Categories
Betraktelser & Berättelse

Tvekar

En förbannad by i solljus (tänk UV strålning)

Jag sitter här på kullen. Det är OK. Man får vara nöjd med det. Oooooh Kejjjj alltså.

Tittar efter vad förbannelsen äter på för tillfället. Ja ungefär som vanligt är det såklart. Man skulle såklart stuckit, med svansen mellan benen som en räv i en skogsbrand, den där dan i februari 1992. Om man hade varit smartare. Eller varningen fanns väl där redan 1987. Snö på midsommarafton. Kan man serveras mer “stick” än så? Det är rent utav “stick så fort du kan” där. Men stack gjorde man inte. Idot!

Jag har till och med skrivit en låt till Loos. Varför det? Gillar dessutom inte den där stavningen med dubbel (o)(o). Ett lösryckt försök, helt utan substans att… ja vad då? Förnya!?

Men förbannelsen. Den finns där. Los låg klart i topp i självmordsstatistiken under flera decennier. Männen tog livet av sig. Antagligen säger det något om kvinnorna också. Nu är det visst Grums som har en där tätplaceringen. Antagligen säger det något om kvinnorna där också. Eller inte.

En del vill ha tillbaks den gamla Los kommunen. Man undrar lite försiktigt hur man tog sig igenom skolan då. Alltså om man tror på sådant. Vi kan liksom inte bli mer nettobidragstagare än vi är idag. Pengarna rinner i vår riktning. Alla skulle dessutom såklart bli glada om de blev av med oss. Utom vi själva. Vi fick svälta. Förfalla ännu mer än vi gör idag. Ja om vi inte tvångsåtertog skogar, vatten och vind. Men isåfall behövs kanoner och gevär. Ja och mod. Faller det inte på de första så faller det definitivt på den sista detaljen.

Japp dra borde man. Åtminstone hoppas man att det unga gör det. Som avlöningar ungefär.

Skriver såklart det här för att reta upp de som låter sig retas upp. Fast osanningar finns det såklart inte i orden ovan heller. Inte en enda. Inga. Man/kvinna av tiden vet att det inte hjälper ett dugg att titta på världen genom rosa solglasögon och ropa hurra av annan orsak heller eftersom världen ser allt bra underbar ut ändå genom de där glasen. Man måste förändra. Skall man förändra måste man ta tag i den där skiten som ligger i hörnen först. Man måste alltså ta sig en titt på det dåliga. Det duger inte att dutta med det bra. Bort med skiten först. De storta grejerna. Sen kan man dutta i okackat bo.

Men bäst är kanske om förbannelsen får ta oss. En sjujävla skogsbrand. Sen är det slut. Var ju nära för några år sedan förresten.

Men längtar bort alltså. Tanka bilen full och sen åka söderut så långt det bara gick vore grejen. Gärna nu denna minut. Jovisst, jag vet så väl att man inte kan fly från sig själv. Men man kan åtminstone komma bort från förbannelsen. Sjumils flyktavstånd högst borde den orka behålla sitt grepp. Sen sprider sig antagligen en märklig känsla i kroppen. En känsla av att allt är möjligt. Eller så. Jo man har ju sig själv att fajtas med också. Så en del blir ändå inte möjligt. För att man är för feg. För snäll. Men lite mer ändå.

Ett aber finns det med den där flykten. Hälsingland. Gillar Hälsingland. Identifierar mig med landskapet. Hmmm… Men man fick väl begrava den känslan som många andra känslor av längtan man begravt.

Förresten blir man väl mer Hälsing omvänt proportionellt med avståndet till Hälsingland. Jo så är det ju. Så kanske är det inte ens ett problem det där. Eller rent av troligen.

Men förbannade är vi. Sicket helvete!

Trevlig helg om någon nu orkat läsa denna spya ända till slutet. Grön IKEA-soffa väntar nämligen på mig. Den är en säker zon. En dit förbannelser inte når. Japp, ingår i IKEA’s köptrygghetsgaranti. Serru spooling.

Tjing!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: