Categories
Betraktelser & Berättelse

En sådan människa

En morgon när man lika gott kunde ha stannat kvar i sängen. Trött alltså. Men kaffe påsatt, puttrar gott i bryggaren – doftar underbart – jag skall nog bli redo för den här dagen också. Till slut.

Himlen färgar snön blodröd där ute, förutsägelser om framtiden kanske, eller bara blåsigt väder någon annanstans på jorden. Vem vet. Egentligen. Vi tror. Rör oss i flock mot det som vi nåt konsensus om i våra tankar, eller det som makten bestämt att vi skall tänka, men det är inte alltid rätt väg. Ganska ofta fel väg faktiskt. Fast vetenskapen vinner väl över vidskepligheten också i min värld såklart. I alla fall nästan alltid. Men vi får inte glömma att vetenskapen har samma roll och makt idag som kyrkan hade på 1600-talet. Nytänkande kommer att ha svårt att ta sig in i tankehirarkierna. Man måste alltid vara lite utanför och på sidan om för att hänga med på riktigt. Mitt i knuffas man bara framåt i den riktning massan valt.

Jag har sällan tid att bara sitta och leka nu för tiden. “Du leker ju hela tiden” säger någon. Ja och visst det kan se så ut. Kanske är det sanningen rent utav.  Men mitt låtsasjobb är ett projekt. Det finns måsten i ett projekt. Mål.  Massor att göra. Saker som man vill blir “klar” med. Tankar som man vill realisera för att se om det fungerar i verkligheten, fungerar utanför huvudet, som realiserad tanke. Det där att köpa en Arduino och en sköld och leka lite finns det inte så mycket tid för. Fast jag borde såklart. För att det är roligt och stimulerar. För att det blir demoprojekt. I alla fall måste jag få upp min väderstation. Den har legat monterad här inne i två år nu. Problemet är att lägger jag två dagar på att få igång den så går det bort två dagar av tid som jag har alldeles för lite av. Japp, för lite, fast jag kan tyckas ha eoner av tid. Men betänk sextio bast. En ensam man som gör jobbet hos tio. Man får ligga i då. Måste det. Det är berg som skall flyttas. En hel värld som skall förändras.

Fast farsan la av alltså. Släppte allt och tog de lugnt de sista åren. Vi runt honom gapade. Han som alltid varit en arbetsnarkoman av rang. Starkt gjort. Så frisk  kommer jag aldrig bli. Men man kan ändå hoppas. Men det känns tveksamt. Tänk posten  “Jag är trött på VSCP projektet nu, nu får någon annan ta över…”.  Ja jävlar. Vad skall man göra sen liksom. Ja det vore såklart inget problem att hitta nya saker. Såklart. Den där känslan hade man 1992 efter konkursen. Jaha, och nu då!? En stor tomhet. En stor sorg, som om ett barn hade dött. Men en lättnad också. Den smög sig på efter hand och blev till en stor lättnad. De där sista halvåret när man gått upp och spytt varje morgon innan man gick till jobbet. Halvåret då man försökte rädda. Det tog slut i och med att jahg skickade in konkursansökan. Men jag stred i tingsrätterna efteråt också. Mot fodringsägare som försökte ta genvägar. Man har ändå vissa säkerheter som bolagsman i ett aktiebolag fast folk försöker såklart ändå. Passar på för att de vet att man är sänkt. Orkar man inte bestrida är man körd för alltid. Man kämpar.  Men till slut såklart. Man är för ensam. Det blir för mycket. Man kan inte vinna. Jag gav upp. Gick vidare för att överleva istället för att sätta en hagelbössa i munnen och trycka av och göra slut på allt. Ansvar före enkla utvägar. Feg är jag inte.

Ja en dag kanske man kan ta det där beslutet. Att lägga av. Oknappa. Risken är bara att då tar det slut på mig med. Fast sannolikt skulle ett projekt bara avlösas av ett annat. Jag är nu ändå en sådan människa. Ser projekt överallt. En sådan som inte behövs om hen inte har pengar.

Fast jag har slutat att göra saker för andras gillande. Gör för mig själv mest numera. I alla fall när det gäller mina projekt. Använder någon, läser någon, lyssnar någon så må det vara hänt. Skrivandet, musiken, kodandet. Min treenighet. Eller mina svagheter.

