Author: Åke Hedman

Klockan är en bit före åtta. Min låtsasarbetsdag har börjat. En tur till centralorten är det enda som står på listan av verkliga uppgifter. Annars är allt annat på låtsas och utan värde. I alla fall för alla andra än för mig. Själv fortsätter jag envist att tro att jag kan förändra världen. Ja och försöker göra det genom att knappa på.

Det doftar kaffe. Jag har börjar vänja mig vid att ta den där morgonkoppen också. Inte bra alls. Det var bättre förr, med te på morgon, kaffe till lunch. Jodå drack te på kvällarna förr också men av ren självbevarelsedrift har jag skippat det. Det blir åtminstone två turer mindre per natt i form av toalettbesök.

Sover ryckigt. Hela veckan har varit sådan. Gissar att det är all denna väntan. JAG HATAR ATT VÄNTA när jag inte kan handla. När det bara är väntan som är min lott. Jag är ingen som sitter i publiken helt enkelt. Japp +9 månader nu av väntan på olika besked i skuldsaneringsprocessen. Omöjligt för en sådan som mig att förstå varför det skall behöva ta så lång tid. Men statligt är väl sådär. Långbänkar. Man minns ju lumpen. Elva månader. Man hade lärt sig alltihop på två veckor. Hatade det också. För det mesta. När jag inte var sjösjuk. Ge mig ett “JA” så att jag kan gå vidare. Annars ge mig ett “NEJ” så att jag kan gå vidare. Det här “…….” orkar jag snart inte med.

Ett nytt ljus i ljusstaken. Kontrollerad eld. Man brukade skrika att “elden är lös” förr när det brann. Ligger mycket i det där. Man håller det livsfarliga tyglat. Kanske just därför som den blir en vän här på skrivbordet också. Där nere i värmesystemet blir det ju mer märkbart vilken uppgift eldandet har. Inte så här. En vän alltså. Det har dock inte gått så långt ännu att jag sitter och resonerar med ljuset. Men det kommer säker det där också vad det lider. Men varför jag blir lugnad i sinnet av det där tända ljuset fattar jag inte. Varför det liksom. Det borde snarare vara tvärtom med en öppen eld här på skrivbordet, en som skulle kunna vara döden. Men lugn blir jag. Åtminstone lugnare.

Stefan Sundström har Hans Lidman som gäst på sin middag. Ja Hans är såklart död. Det skulle kunna vara makabert eller åtminstone övernaturligt. Men det är magasinprogram på TV, Godkväll, och man kan bjuda in fiktiva gäster till en middag. Jag blir förvånad. Men glad. Ja och jag tror fan i mig att Stefan är genuin Att han är sådär på riktigt. Ja och det gillar jag.

Vilka gäster skulle man själv välja. Marie Curie är den självklara första gästen. Såklart. Om, Pierre hennes man blir avundsjuk/svartsjuk så är han bjuden också. Sen Lars Winnerbäck tror jag. Om han har en glad dag. Notch går bort eftersom han inte bjudit mig till stora villan ännu. Någon måtta får det allt vara. Men sen då? Vilka skulle man välja. Inga tråkiga datamänniskor i alla fall. Någon författare däremot. Mankell kanske. Sympatisk. Eller Hemingway. Spännande. Sen Ulf Lundell kanske. Så man får någon med som är förbannad. Ja och så Lim-Johan. Jag tror att det nog blev han och jag som satt och pratade sen hela natten. Efter att han fått svara på vad han tycker om priserna på sina tavlor. Sen min farfarsfarfar som flyttade upp till Hässjaberg som nybyggare. Eller döttrarna till honom, två av dem, de som stack till Amerika i mitten av artonhundratalet.

Börjar man tänka efter så blir det mångas historier man skulle vilja höra. Mest intressanta ter sig vanligt folks historier. De upphöjdas historier är så ofta redan berättade och därmed söndertuggade. Fast Winnerbäck verkar sympatisk. Fast vad vet man. I verkligheten kanske bara en skit.

Kaffet är för starkt. Mörkrostat. Jag ovan att brygga mörkrost. Men det gå i. Piggar upp.

Nu låter i den här dagen ta sin början.

Den här var det länge sedan du hörde. Eller hur? Är du för ung har du väl aldrig hört talas om Suzi Q. Kanske lika bra det förresten. Hon hörde till “då” inte till “nu”. Men jag hittade igen henne. Ja och låten och la den på min “göra cover av lista“.  Sen vet jag ju inte om någon av de där låtarna någonsin kommer att bli inspelade. Men de ligger där i alla fall. Ligger till sig.

Fick brev från Polisen idag. Inget man är van vid. Spännande att öppna. Johodå, man hade blivit fotograferad. Kört för fort. Tvåtusen spänn. Fösta gången. Jaha. Liksom och SUCK! Men kanske lär man sig något av det där också och kanske var det dags helt enkelt. Man får suga på ramarna.

Fast tvåtusen för någon som lever på existensminimum är väl mer böter än för någon som inte gör det. Egentligen. Synd att man inte kan sitta av. Då hade jag gladeligen gjort det. Hur länge man nu skulle behöva sitta inne för tvåtusen spänn? Men stupstock utanför kyrkan ett par söndagar har ju fungerat förr. Nu kunde man sitta utanför ICA några dagar kanske. Så folk kunde peka finger åt en. För mig skulle det väl egentligen inte vara någon skillnad mot vilken annan dag som helst. Jag som inte gör någon nytta.

