Categories
Betraktelser & Berättelse

Sen gammalt

Sex grader kallt ute. Ingen fara alltså. Men JAG fryser ändå. Jo tjugotvå plus där jag sitter. Är väl någon vind där ute som letar sig in i någon springa. Söker mig. Hemsöker mig. Plågar mig, en enkel programmerare med åldern inne.

När gamla skolor byggdes (ja dom var nya då…) fanns det gott om brännved. Dessutom spelade det väl inte så stor roll om några lågavlönade “lärarinnenuckor” med utbildning som kall och ungarna frös lite heller. Dom skulle ju lära sig veta hut. Ja lärarinnorna kanske redan hade lärt sig veta hut, vad vet jag. Men skämmas bort, nope, det skulle dom inte. Alltså byggde man som man byggde. Billigt, dragit och dant.

När centralvärme och billig oljeeldning kom var det inget problem det där heller. Det vara bara att vräka på. Men sen kom oljekrisen. Ja och då tilläggsisolerade de som kunde. Gamla skolor, ja dom, var ju kommunägda och dom vräkte på med olja utan åtgärder i alla fall tills pengarna tog slut och man var tvungen att lägga ner alla fina byskolor.

Fast kanske var det mer tiden. Och kanske är jag bara orättvis. Huset har nu stått här i över hundra år nu och inte är det väl något större fel på det ändå. Så slutklagat på de yttre faktorerna. Fryser man så får man väl ta sig en joggingtur så att man får upp värmen. Svårare än så borde det inte vara. Men hatar att frysa.

H A T A R ! ! !

Fast prognosen den säger varmgrader i veckan. Tyvärr får aldrig de där varmgraderna samma effekt som man hoppas på under vintern. Man fryser mer istället. Oklart vad det beror på. Men definitivt ett faktum. Pratade med en man som sa att det där är något som kommit med åren i hans hus. I början som nybyggt var det aldrig så. Men nu trettio år senare upplever även han effekten, definitivt. Fördröjningen innan värmen ute når insidan efter en kall period borde undersökas grundligare.

Men tack och lov så finns vi på en kulle. Det mesta av kylan rinner nedåt. Till andra frusna stackare. Fyller upp där först med tung kall luft innan den återigen skvalpande närmar sig oss här uppe. Men vindarna är det alltså inget att göra åt. I alla fall inte annat än att tacka granarna som står där och beskyddar och vakar runt omkring oss.

Men allt hopp står mot Vasaloppssöndagen. Inställt eller inte så vänder allt där.

Så det så.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.