så många andra i världen heller för den delen. Men man är såklart fler där, och man blir ju så sällan profet i sitt eget hemland som bekant. VSCP & Friends är bara en sådan där sak som finns men som man inte vet om att den finns så länge det fungerar. Precis som det skall vara med bra fungerande inbäddad teknik.

Jag har aldrig tjänat pengar på VSCP & Friends. Trotts att det är tiotusentals timmar nedlagt i det här så är det något som bara jag skänker bort. Jodå indirekt har jag tjänat pengar. Firman har fått konsultuppdrag och jag har sålt hårdvara. Men själva grejen är gratis och fri att använda, ändra och i princip göra vad man vill med. Fenomenet heter open source och open hardware för er som inte känner till det. Människor i världen som hjälps åt. Fint i en girig tid som denna. Finns det något som är värt ett Nobels fredspris så är det den här rörelsen.

Jag får sällan höra hur mina grejer används men jag vet kontor och hus och lägenheter i alla världsdelar som styrs med VSCP & Friends grejer. Jag vet en flygplansfabrik i USA. Ja massor. Det glädjer mig såklart och fyller mig med stolthet. Någon uppskattade det hela till någonstans runt tiotusen användare runt om i världen för några år sedan. Inte många alltså om man ser till potentiella användare.

Så genom åren har jag släppt releaser och trott att nu jävlar kommer det att hända. Nu kommer världen att få upp ögonen för de fördelar som VSCP & Friends tänket ger. Men världen skiter väl i en release av ett IoT/M2M framework från en liten o-cool gubbe i Los. Vad har en sådan att komma med på en arena där Google och IBM’s höga röster hörs. Ni vet pratar man högt nog så hör inga andra. And you bet att dom kan prata H Ö G T men också skit ibland.

Så i och med den här releasen så har jag inga förväntningar. Den kommer ut för att den måste göra det, det är allt. Det var nämligen under förra året jag upptäckte att jag bara satt där och försökte tillfredsställa en massa människor runt om i världen. Ge dem vad de ville ha men glömde mig själv. Fick mest gnäll och skit och krav tillbaks, och bara det, inget i annat i retur. Det fanns bara krav ingen glädje. Frågade mig om det var värt det. Var det verkligen värt att sitta där och koda när man kunde göra roligare grejer som att skriva eller sitta i studion istället. Svaret var såklart nej. Det behövdes inte så mycket tid att tänka på för att komma fram till det. Så jag bestämde mig för att lägga ner alltihop. Det fanns så mycket annat man kunde göra. De människor som inte gav något tillbaks bad jag dra åt helvete hela bunten. Japp jag bad dem flyga och fara. Ingen blev kvar. Det blev tyst.

Men efter ett tag började det krypa i mig igen. Det fanns de som bad mig fortsätta men skulle jag göra det så var det bara på mina villkor och för att det skulle vara roligt, och där någonstans efter flera månaders funderande så hittade jag tillbaks till något som kändes roligt igen. Jag hade glömt att jag gjorde det här för min egen skull och inte för andra. Ville dom ha saker på sitt sätt fick dom väl göra det själv då. Jag hade all rätt att göra det här på mitt sätt. Och vet ni vad? Nu blev det helt plötsligt roligt igen.

Så den här releasen 0.4.0 Fluorine är bara glädje. Något som har fötts ur visioner från början av 80-talet och som nått i mål i och med den här releasen. Klart blir det aldrig. Det skulle behövas mycket pengar för det. Men tankarna som fanns då för länge sedan höll hela vägen, det vet jag idag. Att det var HTML5 websockets som skulle realisera användargränssnittet det visste jag först i höstats liksom alla andra tekniker som nu finns inbyggt i VSCP & Friends och som man inte visste skulle komma då. Men en bra arkitektur klarar teknikskifterna.

Så i och med releasen senare idag så skulle jag väl egentligen till slut kunna sätta mig på den där stubben och fundera. Dö lite med den tröttes rätt, sänka tempot och njuta av det man missat genom åren. Jag tror nu inte det blir så såklart. Driften är för stor att vandra vidare ända fram till den där backen ingen orkar upp för. Då först har man inga val. Då kan man lugnt ge upp.

Har det varit värt alla timmars kodande? Knappast. Men vad fanns det någonsin för val?