En familj flyttar från byn för att de inte känner att de kommer in i samhället. Känner igen det. Det behövs mer än ett liv. Ja och det är något fel. Men jag har aldrig känt av det där. Men har iof aldrig velat komma in i det här samhället heller. Har inte löst biljett. Bor här men hör inte till. Med vilje. Men vet ju ganska många som flyttat hit och sen flyttat ut av samma anledning. Det finns inte många leenden här utom när det går dåligt för någon annan och det är stört omöjligt att göra något ens litet tillsammans utan att bli ovänner. Byraråd mot Idrottsförening mot Skytteklubb mot Hembygdsförening osv. Ett evigt pågående krig mellan makten. Så grattis måste man väl säga åt dem som drar iväg. HEJA! Räddade.

Fast surast av allihop är alltså jag. Det är väl därför jag är kvar. Fortfarande.

I en värld där nästan alla bara läser rubrikerna är det såklart livsfarligt att skriva en rubrik som den jag skriver i det här inlägget. Det kan bli så mycket större än det var hela historien när fantasin får flöda fritt. Men också det kan jag unna folk. Skriver jag om något dåligt så blir det alltid fler läsningar. Sorgligt egentligen. Men så fungerar tydligen folket. Japp, ni som läser.

K till Ljusdal imorgon. Jag behöver bara åka åt ett håll. Men det går alltså inte för då kommer man ju inte hem. Ja inte bort heller om man funderar på det hela. Så fram och tillbaks får det nog bli för mig med. En semla borde jag kunna unna mig som belöning för det hela.

Nu skall jag ta min lite lagom sätta sig i kall bil om mornarna värkande prostata och gå upp och lägga mig. Läser en underbara bok som utspelar sig i Afrika. Den vill man läsa länge och mycket i. Glada, hummoristiska men fattiga människor. Jo, ja, jag skall såklart fylla pellets också först. Prata lite med pannan och Hulken. Säga godnatt.  Men efter det. Så godnatt säger jag här och nu till er. En ny dag imorgon. Sover man över ordentligt borde det hinna bli sommar innan man vaknar. Men ett sådant upplägg är kanske att ta i lite för mycket i sin längtan efter att sitta ute i en sommarträdgård med bara fötter på ett gammalt bord. Jo jag tror det. Japp, jaha, OK.

Vintern biter tag i mig som värst den här tiden. Japp fram till Vasaloppssöndagen. Sen lättare det. En månad kvar. Den med mest vintersvartmod. Men egentligen har jag inte hunnit känna efter ett dugg nu under januari. Det har bara rullat på och rullar på. Man kan bara hoppas att februari fortsätter på samma sätt. Hur som helst. Koltrastsång och björkar som vajar i vinden känns avlägsna.

Idag då? Det återstå att se. Nej jag tänker inte sätta mig i soffan och titta på tv. Noop. Jag låtsasjobbar efter att först ha kollat platsjournalen eftersom jag måste. Jag längtar ju efter att jobba utan en spänn i lön för någon som får bidrag dessutom för att anställa en gammal gubbe som mig. Fast risken eller chansen att hitta ett jobb, här, är väl ganska minimal ändå. Men med pensionen kommer räddningen. Låtsasjobbet räddar mig fram till dess. Jag låtsas att jag gör storverk och diskuterar sällan ens med någon vad jag gör längre.Det är liksom ingen ide’. Just det där tär som mest på mig också. Att larvet tar all plats. Det finns inte plats för allvar och viktigt i den här tiden. Ingen lyssnar på annat än larvet. Fast det där är från min vinkel såklart. Larvet kanske är viktigare ändå. Länge leve Facebook och dokusåporna. Fan man kan ju bli president i USA nu också om man är med i en sådan, inte bara vinna melodifestivalen. The way to go helt enkelt.

Igår kom oberoende tre artiklar nedramlandes in i min mailbox som konstaterar att det lokala systemet nog kommer vara det som hanterar majoriteten av den data som IoT sensorer genererar. Allt behöver inte upp i molnet. Lustigt att det kom just nu. Jo jag har hävdat det där ett tag. Sen dag ett faktiskt. Men har såklart ingen röst i det där. Det finns experter och jag blir aldrig en av dem. Men lustigt att det liksom vaknade just igår. Men det är självklart. Varför sopa upp en massa skit i molnet. Beslut skall tas så nära det som genererar underlag för det som det bara går. Japp ibland är molnet och stora servrar lösningen också. Men “face it”, allt det där handlar mest om att försöka hitta affärscase likt webhostingindustrins intjäningsmodell.

Jag skjutsar ner K. Fyller fågelmat. Fyller pellets. Tar ner julbelysningen. Japp säsongen är över. Sen sitter jag här igen. Jag har lagt en sax på musmattan igår för att jag skulle komma ihåg något idag. Jag har för mig att det var en bug någonstans. Minns inte längre vad. Får sätta på lite kaffe och se om huvudet klarnar av det.

NXP till Qualcomm förresten. NXP går bort alltså. Synd på Freescales processorer. Men vem fan vill ha med Qualcomm att göra? Vem tar i dem med tång ens?

Displayglaset på min telefon faller samman mer och mer. Räddad delvis och tillfälligt med Biltemas superlim. Vackert blir det ju inte. Men ger den en, två, tre månaders extra liv.

Nu kom jag på varför saxen ligger där. Det behövdes bara en halv kopp kaffe.

Dyker ner i det tror jag. Något skall ju en gammal gubbe som jag göra också. En som bara är en vanlig människa. Inte så där jävla skitviktig.