Author: Åke Hedman

Orkankoll i realtid kan man ha här.  Om man nu går igång på sådant…

Lugn, jag tänker inte prata om mina krämpor ock sjukdomar.  Så andas lugnt. Sucka inte.

Här på kullen, perfekt låtsasjobbarväder idag. Japp. Mulet. Nio grader ute. Varmt inne (Jo jag fryser ändå). Det kan inte bli mer inspirerande. Tyvärr måste jag ned till Ljusdal en sväng. På eftermiddagen. Dum tid. Gör alltid att jag inte får något riktigt gjort innan jag skall iväg. Det känns som det inte är någon ide att dyka ner i “flytet” när man ändå måste upp igen. Men det och det mesta annat är som det är. Ännu en av mina dåliga sidor. Tänk om man hade lika många bra sidor som dåliga. Om man var som alla andra. Lika duktig och smart och snygg. Fast det är såklart ännu värre att tro man är allt det där och inte vara det.

Jag längtar bort såklart. Iväg. Men det spelar ingen roll var jag sitter jag kommer ändå längta bort. Har nomaden i generna. Borde kanske ge mig ut på luffen. Fast å andra sidan sitter jag rätt bra här. Lite Åkes värld är det. Ingen riktigt värld. Det är därför det är så enkelt att tro att man kan förändra den där världen med det man gör. Låtsasjobbet. Men sådär har jag iof alltid tänkt. Är väl aningen knäppt. Ja eventuellt mer än lite.

Jag tror nästan jag har bestämt mig för att skriva den där historien jag funderat på ett tag. Använda en del av tiden i poolen till just det. Men inte som en bok. Ja fast en bok liksom är på riktigt och går att ta på. Nej det får bli som en följetong. Bit för bit och del för del tills det är klart. “Sveriges största by” skall den heta. Japp. Med citationstecken och allt. En fiktiv by såklart, en fiktiv uppväxt i densamma. Men med några av mina minnen inblandade i det hela. Så inte helt osant alltså fast ren fiktion ändå. Varför inte liksom. Ja sen måste man ju börja. Som bekant kan just det vara ett problem. Nope, räknar inte med att det skall bli en dundrande succé. Det skulle liksom inte passa in i mitt liv. Men några läsare är fler än noll. Det är så man får tänka. Så håll utkik efter sverigesstorstaby.se, min nya fyrakronors site. Kostar 99 spänn nästa år så då kanske den går bort. Vi får se. Beror på antalet tecken som hamnar där.

Om det blir något alls av det där projektet. Jag har ju annat att göra också. Fast jag alltså inte har något att göra. Skall man förändra världen får man liksom fokusera och koncentrera sig. Ja på det som är viktigt. Eller snarare det man tycker är viktigt. I mitt fall har det med humlor att göra. Som en hint då.

1547 dagar kvar. Tänka sig. Det tar sig. Men rätt många dagar såklart om man tänker noll kronor i inkomst. Ja noll kronor i samhälleliga bidrag också. På det viset har jag inte kostat samhället många spänn under åren. Japp noll kronor till mig om jag sticker ut och jobbar på riktigt också. Drar väl ned ambitionerna att göra det en aning. I realiteten blir det mindre kvar i fickan. Fast å andra sidan haglar det inte in jobberbjudanden till sextioettåringar i alla fall. Men tiden går. Den står inte stilla. Snart ett år. Sen fyra kvar. Efter att de har gått frihet. Man får hoppas att man orkar göra något med den. Då har det gått trettio år sedan allt började. En lång tid. Ett liv.

Fan vad gnälligt det blev nu då!

Livet är gott. “Är du lycklig lille vän?” besvaras fortfarande med JA. Allt handlar inte bara om stålar i livet när det kommer till lycka. Semlor, kärlek och musik, i den ordningen, driver livet vidare. Ja lägg till en och annan kanelbulle och vyer ut över öppet hav och koltrastsång till det där så är livet fulländat. Ja programmering och elektronik såklart. Skriva. Fundera. Läsa. Älska. Det är gott att leva. Det finns mycket gott att leva för. Var man än befinner sig.