En konstnär, Gösta, i boken jag läser är fattig i hela sitt liv. Blir upptäckt efter sin död. De händer ju rätt ofta det där för konstnärer. Att folk är före sin tid under sin levnad. Nu börjar jag alltså komma i en ålder när det där är det enda man kan hoppas på. Vad det nu skulle spela för roll när man är död och borta. Så nej, det spelar ju ingen roll det där heller. Man gör det man måste. Ja och det har blivit mitt livsprojekt som Anders skrev. Mitt legacy. Kanske inte värt ett dugg egentligen. Tänka sig så mycket jobb till ingen nytta.

Jag brukar se efternamnen på de som driver riskkapitalprojekten i Sverige idag. Ja och nog är det oproportionerligt många av de där högborgerliga namnen som man känner igen. Samma namn som står på postlådor ute i Djursholm och i Lidingö. Men man ser såklart efter de sina. Nätverkande kallas det väl. Det skall inte vara några katter bland hermelinerna helt enkelt. Fast de har sitt såklart. Så mycket att leva upp till. Så många krav på framgång. Nej jag skulle inte vilja byta.

Men min dag som redan börjat för någon timme sedan skall nu ta fart på allvar.  Japp, det är den där världen som skall förändras. Jag tror fortfarande att en ensam man kan göra det. Om han jobbar på. Galet kanske. Ja, kanske är man bara en galen människa. Men skit samma. Farfar kunde väl ansetts som galen han med. Med lite vilja.  Då ligger det i släkten. Hellre galen än en som inte ens blir ett mellanslag i det som skrivs om tiden. Jo, javisst.

Categories
Musik

Underbart!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Senast lästa bok

Den röda adressboken av Sofia Lundberg

Sjuttiofem procent av den här boken är så in i helvetes bra, bokiden är så genial att man önskat man kommit på den själv, jag verkligen älskar den här boken, vill höja den till skyarna som en av de bästa som skrivits på senare tid, ja hela baletten, priser och allt.

Nittiofem procent är en bra bok. Men nåja lite sockersött är det allt. Men ibland kan det vara lite gott med sötsaker. Man vill stopp i sig.

Sen är det de där sista fem procenten. De där jag tror jag läser en Allersnovell ur en gammal gulnad tidning på ett torrdass på landet. Ja jag bor ju där. Det blir FÖR sockersött helt enkelt. Marsipan indränkt i sirap. Man kräks nästan. Jo tamefan om man verkligen inte kräks under de sista två tre sidorna. Japp. Och då mina vänner ser jag mig ändå som en romantiker.

Så vad säger man om en sådan bok.  Är den bra eller dålig? Läsvärd eller inte?

För det första undrar jag var förlaget (Pocketförlaget) och redaktören finns. Varför säger man inte “skriv om slutet”. Japp smärtsamt men det här kunde bli en bok som hamnat i topplistorna, blev en klassiker,  men som nu inte gör det. “SKRIV OM SLUTET”. Kan man göra det fast den redan är släppt. Ja det vore ju ett nytt grepp. Nya läsare fick sig i alla fall en upplevelse. Men så blir det såklart inte. Men om man säger såhär då. Läs fram till sida 194. Ställ in den i bokhyllan sen. Fundera själv ut hur det slutar. Japp då fungerar det. Då är det en fantastisk bok.

Andra böcker jag läst finns här.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kul

Jag har i princip hållit koncentrationen på plats från morgon till kväll idag. Gjort det jag förutsatt mig. Det märks nu. Det är svårt att dyka ner i det nya.  Det jag borde fixa ikväll. Tom. “Jollar” (Ovanåkersmål) runt lite istället. Försöker hitta ingångar. Till den där elefanten. Den man tar en tugga i taget av.

Men jag blir inte så stressad av det där nu för tiden. Det löser dig. Det finns mängder med sådana där saker som man inte behöver vara ett dugg inspirerad för att göra. Men det blir inte sånt ikväll heller. Känns som det inte är någon ide att börja. Se där min sanna akilleshäl, min sämsta sida, att behöva “öppna landskap” i form av tid framför mig för att köra igång med något. Ligger det något däremellan som stör är det kört. En dålig egenskap. En grekisk häl.

