Author: Åke Hedman

Det är -12.94 Celsius där ute (jo jag överdriver antalet siffror ganska ordentligt).  Vinter. Kallt fast det är mildvinter. Jag vaknar klockan tre. Kan inte somna om, är här nere på låtsaskontoret till halv åtta. Segligger. Lillkatten ligger bredvid och försöker lugna med sitt kurr och sin mjukhet. Det är som det är med det, fredagssoffan får kompensera för det där. Gissar att jag sover sött i den gröna IKEA soffan då innan Rapports slutvinjett ens har börjat klinga.

Men inatt tänker jag sova hela natten. Kopplar bort det där tågsättet för evigt. Inget jag behöver ligga sömnlös för. Så blev det med det. Tack och bock och avkopplat. Skönt.

Den där längtan att dra iväg tar tag i mig igen. Någonstans inom mig måste det finnas en luffare. En som vill ut ensam på vägarna och ut i världen. Vandra mil efter mil i friheten. Men i nästa liv kanske, då när jag skall vara fjäril, om jag nu får som jag vill, då kan jag väl fladdra iväg i någon riktning där i sommarvinden. Vissa saker måste man planera på sikt helt enkelt.

Men längtan får stå tillbaks för sten på sten på sten. Just nu i alla fall. Någonstans där framme har jag en punkt där jag kanske omprövar det där. Där jag sätter slutstenen. När mitt bygge har en skortstensflöjel. Då kanske. Om jag lever då. Jag skulle vilja skriva mer. Men det krävs ett annat lugn för det. Programmeringen är lite mer som att boxas. Slugga på. Ta tag nerifrån skosulorna varje morgon och låta det där man fick tag i sitta i till midnatt. Skrivandet är mjukare. Som att ligga på ett moln och iaktta och skriva ner det man ser, Man måste hitta det där lugnet. Samma sak i musiken. Länge sedan jag gjorde något av det där nu.

Jag sätter på kaffe. Bara doften som fyller rummet skulle räcka egentligen. Men häller upp en kopp. Jannes “Extra Starka” Vics Blå tillsammans med kaffesmaken får bli smakackordet som föder den här dagen. Konstigt att två så olika smaker kan gifta sig så bra. Men det gör de. Ja jag borde sluta med Vics Blå. Det stoppas in för många här under veckorna. Det är nog inte bra. Ja minska på kaffetkonsumtionen också kanske. Det räcker med en lunchkaffe. Egentligen.

Halv nio. Någonstans här börjar jag vänta på ett skuldsaneringsbeslut. Den där väntan håller i sig till tretiden eller om jag ser postbilen komma tidigare. Över nio månader nu då alltså och före det lite överklagande tjafs med samma myndighet. Riktig koncentration blir det alltså inte förrän efter tre. När man vet. Inget eller ja eller nej. Halvkoncentration och knappande för att helt enkelt överleva fram tills dess. Det är jobbigt mentalt att gå och vänta (riktigt liv framöver eller inte) och man anar hur asylsökande måste ha det.

Men sitta på en stol rakt upp och ned är inte min grej. Jag knappar på. Håller rutinerna igång. Dag efter dag, sten efter sten. Idag kanske det händer saker, annars imorgon eller i övermorgon eller i höst eller nästa år.

Janne gör det här till en bra dag. Ja jag kodar några rader också. Faktiskt. Men i allt annat är det en dag som bara går vidare tack vare Vänlighet, Semla, Alvedon och Vic’s Blå.  I den ordningen. Självklart i den ordningen.

Men jag går trapporna ner till låtsaskontoret efter Rapport också. Troligen tack vare Alvedon och ännu en semla. Ja lite vrånghet också. Ser förresten att jag skriver semla med stort “S” här ovan. Japp det förtjänar detta perfekta bakverk. Verkligen! Svenska akademin, de aderton, borde informeras om just detta faktum omedelbart.

