Categories
Swedish

Matförsäljningen via nätet väntas öka kraftigt – Breakit

Ganska säker på att detta kommer att gå snabbare än vad prognoserna säger.

Trenden med ökad livsmedelsförsäljning på nätet fortsätter och väntas precis som förra året växa med 30 procent under 2017.

Source: Matförsäljningen via nätet väntas öka kraftigt – Breakit

Categories
Bilder

Mässa och en annan tid.

Categories
Betraktelser & Berättelse

“De tror vi inte på”

Dom sista pelletssäckarna. För säsongen. Kanske räcker dom en vecka till. Ungefär. Sen en stor frihet. En sommar. Innan det är dags igen. Ny säsong. Lasta in nya säckar. Köra igång Hulken. Värma upp hus och kråkor.

Jo, det finns eldningssäsong och det finns icke eldningssäsong. Den med “icke” framför är definitivt att föredra och är bättre både vad det gäller ekonomi och den tid man använder på annat än det man vill använda tid på.

Men nu alltså. Vi är där igen snart. Någon vecka efteråt åker strumporna av. Sen kommer de inte på igen förrän bortåt oktober någonstans. Nähäpp liksom. Underbart såklart. La man till hav  och segelbåt till det så. Fast jag har såklart insett att för mig är det där med segelbåt nog mest bara en romantisk dröm. Jo, det tror jag. Den går bort.

Nätterna börjar bli varmare igen. Också det tillför till enkelheten i att leva ett liv. Men det brukar jämna ut sig på något vis. Någonstans kommer det lite elände någonstans ifrån när det blir för bra. Det skall vara lagom. Men lagom räcker gott för mig.

I boken jag läser, Lundell, så är skrivs det mycket om krisen under början av 90-talet och överflödet, lånefesten före det. Jag märkte aldrig av den där lånefesten. Det var jävligt svårt att få lån till min verksamhet här uppe. Japp, då med. Återstod att växa på egen hand.  Det där överflödet och festen måste ha varit ett storstadsfenomen. Krisen däremot. Jodå den märkte jag av, 1992 när jag gav upp, när jag lämnade in konkursansökan, var jag i alla fall inte ensam om att göra det. Krisen var för alla.

Det där

datorer, det tror vi inte på…

som man sa när jag försökte hitta kapital… ja de är såklart inte annorlunda idag.

IoT tror vi inte på…

hade man väl sagt om jag frågat. Men jag har tröttnat. Fråga inte längre. Ja och “IoT” vem har inte tröttnat på det? Förkortningen alltså. Det är ett jävla tjat, det är så förbannat många som kan, så jävla mycket tre sekunders insatser utan substans, så stora rubriker, så många ord. Men mest noll och ingenting på slutraden.

Jag tänker ha fyra veckors semester i sommar. Skall verkligen ha ledigt. Japp nedstängt. Avstängt. Sen får vi se hur vädret blir. Blir det bra, alltså jävligt varmt, andra delar av sommaren, ja då stänger jag ner då också. Ja, stänger ner och stänger ner. Finns inget företag att stänga ner. Jo det finns det men det är redan vilande. Men jag, ja, jag är fortfarande inne i det där. Man kan såklart garva åt det. Men “gör ingenting” då, kanske passar bättre i sammanhanget. Nu gör jag ju i alla fall något. Men ingenting i alla statistik såklart. Men jag kostar i alla fall inte samhället en krona. Så du vän av ordning var inte orolig. Här har du en som betalt för det mesta av sitt liv. För i helvete, jag har ju inte ens varit sjukskriven sedan början av 70-talet… Ja och inte fan har jag varit mindre sjuk än någon annan. Så bara en jävla tur är det inte heller. Fast jag skiter i det där. Inga sura miner.  Småföretagarliv. Man väljer eller väljer inte.

En sesmisk sensor verkar skoj att leka med. Får leta upp en. Fast så förbannat många jordbävningar är det såklart inte här uppe.

