Author: Åke Hedman

Den stora halkan regerar där ute. Vädret oscillerar. Kastar sig mellan plus och minus som en boxare jabbar när hen är sur som en Engelsk snöboll. Bor man på en kulle som vi gör är det sällan ett större problem att ta sig ner mot lägre liggande landr. Problemet träder istället fram i alla sin förskräcklighet när man skall upp till hus liggande på kulle igen. Det fungerar inte alltid. Och fungerar det så är det i alla fall rätt spännande. Oftast. Ibland gäller det att ta sats från andra sidan dalgången. Det finns ett problem där också. En större väg korsar. Men man får gasa och blunda och hoppas på det bästa. Hittills har det gått bra.

Större väg förresten. Allt är relativt.

Måndag. Tänk vad vi skall hinna med den här veckan. Oj vad jag gillar den känslan. Att vara programmerare är att vara född optimist. Föreställningen om vad man skall få gjort på måndagmorgon stämmer väldigt sällan överens med  det som i realiteten ligger där “färdigt” på fredagseftermiddagen.

Fast jag skall ju räkna frän söndag såklart. Eftersom jag kör med anglosaxiska veckor. Men söndag är lite tillbakalutande ändå. Räknas inte. Fast det bästa man presterar  ofta uppstår där i det riktigt avslappnade. Har du tid att leka har du också möjligheter att göra de där riktigt bra grejerna.

Det finns 37 lediga jobb i Ljusdal. Pizzabagare ett av dem. Där kanske jag platsar. Programmerare äter pizzor. Det vet alla. Men det går ganska fort att titta till de där lediga jobben. Sen gäller det att överleva mentalt. Alltså kodar man. Jodå man kan sova eller sitta och titta på TV också. Det känns lite som det är däråt samhället vill ha en. Men man får väl be om ursäkt för att man inte orkar med det där soffsittandet. Att man inte är beredd att ge upp. Fast det kanske man har såklart. Egentligen. Sextio bast och utan framtid. Jojo.

På lördag tänker jag värma upp studion och göra mig en jullåt. Tradition. Väderprognosen ser lovande ut. Är det för kallt ute blir det för dyrt att få upp temperaturen där inne. Men nu säger prognosen plusgrader. Så så får det bli. Varför jag nu gör musik kan man ju fråga sig. Men det är väl som med allt annat jag gör. Saker som går raka vägen ut i /dev/null. Men om man nu gillar att göra musik, gillar att skriva, gillar att konstruera elektronik och programmera den, så är det liksom som det är. Man gör bara. Njuter av att få göra. Kanske räcker det.

Dags för ocoola gubbar att ge sig för dagen. Där ute blåser friska vindar. Det friskar i. Laddar för ännu en Annandagsstorm kan tro. Här inne är allt lugnt. Tror jag. Men vad vet man. Mitt sinne är i alla fall lugnt. Bara en svag oro finns där inne. Den som har följt mig några decennier nu. Den jag är van vid. Men ser bilder från Mosul. Barn. Granatbeskjutna. Mina problem blir så små i jämförelse. Ändå kan jag inte göra annat än att förbanna världssamfundet för dess passivitet. Det är samma sak om och om och om igen. Ingen hjälp eller också kommer den där hjälpen fram för sent.  Man vill ställa in julen. Eller bli han/hon/det/gud och rensa upp. En gång för alla. Men man kan antagligen be sig hes för att ett gudomligt ingripande utan att det händer. De religiösa har väl för egen del nog med önskningar om guld, framgång och fina julklappar till sig själv och sina egna. Jag suckar. Därför att jag inte kan annat.

Men ger mig. Den första anglosaxiska dagen den här veckan avklarad. Jag har inte helgat vilodagen. Kan alltså vänta mig ett straff av han/hon/det/gud således. Antagligen. hela den där skiten är så dumt att man bara vill rusa in i kyrkorna och riva ner och bränna upp. Men då skulle man ju bli lika dålig som de som byggde dem.