Något beslut från skuldsaneringsteamet har ännu inte fallet ner i  vår postlåda. Man brukar ju säga att inga nyheter är goda nyheter men vad vet man. Hur som helst drömmer jag där i soffan i morse om att det hela går vägen. När jag vaknar lite feberrusigt sådär är jag jublande glad och har svårt att skilja på dröm och verklighet som man kan vara i det där läget, sitter där en bra stund och flinar och känner mig fri helt enkelt. Ja, tills det sjunker in att jag drömde alltsammans. Blir lite besviken måste jag erkänna. Man får hoppas på att det var en sanndröm. Hoppet är ju det enda en sådan som jag har. Egentligen.

Men 62 dagar avklarade, 1764 återstår. Det går alltså som en dans. Femtioåtta månader  i limbo är ju ingenting. En del skall tydligen vara där i evigheter om man lyssnar på Katolska kyrkans representanter.

En donation på EUR 30 ramlar precis in till VSCP. Belgiska pengar. Noop det är inte som Evothings 500K SEK som finns där från ägare för att hålla ut till de”riktiga pengarna” kommer in på kontot, men de där trettio “eurosarna” kan ändå användas till att betala en faktura som vill bli betald. Det är krokigt och backigt open source arbetet, men det löser sig magiskt hela tiden ändå. Där och BARA där skulle jag önska VSCP en publik framgång. Att visa att envisheten vinner över uppnäsor och pengar. Annars spelar det ingen roll. Vägen är målet oftare än vad man tror. Det är ingen efterkonstruktion den görs bara av dem som har slutat anstränga sig, aldrig av dem som är i det och lägger sten, på sten på sten….

Men det är klart, pengar vinner alltid.

Synd.

Tycker jag!

Men nu skall jag knappa en stund. Få till de där Javascript callback funktionerna jag jobbat med ett tag. Sen fungerar inbäddad JavaScript. Man kan läsa/skriva remote variabler med JavaScript och hantera VSCP event. Det är ganska häftigt egentligen. Men utan någon som använder det så kan det ju vara hur häftigt det vill.  Såklart är det så.

Strax före sommaren försökte jag “prata” med en av snubbarna Evothings. Jodå, jag ville få till någon slags demo mellan VSCP och deras grejer. Två Svenska IoT företag liksom. Jodå jag hade försökt förr. Men såklart inget svar den här gången heller. Jag blir lite irriterad när jag blir ignorerad. Man kan skicka ett “nej har inte tid”, “nej är inte intresserad”, “vad är VSCP för skitsystem? Har aldrig hört talas om!!! VILL INTE HÖRA TALAS OM!!!!!”, men inte ignorera. Jo, jag vet att JAG är en dålig människa som blir irriterad av sådant. Usch.

För några år sedan vann Evothings en EU finansierad IoT tävling, Ja VSCP kom inte med i själva tävlingen ens såklart. Men vem hade trott det egentligen? Jojo jag vet det där är lite (hmmm… är det ganska mycket?) surt sa räven. Ja, jag är nu konstaterat ändå en dålig människa…

Ja hur som helst, när jag då ser att de inte har kunnat betala ut löner till sina anställda under november och december (En jävligt dålig grej om man har anställda!, förbaskat dåliga månader att hålla inne lön på dessutom!) så skulle man väl kanske bli så där Svenskt skadeglad.  Ja eller på en ännu högre nivå, Los-skadeglad.  Men tänk! Jag blir inte det. För jag ser de där visionerna och drömmarna som de där människorna också antagligen sitter på.  Som de vill realisera. Precis som jag. Det är syn om de inte får chansen att buffa hela grejen i mål. Om det nu finns något mål.

Fast jag tror såklart på samarbete. Frågar någon så brukar jag försöka hjälpa till. Få till något. Men det är klart för sådant vinner man inga priser.

Hoppas i alla fall att det reder upp sig. De nu injicerade 500K räcker inte länge tyvärr.  Fast å andra sidan är det +500K mer än vad som finns i den här kassan. Om man nu tänker så.