Nu har jag kastat bort alldeles för mycket tid på att svamla (hej PO Tidholm) igen. Så sluter härmed med det och återgår till att leva livet på ocoola gubbars vis.

Det värsta som finns är naturligtvis att lyssna på en gamling som pratar om sina sjukdomar. Ja och gamlingar älskar att prata om sina sjukdomar. Eller hur? Omvänt, gör man det är det liksom ett säkert tecken på att man definitivt är gammal. Mer vuxenpoäng/gammelpoäng går det liksom inte att få.

Så här och nu är det dags. Det kan inte hjälpas. Det handlar om att om man sagt a så får man säga b ja och tro mig c kommer också vad det lider.

Min ortopedöverläkare ringer idag och ger status. Japp det växer bakterier på axelprotesen inne i benet. Så det blir att “knacka loss” den gamla protesen, in med antibiotika i benet och i blodet och sen dit med en tillfällig protes som skall sitta i två månader och sen en större operation with the latest greatest. Upp med alla muskler och senor igen och sen sy fast dom. Bra tycker såklart jag. Det är värt en chans. Kanske blir det bättre. Om inte kan det knappast bli allt för mycket sämre. Ja om man överlever operationer då såklart. I båda fallen kan man få mindre ont. Och ont har den här sommaren gjort. Jävligt ont. Men vintersäsong fungerar det inte med operation för mig. Det skall bära pellets. Så jag ber om en icke under eldingssäsongsoperation och det går bra. Maj kanske det blir. Bra. Att sen sommaren blir pajad må så vara.

Så nu känns det alltså som om man har ungefär ett år kvar och leva. Man får alltså knappa på. Kanske fixa en prostataoperation under tiden. Så att man är ny till nästa höst. Ja, eller död. Tänker man sådär fatalistiskt så gäller det att knappa på alltså. Men det är väl som att flyga. För det mesta går det bra. Till och med för mig. Jag som lockar till mig trasiga bultar och maskiner som säckar samman var än jag går. Man får helt enkelt lita på det där marginalerna. Också de små.

Det är alltså som det är. Som med allt annat.

Dagen annars. Forkar kod för en webserver och fixar så den kompilerar i mitt projekt. Japp sådant tar en dag. Vinst är en MIT licens. Inte mycket mer. Men det blir bra till slut. Livet rullar på och jag med det. Fast nu får det räcka för idag. Imorgon Ljusdal. Tänk så mycket av världen man får se ändå…

Joho, måndag och klar med delmoment. Alltså får man angripa något nytt i låtsasarbetandet. Detta samtidigt som det finns en hel oskriven vecka till förfogande. Det kan inte bli bättre. Älskar måndagmornar.

Ved beställes. Öppna spisar kräva ved. Frusna gubbar med.

Dom skall komma från ortopedin idag efter månader av odling.  Det blir antagligen det vanliga. Man ser inget fel. Det hjälper inte en i det närmaste obrukbar högerarm. Axlar är komplicerade saker. Det blir väl “out in the void again” gissar jag. Man skall ha lite ont så att man vet att man lever är devisen. Jag har lättare med det onda än att inte kunna göra enkla saker som att dra igång en gräsklippare. spika, gräva, jobba ovanför huvudet. Men nu skall vi inte vara gnälliga. Nehej då. Man lever. Kan skratta.

Ute september. Träden börjar ändra färg. Det är egentligen inget fel på den här månaden. Allt lugnar ned sig. Det blir dessutom ganska vackert. Inget större fle på temperaturerna heller. Inte minus allt för ofta. Förresten är det september inne också om man tänker efter.

Fast höstmånad är väg mot vinter. Ja och jag har svårt med vintern. Det kan inte hjälpas. Eldningssäsong och allt det där. Det är ingen rolig tid. Men man bor ju här frivilligt. Man har möjligheten att dra iväg söderut. Såg att flyttfåglarna drog i stora skaror när vi var i Hudiksvall. Så återigen klaga skall man väl inte. Man får krypa in i sin kokong och sitta där och kura. Ja man skulle kunnat skriva “lida”. Men sanningen passar sig inte alltid.

Men jaha liksom. Är sugen. Så varför inte ta tag i det som fortfarande är oskrivet. Göra historia av det.