Categories
Betraktelser & Berättelse

It’s OK

Värmen har inte riktigt letat sig in i den gamla skolan på kullen. Vill man känna värme får man gå ut. Men det ger sig tänker jag som sitter här inne. Gör några åkarbrasor och försöker stå ut tills massan av en stor gammal skola blivit uppvärmd och satt i kinetisk rörelse.

Men det programmeras. För freden. För friheten. Av ren glädje. Det är så enkelt. Så JÄVLA enkelt. Och ändå så svårt. Ibland och ofta. Men inte värre än att man kravlar sig över hindren. Fast aldrig över och förbi sina egna krav på sig själv. Såklart måste det vara så. Bara dåren tror på sin oövervinnerlighet och storhet. Lär sig ofta sin läxa först i fallet ner mot hård mark. Det som alltid kommer. Förr eller senare. Onödigt och brutalt.

Men undertecknad känner sig ändå rätt nöjd. Man har en livsresa. Det här är min. Perfekt blir det aldrig. Ingenting. Men skapligt kan det ändå vara och man kan lära sig att uppskatta det som om det vore fina vinster på ett lotteri. Helt vanlig vardag alltså. Det finaste som finns. I alla fall som levandes.

Jag har insett att några av de finaste stunderna är att under en halvtimme få ligga på en gräsmatta och titta på molnen som var förbi. Ett rofyllt sinne. Bara så. Inte mer. Hur enkelt som helst men mer värdefullt än en vagn fullastad med guldtackor. Ja ögonblick att minnas. Åtminstone ett sådant tillfälle minns jag som en av de bästa stunderna i mitt liv. Det och en fisketur i sommaren med ungarna sittandes på en kvällsvarm sten och fiskandes abborre i en skogssjö. Enkelhet som toppar allt annat. Dom två bilderna bär jag med mig. Som medaljer över levt liv.

Katterna njuter av sommaren. Det gör dom alldeles rätt i såklart. Ingen vet hur många sommardagar det blir. En, två, tre eller hundra. Man får suga i sig det man får.

Just nu, här, i det jag finns i, känner jag mig mest trött. Dagen har pågått i full koncentration. Man bränner ljuset i båda ändarna. Måste se upp så att man inte passerar gränsen. Har klarat den bedriften i ett helt liv snart. Att sluta innan all kraft är förbrukad och man behöver månader och år för att återhämta sig. Bli medlem i de utbrändas klubb. Men klarat mig hittills alltså. Med nöd och näppe. Inte mer. Nanometrar på sin höjd till väggen några gånger. Tack och lov har bromsen och självmedvetenheten funnits där varje gång. Eller kanske har det bara varit tur. Ren tur.

Man borde alltså gå och lägga sig. Men klockan är inte ens tio. Ja och trött är ändå inte detsamma som sjuk. Så man får hållas en stund till. Knappa in lite mer kod. För freden. För friheten. För alla dem som inte hann “knappa” klart.

Alltså…

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.