Men inte jag. I alla fall inte idag. Jag går ner i källaren och fyller upp med pellets, tömmer komposthinken, vandrar upp och greppar min bok, Malmö 1945. Underhållningselände. Som om inte nyheterna om världsläget vore nog.

Godnatt världen!

Mina första två barn.

Ibland var det för enkelt. Då. För länge sedan. Sångaren fick tjejerna. Det gjorde gitarristen också. Trummis och basist fick gå hem ensamma. Oftast. Nästan alltid. Men det som också var en sanning var att trummisen och basisten ofta var de bästa människorna. Kapen. Men ingen brydde sig om det. Det var solens ljus man var ute efter. Att få sola sig. Att bli föremål för avundsjukan från vänner som också ville finnas där nära solen.

Att sångaren och gitarristen sen var självupptagna skitar och egon, inget att ha helt enkelt, det brydde sig ingen om. Jag sjöng ju och spelade gitarr själv, så jag borde veta. Eller hur?

Man känner igen så mycket av det där när man ser “Så mycket bättre”. Människor som verkar vara hur goa som helst men som om man hamnar med dom privat i ett rum utan tv kameror och publik är odrägliga idioter. Det kan vara hur sexigt som helst på TV men och på scen men som en i närheten till de här människorna blir du bara en som är bränsle för att de skall lysa. Välj, tråna efter, någon annan istället som ger dig bränsle så att din egen sol kan lysa sig starkare.

Ja jag vet. Det spelar ingen roll vad man säger ändå. Det är och fortsätter att vara sådär enkelt i evighet amen i alla fall. “Dannyarna” och “Jillarna” kammar hem vinsten. De runt dem gör det inte.

Skiter jag i.

Såklart.

Gillar programserien “Så mycket bättre” gör jag hur som helst. Nästa gång Kenneth Gärdestad. Jokern. Den mest underskattade låtskrivaren (japp text) i Svensk musikhistoria någonsin. Som först nu på senare tid rönt den uppskattning han förtjänar. Ett exempel om något på det jag pratade om här ovan. Kanske det bästa exemplet. Jag hoppas att programmet handlar mer om honom än om Ted. Ted har fått sitt. Välförtjänt såklart. Ja och han kommer få mer. Men han är död. Kenneth lever. De levande först. De som också blir döda sen.

Deras far var Kronofogde förresten. En riktig skit sas det. Kanske var det inte sant. Men vad vet man.

Här i huset har den anglosaxisk veckan börjat. Inledd med lite julstädning visserligen, inledd redan igår faktiskt, vi är tidiga i år. Men vi har börjat åka, har startat resan mot helg igen. Lugn det är snart fredag igen. Shoooooooppppppp, säger det bara. Sen går det lika snabbt så är det jul, och slut på jul och ett nytt år och påsk och midsommar och sen virvlar det på. Man får håll sig krampaktigt fast i det där framrusande om man skall hinna med.

Men vi helgar alltså inte vilodagen. Det där religiösa tramset. Livsbegränsningarna kan fara åt helvete. Är man uppväxt i Edsbyn, har man set den religiösa skenheligheten på nära håll, ja då blir man sådan där.

Här skall programmeras from nu till midnatt. Ungefär så länge. Eller i alla fall tills jag blir trött. “I have a dram” sa Martin L. King. Japp, det har jag också. Min är kanske inte lika hyllad. Må så vara. Man skall stå där längst fram i ljuset för att få sina idéer hyllade också. För att få klappar på axeln och pengar att jobba vidare för. Men det finns liksom ingen koppling mellan det där och hur bra en ide är. En del fattar inte det. Aldrig någonsin i hela sitt liv. Andra gör det tack och lov. Mig spelar det där ingen roll. Jag tror. Kanske just för att jag en gång i tiden var den där sångaren och gitarristen. Det som är alldeles, alldeles för enkelt.