Idag, just idag, har vi bott fyrtio år i Los. Tänka sig 40 år! Om det är fyrtio år för mycket kan jag inte uttala mig om just idag. Trivs ju på min kulle. Men visst, jag känner nästan ingen. Eller alla. Men ytligt. De skvallrar om mig och jag om dem. Men inte mycket mer. Fast det där är ju det man sökte när man flydde hit från Täby. Det man lugnt kan konstatera är att mycket hade blivit väldigt annorlunda om man stannat i närheten av storstaden. Bättre eller sämre – ingen vet.
Hemma har det väl aldrig Los riktigt blivit. Men det var aldrig Täby, Uppsala, Katrineholm heller. Edsbyn var det såklart det. Den plats man föds på måste ju ändå ge rötter. Men när rötterna väl ryckts upp, ja då förblir de uppryckta. Att känna den där känslan av att man är hemma kan jag sakna. Fyrtio år på samma plats hjälper inte där. Och att flytta hjälper inte heller.
Hur många år till det blir i Los står skrivet i stjärnorna. När man försvinner härifrån, på det ena eller andra sättet, blir det man efterlämnar bara som en parentes. Men det är väl så det skall vara kanske. Sandkonst som sopas ihop och sprids för vinden som om den aldrig fanns. Jo jag kan leva med det.
Den stora frågan är om man skall hurra eller inte…
Ps Kungen fyller 80 idag ds