Categories
Betraktelser & Berättelse

Guldet

Ett första klassens regn av äkta vara drar fram över Hälsingland. Man kan inte annat än älska det. Vi behöver det här regnet. Luften, växterna, djuren och ocoola gubbar liksom hukar sig ner i skydd, men sen sträcker vi alla på oss när vi girigt dricker välsignat vatten sänt från himlarna.

Är man låtsasjobbare kan man njuta av en dag på ett låtsaskontor. Ja som alla andra dagar. Men skillnaden, en regnvädersdag som denna, är att man sitter här inne med det godaste av samveten. “Kojdag” tänker man. Man skulle ändå hållits inne. Så varför inte tycka om det hela. Eftersom man kan.

Men visst. Barnet inom en viskar i ens öra att man borde ge sig ut. T-shirt, jeans och en dans i regnet. Dansa där tills kläderna är genomblöta. Tills man är grundligt döpt av sommarens första riktiga regnväder. Har erhållit tillåtelsen av gudarna, eller kanske gjort sig förtjänat av ynnesten, att få njuta ännu en sommar.

Fast har man inte den där tillbedjande naturen, en sådan som inte behöver gudar och herrar, ja då kan man såklart godkänna den där rätten till njutningen ändå. Resonera med sig själv och säga att “visst, du får njuta, du förtjänar det”. Ja och sen åker man bara med. Tänker inte. Bara existerar i alla anspråkslöshet som en av de levande bland så många andra levande. Inser att vara en av alla dessa är en vinst, en ynnest, ett första pris och absolut ingen självklarhet.

Mitt sinne innehåller lugnet den här morgonen. Det är inte alltid så, fast ändå oförtjänt ofta är det ändå som jag går upp och känner tillförsikten fylla mig vid frukost. Tron på en bra dag. En där jag har tillåtelse att uträtta storverk. Nej då, nej då, nej då. Inga storverk som tidningar skriver om och tv kanaler gör dokumentärer om. Min värld är sedan länge bara min egen. Måttstockarna därefter. För andra må mina storverk vara små och obetydliga som de minsta obetydliga smulor som ligger kvar under bordet efter den stora vilda festen. Men kärleken till mitt verk är äkta. Som bekant är kärleken blind och döv. Den som befinner sig i den kan väl med rätta och efter alla vedertagna mått kallas galen. Men allt det förminskar såklart inte känslan inne i orkanens öga. För den som uppfylls. Där inne där guldet skapas av bly och sand. Spelar det verkligen någon roll att man är den ende som ser det? Att bevisen saknas?

Således – Ljuvliga måndag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.