K får blommor idag. Sorgeblommor. Det är så mycket smartare att ge blommor till de levande än till de döda. De som kan lukta på dem, njuta av dem, tröstas av dem.

Börjar fundera på semlor. Det var ju ett tag sedan man åt en. Det rinner liksom till i munnen om man tänker på dem. Man kanske skulle inhandla en eller två eller nått. Fast man inte borde såklart. Det godaste jag vet är det i alla fall. Det är ett som är säkert. Whisky kommer som god tvåa. Japp GOD tvåa.

Just nu är det staden som drar i mig. Skulle behöva se mängder av bilar, inandas oförbrända avgaser och trängas med folk. Ja gärna le åt en sur snubbe som surt påpekar att jag står på fel sida i tunnelbanan också, där, där jag står och har ställt mig  enbart för att jävlas. Eller se teater. Lyssna på konsert. Opera. En bra restaurang.

Men staden känns långt borta. För nog har vi haft skoj också i staden. Ja i Stockholm också. En gång hamnade vi på premiären. Hur vi hamnade där har jag ingen aning om. Två biljetter fanns kvar. Jag köpte dem på nätet. Det fanns inget annat att gå på den kvällen. Så det fick duga. Det var liksom bara kändisar var man än tittade. En konstig känsla. Vi vågade inte ta av champagnen, den som antagligen var gratis. För tänk om det inte var det…  På toan bara TV folk. “Tjena” liksom. Jag försökte se ut som om jag hörde hemma där. Lurade antagligen ingen alls. Men vad spelade det för roll. Jag har aldrig känt mig underlägsen en enda annan person. Inte där heller. Fast Tomas Ledin hade fler i sitt hov såklart än vad jag har. Det måste jag ge honom. Han tittade förundrat på mig när jag hejade. Men hejade inte tillbaks. Dåligt hyffs. Liksom. Alla andra hejade tillbaks. Blev liksom en sport. Att få så många som möjligt att heja tillbaks. Istället för att ta selfies alltså. K skämdes. Hon skäms nästan jämt för mig stackarn.

Jag skäms inte för någon annan.

Blev lite stött på att kändispressen inte tog en bild på oss. Såklart. Men de känner väl inte igen en stjärna när de ser en. Kan tänka. Inte ens två. Vi får testa med tre nästa gång.

Kul var det. Tyckte jag. I alla fall.

Men stad alltså. Hej! Snart kommer jag. Kanske vi. Eller något.

En kväll gick jag genom Stockholm med en sådan där jättestor check ni vet, fotograferingscheck, under armen. Tiotusen spänn. Var rätt glad. Men vad gör man ensam i Stockholm som glad en vardagskväll. Jag funderade på det. Man borde ha svingat en bägare på lokal i bästa vänners lag. Segersvingat. Men inga bästa vänners lag syntes till. Fanns de ens så fanns de förr och långt därifrån.  Så det fick bli en en och en halvliters Coca Cola och en chipspåse på hotellrummet istället. Jättekul. En gammal film till det. Inte kul den heller.

Så-det-så.

Men det var då det. Nu är nu. Inga checkar i sikte. Känns otidsenligt dessutom. På något vis. Överlever kanske ändå. I bästa fall.

Har några sidor kvar fortfarande i min “braiga” bok. Flexar nog ut idag igen alltså. En timme före fabriksvisslan. En timme före spöktimmen. En timme för tidigt. Sitter man i ett gammalt skolhus så finns det såklart gamla skollärare som vill undervisa eviga kvarsittare sådär efter tolv. Konstigt vore det väl annars. Ocoola gubbar blir alltså oönskade vid den tiden. Därav visslan. Varningen. Sitter man kvar blir man utburen. Av mörka krafter. Liksom. Om man nu tror på sådant.

Så godnatt härifrån. Helt enkelt. En dag i ett liv är till ända.

Categories
Swedish

Breakit – Daniel Eks passning till Obama: “Har du kollat in den här?”

Snyggt!

I Spotifys senaste PR-kupp har bolaget gjort en jobbannons skräddarsydd för den amerikanska presidenten.

Source: Breakit – Daniel Eks passning till Obama: “Har du kollat in den här?”

Categories
Betraktelser & Berättelse

Halvtid

Mat + vila. Sen låtsas vi lite igen.