Det finns sex stycken Lars Åke Hedman i Sverige. En är Hälsing, en annan är till och med programmerare. Vi borde starta en klubb. Ta en whisky en gång om året tillsammans. Fast när jag tittar på åldrarna så ser jag att jag här sextio. Kan liksom inte ta in det ännu. Är jag verkligen sextio? Det känns inte så någonstans liksom. Jag kan inte ens se det i spegeln fast jag verkligen försöker att se de där sextio där. Vill se rynkro och grått hår som jag tydligen inte kan se.  Ja, andra kan antar jag. Som ungarna på gymnasiet. En elev sa att jag verkligen inte såg ut som femtio. Som jag var då. Ja några över. Ja, glad blev man ju. Hur gammal tycker du jag ser ut som då? Fyrtioåtta blev svaret. Suck liksom. Men en stund kändes det i alla fall bra. Man borde inte ha ställt den där sista frågan. Såklart. Fast femtio var OK. Jag hade inga problem med femtio. Men sextio. Det finns ingen som är sextio och håller på med något av värde som jag skulle ta på allvar. INGEN. Knappt en femtioåring förresten. Så hur skall man då själv kunna begära att bli tagen på allvar. Inte såklart. Det går ju inte. Det där är för de yngre. Dags att tyna bort. Inse att man är ute och blasé och borta. Fast i hemlighet kan man väl (låtsas)jobba på ändå. Om man inte gör så mycket väsen av sig.

Fast nu så. Den här dagen. En onsdag i livet. En jag hoppas blir bra. Jag kodar nog lite. För att få tiden att gå. mest så. Bättre än att sitta och slösurfa eller titta på tv. ja, fast kanske inte heller. Var är “bättre”. Bara uppnäsor vet. Så man skall passa sig. Man kan bara tycka om sitt eget. Välja väg för sitt eget. Andra måste få tycka precis vad dom vill om sitt “bättre”. Jodå. Tolerans.

Men musik på, kompilator startad. Klara, färdiga, gå….

Categories
Betraktelser & Berättelse

Nåja…

Uppnäsorna måste ju också få finnas. Ungefär som man måste acceptera att det faktiskt finns myggor en vacker sommarkväll när solen precis håller på att gå ner och man gärna velat sitta ute en stund till,  men inte kan det för allt surrande…

Categories
Betraktelser & Berättelse

Åt…

Åt helvete med uppnäsorna – eller något sådant.

Sorry, kände för det där, just nu, behov förelåg.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Kaffehästsparken

Det var längesedan jag skrev för att få läsare. Skulle jag gjort det så hade jag slutat för länge sedan. Men det är också det som är det svåraste. Att fortsätta göra det man gör utan den där publiken. Utan responsen. Utan… Det där vet var och en som skrivit en blogg eller en bok. Det är svårt nog ändå att sätta sig där varje dag och skriva. Om ingen, eller bara några få, läser, blir det inte enklare.

Men jag skriver på alltså. För att jag inte kan sluta. Ja precis som jag håller på med mitt huvudprojekt av samma anledning. Det är säkert en sjukdom. Det finns säkert bokstäver för det där. Men det är ändå det som för världen framåt. Det faktum att inte alla ger upp.

Fast idag skulle man kanske det. Det är soligt ute. Underbart väder tycks det. Jo kallt. Men rör man på sig borde det gå att vistas ute i det där. Njuta av det.

Fast jag stannar nog inne. Grejar lite. Tvätta några maskiner. Det skall skickas lite paket. Jag försöker överleva. Inte mer än för att göra det. Annars bara kod. Väntan. Drömmar.

Min telefon håller på att ge sig på riktigt. Displayen streckig och gultonad. Jag har min Iphone tre i reserv. Man kan leva med den. På många sätt är den bättre än Samsungen. Den senare köpte för att utveckla “appen” på. Men jag kommer aldrig fram till den punkten. Hittar inte den tiden. Fast jag har mer tid till det än alla andra. Utom dom som sitter där framför tv’n möjligen. För dom är tiden slut. Det finns alltid lite mer strunt att se. Att döva ångesten med.

Men jag har kokat kaffe. Skall inmundiga en kopp strax. Suga i mig. Gokaffe. Egentligen för tidigt. För magen i alla fall. Jag får lida framåt lunch när jag vill ha en kopp efter maten. Men ibland behöver man den där kaffehästsparken för att komma igång med en vecka. Idag är en sådan dag. Dag efter helg.

Jodå kaffet smakar gott.

Står i fönstret och tittar ut på fåglarna vid fågelautomaten en stund. Jodå igen, solen värmer nu, det känns där genom fönstret, det är lite skkut i de där fotonerna. Man liksom känner hur kroppen vaknar till när man träffas av dem, dong, dong, dong-dong-dong. Ja och manfår stå där lite framåtlutad så att man inte ramlar omkull av kraften som skirker “här kommer sommaren tamefan”.

Härligt alltså.

Men ger väl cancer sägs det.

Ja ja ja så in i helvete.

Och ne, nej, nej hela vägen upp i himlen.

Nu dyker jag ner i Åkes värld. So long på ett tag.